Bara en länk…

…till ett gammalt roligt blogginlägg. Undrar vad som hänt med ö- och sj-ljuden sedan det skrevs? Om något?

(Få se nu om bloggen klarar av att länka till sig själv!)

https://annikabryn.wordpress.com/2010/04/30/varfoer-finns-det-sa-manga-oe-ljud-8484190/

Annonser

Åkte till –

….. Chimney idag, med en taxichaufför vars pappa var i filmbranschen i Marocko . Chimney är en stor firma som håller till i ett ståtligt hus på Skeppsbron (Gamla Stan) och huvudsakligen sysslar med post production (dvs gör en inspelad film färdig). Där satt jag i godan ro och pratade med Jon om eventuella samarbeten längre fram, berättade om manus och skådespelare och olika scener. Just nu gäller det en tänkbar kort pilotfilm (fem minuter).

Det var ett första möte, väldigt trevligt, och jag gick därifrån till Riksdagsbiblioteket (en sann oas) och sedan ut i solen och köpte en glass och bestämde mig för att promenera runt lite i Kungsträdgården.  Stan var full av folk och byggen, och under diverse byggnadsställningar utanför Gallerian har man öppnat en rad små bodar som ser ut ungefär som butiker gjorde på medeltiden – små enrumslådor med en lucka ut mot förbipasserande.

Fortsatte hem och ringde Ulf på Gotland för att prata lite om några Almedalsdagar, när jag ska få bo hos honom och Berit, och om hur de olika partierna kommer att tas emot. Sedan ringde jag en hes Roland som satt och tajmade ett föredrag han ska hålla imorgon för svenska filmfotografer. Sedan försökte jag ringa en manager för någon men nådde inte ända fram.

För mig  är det här en väldigt långsam och trygg process. (Än så länge!) Det är skönt att ha svängrum. Men just nu känns det som om jag skulle ha gott om tid det närmaste halvåret att skriva en hel bok medan jag väntar på möten eller går på möten – och det är en rätt angenäm känsla.

I väntan på ”supervärmen”. /Uppdaterat.

Igår gick Jane och jag till Karlberg och satt i sol och blåst och pratade nere vid vattnet. Vi såg en liten söt unge som badade naken medan hans föräldrar satt och såg på och lekte med honom utan att titta på sina telefoner, vi såg ett par änder men inga med ungar, vi saknade svanarna och njöt av att stan är så vacker, och råkade i luven på varann vid ett par tillfällen. Jag är säker på att Jane ansågs vara en salt böna på femtiotalet, och det är hon fortfarande.

Igår började jag dagen med att jag fick en ny idé. Inte vet jag om jag gör något åt den, men jag skrev ner den direkt. För mina idéer kommer fix färdiga, med alla detaljer. Jag har nämnt det förr, men att det är så slog mig på allvar först när jag satt och skrev; jag tänker inte till exempel ”hm, man kanske skulle göra en historia om en bankkamrer som får sparken…?”, varpå jag så sakteliga arbetar fram handlingen, personerna, och till sist konstruerar vad alla säger. Det tycks vara så folk vanligen gör film, nu och tidigare. För mig kommer allt samtidigt – personerna, omgivningen, rörelser, rytm, tal – antingen det gäller bok eller film.

Jag trodde alla gjorde så. Precis som när Mozart skrev musik (utan alla jämförelser i övrigt!): Han hörde den inom sig och skrev ner noterna rakt av, för alla instrumenten, utan att ändra. Jag misstänker starkt att min son gör likadant när han skriver musik, något som jag absolut inte kan. Men historier kommer till mig med all inclusive. Är det en hel bok, tar det förstås ett tag, och om den där inre historiemakaren är lite felunderrättad om fakta, kan jag behöva ändra. (Men även det är rätt sällsynt, så jag har börjat göra en del research i efterhand.)

Så nu begriper jag bättre varför en och annan kanske tror att jag konstruerar filmmanus på ett intellektuellt sätt – man brukar tydligen  inte göra så här.  Men sanningen är att allting kommer direkt från magen, i samarbete med någon sorts rytm- och rimlighetssektion som huserar någon annanstans i huvudet, och känslan när allt jobbar tillsammans är otroligt tillfredsställande. Det vete fan hur det funkar, som Gösta Ekman sa i den där sketchen om ett konstgjort golfbollshål som man kunde lägga direkt på parketten, men det är rena saligheten därför att man använder så mycket av sig själv samtidigt, man tar ut sig – ungefär, gissar jag, som när man springer en massa mil och använder varje muskel (men minus den tuffaste prestationsviljan!)

Mer senare!

SENARE. 

Så hände något som får mig att undra – i förbigående – hur gör män? I den här situationen?

Jag travade upp på Observatoriekullen, och en medelålders dam passerade mig. Jag korsade en gräsmatta för att läsa en intressant skylt, och damen dök upp igen, och nu kunde vi inte låta bli att le mot varandra och börja prata. Hon var forskare, hade bott många år i USA, och scoutade nu trevliga platser att ta väntade australiska vänner till. Det här samtalet ledde till att jag fick ett mail från henne: Ska vi gå och fika lite senare, när jag har mera tid? Vilket jag föreslagit. Och visst ska vi det!

Så nu undrar jag: Kan det här hända män? Om du som man börjar le mot en annan man i en park, slutar det med en trevlig fika utan vidare tankar, eller tror han att du vill något annat?

I (amerikanska) Norah Vincents bok om hur hon levde som man under en lång period, beskriver hon att något av det första hon märkte, klädd som man, var att män undvek hennes blickar. Hon upplevde en ny frihet: Män gav henne utrymme i det offentliga rummet, och de mötte bara hennes blick helt snabbt. I en konversation med någon terapeut eller levnadsguru lite senare frågade han henne vad det betydde när en man möter en annan främmande mans blick lite längre. Hon svarade: Det betyder I want to fuck you, or I want to kill you. Och gurun höll med. Har vi en mer avslappnad svensk kultur därvidlag? (Du kan hitta ett inlägg om Vincent här i bloggen, jag tror det hette ”När Norah blev Ned”.)

Och igår kväll tittade jag in på alla dokumenten i lingvistikboksmappen igen. (Boken som påbörjades för länge sedan, och avbröts när kriminalbokskrivandet kom i vägen, och sedan familjeangelägenheter tryckte på, som min mors behov.) Jag räddade ju gamla dokument från disketter via en liten finurlig apparat, och nu läste jag särskilt början, och diverse tankar från runt år 2000. De är inspirerande, och jag kunde fylla på lite.

På det hela taget blev det en givande dag. Och idag gick min gamla kompis Margreth och jag till Vasaparken och satt och åt glass under stilla småprat i solheta soffor på ett lummigt kafé. Det var verkligen varmt, och det var mysigt, och det var så underbart fridfullt. Det verkar bli en kafésommar!

 

Fiket och fiket och krogar och fotboll.

Ringde ett roligt telefonsamtal igår och bestämde träfftid med en kanske skådespelare för filmen, gick sedan till Ritorno och träffade Den hemliga skådespelaren. Vi har ju inte setts på ett tag. Just innan jag kom iväg, ringde Kerstin och sa att vi skulle ju fika, var tyckte jag? Eh, Ritorno! sa jag, som kände mig helt tom i huvudet. Så jag var där två gånger samma dag och bidrog till avansen.

DHS och jag pratade film. Jag är fortfarande inte riktigt mitt vanliga spralliga jag och satt ordentligt påpälsad med hosttabletter i fickan för säkerhets skull. DHS tyckte det såg ut som om jag höll på att smälla av (det är varmt och skönt på Ritorno!).  Lite längre bort satt Irene Lindh med väninna. En gång intervjuade jag Carin Götbladh här, och det var här jag pratade med Thorsten Flinck ffg. Och här kan man fortfarande få Napoleonbakelser. Eller mat. Numera är det rökfritt, men dessa väggar har hostat sig genom många rökmoln under åren.

Kerstin hade med sig printerfärger till mig i en söt liten lakritspåse, jag tror de blev över hemma hos henne, och nu ska hon till Älvdalen i fyra härliga månader med make, nytt växthus och en liten söt valp. ”Jag blir trött bara du säger pilotfilm”, sa hon, som ju bara ska odla i växthuset och snickra på hus.

Idag skrev jag ett mail och väntar på svaret, sedan satte jag mig i lugn och ro och tittade på en film med John Goodman. Lugnet sträckte sig ungefär till gatan, för på Rörstrandsgatan i närheten är det fotbollskväll och ett jäkla liv. Britter har rest hit, de har ölat och ätit sedan niotiden på morgonen sa Jean-Pierre (som har butik i environgerna), och en hel del ska se matchen på storbildsskärm. Hela gatan är nu avstängd för trafik och krogarna har bord ute på gatan.

Jag tycker det är rätt kul, men nu ringde Jane och undrade vad i helvete som pågick nere på gatan? Sång, skrik och skrål! Hon var på vippen att ringa polisen! (Jane är 90 och hade missat varningslapparna som satt i varje port). Nu ringde hon lyckligtvis mig, så jag förklarade och eskorterade henne till ICA, för hon ville köpa lite godis. Hon möttes redan utanför porten av hövliga britter och en man från Belfast bad henne så mycket om ursäkt för stojet, undrade om hon behövde hjälp och tackade för vår gästfrihet. Jane (som har bott i USA) svarade att det var hemskt det här, men hon log och tyckte han var trevlig.

Vi får se hur det blir framåt natten. Polis och ambulans är på plats för säkerhets skull. Och i min lya är det tyst och skönt.

 

Gå kall kalkon på plast.

Vi vet att vi inte ska använda plast. Alls. Innerst inne vet vi alla det. Precis som vi vet att vi inte ska spy ut gifter i luften och förorena jorden. Alls. Frågeställningen borde inte vara: Hur kan vi minska x och y, till exempel genom att propagera och höja plastkassepriser? utan: Hur gör vi för att inte använda x och y överhuvudtaget?

I det lilla: I förrgår blev jag plötsligt tvärtrött på plast. Jag har börjat använda papperskassar för vanliga hushållssopor – de tål mer väta än man tror, definitivt sådant som potatisskal  till exempel (men hur är det med limmet, hur farligt är det?). Nu plockade jag åt mig lösa potatisar och lade dem i min tygväska.

Himlen föll inte ner. Ekonomin gick inte i botten.  Väskans inre tygklädsel (går att dra ut) torkade över natten. Så igår gjorde jag likadant. Frukt och potatis rakt i väskan. Och stan står fortfarande kvar.

Nu ska jag inte ha en plastpryl kvar, vad det lider. Väljer ketchup o dyl i glasflaskor, inte plast-dito – som dessutom släpper från sig kemikalier till innehållet. Finns tandborstar som inte är gjorda av plast? Finns vaxat papper eller liknande för fisk?

Jag såg att en butik har börjat sälja alla sina varor i lösvikt. Bra. Jag vet inte hur hygieniskt det är att gå tillbaka till att hämta mjölk i en spann, som vi gjorde i Sandefjord när jag var barn (nu pratar vi mindre emballage över hela linjen), men jag tror inte vi blev sjuka av det. De plastbyttor vi redan har kan vi ju fortsätta att köpa te i tills de (byttorna) kroknar, men vi behöver inte köpa fler. Kalla Biff Lindström förvarar jag redan i glasskålar i kylen (ärvda små dessertskålar).

När plasten kom hette den plastik (med betoning på ”a”). Låt oss nu säga adjö till plastiken! För gott!

Tack, det var praktiskt så länge det varade, men nu får det räcka med alla de ton plastskit som sedan länge gungar i havet och förorenar stränder och förgiftar djur (och därmed oss) och som vi inte kommer att bli av med. Alls.

Jag undrar också – vilken guldkant?

Här en intressant krönika som jag håller med:

https://tidningensyre.se/2017/nummer-158/en-guldkant-varden-2/

Tvärtemot vad politikerna i Peters motartikel säger, försöker man spara in även på den adekvata vården. Och då tänker jag dels på Försäkringskassans jakt på sjuka, dels just nu på att nyblivna mödrar skickas hem efter sex timmar, eller en dag. Det är på tok för tidigt, eftersom amningen inte kommit igång, vissa sjukdomar och missbildningar som baby kan tänkas ha inte hunnit upptäckas. Dessutom är mamman nyförlöst med ett gigantiskt inre sår som lätt kan infekteras, med svåra följder.

På min tid låg man inne en vecka. I mitt fall blev den  två veckor, eftersom jag fick barnsängsfeber. Rummet för sex kvinnor där jag var tömdes snabbt på övriga mödrar, och där låg jag ensam med frossa och hög feber, fullproppad med sulfa och penicillin.

Det tog ett par dagar innan denna feber, som var en klar dödsdom före antibiotikan, visade sig.  Hur hade det gått om jag skickats hem? Barnsängsfeber var i våra ögon en utrotad nästan medeltida farsot, det fanns inte på kartan att jag kunde få den, så hade jag hunnit under behandling i tid? Eller hade barnen fått växa upp utan mamma med en ledsen pappa?

Jag minns att det enda jag tänkte på (18 år gammal) var: Jag får bara inte dö! Jag har två små barn, de behöver mig! Jag FÅR inte dö!

Barnen kom in för amning, de måste också ha varit fullproppade med antibiotika. En gång försökte jag gå tillbaka till spädbarnssalen med min ena lilla baby i famnen – alla rusade till och tog honom från mig, rädda att jag skulle falla (över 40 graders feber) eller smitta någon. För de ljög för mig, man gjorde det på den tiden. Ibland tog jag mig till en telefon som hängde i entrén och ringde min man. Det var en ensam, ensam tid.

Mödrarna måste få stanna ett antal dagar i lugn och ro. Dessutom måste man se till att et finns tillräckligt många BB, att man tar med i beräkningen att mödrar med de starkaste smärtor man kan ha och i en risksituation, för egen del och för babyns del, ska kunna föda i en bil, är fullständigt absurt.

Till sist – vi behöver guldkanter. I vården, i åldringsvården, på det hem där min mor bodde sina sista år där jag fick kämpa för hennes liv, och där jag har svurit att jag aldrig ska sätta min fot mer. Vi behöver ett avstressat land på många plan. Det skulle löna sig i livskvalitet, och det skulle löna sig i reda pengar.

HÄR en helt annan sorts artikel av PBS:

https://tidningensyre.se/2017/nummer-128/det-har-med-slips/

Kan bara hålla med. Skapar helt i lössittande saker med en kofta runt magen. Men diskuterade igår möjliga inköp av nya snyggkläder med Supergrannen, som visade mig sin Hugo Boss (mycket välskräddad.)

Finnes en kompromiss? Imponerande kläder som ändå fungerar som träningsbrallor, för stor tröja och kofta kring magen?

 

 

 

Kevinfallet.

Ringde journalisten Oisin Cantwell på AB och tackade honom för hans måttfulla och övertänkta rapportering av programmen om Kevinfallet. Det finns så mycket sensationalism och snabba känslor, så varje person – speciellt en journalist – som håller huvudet kallt och inte rusar iväg, är guld värd. Och då ska han/hon ha lovord och cred för det. (Hans namn uttalas förresten Å-shinn, med betoning på å, fick jag veta. Hans pappa är irländare.)

Nu kom han förstås fram till detsamma som de flesta andra : Det var en usel polisutredning med förhör av två små barn, fem och sju år gamla, som övergick i rena övergrepp. Vad jag förstår fanns noll teknisk bevisning mot dem, inga spår av pojkarna på den pinne som polisen fick för sig var ”mordvapnet”, noll bevisning för att lilla Kevins död överhuvudtaget gick till som de ville tro, och bara tanken att en femåring ska ha ett färdigt koncept för död och mord, förstå att en kamrat är död, och dessutom tillsammans med en sjuåring släpa fyraåringen till en lastpall för att gömma honom (dessutom fullt synligt, och utan släpspår) är helt absurd. Polisen i sin teoribildning reagerar som om det gällde planerande tonåringar eller vuxna.

Polisen tog inte heller med i beräkningen hur två små barn känner inför två vuxna som tydligen vill att de ska säga något speciellt – förvirringen: Vuxna ska ju veta saker? Har de rätt, minns jag fel? Varför säger de så här? Och varför ljuger de?

Vad jag kan förstå är det inte på något sätt säkert att något mord alls ägt rum.  Kevin kan ha legat på lastpallen hela tiden (såret på hans hals tycks vara ett avtryck av pallens kant) och trycks ner av ett större barn, som inte ens behöver ha känt någon ilska (”kroknat”) som LGW så känsligt uttrycker sig. Eftersom lösa tankar väger minst lika mycket här som polisens teorier, kastar jag fram en – det större barnet kan ha velat skoja: ”Säg det eller det, så släpper jag!” – utan att förstå att Kevins hals trycktes mot kanten. Upptäckten att han var medvetslös kan ha kommit som en chock.

Polisen tog fram en dagbok som skulle ha skrivits av småpojkarnas pappa samma dag, men som egentligen skrevs nästan tre veckor senare, och som pappan inte minns. Enligt den kom den äldre brodern, sjuåringen, hem våt och sa att Kevin låg i vattnet, och ritade en bild. Om det är sant, måste han ha gjort det för att få föräldrarna att hjälpa till, därför att en liten kamrat var medvetslös. Oavsett om det är sant eller ej (det kan också ha pressats fram av polisen, vi vet inte) passar det inte på något sätt ihop med polisens idéer.

Man är glad att fallet tagits upp igen – för Kevins anhörigas skull (man får inte glömma bort att en liten pojke dog här, den verkliga tragedin) och för de två nu vuxna brödernas skull.