Filmdagen under moln (och det här ska vara sommar!)

Svalt är vad det är i Stockholm. Regissören/fotografen hade ylletröja upp till hakan och aktrisen medförde varm munkjacka, som regissören fick låna när filmbolaget bjöd på fika vid Tehuset i Kungsträdgården. Det var glest besatt under almarna, men en av killarna bakom disken spred lite värme genom att komma ut och flörta med Lotten.

Så hur gick det? Med filmen, alltså?

Ja, när man tänker efter gick det faktiskt enastående bra. Vi spelade in nästan åtta minuter film innan klockan var tre. Utan lampor, huvudsakligen utan stativ, och vi förflyttade oss från inspelningsplats till inspelningsplats.

På Ritornokondiset fick vi be tre män (som möjligen talade serbokroatiska) flytta sig från ett fönsterbord där vi tänkte filma, och de gjorde de som hövliga gentlemän – varpå en av dem gick fram och tillbaka och pratade högt i telefon. Efter tre vänliga blickar gick han ut på trottoaren – och började istället traska fram och tillbaka rakt framför fönstret och prata vidare! Och jag som skulle börja scenen med att panorera från parken på andra sidan gatan till lotten, som sedan skulle prata i telefon (på låtsas). Lotten filmade mannen, och vi skrattade så vi skrek.

Lotten hade, med hänvisning till tid och knän, utbett sig att vi förflyttade oss logiskt utan onödiga svängar. Det var bara det att när vi hamnade i Kungsan, kom jag på att jag ville filma på Urban Deli istället (alltså gå tillbaka en bit), precis som dagen innan. Men du sa att ljuset var konstigt där, invände Lotten helt korrekt, du ville att vi filmar här istället. Jo, men jag LÄNGTAR efter Urban Deli, sa jag, det blir liksom för nyktert här och du var så bra när du halsade ur flaskan vid barbordet igår, inte alls detsamma om du sitter på ett statylejon med en flaska Loka!

Vi stirrade på varandra medan tre ur personalen där vi försökte låna en tomflaska roat tittade på. Lotten och jag är, på var sitt sätt, alfahonor. När det praktiska och det konstnärliga slåss, vad tror du vinner? sa jag. Det konstnärliga! svarade Lotten sammanbitet. Jag har bestämt mig för att gå på magkänslan, sa jag, för den har alltid rätt. Och jag tar hellre några få bra scener än fler halvdåliga.

Så det blev Urban Deli. Med rätt flaska! (Vi fick flytta på folk där också.)

Nu måste jag säga att med tanke på att min skådespelare inte fått den vecka av förberedelser som hon behövt, och som jag behövt för att känna henne väl nog att veta vad som triggade rätt känslor  hos just henne, gick det som sagt enastående bra. Vi fick ta om några gånger, och det blev inte lätt eftersom det var långa texter med tvära känslokast i en och samma scen, men jämfört med en vanlig inspelning blev det väldigt få omtagningar.

Tidsmässigt hade vi faktiskt kunnat hinna med alla femton minuterna, men vid två – halv tre uppstod oväntade hinder – dels var det kallt, dels behövde kameran vila sig, den vägrade att spola tillbaka och vägrade att få sitt batteri uppladdat på Urban Deli, så vi missade den mer dramatiska andra halvan av kortfilmen (fortfarande telefonfilm, men betydligt mer intensiv,).  Lotten hade också, i tanken att vi behövde bärhjälp och att det var trevligt med mer sällskap, bjudit in lite familj. Och de var verkligen trevliga och till hjälp, men vi blev lite för många för att hålla koncentrationen uppe, när av naturliga skäl inte alla var helt inne på själva filmen.

Jag har en stark minnesbild av Lotten när hon mot slutet gick bakom oss på trottoaren  och pluggade manus. Och mot slutet började jag också få kläm på vad jag kunde säga för att vi skulle komma i synk om vad replikerna. På så sätt var det synd att vi inte kunde fortsätta till upplösningen. Till och med denna femtonminutersfilm hade på ett magiskt sätt förvandlat sig till tre akter – kanske är det en naturlig konstnärlig yttring. Mot slutet ingick förvaringsfack på Centralen, vakter utanför Rosenbad och annat. Men det är ingen kriminalfilm, mer ett psykologiskt drama.

Jag kom tillbaka till hemmets lugna vrå och kameran kryade på sig. Ännu har jag inte sett filmscenerna, men det ska bli spännande – fungerade det att spela in kronologiskt och rygg-mot-rygg, i realtid? Lotten såg i alla fall bra ut, och jag gillade skarpt hennes kläder. De lyfte fram henne, gav något i sig utan att överskugga henne.

Det är inte säkert att jag kan visa de här scenerna någonstans, vi får vi. kanske kan jag i alla fall visa bilder ur filmen!

Lotten tog någon sorts selfie av oss i Kungsan, och just när hon kom och jag filmade förtexter, satte hon sig helt lurigt och filmade med mobilen. Jag vill minnas att jag svor över något just då (texten alltså).

Nu ses inte Lotten och jag på ett bra tag, hon har massor att göra och sedan ska hon till England, så det är ovisst om vi fortsätter med den här, och ovisst om det egentligen behövs, det vi har kan hamna i en ansökan som den är, det beror på hur pass bra den fungerar. Men på ett sätt ville jag gärna fortsätta av samma skäl som jag vill fortsätta med att skriva en bok – jag vill se hur det går! Det är märkligt, men det en speciell tillfredsställelse.

 

 

 

 

 

 

Annonser

3 reaktioner till “Filmdagen under moln (och det här ska vara sommar!)”

  1. Annika och Kerstin – tack för uppmuntran! Även Lotten är en envis och outtröttlig jäkel.
    Jag tog några foton direkt från TV:n när jag körde det vi spelat in, dem ska jag väl i alla fall kunna peta in här! Men det tar ett par dagar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s