Puffskyddets öden och äventyr.

I nästa vecka ska jag och X göra en kortfilm (15 minuter i färdigt skick). Det kom ganska hastigt på, så problemet är att jag inte får tag i en kamera. Allt är uthyrt. Förutsättningarna är f ö dessa: Vi har två och en halv dag på oss. Förberedelserna rigorösa, manuset finputsat. Den 3 ses vi för att prata igenom, testa och kolla kostym. Den 4 är det tänkt att vi börjar på morgonen och spelar in kronologiskt tills kvällen. Om kamera inte dyker upp, kör vi med skruttkameran och gör om det ”på riktigt” i augusti.

Dvs enligt många ett kamikazeprojekt, men jag älskar det eftersom all denna oundvikliga tidsåtgång för stora filmen gör mig om inte vansinnig så lite frustrerad, jag måste få röra på mig, och X (tack för att du ställer upp, X!) är inte precis långsamhetens lovbesjungare heller. Jag har alltså redan varit ute ett antal gånger och scoutat spelplatser, och imorgon tänker jag ägna dagen till att köra en dry run för att kolla ljuset vid olika tidpunkter, samt inomhusmiljöer vid ev störtregn. (So much for kamikaze!)

Det är här Puffskyddet kommer in. Jag har redan berättat (tror jag, orkar inte kolla) att jag varit ute för att se om man kan spela in en telefonfilm utomhus utan att behöva eftersynka. Ett tag tänkte jag att X får prata ner i en burk med micken i. (Allt är fusk, bara det ser bra ut i slutänden!) Jag trodde ärligt talat att utomhusinspelning skulle visa sig omöjlig, men till min förvåning funkade det med skruttkameran plus en bra amatörmikrofon som jag köpt speciellt.

Men micken behöver alltså ett puffskydd som silar bort oönskade ljud i någon mån, så att man hör vad intervjuoffren säger. TV-kanaler och press på presskonferenser har stora mikrofoner med puffskydd av skumgummi, med loggan på. ”Aftonbladet”, ”TT”. Jag tog en fingervante, vek upp mudden och flätade in fingertutorna snyggt och konstfärdigt. Voila! Det fungerade! Man hörde vartenda ord jag sa klart och tydligt. När jag tog bort skyddet – på Centralstationen, en ljudmässigt hopplös miljö – blev det mer diskant.

Andra gången jag varit ute – och provat i trappor, i portar, under och på broar (Vasabron går bort), märkte jag på min egen t-banestation att puffskyddet sorgligt nog hade trillat av. Mikrofonen var alldeles oskyddad. Nerslagen traskade jag hem. Jäklar!

Vid nio- halvtiotiden på kvällen fick jag plötsligt för mig att jag skulle ut och leta efter den stackars lilla vanten. Som alltså låg någonstans mellan Centralen och Birkastan. En idiotidé, tyckte jag själv. Varför gör jag på detta viset? Varför inte stanna hemma och skriva något matnyttigt istället – vad kostar ett billigt vantpar, femtio kronor? Men jag börjar lära mig att följa mina infall, för det finns nästan alltid någon vettig förklaring till dem. Tyvärr dyker dessa förklaringar inte upp i klartext i min skalle, dock.

Så jag åkte tillbaka till Centralen. Stan var full av folk, Centralen likaså. Det första jag såg på huvudplanet var den stängda infodisken, som har yttre fack med hundratals broschyrer. Bland dem (vilken någon del av mig noterat tidigare) Stockholmskartor. På papper. Och färska listor över museer.

Aha! Det var dem jag egentligen var ute efter! Sedan telefonkatalogerna slutade komma, har man inga kartor på papper, om man inte är turist. Alla kör ju med sina pnuttemobiler.

Lyckligt samlade jag på mig broschyrer, varpå jag började leta hopvikt tjugofemkronorsvante under bänkar och över hela det väldigt vidsträckta golvet. Ingen vante syntes till. (Den är ungefär en knapp decimeter stor.) Fortsatte i gången till tunnelbanan. Ingen vante någonstans. Folk skyndade förbi. Klev in i tunnelbanevagn, kollade under sätena där också, IFALL det råkade vara samma vagn som jag åkt tidigare.

Kom hem till min station. Dyster åkte jag upp till biljetthallen. Frågade killen i spärren igen (han hade redan sagt noll vante där). Fortfarande noll vante.

Och så – plötsligt fick jag syn på något mörkgrått skräp låg intill trapporna upp till gatan. En ensam liten tåt rörde sig i vinddraget. En svart plastpåse…? Nej, det var puffskyddet! Som legat där i timmar, medan folk strömmat förbi åt båda hållen.

Jag vet fortfarande inte varför det var så viktigt att hitta just detta lilla plagg. Kanske har det tur med sig? Eller snarare – om jag har fått för mig att den har det, blir jag glad och optimistisk och gör bättre från mig, så  då funkar den hur som helst som en turvante.

Nu ska vanten förankras i fortsättningen – tills jag raggat upp en annan kamera med proffsigare utrustning.

Men skam den som tänker illa härom! Gripande filmer har gjorts på en femöring under de mest improviserade omständigheter. I den mycket seriösa, hyllade fyrtiotalsfilmen ”Kort möte” står en sorgsen kvinna på tågperrongen och ser tåget försvinna med hennes älskare, och ljuset från tågfönstren drar över hennes ansikte. Det är rörande. Även när man får reda på att det inte fanns något tåg, ljuset som svepte över hennes ansikte kom från slitsar i en rörlig pappskiva med en lampa bakom.

Jag tycker det är fint.

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s