Undran över kapacitet, och språk och så. /Uppdaterat – mera språk, med Mannen från Burkina Faso.

Som nu alla vet, gick larmet om fara i Stockholm igår kväll. Såvitt jag kunde se från min lya reagerade folk som man väntat sig: Inte alls. Men en del tycks ha blivit rädda, vidtagit försiktighetsåtgärder och ringt myndigheter.

Själv utgick jag slött från att det var falsklarm, men satte på radion, vilket man gör om man inte har smartphone/uppkoppling/Tv av en eller annan anledning. Där pågick program i godan ro. Inga besked om någonting, inte om det var falsklarm eller allvar, ”Töntar, typiskt Sverige”, tänkte jag och kikade ut genom fönstret. Ingen tittade tillbaka; frid rådde på innerstadsgårdarna.

Det var inte det att jag var grinig. Hur bra Sverige än är, vilken man är glad för, har det verkligen blivit ett töntigt land. Tåg går inte i tid, det blir signalfel och häpnad inför snö på spåren, sjuksköterskor behandlas så att de slutar (eller flyttar till Norge),  ungarna får inte grundläggande kunskaper (inklusive att skriva med penna) i skolan, SL kan inte ens hålla rulltrapporna igång. Fortfarande inte!

Varför? Är det här den första curlade flumgenerationen som kommit ut i arbetslivet och inte fått veta att man MÅSTE kunna saker, och det MÅSTE fungera? Det räcker inte med ”jag försökte!”, vilket är en bra början när man är barn. Det måste med andra ord ställas krav på barn och ungdomar, de måste lära sig att hantera misslyckanden och besvikelser och gå vidare.

Väldigt litet exempel, som jag säkert kört förr: När jag bytte skola från den då nya förorten Vällingby till Whitlock i stan, ansågs det att jag låg långt efter. Jag fick alltså enorma läxor och krav på att lära dem. Jag var nio år. Ingen tänkte att jag blev ”kränkt”, vilket jag inte blev, eller ”tappade modet”.  Man utgick från att det här skulle jag givetvis klara. Eftersom man utgick från att jag skulle anstränga mig.

Vi släpptes också fria. Nioåringar cyklade, åkte spårvagn, lekte och traskade genom stan utan att vaktas. Om man klättrade högt upp i ett träd när man var sju, kände man att här gällde det att vara noga, annars kunde man trilla ner och dö.

Om larmet hade varit allvar – vet vi ens vad vi ska göra? Det var länge sedan man fick en detaljerad broschyr med titeln ”Om kriget kommer”, senast när vi bodde på Surbrunnsgatan, där man fick info om var skyddsrummen låg och vart man förväntades bege sig för samling för evakuering till annan ort i landet (vi skulle till Svärdsjö, vill jag minnas). Lämplig packning föreslogs också.

Satt på T-banan bredvid två glada kinesiska flickor som pratade på kinesiska  om sina telefoner.  Slölyssnade, men hoppade plötsligt till: Växlade de inte till engelska där? Jo, det gjorde de, och vem gör inte så? Sjönk in i slöhet igen, tills jag hörde att nu pratade de svenska i fem sekunder. Hörde jag fel? Nej, det var perfekt svenska. De var svenska, helt enkelt.

Kunde inte låta bli att säga något, och de skrattade. ”Vi byter hela tiden och märker det inte ens!” Och så kunde jag inte låta bli att undra om de möjligen hette Leung (vilket är som att träffa en svensk och fråga om det möjligen heter Andersson). ”Nej –  men du menar de som hade (restaurangen) Mooncake?” sa den ena. ”Det är en annan kille som tagit över nu.”

Större är inte den Kinarotade befolkningen i Stockholm, tänkte jag, än att de genast förstod vad jag menade. För jag kände Max och Laisan (stavn) en gång, hon från restaurangfamiljen Leung. Vi tränade i samma aikodogrupp och umgicks även för övrigt i ett litet gäng, och jag undrar vad det blev av dem. Var i världen bor de? Här?

Mera språk. Jag har börjat läsa en ny bok, och den är intressant, men svenskan är förfärlig. Till exempel skriver författaren om asiatiska floder som transportleder, och nämner ungefär att ”det är ett fint nätverk av kvinnor, grönsaker (etc)”. Ett nätverk av kvinnor och grönsaker …?

Jag har en dubbel attityd till redaktörer – de är absolut nödvändiga för att hindra till exempel mig från oundvikliga horrörer, men samtidigt är de inte inte konstnärer och de gillar ord som ”denne”. Som jag genuint hatar. ”Han frågade manen om vägen, och denne svarade…” Ända sedan jag var barn, har jag ryst inför ”denne” och ser det som något av det värsta och mest oartistiska man kan haspla ur sig.

Varför, vet jag ej. Men att så är, vet jag!

/UPPDATERAT. Stötte på Mannen från Burkina Faso på biblioteket (skulle lämna tillbaka Clancy et consortes). Snabb rekapitulering: MBF träffade jag när han städade i vårt hus, och vi har stött på varandra igen. Han är ju egentligen svetsare, och han jobbade som sådan i Italien där han bodde med fru och två döttrar. Sedan flyttade han till Sverige, medan familjen flyttade tillbaka till Afrika. Planen är att de med tiden ska samlas här, och i väntan på det går han på SFI och lär sig svenska, och jobbar. Det verkar svårt att få svetsarjobb, så han tänker sig att bli bussförare.

Hans eget modersmål heter more (stavn). I BF finns massor av språk, så det gemensamma är franska, som är obligatoriskt i skolorna. Han har också varit i Egypten för att plugga arabiska, och i Mecka för att gå runt Kaba (den svarta stenen).

Men det är inte så lätt med svenskan, så nu frågade han om jag inte kunde tänka mig att hjälpa honom lite? Om jag har tid? Jag har ju inte möjlighet att sätta upp någon slags schema, men vem har inte en längtansfull pedagog inom sig? Och MBF behöver tillfällen att konversera och få svar på frågor, och rättelser. Så visst, vi kan prata lite så där när tillfälle erbjuder sig, sa jag. Som nu, en halvtimme innan han skulle till jobbet.

Så vi satte oss på kaféet i huvudbiblioteket och satte igång. Och han är en smart elev. Hans SFI-lärare gnuggar honom i avancerad grammatik – just nu bisatser – men vad han dessutom verkligen behöver är att öva på att säga hela meningar, uttal (”två” är marigt för honom) och speciella ologiska detaljer, som vår orubbliga regel att verbet måste komma som andra ordet i meningen.  (”Jag går hem”, men ”Imorgon går jag hem”). MBF tycker att vi svenskar bryter mot många av våra språkregler, men den bryter vi aldrig mot, framhöll jag. Det är egentligen rätt lustigt, när man tänker på saken, eftersom så mycket annat ändrar sig i språket. Vi säger heller inte att vi är ”i” toaletten eller ”i” tåget.

Vi hann en hel del på tjugo minuter. Och det var kul, särskilt som han snappade så snabbt. Jag avrådde med emfas försök att använda stavningsprogram och Google Translate, då blir det ju som vi alla vet fel uppåt väggarna. Frågan är, vilka svenska böcker kan jag rekommendera? Alltså, inte för komplicerade, men korrlästa böcker på hyfsat korrekt svenska? Eller bör han – gulp – läsa dagstidningar?

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s