Mulen himmel, starkt ljus.

Det där var konkret menat, ingen metafor för något!

När Liv Ullman hade flytt in på toaletten och en rasande Ingmar Bergman stod utanför och sparkade på dörren, tänkte hon: ”Jag växer som konstnär, jag växer som konstnär!”. Har hon sagt, antagligen med en glimt i ögat.

Jag skulle önska vrålhuvudvärk hade samma effekt. Efter en lång paus, här är den igen, och blefariten i ögonen mår prima (syns inte, men finns), och himlen är som sagt alldeles för ljus för dessa ögon. Liksom numera badrummet, efter att Supergrannen installerat nya lysrör och sådana där glimgrunkor, vad de nu egentligen heter. Han såg så glad ut av de ärligt menade beundrande blickar han fick ur den intillstående kvinnans ögon (mina).

Men det är som sagt attans ljust. Och ingenstans finns mörkblå lakan att använda som sommargardiner till fönstren. Eller mörkgröna. Alla gardiner och lakan har fjuttfärger!

Vaknade alltför tidigt, lade tvätt i vatten, lade mig och fick värk, gick upp och tog en kvarts treo, lade mig igen, gick upp fem i sex och lyssnade på nyheterna, tog så småningom ännu en kvarts tablett och började läsa Den sjätte natten, och retade mig på min dåtida policy att (mot min innersta önskan) använda ”nåt” och ”sånt” i direkt anföring, alltså när folk pratar.  Jag står inte ut med att se ordet nåt i stället för något, och uppför mig därmed förmodligen som de som för drygt hundra år sedan inte ville sluta skriva ”hvilken” och ”äro”.

Grejen med en ny bok i serien är att jag dels har hundra sidor skrivna sedan länge med en speciell intrig i tankarna, men dessutom en helt annan intrig som var jag var uppe och researchade på Expressen för i höstas. Hvilken ska jag välja? Båda? En annan grej är att jag inte kan låta huvudpersonerna åldras elva år sedan senaste boken.  Jag måste göra en Escher-saltomortal och låtsas som om ingen tid gått, samtidigt som jag är helt nutida. (Till skillnad från San Fransisco-boken, som får förbli i den tid den är skriven.)

Det är verkligen genant att läsa om teknik i Den sjätte natten. Så otroligt mycket har hänt på det området. De har svårigheter att skicka filmsnuttar, de ser på videoband. Och gps-spårare fanns i telefoner men i princip inte annars, men jag hade med en ändå – eftersom alla poliser och tekniker sa: ”Skriv in en, för de kommer snart!”

Men det finns en del kul saker. När jag skrev den var det högsta mode att gå omkring med vattenflaskor i handen (nu är det kaffe), men polisen Kent (då 45) gjorde det inte. Så han tänkte att det hade han aldrig gjort, men så gick det som det gick också.

På tal om mode såg jag på vägen till biblioteket icke mindre än tre små svarta herrhattar, på unga herrar med i övrigt avspänd stil. Herrhatten, på kvinnor och män, är en blygsam men märkbar trend. Funderar på ett köpa en, måste ju ändå skärma av solen. Jag vill ha en beige med band och breda brätten. Ska jag ha en trenchcoat till?

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s