Mellanspel 2.

Något hände som gjorde att jag inte klarar av lägga in alla roliga bilder och berätta historierna om Uffe riktigt än.

Så det blir ett mellanspel till, om när killarna försökte fixa en föräldrafri fest ute på landet. Försökte, var ordet.

https://annikabryn.wordpress.com/2005/10/15/lordagsgodis235956/

 

Annonser

Ulf 5. Återstoden av dagen.

Jag har märkt att jag omedvetet sitter och känner på min örsnibb, därför att den känns som Ulfs.

Efter bårhuset längtade jag efter Ulf, nu hade det en riktning; jag ville tillbaka till bårhuset, vara med honom, bara sitta där. Stryka genom hans hår igen. Stryka hans kind. Jag längtade efter Ulf och jag längtade efter Peter. Innerst inne tror jag fortfarande att om jag bara hade stannat i visningsrummet tillräckligt länge, tills kylan avtagit, hade jag kunnat lägga handen på mitt barns panna och väcka honom med ren viljekraft. Hjärnan skulle repareras, organen vakna, hans blick skulle få liv. Men alla kan vara lugna, det finns bara i min känslovärld. Jag vet bättre.

Fortfarande önskar jag att någon enda människa i kretsen runt honom, även en som inte känner mig men tror saker, som är upprörd av hans sjukdom och sorg, hade ringt mig och sagt: ”Hördu, jag har hört att du är hemsk, men nu är Uffe i fara, så kom hit fort som fan!” Jag hade kommit som ett skott.

Det händer märkliga ting.  Jag skickade kort till mitt barnbarn Louies födelsedag (eftersom jag aldrig fått komma och fira honom)  och undrade i mitt enda telefonsamtal med Ulfs fru Anneli om han fått det, med tanke på att han behöver all tröst han kan få. Svaret blev att hon inte hade haft tid att sortera post (på grund av sin sorg). Och hon ville verkligen inte ha någon hjälp av mig. Och jag får inte komma på begravningen. Och när jag för första gången någonsin ringde på hennes dörr, efter att ha sett Ulf,  släpptes jag förstås inte in, det lilla barnet som kom fick inte hälsa, och jag blev senare stramt tillhållen att lämna dem ifred ”med vår sorg”.  Min finns inte.

Jag blev inte tillfrågad om dödsannonsen, och när den kom var jag utesluten. Det var en fin annons, med en fantastisk rad längst ner: En inställd konsert är också en konsert.  Det var så mitt i prick, det måste vara Peters bidrag, tänkte jag. Eller Ulfs eget. Men under det sista anhörignamnet, där det skulle stått Mamma, stod det ”släkt och vänner”.

Etniskt utrensad. Jag kommer att gå ensam till begravningen som är den 17 augusti klockan 14 i Katarina kyrka, till en atmosfär av kyla och motstånd. Jag är orolig för barnen mitt i detta, särskilt de två som sagt ifrån att de ville ha sin farmor men inte fick – de har sin stora sorg efter sin pappa, och på det kommer en konstig atmosfär av det här.

Dem jag berättar det här för har svårt att tro mig. Jag har fått rådet att sätta in en egen dödsannons över min son – ”annars tror ju gamla vänner som ser den som kom in att du är död” – och att absolut gå på begravningen. Jane, den som har blivit argast, sa att vad som hänt i min knäppa familj vet hon inte, men jag är Uffes mamma, och jag ska göra precis vad jag vill.

Det finns gamla bekanta som kände oss när barnen var små och vet hur nära vi stod varandra,som  har haft tillfälle att hjälpa Ulf och mig ur den zon vi hamnade i och inte lyft ett finger. De har facebookat med sönerna och träffats men inte sagt ett ljud. Och han behövde hjälp och råd.

Jag berättar det här, utan att kunna berätta vad som skedde mellan Ulf och mig. Det var som om vi hamnade i Gröna Lunds trappa där man kliver fel och inte når steget bredvid. Och den envishet som hjälpt honom göra så mycket, blev nu ett hinder. Och nu har jag deletat nästa mening.

Ulf och Peter är mitt livs kärlek. Att han tvivlade på det, och att han inte finns, är mitt livs största sorg. Jag vet inte hur man kommer över det. Jag tar tre minuter i taget.

Nu slutar jag den här exposén över dagarna efter chocken att få höra att mitt barn har dött och vad som hänt. Snart kommer andra saker här, de fina och roliga och varma sakerna om Ulf, om när han bad mig ta modellbilder av honom i snygg kostym, om artiklarna och serierna han skrev i Nisse Hult, och bilder – mitt bord är fullt av dem. Utom de sista, som sitter inlåsta i en trasig dator.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ulf 4.

(Jag ber om ursäkt ifall jag berättar saker flera gånger här, jag är inte helt organiserad i huvudet.)

Så jag ringde bårhuset på SÖS, med gråten i halsen. De ville ha Uffes personnummer för att tala om ifall han var där. Min skalle blev fullständigt tom, och jag hade svårt att prata. Bad att få återkomma.

Alla dessa småsaker runt katastrofen. Mitt hem har hundra pappershögar, visste inte var jag skulle leta efter personnumret. Ringde Folkbokföringen – för lång kö för att ens få plats. Ringde en bra Expressenjournalist som kan sådant här. Hon verkade inte vara inne. Gick till en dator på biblioteket, mailade henne. Autosvar – semester.

Stötte på Patrik, som hängde min andra utställningen. Han såg direkt att något var fel. Jag berättade och grät, och han kramade mig. Så blev han praktisk, hittade Uffes bibliotekskort och därmed personnummer. Så skrattade han till.

”Ursäkta att jag skrattade, Annika, men han har en skuld på 170 kronor. Den nollar vi direkt.”.

Expressenjournalisten visade sig ha mailat. Hon hade också letat upp personnumret, trots semestern.

Skrev upp numret. Ringde bårhuset. Han är där. Fick en tid, fredag 10:30. I fredags.

Ringde Peters telefonsvarare och talade om att jag skulle gå, och troligen överleva. Om inte, är vi tre som sitter i himlen och tittar ner på dig och älskar dig.

För säkerhets skull plockade jag fram ett sådant där brev som föräldrar skriver till sina utflugna barn då och då när de mår illa, som jag skrivit ett halvår tidigare (när det var Ulf som var så sjuk, utan att jag visste det.). Det var ett varmt stycke till Peter, som är bara för honom, och ett till Uffe, där jag hade skrivit att allt det fina som fanns under det dåliga finns kvar, och att jag älskar honom, och att KG älskade honom. Jag hade skrivit att de skulle tänka att jag mig  KG satt och såg ner på dem med armarna om varandras axlar, precis som vi gjort på Furusundsgatan 8 efter att de föddes,  med glada och förväntansfulla ansiktsuttryck, spända på vilka fina och roliga saker de skulle hitta på här näst. Och jag lovade att inte spöka.  Och lade en extralapp under gamla datorn – ”Laga! 9000 bilder, bland annat mina sista av Uffe!”

Så åkte jag i väg till SÖS. Fem dagar efter att jag fått veta att han var död och att han haft cancer i två och ett halvt år. Jag vill säga till alla som gör det här: Ha någon med er. För här tar man inte hand om folk.

Jag fick åka hiss ner i källaren, till knappen minus 1.  En skrovlig källarvägg väntade. Långa korridorer utan en människa. En skylt – avskedsrum. Man fick ringa på en sorts porttelefon.

Dörren öppnades till en liten hall där det stod två kvinnor. Jag hade väntat mig en sorts foajé, en toadörr, en kaffeautomat, en länstol och ett välkommen. Men där fanns ingenting. Den ena kvinnan pekade på en grej på dörren och sa: ”När du är klar trycker du DÄR för att komma ut, vill du fråga något knackar du på den DÄR dörren som jag låser efter oss, och han är DÄR”, och hon pekade på en dörr.

Mitt hjärta stannade. Och borta var de. Och jag skymtade en bår med blått täcke och ett mörkt huvud längst bort på kudden. Kandelabrar. Stolar. Bisarrt nog jord och en skopa. Och ett designad handfat och pappersmuggar, om man behövde vatten.

Det var som en hästspark i magen. Man vet, men det här var verkligheten. Han var där, och inte där. Det var min son, och inte. Det hade verkligen hänt. Hans kropp var här. Och den var död. Han kunde inte försvara sig. Mitt barn. Som jag inte hade lyckats rädda.

Lite bakifrån såg han ut som om han sov. Hans örsnibb hade tinat, jag kunde röra vid den, försiktigt. Hans hår. Jag fick vara två personer – hans mamma som längtade efter honom och Peter när jag var gravid, som födde och ammade och tröstade och höll i honom, som skrattade och lekte med honom, och senare diskuterade och skojade, och samtidigt den han var så arg och ledsen på, jag måste behandla det jag såg här med respekt. Jag gick runt i rummet. Jag grät och grät. Det var tyst, utom en borr som plötsligt körde igång någonstans. Jag skulle inte kunna väcka honom. Någonstans hade jag trott det. Vi är primitiva. Adrenalinet rann  under de där fem dagarna därför att någonstans var jag beredd på att slåss mot det vidunder som hade tagit honom, ungefär som jag blev fullständigt ifrån mig och var beredd att stjäla någon sorts truck på tarmacen och rädda Peter (då 16 år) ur hans plan till USA när vi såg det lyfta från Arlanda, om det skulle störta.

Jag lyfte försiktigt på det där täcket och såg en vit skjorta och svarta jeans. En sekund av ljus – han hade varit så nöjd med det.

Efter en stund gick jag, efter att ha bett de två unga kvinnorna att försöka ändra policy. Alla som besöker sina älskades kroppar har en historia. De måste erbjuda sig att följa med in, de måste trösta om så behövs, vara redo att kanske ringa en kurator. Jag sa att jag inte kritiserade dem personligen. De tittade storögt och förvånat på mig. ”Men vi känner ju inte dem som kommer hit?”

Gick upp i entrén och bara satt. Hoppades att någon som visste att jag var här skulle komma. Ingen kom.

Så såg jag en glad pappa med barnvagn och en nybliven mamma med ett litet rött knyte i en filt, på väg ut, och det slog mig att här har Uffe sprungit lycklig flera gånger, med Caroline när Alma föddes, och med Anneli när Louie och Otis kom. Jag kunde se dem för mig. Jag kunde se hans glada ansikte. Jag mindes hans röst i telefonen, så uppåt.

Den här dagen hade en fortsättning. Men just nu – tänk på den glada Ulf.

 

 

 

 

 

Ulf 2.

Jag ska försöka skriva någonting.

Det här är den värsta smärta jag någonsin varit med om. KG, Uffes och Peters pappa, var den jag sörjde mest (tills nu), men det var en sorg i världen – världen stod kvar och vi grät i den.

Nu har allting fullständigt tappat sin mening.  En värld utan Ulf finns inte. Fysiskt. Jag ser handfatet, toalettstolen och plastmattan i badrummet, och intellektuellt vet jag att de hänger ihop och har ett syfte, men de kunde lika gärna vara asteroider i en tom rymd utan själ. Jag tvättar en tröja, men den och vattnet är bara grundämnen som sitter ihop helt utan mening. Världen är en tom kuliss. jag går fram och tillbaka, men det finns ingenstans att ta vägen. Och hela tiden värker hjärtat.

KG sa att i den här familjen dör vi i tur och ordning. Det var ju så att jag stod näst på tur, och så skulle Peter och Ulf ha varandra när båda föräldrarna var borta. Nu bröts det.

Ulf hade cancer i två och ett halvt år utan att någon berättade det. Det fanns komplicerade orsaker till det, men jag önskar de hade sagt något så att jag kunde vara hos honom. Han hade för sig att jag inte ville ha honom, och det var fullständigt, hjärtskärande fel, ändå trodde förstås de runt honom (som inte kände mig) på det. Så de kände att de var lojala.

Så rädd han måste ha varit, så sorgsen och uppgiven. Och jag fick inte hålla honom i mina armar. Han hade sin fru, Anneli, och de hade ett fint äktenskap och hon har lagt ut en varm bild på sin hand över hans. Jag sitter och tittar på hans arm. Jag har längtat efter honom i så många år.

Under alla dessa år av plåga har jag ändå inte känt mig ensam. jag fanns i samma stad som Ulf och Peter ändå. Men nyligen, plötsligt, innan jag visste om vad som skulle hända, blev det tomt omkring mig. Jag berättade här att jag skrek en natt. Och jag var så orolig för hans hälsa.

Förra veckan fick jag en impuls att gå hem till honom och Anneli, där jag aldrig varit. Jag önskar jag hade följt den impulsen istället för denna ”respekt”.

Han dog i fredags kväll. Det var då jag kände mig så rastlös och klev genom stan och pratade oupphörligt med folk. Sedan gick jag hem och kunde inte sova. Kunde inte bli trött.

På söndagen ringde en okänd man, en snäll man. Peter hade bett honom kontakta mig, och han hade varit utanför min port när jag var ute. Nu ringde han och ville komma hem till mig. Jag förstod vad det gällde, jag var på något sätt beredd, så jag satte mig och sa: ”Jag sitter ner. Vem har dött?” och efter ett tag medgav han att det var Ulf.  Som jag hade fruktat.

Han erbjöd sig att komma och trösta, men jag ville bara ha tag i Peter, som förlorat sin bror. Han svarade inte i telefon. Jag ringde Anneli, som grät men var lugn och berättade hela historien. Jag kan inte bryta ihop inför henne eller Peter, så jag frågade om jag kunde hjälpa henne med något. Hon ville inte ha någon hjälp från mig. Och så sa hon: ”Ulf ville inte att du kommer på begravningen.”

När hon sa vad hon sa, hörde jag Ulf: ”Mamma, jag vill inte att du kommer på min begravning, för jag tror inte du älskar mig.”  Vad tror ni mitt svar blir på det? Jo, jag älskar dig, jag har alltid älskat dig, och jag kommer. Jag hade velat komma till dig för tio år sedan. För tjugo år sedan. När som helst. Du är min son, du och Peter är den stora kärleken i mitt liv.

Vi var så tajta hela hans uppväxt, och efter det. Vi var så nära. Det var Ulf och jag som alltid kom till familjeträffar, även om någon annan inte gjorde det. Behövde han något, fanns jag där. Behövde jag något, fanns han. Han hade nyckel till Birkagatan och sov ofta över, och varje gång han kom ropade han i dörren: ”Dagars upphov?” och så kramades vi, och han satte sig med en belåten suck och sa, varje gång: ”Det är så mysigt här!” Och hans ögon glittrade. Det var den Ulf som Anneli och Caroline, och hans barn och säkert många andra kände.

Sedan ändrades allt, utan att det varit någon strid mellan oss, historien skrevs om, och jag väntade och väntade, i många år.  Och nu är han borta. Och jag sitter här och tänker: Vad kunde jag ha gjort? Vad åt honom inifrån? Om vi lyckats vända det mellan oss, hade det varit det som kanske stärkt hans immunförsvar och hindrat cancern? Vi har inte cancer i vår släkt, utom en kusin till mig i Norge. Kunde jag ha bidragit med något organ för en transplantation?

Det skulle ha varit jag, inte han. Det här är fel.

Jag ringde runt till människor och de lät mig prata och prata. Samtliga sa att jag borde på på begravningen, och se honom innan, vilket jag vill göra trots Peters avrådan. Jag visste inte vad jag gjorde. Igår stötte jag på Mats skådespelare som tog mig till MacDonalds i Observatorielunden och bara lyssnade. Först fick jag andnöd av att alls vara där, för jag minns när jag träffade Uffe och Louie där (en av dessa brandkårsutryckningar när Uffe lät mig träffa ett av barnen).

Jag googlar runt för att försöka hitta något om honom. Jag blir arg på hans vän och samarbetspartner Gustav Fridolin (Ulf var politisk rådgivare på MP) för att han inte skrivit något som man kan se, och får veta att han tvärtom var ett stort stöd för Uffe och Anneli. Det värmer att få veta.

Jag ska se honom. Han skulle tycka det var fånigt, säger Peter, och jag vet inte om jag överlever, men det spelar ingen roll.

Jag var tvungen att skriva det här. Tack ni som lyssnat.