Kom just från Sergelstorg och Drottninggatan – 2 dagar efter terrorattacken.

Solen skiner i Stockholm, och omskakad och troligen febrig och ur slag åker jag till Hötorget och går ner mot Drottninggatan.

Redan i hörnet av Gamla Brogatan och Drottninggatan finns den första blomstergärden. Det är mycket folk ute, men det är ett stort lugn. Många har blommor, det finns många barn och gamla, många ungdomar, många som fotograferar med mobilerna – men få som bara går och tittar i telefonen. Det här är verkligt.

Jag följer lastbilens väg. Däcksspåren är bortskurade,liksom offrens blod (vilket är rätt, ingen vill vanhedra dem genom att gå där deras blod finns). En butik har spärrat av med en bil och tejp och städar och dammsuger i entrén, där det låg någon i fredags. På fasaden hänger rester av lamparrangemang som lastbilen trasat sönder. Två flickor delar ut kramar. Borta vid Åhléns står en blomsterprydd polisbil intill plywoodväggen som satts upp där lastbilen kraschade in och började brinna. Många stannar och fotograferar, men det går att ta sig fram, om än långsamt.

Vid huvudingången,där rulltrapporna finns, står två poliser och ytterligare två blomsterprydda polisbilar. Lite längre bort står en svartklädd och maskerad insatspolis ensam med automatvapen. Något som högerorienterade skitsajter som Mailonline antagligen skulle publicera en bild av, med den falska rubriken ”Stad i skräck” eller liknande.

På trappan ner till Sergelstorg börjar den egentliga blomsterhyllningen – där ligger tre stora fält med blommor, kort och teddybjörnar. När ni läser det här har de antagligen vuxit, det skulle inte förvåna mig om halva torget till sist är fyllt av blommor. Det är hjärtslitande. Det känns som om stockholmarna har gett sig den på att inte låta terroristen rubba sig.

Folk strövar runt, TV-kameror från svenska och utländska medier och amatörer sätts upp, uppe på gatan vid räcket samlas fler för att se den kommande manifestationen. Det här är verkligen mitt i Stockholm, det är här folk korsar torget varje dag, här ligger entrén till Kulturhuset som alltid är fullt av barn och vuxna, här finns tunnelbanan och här hänger hemlösa och knarklangare. Idag tror jag langarna har flyttat på sig.

Ingen skriker. Ingen håller brandtal. Ingen blir trakasserad. Några gråter. Och solen skiner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s