What a difference a night makes.

Sov ovanligt gott, hoppade upp och var flitig som ett bi, och fick nyss se att rekordmånga (för att vara denna lilla lilla pub, vill säga) tog del av mina vedermödor igår. Så nu måste jag ju tala om att polisen har svarat att de skickade fel nummer, där är ett litet problem ur världen. De övriga hoppas jag löser sig under dagen. Dvs glasspriset är väl vad det är.

Igår plockade jag fram min Filmjournalen, årgång 1921, nr 16, (tack igen, Skogsgurra!) och läste en särskild artikel med förtjusning. Jag vill ju försvara filmdialogen mot föreställningen att film  i grund och botten enbart är bild och att dialogen egentligen är försumbar, att ord inte är action. Av den här artikeln från 1921 framgår att folks idé att ord och bild på något sätt är i krig mot varandra, inte är ny;  artikelförfattaren berättar (något ironiskt)  att det finns de som strävar mot den textlösa filmen som ett ideal.

Det här utspelas ju ett antal år innan talfilmen gör entré, så det man vill ha bort är textskyltarna! (Murnaus ”Sista skrattet” är ett bekant exempel). Den film man skriver om här heter ”Skärvor”, är också tysk och har en ”banal, men tydligen vältalande” handling: En banvaktardotter blir förförd av elak besökande inspektör, mamman rusar ut i kalla natten och dör, hennes man hittar henne ”under ett vägkrucifix”, dödar den lede förföraren och överlämnar sig åt rättvisan, och den stackars dottern rusar även hon ut i natten, ”vansinnig och skrikande”.  Titeln ”Skärvor” kommer sig av att filmen om den snälla banvaktsfamiljens undergång inleds med en olycksbådande symbol: Ett fönster går i bitar och skärvorna sprids över rummet.

Det finns mer att läsa i Filmjournalen – en artikel som jag tagit upp tidigare är den om kvinnliga filmregissörer, där den mäktigaste och mest mångbegåvade var Lois Weber. En annan kul sak är att ett par av de mest hyllade filmstjärnorna (som visas i tjusiga porträtt) är japanska, Sessue Hayakawa och Tsuru Aoki. Hayakawa återkommer gång på gång och beskrivs som ädel och djupt konstnärlig, Jag undrar om jag inte skrivit om honom också  tidigare.

Filmjournalen höll till på David Bagares Gata 3, nära Stureplan. Nu måste jag ju gå dit vid tillfälle och se om huset finns  kvar.!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s