Regntunga skyar.

Det var ju bra att jag tog på varmtröjan och vindtygsjackan idag och packade ner manusutskrift och gav mig ut för att rekognoscera var jag ska ta exakt vilka scener och från vilken vinkel när solen står där den står vid varje tidpunkt – eftersom molnen hängde tunga över stan (moln vore ändå att föredra under inspelning av just den här filmen) och det blåste halv storm som inget puffskydd i världen kan sila bort.

Dessutom höll ett gäng trädgårdsjobbare på med att klippa häckar i Kungsträdgården – där jag ju tänkt vara – med en högljudd maskin, och en sorts fackverksport med banner (3 meter hög) höll på att blåsa omkull nära ena kungastatyn. Den som kallas ”en kruka mellan fyra lejon”, medan den andra kallas ”ett lejon mellan fyra krukor”. Den senare är Karl XIII, som myndigt pekat mot öster för att försvara kaffehuset mellan almarna, dungen vi räddade på sjuttiotalet, medan en mås står på hans huvud och den andra vilar någonstans nära pekfingret. (”Experter” förklarade på den tiden att träden ”ändå var döende”. De står fortfarande kvar. Man kan skymta motorsågsmärken i några av dem.)

Det blir till att improvisera i vilket fall som helst! Men nu är jag beredd på det. Jag vankade runt och letade hyfsat stormfria hörn utomhus nära Rosenbad, och hittade faktiskt ett par. Gick också in på en servering i Kungsan och tog bilder på lämpliga bord där min aktris kan sitta och prata i telefon. Det här blir fina fisken!

Regeringen har kommit med ett nytt snillefoster, förresten. Från att – för att komma åt assistansfirmorna – ha berövat människor som behöver det assistans, bland dem gravt sjuka barn som måste ha tillsyn varje minut, går man nu vidare till att ta pengar från bemannade boenden för ensamkommande flyktingbarn, med hänvisning till att uthyrarna tar hutlöst betalt. (Vilket de gör). Dessa ungdomar ska nu på flera håll bo utan konstant vuxen närvaro, trots att vi vet att förtvivlan, självmord, ensamhet, våld, våldtäkt, narkotika och religiös påverkan utgör ständiga faror. Hur kommer nätterna på dessa boenden att se ut? Skulle någon vilja ha en egen sjuttonåring där?

Man måste hitta en väg att komma åt snyltarna,  inte låta åtgärderna gå ut över dem som har noll skuld i att kostnaderna ökar!

Och Trump har gjort bort sig igen, genom att ge sig på två programledare i TV, den kvinnliga genom de nu vanliga sextrakasserierna. Här är journalisternas svar (”Trump is not well”):

https://www.washingtonpost.com/opinions/donald-trump-is-not-well/2017/06/30/97759ee0-5d0f-11e7-9b7d-14576dc0f39d_story.html?utm_campaign=pubexchange&utm_medium=referral&utm_source=huffingtonpost.com&utm_term=.d1785cfc3701

 

Annonser

Puffskyddets öden och äventyr.

I nästa vecka ska jag och X göra en kortfilm (15 minuter i färdigt skick). Det kom ganska hastigt på, så problemet är att jag inte får tag i en kamera. Allt är uthyrt. Förutsättningarna är f ö dessa: Vi har två och en halv dag på oss. Förberedelserna rigorösa, manuset finputsat. Den 3 ses vi för att prata igenom, testa och kolla kostym. Den 4 är det tänkt att vi börjar på morgonen och spelar in kronologiskt tills kvällen. Om kamera inte dyker upp, kör vi med skruttkameran och gör om det ”på riktigt” i augusti.

Dvs enligt många ett kamikazeprojekt, men jag älskar det eftersom all denna oundvikliga tidsåtgång för stora filmen gör mig om inte vansinnig så lite frustrerad, jag måste få röra på mig, och X (tack för att du ställer upp, X!) är inte precis långsamhetens lovbesjungare heller. Jag har alltså redan varit ute ett antal gånger och scoutat spelplatser, och imorgon tänker jag ägna dagen till att köra en dry run för att kolla ljuset vid olika tidpunkter, samt inomhusmiljöer vid ev störtregn. (So much for kamikaze!)

Det är här Puffskyddet kommer in. Jag har redan berättat (tror jag, orkar inte kolla) att jag varit ute för att se om man kan spela in en telefonfilm utomhus utan att behöva eftersynka. Ett tag tänkte jag att X får prata ner i en burk med micken i. (Allt är fusk, bara det ser bra ut i slutänden!) Jag trodde ärligt talat att utomhusinspelning skulle visa sig omöjlig, men till min förvåning funkade det med skruttkameran plus en bra amatörmikrofon som jag köpt speciellt.

Men micken behöver alltså ett puffskydd som silar bort oönskade ljud i någon mån, så att man hör vad intervjuoffren säger. TV-kanaler och press på presskonferenser har stora mikrofoner med puffskydd av skumgummi, med loggan på. ”Aftonbladet”, ”TT”. Jag tog en fingervante, vek upp mudden och flätade in fingertutorna snyggt och konstfärdigt. Voila! Det fungerade! Man hörde vartenda ord jag sa klart och tydligt. När jag tog bort skyddet – på Centralstationen, en ljudmässigt hopplös miljö – blev det mer diskant.

Andra gången jag varit ute – och provat i trappor, i portar, under och på broar (Vasabron går bort), märkte jag på min egen t-banestation att puffskyddet sorgligt nog hade trillat av. Mikrofonen var alldeles oskyddad. Nerslagen traskade jag hem. Jäklar!

Vid nio- halvtiotiden på kvällen fick jag plötsligt för mig att jag skulle ut och leta efter den stackars lilla vanten. Som alltså låg någonstans mellan Centralen och Birkastan. En idiotidé, tyckte jag själv. Varför gör jag på detta viset? Varför inte stanna hemma och skriva något matnyttigt istället – vad kostar ett billigt vantpar, femtio kronor? Men jag börjar lära mig att följa mina infall, för det finns nästan alltid någon vettig förklaring till dem. Tyvärr dyker dessa förklaringar inte upp i klartext i min skalle, dock.

Så jag åkte tillbaka till Centralen. Stan var full av folk, Centralen likaså. Det första jag såg på huvudplanet var den stängda infodisken, som har yttre fack med hundratals broschyrer. Bland dem (vilken någon del av mig noterat tidigare) Stockholmskartor. På papper. Och färska listor över museer.

Aha! Det var dem jag egentligen var ute efter! Sedan telefonkatalogerna slutade komma, har man inga kartor på papper, om man inte är turist. Alla kör ju med sina pnuttemobiler.

Lyckligt samlade jag på mig broschyrer, varpå jag började leta hopvikt tjugofemkronorsvante under bänkar och över hela det väldigt vidsträckta golvet. Ingen vante syntes till. (Den är ungefär en knapp decimeter stor.) Fortsatte i gången till tunnelbanan. Ingen vante någonstans. Folk skyndade förbi. Klev in i tunnelbanevagn, kollade under sätena där också, IFALL det råkade vara samma vagn som jag åkt tidigare.

Kom hem till min station. Dyster åkte jag upp till biljetthallen. Frågade killen i spärren igen (han hade redan sagt noll vante där). Fortfarande noll vante.

Och så – plötsligt fick jag syn på något mörkgrått skräp låg intill trapporna upp till gatan. En ensam liten tåt rörde sig i vinddraget. En svart plastpåse…? Nej, det var puffskyddet! Som legat där i timmar, medan folk strömmat förbi åt båda hållen.

Jag vet fortfarande inte varför det var så viktigt att hitta just detta lilla plagg. Kanske har det tur med sig? Eller snarare – om jag har fått för mig att den har det, blir jag glad och optimistisk och gör bättre från mig, så  då funkar den hur som helst som en turvante.

Nu ska vanten förankras i fortsättningen – tills jag raggat upp en annan kamera med proffsigare utrustning.

Men skam den som tänker illa härom! Gripande filmer har gjorts på en femöring under de mest improviserade omständigheter. I den mycket seriösa, hyllade fyrtiotalsfilmen ”Kort möte” står en sorgsen kvinna på tågperrongen och ser tåget försvinna med hennes älskare, och ljuset från tågfönstren drar över hennes ansikte. Det är rörande. Även när man får reda på att det inte fanns något tåg, ljuset som svepte över hennes ansikte kom från slitsar i en rörlig pappskiva med en lampa bakom.

Jag tycker det är fint.

 

 

 

 

 

Seger för Trump eller CNN?

CNN har erkänt att de kommit med uppgifter som inte stämmer – eller i alla fall bara hade en, icke namngiven källa – angående en persons eventuella samröre med Ryssland. De ber om ursäkt, personen godtar den, och tre journalister avskedas. prompt.

Att sprida något annat än bekräftade nyheter är allvarligt. Oftast vill man ha minst två av varandra oberoende, verifierbara källor, helst fler. Så CNN, som inte kollade som de skulle, tog konsekvenserna.

Donald Trump är givetvis stormförtjust. CNN har faktiskt spridit ”fake news”! Vad var det han sa! Till och med i svenska media kan man läsa om Trumps ”seger”.

Men är det verkligen en seger? Det som hände tycks vara ett undantag, och CNN reagerade som det skulle. Varken CNN eller New York Times – några av Trumps hatobjekt – brukar råka ut för det här mer regelmässigt.  Trump själv, däremot, ljuger om smått eller stort ungefär varje dag.  Det finns dagar utan lögner – de när han spelar golf och inte twittrar. Till och med hans presschef har sagt att man inte ska ta det presidenten twittrar på allvar.

Dessutom försöker han nu blockera allmänheten från information om vad han gör och vad som händer i administrationen, genom att skära ner på de vanligen nästan dagliga pressmötena mellan media och presschefen. De ska ersättas av små privata möten  för ett medium i taget, möten som inte får spelas in vare sig med bild eller ljud. Det är en oerhörd idé, något som endast diktatorer ägnar sig åt.

Det är otroligt att han får fortsätta.

Tillägg: Trump vill ta bort de regler som ska skydda dricksvattentäkter från miljöförstörelse: 

http://www.huffingtonpost.com/entry/epa-clean-water-rule_us_59535198e4b02734df2e6e06?eek&ncid=inblnkushpmg00000009

 

 

Michael Nyqvist.

Att Michael Nyqvist är död tycks komma som en chock för de flesta. Många skådespelare har gått bort ganska nyligen, och vi saknar dem, men  det verkar som om fler som inte var personligen bekanta med Nyqvist – jag själv, till exempel – blev mer ledsna för det här än vi hade trott.  För att det var så uppenbart för tidigt, för att han hade så mycket kvar att göra, och för att han utstrålade en sådan värme.

Han står på Daily Mails förstasida på nätet idag, och kommentarsfältet är helt igenom vänligt och respektfullt (så långt). Båda är ovanligt för den sajten, där det svenska sällan syns och mobbing och hat flyger fritt.

Mitt första möte med skådespelaren Michael Nyqvist kom i en Norénpjäs. Han var lågmäld och enastående. Och autentisk. Och han var lika enastående i filmer som jag annars inte var speciellt förtjust i, och kunde inte ha passat bättre i Milleniumtrilogin. Många utomlands minns den och många engelsktalande råder sina landsmän att skippa den amerikanska versionen och istället se den svenska – med texter och allt.  Daniel Craig, som annars är en favorit, kunde inte ta hans plats. Lika lite som Roona Mara kunde ta Noomi Rapaces.

Michael Nyqvist var speciell.

Här Johan Hilton i DN:

http://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-pa-scen-forstod-man-vidden-av-michael-nyqvists-skicklighet/

Elavbrott

vad var det blev denna midsommar.

Jag klev ut i farstun och tryckte upp hissen. Jag bor fyra trappor upp. Och hissen kom – men den liksom skrek och jämrade sig, alternativt tutade som en klagande mistlur, och stånkade – var på den stannade. Och stod kvar. Väldigt mycket kvar.

Satte upp lappar. Kollade andra huset – likadant där. Mötte en ComHemtekniker, ditkallad av någon som tänkt sitta hemma och midsommargosa med TV och dator, men plötsligt inte hade någondera.  – Jag har kollat strömmen, sa den trevliga teknikern. Ni får bara in en (eller om det var två) faser av den trefasiga strömmen i huset! Elen räcker inte!

Det ringdes till olika jourer, av mig och andra. Det visade sig att ljuset fanns kvar i lägenheten, utom i ett urtag (hur krisskrossar de ledningarna, egentligen?), men spis, kyl och frys var oanvändbara, liksom datorn.

Jag var tvungen att springa på stan och kutade upp och ner för trapporna ett antal gånger. Hungrig var jag, så det blev till att köpa varmkorv. De andra butikerna stängde tidigt. INGENTING hade jag som gick att äta kallt. Inte ens knäckebröd! Och hur skulle räkorna klara sig i frysen?

Elkillar kom. De var jättejovialiska. – Haha, ja ibland slocknar det, precis som vi!

När skymningen föll blev det riktigt mörkt. Seven-Eleven hade inga stearinljus. Jag hade bara värmeljus – och nota bene, de varken värmer speciellt mycket, eller lyser upp något!

Nå, det här var ju ett utmärkt tillfälle att kolla min beredskap! Jag ville ha varm choklad, hur fixa det? Jo, har jag inte mammas fonduegryta någonstans, den som värms av värmeljus – eh, hur ska jag hitta den i köksunderskåpen med ficklampa med döende batteri? Funkade dåligt. Så jag konstruerade en egen spis med fyra värmeljus i en stålnätkorg.  Det tog tjugo minuter att få en kopp varm choklad!

Tur att Supergrannen inte är hemma, tänkte jag. Mindfullness är inte hans grej, han skulle bli vansinnig.

Värmeljusen placerade ut i lägenheten, som ljusen på en flygplats. Jag eldvaktspatrullerade och undrade hur i hela friden folk vågade leva med stearinljus och talglampor och brasor förr i tiden. Jag behövde brandsäkerhet! OK, en flaska vatten om papperen två meter från ljusen skulle fatta eld på något mystiskt vis, och ett bukigt lock ifall stearinet plötsligt skulle flamma upp. Till sist, när jag arrangerat ljusen runt mig på ett bord och försökte lösa sudoku, sa det med ens PANG! och all el var tillbaka. Lyx!

Nästan. Hissen stod fortfarande. Vilket den även gjorde dagen efter, just i mitt hus. Det var bara att fortsätta springa i trappor. (I september ska hissarna bytas ut och vi kommer att vara utan i FYRA VECKOR. ”Vilplatser placeras ut på varje våningsplan”, lovar värden. Det gäller att bunkra förnödenheter i tid så man slipper kånka på kassar!)

Supergrannen kom hem, precis lagom till att eländet var löst. Hissmontören mötte han i trappan. Där kom SG, glad och nöjd, medan vi hade kämpat.

Vad har jag lärt mig? 1. Ha kylklampar redo när kylen och frysen pajar. Fryst vatten i plastflaskor funkar. 2. Ha mat hemma som kan ätas kall. Helst konserverad i glasburkar, om sådana finns. Hårt bröd. 3. Ha mammas gamla fonduegryta på hittbar plats. 4. Ha laddade batterier. 5. Stearinljus! Tändstickor! Brandskydd!

 

 

 

Funderingar. /PS

Ibland undrar jag: Är Hanif Bali moderaternas Kent Ekeroth, fast ett snäpp mindre kontroversiell? Den som säger saker som inte är riktigt officiellt accepterade av moderpartiet, men som det ändå gärna vill locka väljare med?

Ibland undrar jag också: När Donald Trump gör sig orange och fin, använder han samma spray till ögonen och håret? För ibland är både håret och ansiktet orange, ibland är båda väldigt vita. (Området under ögonen är alltid vitt. Han har nog ögonskydd när han sprayar.)

DT:s senaste meddelande, efter protester mot att han bara omger sig med superrika personer, är att han inte vill ha fattiga människor i sin omgivning. Han har rikt folk runt sig därför att de har ”a good business mind”. Så jag undrar – finns det ingen där som kan upplysa honom om att big business’ affärssinne ENBART gäller att berika de egna företagen, inte se till hela landets och befolkningens bästa? Det ligger i sakens, och konkurrensens, natur. I valet mellan att skydda miljön och människorna mot till exempel gifttillsatser som ger vinst, väljer de självklart vinsten (”vi är ingen välgörenhetsinrättning”).  Men nej – det finns förstås ingen där som kan berätta det för Trump, eftersom han bara omger sig med miljardärer som vetat att sko sig.

Och på tal om Vita Huset, vet ni att det finns ännu en supernationalistisk nazi-tintad person där förutom Steve Bannon, nämligen kufen Steven Miller? 30 år gammal, extremist sedan ungdomen, inga kända privata relationer ever. Han har ett eget kontor i Västra flygeln. Och han är – precis som Kent Ekeroth – judisk på mammans sida. Så jag undrar: Är man någonsin skyddad av sin härkomst mot vansinniga idéer? Svaret verkar vara nej. Liksom att vara uppväxt i en demokrati inte nödvändigtvis garanterar att man själv är demokrat.

Trevlig midsommar!

(Och nu är jag troligen utan nät i tre dagar – ring, den som vill något och har mitt nummer!)