Det är svårt att skriva något idag.

Först en timme efter terrorattacken igår fick jag reda på att den skett, via P1. Jag ringde till sönerna för att kolla att alla mår bra. En låg hemma med huvudvärk, han hade sms:at den telefon jag har som inte är i bruk, och den andra var på väg för att hämta en liten son. Hans arbetsplats är mycket nära Åhléns. Ett annat barnbarn skulle ha gått på bio vid Hötorget men gjort något annat istället, och sonens fru satt inlåst i Riksdagshuset som ju stängdes av. Men alla var oskadda.

Först när jag hört det, som om garden släppte, blev jag orolig för dem och tårarna kom. Attacken skedde i vad som är Stockholms absoluta centrum, det område där alla trott att OM det skulle komma en attack, så skulle det bli där. Det betyder att vem som helst som man känner i stan kunde vara där.

Märkligt nog hade jag under natten innan den värsta mardröm jag haft, strax efter att kroppen plötsligt började vibrera. Inte darra, vibrera. Jag undrade vad tusan som var fel. Drömmen handlade om förlust (men inte död), och jag gjorde det man aldrig gör i vaket tillstånd och faktiskt inte ens när man sover, men nu gjorde jag det i drömmen: Skrek rakt ut av sorg från hjärtats allra innersta. Jag undrar fortfarande om någon hörde mig. När jag vaknade var ansiktet vått av tårar, jag låg raklång på rygg, och vibrationerna hade upphört och en tung dörr drogs igen över det sargade hjärtat. Men en genomskinlig dörr. Jag var lugn.

Hade den här drömmen något med det som sedan hände att göra? Hade sedan något i tingens gång ändrats, så att familjen var ur riskzonen och det var därför jag blev lugn? Ingen aning. Jag tror ju inte på budskap i den stilen.

När jag visste att alla mådde bra, kunde jag inte sitta stilla. Jag gick ut på stan, in till City. Det var 1,5 – 2 timmar efter dådet.

Det var förvånansvärt få poliser ute, jag antar att de flesta dragits in vid det laget. Avspärrningar med polistejp, men inte helt konsekventa. Man kunde inte komma från Vasagatan upp till Klara kyrka, men däremot in på kyrkans område och fram till Mäster Samuelsgatan från ett annat håll. Då stod jag och en vakt ensamma mittemot Åhléns, där brandlarmet fortfarande ljöd. Vid Centralen och Vasagatan – som också var avspärrad från Norra Bantorget, men som man kunde komma till via gatan intill järnvägen – stod ganska många människor. En svart van körde förbi med öppna dörrar och skjutklara män i svart med automatvapen. Annars såg jag en enda karbin av något slag. Och det fanns inga tunga fordon som spärrade av, det var tejp och några polisbilar. En brandbil utan sirenerna på körde rakt genom en av dessa tejpavspärrningar. (Förmodligen var det starkare bevakning kring Rosenbad, Riksdagshuset och liknande byggnader.)

Så småningom gick jag uppåt Odengatshållet och mötte lämmeltåget av gående människor på väg hem. Flera butiker på Odenplan hade stängt, men biblioteket var öppet.  Jag gick in på en dator och hittade, tack och lov,  ett mail från huvudvärkssonen.

Svenskar är dåliga på panik. Folk sprang förstås från ölbilen, eftersom den kunde vara full med sprängämnen och de hade sett fruktansvärda scener med döda och skadade människor, men i grunden är vi tillitsfulla och lugna. Därför tror vi helst att förövaren var en ensam dåre som orsakade en tragedi. (Fast jag undrar vem han talar i mobilen med på övervakningsbilderna, om de nu förställer föraren.)

Men vi är chockade och sorgsna, även vi som slapp se morden.  Mer chockade än vi kanske tror.

DN och SvD har märkligt nog inte kommit ut. Är det inte just vid sådana här tillfällen som alla medier ska fungera? Eller har tidningarna kommit överens med varandra att varva? Johan Hakelius – som jag oftast inte håller med – skriver i Expressen (som har en stor bildbilaga om attacken) att just det som terrorister tror gör oss svaga, demokrati och öppenhet och att vi är ”lite lösa i köttet”, inte renläriga och intensivt likriktade, istället är vår styrka. Så terrorgrupper kommer och går, men vi består. Jag tror han har en poäng där.

 

 

Annonser

2 reaktioner till “Det är svårt att skriva något idag.”

    1. Hej, Annika!

      Fick just veta att en vän till mig var på Hötorget när attacken skedde och har dimmiga minnen av poliser med dragna pistoler, och andra poliser som skrek att han skulle gå ner till Stureplan. Han ringde sin fru som sa åt honom att gå till Kungliga biblioteket för att lugna ner sig, och det fungerade.

      Ser att en elvaårig flicka blev dödad, och att en skadad tiggare blev överraskad av att folk hjälpte henne, att en liten pojke skadades i ett fönster och skrek av skräck. Alltsammans är fruktansvärt. På kvällen såg jag att Stadsbiblioteket hade flaggor på halv stång, och tårarna kom igen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s