Aj.

Man undrar hur dagen ska bli, när man nästan börjar med att tappa en tung glasburk på högra stortån. Och svär högt, för det är förmodligen nyttigt för själen. Sedan puttar man igen ytterdörren (som kärvar lite) med SAMMA nu onda tå, och svär en gång till. Korkat, korkat!

Blue tooth and blue toe, too, skulle jag kunna skalda om jag nu hade blue tooth. På ena eller andra sättet. Ska bli kul att se hur tån ser ut när jag gitter skala av mig sockan.

Det blev inte roligare när jag kom lite längre från hemmet. Jag har ju ett gulligt dagis i närheten (en av anledningarna att jag flyttade just hit, faktiskt, man vill ju se små barn!) och personalen är alltid trevlig och rar. Men just idag hade en stor stark dagiskarl (personal) inlett en maktkamp med en liten gråtande kille, kanske tre eller fyra år. Jag är fortfarande upprörd. Killen hade gett sig iväg åt fel håll utan lov, och karln (här kallad K) stod i ena änden av farstun och gormade för full ljudstyrka, tvärs över andra ungar, inför alla som råkade befinna sig i närheten, till den lilla ungen:

”Du kommer hit NU! Om du inte kommer hit NU blir det ingen parklek! Om du inte kommer hit NU blir det ingen fruktsallad heller!”

Ungen grät, skrämd och förödmjukad, och försökte samla ihop vad han hade kvar av stolthet i ett ”Nej!” Vilket fick K att gorma ännu mer.

Han klev myndigt fram till barnet och skrek ”DU SPRANG I FÖRVÄG! SÅ GÖR MAN INTE! SÅ GÖÖÖÖÖR MAN INTE!”

Killen vände sig mot väggen och grät. ”Förklara varför han inte få springa iväg”, mumlade jag i mungipan. Jag borde ha tillagt: I lugn och vänlig ton. Man kan vara bestämd och hålla på sitt som vuxen utan att bli ovänlig, och utan hotelser. En liten arg och ledsen treåring kan inte hantera en sådan här situation. Det är precis den här sortens skrämmande bufflighet som får en förödmjukad och chockad unge att kanske ta ut sin ilska på andra barn. Situationen blir ju aldrig löst, eftersom barnet inte kan ge sig även om det skulle vilja, och OM det ger sig blir det av rädsla och för att buffeln anser att här ska lydas ”bara för att jag säger så! Annars straff!”. Barnet uppfattar att det här är jättestort och jättehemskt, och vet inte om det ska skämmas eller stå på sig, och vad den än gör blir det fel.

Det finns en lång tjej med bakvänd keps på det där dagiset som, till skillnad från karln som lekte sergeant, kan det här. Jag skrev om henne en gång: En liten en hade satt sig på rumpan och vägrade gå hem, och en snäll farmor/mormor stod villrådig bredvid och försökte förgäves resonera. Så kom bakvända kepsen, log stort och svepte upp den lilla ungen i sina armar. Problem solved. Det lättade barnet förstår att det här var en baggis.

Fler saker än man tror är nog, vid närmare eftertanke, baggisar.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s