Inga tänder i armen.

Tog en promenix i vackra vädret, och fortsatte bort mot Pampas i stället för att gå över till Kungsholmens mörka sida (där de fina koloniträdgårdarna ligger). Skönt med frisk luft och ha en trampad stig under fötterna, och titta ut över stenhällar och tallar mot sjön.

Plötsligt hördes ett ljud, ett mellanting mellan ett gläfsande och ett morrande, och en golden retriever försökte hoppa på mig. Hundens matte ryckte omedelbart i kopplet och lade ner den på marken, så jag blev inte biten, men det var möjligen ganska nära. Och jag hade inte ens märkt dem.

Jag fick en chock, det kom så oväntat. Men fortsättningen var lika oväntad den: Matte började prata med den liggande hunden i en milt förebrående ton, som om hon resonerade med ett femårigt barn. Mig brydde hon sig inte om överhuvudtaget. Vände sig inte om, frågade inte hur jag mådde, bad inte om ursäkt – ingenting! Hon var helt upptagen av hunden, och jag undrade i mitt stilla sinne om den där gulletonen var hennes ”förbudsröst”? Kan inte tänka mig att det fungerar. Vad hunden beträffar, låtar hon förmodligen precis likadant när de gosar i soffan hemma.

Då och då stöter jag på hundar vars kloka mattar har en rem runt hundens nos, just för att den inte är helt och hållet pålitlig. En rem gör inte ont, men hunden kan inte bitas, och de den möter får en liten varning – se upp, och försök inte klappa!

Jag gick vidare neråt vattnet, faktiskt fortfarande lite skakad. Ingen hund har anfallit mig förut.

Men sedan började jag titta på stenhällarna. De är helt vanliga, men de har märkliga skrevor som ser ut som gamla slipfåror, små fördjupningar där fordomtida människor slipade sina knivar och yxor. Jag har undrat över dem förr. Förmodligen är det någon sorts naturligt slitage i berget, både skrevorna och en konstig spricka som ser ut som en bohusländsk hällristningsbåt, och den här stranden bör ha legat under vatten så sent som på sexton- sjuttonhundratalet. Men märkligt ser det ut.

Sist: Pressen har gjort affär av att Trump inte svarade på Merkels undran om han ville skaka hand med henne, när de stat tillsammans i Ovala rummet. Man kanske borde ha tillagt att de hade skakat hand tidigare, och att förslaget inte kom från henne först, utan från en fotograf. Illa såg det ut förstås, men i dessa fake news-tider tror jag det är viktigt att hålla reda även på detaljer.

Annonser

Diverse (fortfarande ögonvärk, rubrikkreativitet nedsatt).

FÖRST: Om jag läser en kriminalroman som kom ut 2010 och först vid den sista twisten så där 20 sidor från slutet upptäcker att jag läst boken förr – säger det då mest om mig eller om författaren?

PETRA Mede säger att hon tycker mamman ska vara hemma mest med barnet det första året, för då är barnet fortfarande en del av henne. Protester vidtar. Men jag håller faktiskt med henne och av samma orsaker, som jag skrivit förr på olika sätt. Mitt ännu bättre förslag – ta tag i det, MP! – har inte förändrats: Första året är BÅDA föräldrarna (eller motsvarande) hemma med barnet. Fortsättningsvis kan mamman få andra året och pappan det tredje, gärna i kombination med andra arrangemang, som deltid på dagis. I princip tycker jag inte väldigt små barn ska vara på dagis alls, helst inte förrän de kan prata, så att de kan berätta hur de har det – och spädbarn absolut inte.

-Är du trött, dina ögon är lite röda? frågade BJ på kaféet för ett par dagar sedan. Och det var de. Jag har börjat gå ut utan solglasögon lite grann, vem 17 vill se världen i konstant skugga?, och det är tydligen inte en helt bra idé. Så på med dem igen! Det är en ringa tröst att Supergrannen säger ”Hej, Greta Garbo!” när vi stöter på varandra i farstun. (Jo, han finns fortfarande med, men vill helst inte blir så väldigt omskriven.)

Jag ska ändra stil! Jag menar min yttre apparition. Frågan är vilken stil jag ska anamma? Ska jag bli en skrämmande amper dam med vit hy, färgat svart hår och knallrött läppstift? Inte bli rödhårig dock, det klädde Kim Anderzon fantastiskt, men inte mig. Standardoutfiten för vårdad och pigg dam här i trakten är annars kort vitt hår, långbyxor och figurnära tunn täckjacka i nedtonad färg. Det låter lite för trist – ska jag istället skaffa lång kamelhårskappa och ha högklackat a la Victoria? Ska jag renovera min svart-vita, Chanelliknande jacka, numera helt ute och camp?

Möjligheterna är oändliga. Något säger mig emellertid att jag inte kan starta filmbolag samtidigt som jag sjavar runt i Supergrannens jympadojor längre. Tyvärr, de är så bekväma…

Slice of life.

Tre långbord på puben igår! Hoppas ölet/shephard pie/skagenröra/fika var gott?

Idag har jag huvudvärk och känner mig inte alls så där vansinnigt pigg. Jag tänker gå hem, köpa en glass (åt den första glassen på tre år för några dagar sedan) och begrava mig i en deckare av Thomas Bodström. Hans, därför att jag vill ha kunskaper om regering/polis/advokat-världarna, som han har som advokat och f d justitieminister.

På tal om deckare hittade jag en äldre veckotidningsnovell (alltså min egen), maskinskriven, som skilde sig markant från de andra, därför att den var mer litterär, suggestiv och psykologisk (utan en massa resonemang). Den var faktiskt en version av en annan, betydligt mera rakt på sak skriven, som publicerades. Jag minns inte alls om jag skickade den speciella här någonstans, men det är en sådan som jag skulle kunna utvidga och ta med i en antologi, men inte behöva ändra annars. De tidigare är helt OK i sin genre, men inte bra nog att ge ut som bok.

På tal om rättsvärldarna har jag inte stött på B, hundmannen, på länge. Jag hade tänkt gå promenad med honom då och då för att försöka skingra hans sorg lite, men jag har förstått att han inte är så inne på det, han bara längtar efter sin av rättsväsendet faktiskt stulna hund. Då och då handskriver han något, så ledset, och scannar till fem-sex vänner och bekanta. En bibliotekarie jag talade med igår (när jag faktiskt letade efter honom) säger att han är så märkt av sin sorg, han ser helt förlorad ut. Och jag kan inte hjälpa honom. Inte han, men rättsrötan jag mötte hos polis, länsveterinärer, förvaltningsrätt och kammarrätt, gjorde mig faktiskt fysiskt sjuk, jag fick hjärtbesvär och var tvungen att lämna fallet bakom mig. Men min ilska mot och mitt förakt för dessa människor som faktiskt inte gjort sitt jobb på ett hederligt sätt, av slentrian och kanske för att hålla sig väl med varandra, är oförminskad. Det finns inga ursäkter.

Och på tal om rätt: Nu sticker jag ut huvet ur åsiktskorridoren och är helt med på EU-domen som ger arbetsgivare rätt att förbjuda hijab på medarbetare, förutsatt att inte just hijaben särbehandlas – även om det förstås är den som märks mest i sammanhanget, eftersom delar av islam fäster en sådan vikt vid den och det är meningen att den ska synas. Klädregler är inget nytt, man är inte banktjänsteman i shorts eller bagare med bar överkropp, och jag ser det som fullt legitimt att inte vilja se anställda med politiska eller religiösa symboler på sig – varken i kontakt med allmänheten eller med varandra. Det blir alltså upp till den enskilda personen att bestämma vad som är viktigast, jobbet eller att bära symboler.

I privatlivet,däremot, gör man som man vill. Om någon bär sig illa åt mot en person i hijab, försvarar jag den personen.Självklart.

Mot glassen. Utan stormsteg!

SENARE: Det blev glass, det blev deckare, och när jag ändå kände mig så slö passade jag på att göra tråkigheter som att torka golv och tvätta dukar som ligger i fönstren. Ska se om jag piggnar till senare ikväll.

 

Känna på håret, mobiler i radio och Erdogans politruker på valkampanj i Europa. Och lite till.

En sak som finns med överallt när man pratar om rasism är ljushylltas längtan efter att ta på krusigt hår. (Jo, jag MÅSTE ha pratat om det förr, även om jag inte kan hitta det just nu trots att jag sökt i bloggen.) Jag hävdar envist att det inte är ett utslag av rasism, snarare av ohövlighet, när folk frågar om de får känna på någons hår. Åk till landsbygd med homogen befolkning någonstans i ett tropiskt land, och om du ser väldigt annorlunda ut kommer åtminstone barnen att vilja känna på ditt hår. Precis som när välklädda mörkhyade gentlemän som kom som turister till det fattiga Söder i Stockholm i slutet av artonhundratalet omgavs av stirrande barfotabarn.

Så hur är jag själv? Jag har stått nära flera mörklockiga män, både ljushyllta och mörkhyllta, och aldrig känt någon längtan att ta på deras hår, antagligen av den enda orsaken att jag tyckte man kan väl se hur det känns. Jag tänkte aldrig på det, jag tyckte inte det såg så speciellt ut.

Men det finns faktiskt tre fall där längtan efter att känna på hår har dykt upp hos mig. Den första gällde min barndomskompis Alf-Erik i Norge. Vi lekte ihop, och han var så där otroligt ljusblond (med ljusa ögonbryn) och i tioårsåldern hade han håret klippt i stubb, det var modernt på den tiden. Jag bara MÅSTE få glida med handen över den där stubben. Den var silkeslen, minns jag. Andra gången var när mina barn i puberteten plötsligt utvecklade någon sorts Vallentuna-afro, enorma lockiga hårmassor som alla ville känna på. När jag också frågade, blev svaret ett rungande NEJ. Tredje gången var nyligen när jag precis lika oväntat fick lockar på bakhuvudet. Det fingrade jag mycket på ett tag, för det var så ovant med buckligt hår. Kändes kul.

Sedan sexism. Någon twittrade ett skämt om att killars fluktande på tuttar visar att de visst kan koncentrera sig på två saker samtidigt. Twittraren dränktes förstås i sexismanklagelser, och försvarade sig tyvärr på ett rätt machoartat sätt. Men jag, som är inbiten feminist och definitivt hatar all sexism och avskyr ursäkter i stil men ”jamen det var ju bara på skoj”, tyckte det var rätt kul. (Särskilt som, enligt skämtet, killars förmåga att så att säga hålla två bollar i luften, inskränker sig till föremål som ser exakt likadana ut!)

SEDAN Dagens Eko. Förr, långt för Internet, var det spännande att skruva på radions knappar i skymningen och genom bruset höra radiostationer långt långt borta, i Hamburg och Paris och Prag. Det sprakade och rösterna tycktes ropa över långa avstånd. Likadant med telefonförbindelserna med utrikeskorrespondenter i svensk radio över nästan lika brusande ledningar. ”Vår utsända i London!”. Spännande! Man kände hur stor världen var.

Nu har bruset kommit tillbaka. Alla har mobil, och det är ju så enkelt att intervjua någon via den, särskilt om de är vid någon front någonstans. Det är bara det att det ofta inte funkar så bra tekniskt. Folk låter som sutte de i Rom på sextiotalet eller är i Aleppo, fast de bara sitter i sitt arbetsrum eller vardagsrum här hemma. Och ofta bryts genant nog förbindelsen. Borde man återgå till att bjuda in folk i studion mer, eller be dem hitta en studio i närheten av där de är?

En annan sak i radionyheterna idag störde mig. Byggbolag klagar på att de tekniska kraven på byggande skiljer sig i olika kommuner, trots att de ska vara desamma överallt. Nu fick vi höra flera personer hävda hyr DYRT detta blir, och BESVÄRLIGT, och framför allt DYRT. Så vad är det då kommunerna kräver? Vill de inte ansluta sig till de sänkta kraven på buller, etc? Tänker de på kvalitet, de boendes komfort och på hållbarhet långsiktigt? Det ville man veta, men det fick man inte i morse. Man snuddade enbart vid orsakerna i en mening: ”det kan gälla energiförbrukningskraven”. Jaha?

OCH så den aggressiva turkiska regeringens sätt att skicka ut högt uppsatta politruker till olika västländer för att propagera för Erdogans linje i det kommande turkiska valet, det förslag som vill ge honom praktiskt taget oinskränkt makt. Nederländerna har vägrat politrukens plan landningstillstånd, vilket har fått Erdogan att hota och skräna mer än vanligt, Nederländerna ska straffas! (Och till detta förtjusande land har ett skamlöst Europa förvisat utomeuropeiska flyktingar?)

I Sverige betonade man dock den inresta propagandapersonens yttrandefrihet. Han har hittills hållit valmöte i Fittja inför 250 personer. 15 vågade protestera utanför. (Turkiet siktar på tio tusen positiva röster i Sverige, om jag inte hörde fel.)

Det här är en svår fråga. Var går gränsen för att tillåta främmande makt att hålla ibland uppviglande valmöten i ett land, t ex vårt? Bara att komma hit i det syftet är ganska fräckt i sig, men hur ska vi se på det juridiskt? Uppenbarligen har vi möjlighet att säga både ja och nej. Skulle vi låta Hitlerregimen komma hit på trettiotalet och gorma för tyskar i Sverige, varav många flytt undan den stundande diktaturen? (Gjorde vi det?) Jag är böjd att säga nej. Att Erdogans regim redan till stora delar är en diktatur och nu tar ännu ett avgörande steg dit är helt klart. Turkar i Sverige har precis som alla andra yttrandefrihet så länge de uppmanar till våld, men en utsänd representant för en diktatorisk utländsk regim? Det tål verkligen att fundera på.

Annars skiner solen här i Stockholm, och vännen M skriver roliga rapporter om sina öden och äventyr med skådespeleri, buddism, sjunga i kör och sin medverkan i Monica Rolfners pilotfilm för ganska länge sedan, där jag också staterade. Han har just fått en dvd från henne. M och jag bestämmer hela tiden att ses, men det kommer alltid något i vägen. Och min litterära arkeologisk utgrävning har just nu avslutats, det är bara en följetong kvar. En av dem gjorde jag ett filmmanus av. Där förkom lustigt nog en frank-marockan(som bor tillsammans med en annan man) vid namn André, han var en bifigur först men i senare versioner fick han en större roll. Lustigt, därför att den här skrevs för länge sedan, men en butik nära mig ägs av just en fransk-marockan som är gift med en finsk manlig stylist. Mina manus är alltid rykande aktuella!

Vårtecken! Och fler historier.

Tillägg: Det var också första gången i år jag såg en ung kvinna sitta på balkongen i linne och shorts och läsa en bok – och en våning högre upp satt en gentleman och njöt av solen med fötterna på bordet.

Tillägg 2: Bara för att – vad man kan göra med en bild.   https://annikabryn.wordpress.com/2010/10/23/en-bild-foeraendras-9744473/

När jag går ut till Karlberg gnistrar solen i tusentals små iskristaller i rimfrosten på gångbron från Rörstrandsgatan. Arbeten med järnvägen pågår för fullt intill – på tiden, i flera år har man kunnat se betongen vittra och armeringen rosta på flera ställen – och båtarna sover fortfarande under sina plastskynken nere vit vattnet. Uppifrån bron ser man nästan hela Birkastan, och på berget borta på Kungsholmen står huslimporna i en gles rad med balkonger i solen och träd emellan, och i luften går ett plan (kanske från Gotland?) in för landning på Bromma.

Tunn, krasande is ligger på vattenpölarna, på norrsidorna ligger en del is kvar, men solen värmer. Det är första gången i år man riktigt känner det. Jag skippar att gå över till Kungsholmsstrand och promenerar runt i parken istället, hälsar på Karl XII’s ek (nu med ny, icke felstavad skylt!) och runstenen. En glad liten svart hund vill absolut hälsa på mig, men dras iväg av husse som går runt med näsan i telefonen, och en lycklig unge plaskar omkring i vattenpussar medan hennes kloka föräldrar står och ler och låter henne göra det. Jag plaskar inte, men jag krasar is. Litegrann. Skam den som tänker illa därom!

Det är kul att se hur små bitar av mitt liv syns i de gamla följetongerna. Jordkällaren som Jessica gömde sig i var förstås hämtad från Rickeby, och min förra partner Björn dök upp i några meningar med en flicka som inte ville bli röntgad i onödan (Jessica är läkare). Han kom hem en gång med brutet lillfinger efter att ha dragit krokfinger( vad tusan HETER det?) (FINGERKROK! Gah..)  med främling på tåg, och berättade att han gått till doktorn men avvisat röntgen eftersom de sa att fingret inte skulle gipsas i vilket fall som helst.

Det finns en rätt bra skildring av en psykopat i Jessicahistorien, skissartad förstås, men ändå. I nästa – ”Jill”, varför alla dessa tjejer? – är huvudpersonen enligt min mening mer än lovligt vidsynt när hon godtar konstiga yttranden från sin man, till och med när de utsatts för mordförsök, vilket jag garanterat inte hade gjort. Men även den historien har ett par oväntade twistar, och slutar på ett oroande icke helt lyckligt sätt. Jills man har burit sig åt som ett svin i ett tidigare förhållande, inte med våld men likafullt, och hon vet inte om hon tänker ta tillbaka honom. Egentligen inte veckotidningsfähigt. Men jag hade bra redaktörer som ofta tog in lite udda saker, ibland mot medarbetares uppfattning.

Sedan finns historier om barn. En flicka som längtar efter sin pappa. En liten tyst pojke vars mamma vill gifta om sig med en man med två väldigt snälla men också väldigt kavata döttrar som skrämmer honom, och hur de klarar av det, mamma och han. Jag skrev massor, och jag tyckte det var fint att kunna underhålla och kanske väcka tankar och igenkännande hos några hundra tusen läsare. Inga litterära höjdpunkter, men på bra svenska och utan hjärta och smärta. Och de kvinnliga karaktärerna är läkare, lärare, regissör, har kört rally, har egna företag, några är poliser. Men i en tidning i Danmark ändrades huvudpersonens yrke från läkare till sjuksköterska!

Lite inside: Ett danskt förlag vill ge ut två av mina böcker som e-böcker och på nätet. Jag har sagt nej om jag inte får förskott, eftersom de som finns ute aldrig tycks generera några pengar, vare sig här eller i Tyskland (trots att någon låg etta ett bra tag för några år sedan.) Förlagen betalar inga förskott på sådant här, så de har sagt att då avstår de – men har nu kommit igen. Jag kommer att säga nej en gång till.

Historier

Eventet på Stadsbiblioteket 8 mars var en presentation av Lina Thomsgårds antologi En annan historia, där femtio kvinnor väljer var sin kvinna ur historien att skriva om: http://volante.se/bocker/en-annan-historia/
Intressant, och jag blev nästan rörd till tårar av Annika Lantz’ artikel om Eva Remeus. Vi behöver massor av sådana här böcker. En gång i tiden gjorde jag en artikelserie av dr Ellen Fries’ Märkvärdiga kvinnor i historien, illustrerad av KG. Ruffa Alving lät mig göra det i salig veckotidningen Saxons.

Men det räcker ju inte. Till skillnad från LT anser jag att vi måste skriva om historieböckerna för att få med de viktiga kvinnor som lämnats utanför, utelämnanden som ledde till alla de påståenden jag fick höra under min ungdom: ”Det finns inga viktiga kvinnliga konstnärer, uppfinnare, musiker, etc!” LT tycker att vi inte ska pilla där, för då förstör vi kunskap om diskrimineringen av kvinnor – ungefär som man skulle göra om man brände alla Tin-Tin i Kongo och gjorde radikalt omskriva nyutgåvor, antar jag att hon menar – men vi kommer aldrig att ändra något om vi inte skriver om skolböckerna. Det förvånar mig att det inte gjorts för länge sedan, vi har gafflat om det här åtminstone de senaste femtio åren. Ungarna tror fortfarande att män gjort det mesta i denna värld, och det blir ju inte bättre av att sakinnehållet i deras historieböcker minskat med 25%.

KLEV UPP i morse, stelfrusen efter en natt med besvär som dessvärre bara lindras av kyla (väldigt kul för mig, som blir sjuker om någon bara blåser ut ett ljus i närheten av mig!). Tappade i ett varmt bad, men istället för att hoppa i det direkt kokade jag kaffe och fixade en frukostskål – potatis, lite kött från igår, grön paprika, ost, smör och curry – och satte mig till rätta med en av de egna följetonger som just nu ligger utbredda på soffbordet. (Stort soffbord, 80×140). Många av de noveller jag redan ögnat genom hittills är rätt enkla saker, små godisbitar som nog inte kan återanvändas.

Den här följetongen hette Jessica, och jag läste med visst intresse avsnitt efter avsnitt urklippta och ordentligt hopsatta med gem. Skurkarna var ju riktigt intressanta. Men just när jag kommit till den punkt där Jessica sitter på en ö med en förmodad mördare och har gömt sig i jordkällaren, fattades nästa avsnitt! Och jag hade förstås glömt upplösningen!

Det var tillräckligt spännande för att jag skulle gå till den tjocka hög som fortfarande ligger i skåpet och leta genom den, och där låg originalets karbonkopior, maskinskrivna och i ordning. Så det fixade sig. Det var fler twistar i historien och den var lite mörkare än jag mindes (om än skildrad med ganska lätt hand, veckotidningsromaner är inte avsedda att ge folk mardrömmar). Det finns tillräckligt där för att man – om man vill – skulle kunna göra något av det.

Jag skrev för det mesta de där historierna under eget namn. Det var verkligen inte comme il faut i kretsar där man läser ”fina” böcker och vill skriva lyrik i dåvarande finkulturflaggskeppet BLM att skriva i veckotidningar, så de flesta ansåg att jag borde använda pseudonym, men jag har alltid avskytt gränser av det slaget. Precis som jag avskyr att man i andra kretsar hackar på all ambitiös kultur och tycker det är omanligt att läsa alls. Så jag var jag, tills en nitisk redaktör som inte hade någon som helst språkkänsla mördade så gott som varje mening i en novell jag skrivit och ersatt dem med de mest horribla ordvändningar. Då gav jag mig och hittade på ett annat namn.

Först när Jessica var färdigläst kunde jag hoppa i badkaret. Det blev till att tappa upp ett nytt bad.