Söndag, söndag…

… och friden sänker sig, solen skiner och Supergrannen lyssnar på radio och musik på andra sidan väggen. Jag läser och har börjat rita hus igen, och tar tid på mig innan jag släntrar utomhus.

Ett mail väntar: Kerstin E har fått mitt komedimanus och redan läst det (flera gånger), och skrivit detaljerade åsikter som gör mig glad och nyfiken. Hon påpekar att hon sällan jobbat med just komedier undrar om jag blir ledsen för de avsnitt där hon inte håller med, men jag kastar mig över alltihop, hedrad och tacksam. Och svarar förstås på alla punkter, varav jag direkt började fundera över ett par.

Den hemliga skådespelaren sa först när han kom att han inte vill ändra någonting, men när han förstod att jag inte är gjord av glas var det en liten, liten grej han hade tänkt på – och så spelade han upp det, och det var så roligt att jag brast i skratt. Min inställning är att den bundna formen ger frihet, och där är vi överens, men folk får ju också snilleblixtar, och dem ska man inte missa. Så han gav mig något att tänka på (bland annat kom han med en kul replik som kanske borde vara med), och det ledde till att jag fick en klarare bild av slutsekunderna i den scenen som inte satts i detalj. Scenen kanske inte ändras exakt som han funderat över, men i och med att vi pratade om den fick jag tydligare idéer, och det får mig att känna att vi är på rätt spår. När man triggar varandra blir det en uppåtgående spiral. Jag vill gärna ha andras skaparkraft med i båten.

Man skulle kunna tro att stark positiv respons gör mig skärrad, men det är precis tvärt om. Jag blir kolugn och harmonisk, jag vet precis vad jag ska göra. Nu är jag intunad på film och skådespelare, vad båda behöver.

Och nu ska jag för femte dagen klättra upp på kullen och se hur lång tid det tar innan jag klarar alla trapporna utan stopp!

Trevlig braskväll på er!

Idag.

Nu har MP förlorat två människor i terrordåd – dels i Kongo, och nu i terrorattacken på Drottninggatan. Säkerhetspolisen anser att risker för våld kommer i lika mån från vänster- och högerextremister (har vänsterextremister begått mord, vilket nazister har?), men i högre grad från islamiska terrorister.

Den hemliga skådespelaren kom hem till mig idag och fick använda ficklampan på toan, vilket han tog med upphöjt lugn.  Det var ett par givande och ofta rätt lekfulla timmar, men det hettade till i diskussionen också. Han tycker om manus, han vill vara med och skulle helst börja med en gång, men det tar ju ett tag. Men jag upptäckte en fördel med att närma mig de upptagna skådespelarna först, som jag gör nu: de är inte uppbundna så långt fram i tiden!

Mycket mer kan jag inte säga ännu, men det kommer . Så: Trevlig Valborg, pubkompisar!

 

Logistik, hm. /Uppdaterat.

Just när jag håller på med att prata med spännande människor om viktiga ting och launcha film och samla info om processer och planera och dessutom hintat här om min logistiska genialitet, bryter hela hemlogistiken ihop. Den gamla datorn som jag har måste laga och inte använt på flera år men som innehåller 9000 bilder, bland dem researchbilderna till aktuell film, och flera manus, vägrar nu att starta ens tillfälligt, så att jag kan föra över filer till andra datorn. Badrummet är fortfarande mörkt och i morse blev det plötsligt nästan stopp i toan, har aldrig hänt förr på trettio år. Just nu! Den funkar, fast låååångsamt, och det har inte blivit något skräckscenario av det slag som ni kanske tänker er, men risken finns, och varför?? Och vad ska jag säga till besökande filmstjärnor? Som dessutom måste ha med sig ficklampa in i badrummet? Jag kan just höra dem muttra att nu förstår de var jag fått idéerna till alla knäppigheter i min film ifrån.

Allt utom toan hade jag kunnat fixa för länge sedan, men det var roligare att skriva film, och jag gillar värmeljus när jag badar och alla bilderna till mina utställningar har jag ju. Undanflykter, undanflykter. Prokrastinering, var är din udd? Här!

Hinner inte skriva mer för ögonblicket, har lite att göra.
Hm. Tror jag börjar med en promenad i solen…

/Uppdaterat. Jodå, jag gick ut i solen – klättrade upp på Observatoriekullen och tittade på utsikten, och gick sedan hem  (gick ner en sväng på Vegagatan och tog en bild på huset där min mamma och jag bodde ett tag, nr 13) via Vasaparken – min nya favoritpromenad som ger nyttig motion medelst trappgående. Det är en BRANT istidsås, det där.

Till sist, till ljudet av min egen inre jämmer, ringde jag faktiskt värdbolagets felanmälningsnummer, och en timme senare kom en trevlig karl med en bråkig maskin och fixade toan, och dessutom rensade han tre avlopp (två av dem tycktes ha med toan att göra, för jag tror aldrig han rörde själva pjäsen)  av bara farten, och skruvade loss lysröret som fortfarande satt fast. Allt som behövs nu är nya lysrör, så är badrummet fit for stars! (Sort of. )

Eftersom Supergrannen har lite liknande problem hämtade jag honom för att han skulle bli inspirerad av glada killens närvaro att komma sig för att ringa själv (utan direkt uppdrag kunde rörkillen inte gå in dit), men han var lite för sömnig.

När rörmannen gått slog det mig att jag just besökts av Goda Vibbar, och jag sprang in till gamla datorn och slog på den – och nu kom jag in! Den gnisslade igång, och fortsatte gnissla eftersom dvd-grejen hakat upp sig, men inne var jag och kunde se den fullproppade hårddisken och iPhoto med sina 9255 bilder, närmare bestämt. Just researchfotona hittade jag inte under den begränsade tid datorn och jag hade intim kontakt, men jag fick över en stor fil med bilder till Peter (sonen).

Vad bekant det kändes att sitta där, och vad mycket det finns i den, mängder av spännande dokument och bilder och manus och uppslag, och den är så praktiskt inställbar för känslig nacke och jag tycker helt enkelt om den. Jag måste få den lagad och inkopplad till nätet igen! Någon som känner en hängiven Macreparatör som älskar sitt jobb? Jag TROR att det bara är en liten skruv som måste dras åt.

Till sist lade den av, och ville inte väckas igen. Men nu vet jag i alla fall att den fortfarande kan fungera.

 

 

Da people.

Sitter och tar kontakt med trevliga människor, vill samla ihop de skådespelare jag absolut allra helst vill ha till min stora glada komedi, samtidigt som jag pratar med producenter. För om det inte blir rätt personer i de viktigaste rollerna, är det inte så mycket idé att  spela in filmen. Alltså börjar jag helt bakvänt – det vanliga är att man söker producent först, skaffar pengar och castar sedan. Men jag skriver ju för skådespelare, jag vill skriva eldoradon för skådespelare!

Sitter vid fel dator just när någon jag precis mailat ber mig skicka manus bums (vad jag älskar snabba ryck), så jag får vidarebefordra det som finns i ett annat mail.

(Imorgon) På fredag träffar jag ena huvudpersonen. Vi har setts förr, men nu har han läst det här grundligt och tycker det är jätteroligt, och när spelar vi in?

När jag gjorde kortfilmen, funkade det inte att komma med ett litet manus. Det blev nej. Alltså satte jag igång med att göra en budget (i vilken ingick en helikopter), skaffa skådespelare och fotograf (som dessutom erbjöd sig att arbeta gratis, men jag skaffade pengar till dem till sist) och komma tillbaka med ett färdigt paket. Då fick jag genomföra projektet. Det måste bli något liknande den här gången.

Jag är säker på dem jag vill ha i de största rollerna, och där fick jag faktiskt ett råd  av någon jag castade för som hastigast en gång: ”Den och den skådespelaren kan passa fint, men när det är exakt rätt skådespelare, VET man.”  Kemi mellan skådespelare och manus, och förhoppningsvis regissör.

Det här är kul!

PS. Fick just veta att manuset kom fram.

 

 

 

Det ljusnar? Några bra artiklar…

….. som idag kommer från Dagens Nyheter.

Undervisning för nyanlända om hur samhället fungerar, särskilt när det gäller sex och samlevnad, och den insatta man som kan undervisa i det:

http://www.dn.se/insidan/vi-maste-vaga-prata-med-nyanlanda-om-hur-vi-lever/

Pris till en kvinna som vet hur man sakta men säkert kan vända fördomar och traditioner i mindre samhällen, för att öka jämställdhet för kvinnor och stoppa könsstympning:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/utbildning-som-skyddar-flickor-fran-konsstympning-far-pris/

Och problemet med att den strukturella antirasismen inte syns så mycket som den borde:

http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-artikeln-om-sorgen-i-trollhattan-kan-vara-arets-viktigaste-text/

Pakistansk mat kurerar mycket.

Igår var det dystra känslor av doom och gloom här inte minst för att jag följde franska valvakan samtidigt som jag analyserade en bra film (bra sätt att lära sig mer), och att se suggestiva  Sameblod gjorde inte saken bättre (jo, ni ska fortfarande se den!)  Men när jag satt på Internationella biblioteket denna Världsbokdag, började det plötsligt lukta mat. God mat! Och så kom en man och bjöd in alla på pakistansk måltid.

Jag tittade in, förstås. Och blev bjuden på lamm- och nötköttskebab, någon god risrätt och youghurt med grönsaker – allt kryddat, fick vi veta, men faktiskt svagt med tanke på att svenska barn kanske skulle smaka. Det var otroligt gott. Och dessutom stötte jag på intressanta och spännande nya bekantskaper, som arrangören/en pakistansk språkforskare som i sitt eget barndomshem hade fem olika språk – vi fann verkligen varandra – och en cykelintresserad arkeolog med otroliga historier som han forskat fram om äventyrskvinnor under svunna tider, sådana som alltid funnits men som vi aldrig hört talas om.

Det blev spännande samtal, och jag lyssnade också med spetsade öron till en detaljerad beskrivning av hur man kokar ris i Pakistan, och gick därifrån med en bunke av risrätten, precis som flera andra. Den är ju direkt vanebildande! Och jag har kontaktat både språkforskaren – (Linköpings universitet) – och cykelfanatikern med samma researchfanatism som jag själv.

 

 

Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, tycker att Fria Tider ska få ha en monter på Bokmässan. Håller fortfarande inte med.

http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2017/04/darfor-ar-det-ratt-att-slappa-in-hogerextrema-nya-tider-pa-bokmassan/

Läste just Mattssons artikel på nätet. Han förklarar att han vet hur Fria Tider är hopkopplade med andra högerextrema miljöer, och han vet – bland annat för att han själv utsatts – hur folk uppmanas att ställa sig utanför misshagliga opinionsbildares och reportrars hem, givetvis för att skrämma och tysta dem.

Ändå tycker han att Fria Tider ska få ha en monter på Bokmässan, i yttrandefrihetens namn, och för att man då kan bemöta dem där.

Två skäl som det är svårt att se som hållbara. Ingen har stoppat dessa huliganers yttrandefrihet, det är de som försöker stoppa andras. Bokmässan har ingen skyldighet att förse Fria Tider med en scen för deras verksamhet. Och hur ska ”bemötandet” gå till? Ska Fria Tiders representanter genom osmos och genom att gå runt på mässan absorbera en demokratisk miljö? Ska folk ska stå kring montern med plakat? Diskutera i montern? Negligera montern? Eftersom Fria Tider & kompani inte är demokrater, är chansen att de ska påverkas ytterst liten (är man förintelseförnekare lever man i en bubbla med tjocka väggar som man hela tiden förstärker själv)  och risken för bråk och provokationer överhängande – och bråk eller icke bråk, så får Fria Tider gratisreklam som går hem och ger dem cred hos likasinnade.

Stieg Larsson berättade för mig att han då och då blev uppringd av nazister som vrålade i luren. Hans metod var att prata med dem. Ibland fick han tydligen ner tonläget en bit, så att han faktiskt kunde prata med dem som folk. Han lyssnade och svarade. Det tycker jag var en bra sak att göra, och jag har gjort detsamma när jag konfronterats av antifeminister.

Men det var Stieg i hans egen telefon, hans personliga val. Han släppte inte in dem på Expo.  Och jag har mycket svårt att se att fruktbara samtal kommer ut av att FT’s monter finns på Bokmässan.

Bra svar. /Uppdaterat: Filmen Sameblod.

Busch Thor har lagt ut en bild, tillsammans med en lätt sarkastisk kommentar, på sin lilla pojke när han la sig ner på asfalten för att visa vad han inte ville. Gunilla Brodeij på Expressen gick i taket över att barnet lämnades ut på detta sätt, varpå hon fick ilskna reaktioner från bl a krönikören Wollin, som missförstod alltsammans och försäkrade att ”vi ÄLSKAR den där lilla asfaltsslickaren”, och att det hela var ett angrepp på ”en hårt arbetande mor”.

GB har skrivit ett bra svar:

http://www.expressen.se/kultur/vems-ratt-ar-viktigast-barnets-eller-busch-thors/

Jag håller fullständigt med henne, ord för ord, och även jag reagerade på att den lilla pojken som börjar gråta när han hör opera filmades och blev en ”viral succé”.  Jag vägrar att klicka på den filmsnutten – det är illa nog att jag kan se hans tårar på bild.

Lugn baby i famnen, bullbakande, OK. Krama litet syskon eller titta på en katt, OK. Men där går gränsen. Och så fort barnet kan prata kan man fråga: Ska vi lägga ut en bild av dig som tomte på instagram? Vilken bild tycker du, i så fall?

Respektera barnen. Jag tror inte någon vuxen vill att deras barn ska lägga ut bilder på dem (föräldrarna) när de skriker som argast, gråter över en missad tenta eller hånglar.

/Uppdaterat. 

Kommer just från den hyllade filmen Sameblod och är ganska tagen. Ni vet vad den handlar om: Den samiska flickan Eller-Marja utsätts (under trettiotalet, gissar jag)  för en fördomsfull internatskola och en fruktansvärd rasbiologisk undersökning, utförd av totalt empatilösa personer som behandlar henne som lägre stående. (”Ta av kläderna nu. Stå där. Och så armarna bakom huvudet”. Vilket genomförs med våld medan den förödmjukade Elle-Marja, som inte har en aning om varför detta händer, håller tillbaka tårarna och svenska pojkar skrattar åt henne utanför fönstren.)  Man får inte undgå något av skammen att tittas på av de bofasta, få glåpord efter sig, hutas åt för sitt språk, betraktas som ett exotiskt djur av lärare och antropologer.

Elle-Marjas reaktion blir att ta sig från Lappland till varje pris. Hon kallar sin syster lappjävel, hoppar på ett tåg, stjäl kläder och söker upp en svensk pojke hon träffat tillfälligtvis. Till sist skaffar hon sig pengar för en utbildning genom att sälja sina renar till mamman för ett silverbälte. Hon sviker alla, eller drivs att svika alla – inklusive sitt eget ursprung.

Men filmen börjar med att hon är gammal och ska upp till renlandet med son och barnbarn för att begrava sin syster. Man blir rörd till tårar redan under de första minuterna. Hon vill inte dit, hon vill inte förstå samiska, och hon vill inte med på renskillning.

Det är en film alla bör se, och den är vacker. Det handlar lika mycket om en viljestark individ som om kollisionen mellan samer och den svenska rastänkandet. Det finns nästan ingen dialog, och huvudrollen (starkt spelad i båda åldrarna) är filmen igenom stum och sluten, man kan se glöden i ögonen men inga tårar.  Alls. Och det behövs inte för att man ska förstå. Och slutscenen, där hon som åldring klättrar upp på fjället och står mot himlen,  stark och fortfarande envis men äntligen tillbaka för att möta det förgångna i nutidens renviste, är fantastisk.

Men bristen på värme och ord, tillsammans med ett musikspår som är som en svart flod,   gör också filmen på något sätt stum. Vi kommer aldrig flickan, eller den gamla kvinnan, in på livet. Vad som händer mellan det att hon säljer renarna som tonåring och till nuet får man inte se. Inte studier, yrke (lärare), äktenskap, barn. Har hon verkligen aldrig haft en nära kontakt efter att hon lämnade sin syster? Med anad men utan visad värme någonstans, utan några egentliga samtal och möten och ögonblick, blir det en resa till ett stumt inre, en inre värld av frusen skada och frusen skam, en parallell mörk värld  till den man kommer ut till från bion. Det är ett medvetet val, men det har ett pris.

Men – se den! Den är fantastisk, och lika egensinnig som sin huvudroll. Den får en urstark trea av fem möjliga. Jag är MYCKET tacksam för den här filmen.

Gahrton och MP – och min syster. Och Vanity Fair.

Per Gahrton – som en gång grundade MP – säger i en intervju att det är socialdemokraternas fel att MP dalar, eftersom de är för dominerande och inte ger MP plats. Det är troligen ganska sant, S har sällan känt sig manade att visa ödmjukhet.

Men jag håller inte med PG om vad Mp nu behöver göra: Satsa stort på klimatpolitik inför nästa val. Det går inte att INTE göra det, men klimatet är en diffus fråga, den lockar inte tillbaka väljare i första taget. Framför allt borde MP koncentrera sig på det vi slåss med i vår närmiljö och märker varje dag: svälten bland pensionärer, sårbarheten hos ett uppkopplat samhälle, t ex att vi förlorar kontrollen över våra tillgångar om tar bort kontanterna, med mera.

Och så hittade jag min norska blodshalvsysters twitterkonto:

(Hoppsan, där fick jag in hela kontot i bloggen.) Jone Gro Salomonsen, feministisk religionsforskare. (Jag tror att den feministiska delen är hennes, teologin ett arv från en otroligt religiös familj, där jag hade stuckit av mycket tydligt om vi mötts i min barndom och ungdom.) Vi har ingen kontakt, tyvärr – det finns gift i många familjer, och den i vår satte stopp för att lära känna varandra.

Men hon är –  till min glädje – uppenbarligen klarsynt när det gäller Donald Trump. Vilket man ser om man scrollar ner.

VF: Tänkte egentligen skriva om några av Vanity fairs artiklar, men hinner inte – här är en länk till en om spionen som samlade en dossier om Trump, och ansåg den så graverande att han gav den till FBI.

http://www.vanityfair.com/news/2017/03/how-the-explosive-russian-dossier-was-compiled-christopher-steele

 

En av ett helt annat slag, om illustratören McGinnis som skapat en del av vår uppfattning om USA via bland annat sina filmposters, t ex den om Frukost på Tiffanys:

http://www.vanityfair.com/style/2017/04/robert-mcginnis-movie-posters-illustrations

Det finns en till om hur Putinmetoder nu kan ses i USA, de att skapa så mycket kaos och distraktion och förakt för medier att folk slutar tro att det egentligen finns några riktiga fakta, och skrattar åt Väst som inbillar sig att sådant som hederlighet och försök till källkritik existerar. Men den verkar inte ligga ute på sajten.

 

 

Orolig för Miljöpartiet. /Världslägeuppdaterat. Sort of.

Igen. Eller fortfarande. Vad händer egentligen? För det är ju inte så att vår miljö (på olika plan) plötsligt blivit så sprudlande hälsosam att ett miljöparti inte behövs.

Aftonbladet skriver att MP:s stöd är 2,5%, Expressen att det är 4,2%. Lena Mellin i AB skriver att de inte kommer att kunna hämta in förlusten till nästa val. Fotbojeförslag, suddighet i skolfrågan och annat har minskat trovärdigheten, sägs det på olika håll.

Har de regeringsduglighetat sig till nära döden? Att visa sig regeringsduglig ansågs i vida kretsar att ge sig på punkt efter punkt inför storebror S, medan andra hävdade att om man gjorde det för mycket (vad är för mycket), förlorar man sin själ. MP själva pekar på det som HAR gjorts men inte riktigt kommit fram i media.

Att delta i en regering utan fullt mandat betyder kohandel. Frågan är: Hur ska den gå till? Vad ska man ge upp? Jag gick till MP:s sajt och den är fortfarande ljummen som en uppvärmd pannkaka. Partiet delar socialdemokraternas letargi. De verkar inte tro på sin egen politik och sina egna rötter. Egentligen borde S+MP+V kunna skapa en kraftfull samling för att driva genom saker som folk faktiskt vill, men de uppträder lika håglöst som på presskonferensen jag var med på i slutet av sommaren. Inte ens att ge pensionärer en skatt helt likvärdig med yrkesanställda klarar de av. Inte heller att stoppa svälten på äldreboenden – den som jag tyvärr själv sett i närbild – kan de få sig till. Inte heller att ge funktionshindrade trygghet i form av ledsagare och hjälp som inte ständigt ska omprövas, och där är en MP-minister ansvarig.

I morse hörde jag på radion att regeringen står bakom kärnkraften till hundra procent. Aggregatens livstid ska förlängas från 40 till 50 år och effektskatten minskas. På MP:s sida hittade jag inget om detta. Det står att kärnkraften ska bort, men i allmänna termer. Och då har ändå alla, inklusive kärnkraftens ivrigaste förespråkare, vetat från dag ett att denna energikälla helt enkelt inte kan göras säker. Det går inte. Det har aldrig gått.

Jag undrar om inte en kohandel måste se annorlunda ut. MP borde förmodligen ställa sig på bakhasorna i en eller ett par riktigt stora frågor – som till exempel kärnkraften, eller när kolfrågan i Tyskland var aktuell. Hit men inte längre.

Gustaf Fridolin förlorade sin heder i Kaplan-affären. Åsa Romson fick gå, han satt kvar, efter att ha visat oväntat dåligt omdöme i val av politisk vän och medarbetare. Det spelar ingen roll om man faktiskt ansåg att hon inte passade. Och efter det kom inget som rehabiliterade honom. Varken han, Lövin eller Löfven har, eller i alla fall visar, den ryggrad och den övertygelse och styrka som behövs. Säg ifrån, någon! Och det från en plattform av orubblig tro på demokrati och rättssäkerhet.

MP borde hålla en tribunal och granska sig själva med buller och bång. Likaså S. För vi behöver ett äkta S och ett äkta MP, och vi behöver dem snabbt. SD har 19%.

/Uppdaterat. Det börjar bli bråttom att få bort stollen i Vita Huset också. Mannen som som konstant blir kränkt, inte klarar av att informera sig på ett normalt sätt och inte kan tänka en tanke som kräver tio minuters seriös reflektion, muckar gräl med stollen i Nordkorea. Begriper någon av dessa herrar vad ett krig som implicerar kärnvapen egentligen betyder? Vågar vi ta risken att lita på att de gör det?

Här en upprörd artikel från januari om DT’s totala tondövhet inför vad ett civiliserat samhälle är: http://www.rollingstone.com/politics/features/welcome-to-donald-trumps-ignorant-america-w462019