Creator’s bliss, och Glad Påsk.

Nyss satt jag lyckligt och skrev, och har the last draft av komedin Min Tur klar. Två juveler i datorn – den och Döden i San Francisco, som möjligen nu heter Frisco Bay Music.

Jag satte replikerna i MT. Jag löste ett tidsproblem som jag tänkt strunta i, eftersom inget kan vara perfekt, men strunta i sådant kan jag ju inte, och nu kom jag på att det kunde lösas bara genom att låta två advokater i ett rum sitta med var sin lunchtallrik framför sig, vilket visar att ett par timmar har gått. En ren bildlösning! Min Tur håller ihop, den har flyt, och den har underbart, fullt logiska, fullständigt knäppa repliker. Den är ett eldorado för skådespelare, ner i minsta biroll. Den är rik, den har en form, den är en enhet. Och det känns i magen! Nu kan den gå i väg till två eller tre personer som jag väldigt gärna ser att de läser.

Men egentligen borde jag inte kunna tänka alls. För jag har bihåleinflammation och mår tjuvtjockt. Det varken hörs eller syns, utom att jag troligen ser ut som ett blekt vrak. Anledningen till eländet är förstås att jag gick ute och frös i timmar, och sedan glömde ett fönster på glänt medan jag skrev och frös mer, och sedan upptäckte att jag ju inte gått HELA attentatsbilens sträcka och därför gav mig ut igen, på ben som nu var av bly blandat med gelé. När jag traskade uppför trapporna från Observatorielunden till Drottninggatan undrade jag hur jag kunde vara så korkad. Äldste sonen ärvde av mig inte sin musik- och krönikebegåvning men väl sin förkärlek för att gå hemma och skrota och då och då sticka ut och göra något bra, och yngste sonen ärvde av mig sin jäkla envishet. Den som nu gjorde det omöjligt för mig att vara förnuftig och GÅ HEM.

Men gå hem var precis vad jag fick göra, för inte tog jag tunnelbanan när jag väl nått Kungsgatan. Nej, jag skulle på död och pina ner till Sergelstorg och folkmassorna en gång till, och fick alltså ännu en gång traska Torsgatan upp.

En sak var speciell. Jag har inte haft den minsta lust att ta en enda bild under dessa färder runt attentatsplatsen. Inte en enda. Det togs bilder så det räcker. Jag hade noll lust att leta upp Den Rätta Bilden, trots att kameran redan råkade ligga i fickan. Jag ville bara vara där.

Hade jag varit där just när det hände, med kamera, så hade jag förmodligen tagit bilder med tanke på polisens behov. Nu var det annorlunda.

SÅ NU får jag önska alla i den lilla puben här en trevlig påsk, innan jag går hem och knyter mig med tidningar och grapefrukt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s