Böcker. Ullman och Larsmo.

Böcker: jag brukar inte älska att höra böcker läsas i radio, men Linn Ullmans bok ”De oroliga” är ett undantag. Marie Richardson läser, och hon gör det så bra, utan överdrifter, och Linn Ullman skriver lätt, kärvt och varmt på samma gång, följer associationer och hoppar mellan tiderna, men utan att tappa tråden. Det är intressant att höra hennes upplevelse av föräldrar och barndom, somrar på Fårö hos sin pappa Ingmar Bergman (annars bodde hon med sin norska mamma skådespelerskan och regissören Liv Ullman), till exempel bilden av hans nio barn runt honom på trappan när han fyllde sextio. Den kommer man väl ihåg, och det ger en märklig, solig, tredimensionell känsla att höra hur den dagen såg ut för flickan Linn, den yngsta.

http://www.expressen.se/noje/resten-av-klanen/

Jag har avslutat Ola Larsmos roman Swede Hollow (bygger på verkliga historier) om  den skreva i marken i St Paul i Minnesota, där en slum växte upp på båda sidor om en illaluktande å där allt skräp – inklusive det som kom från utedassen – hamnade, och där flera tusen utfattiga svenska immigranter levde sina liv. Nu är den kåkstaden helt borta.

Det fantastiska med den här boken är hur man kommer en så fysisk, konkret tid och daglig verklighet inpå livet. De hade ingen radio, knappt tidningar,  ingen elektricitet, de levde inpå varandra och kämpade varje dag mot smuts, iskyla, odören från ån vissa tider på året, sjukdomar och usla löner. Mycket av det vet vi, men här får vi så att säga känna på hur det faktiskt var. Trängseln och den dåliga luften i stora sovsalar på båten över, diskvattnet där som var fett och sörjigt om man inte råkade komma först med sin tallrik och gaffel, hur man (om man hade framåtanda) fick skaffa sig kunskaper på de sätt man kom på, om så via lögner.

Det jag saknar är dels mycket av kvinnornas verklighet, trots att flera kvinnor är huvudpersoner, och Larsmo tänker sig in i allas reaktioner och sinnestillstånd. Att ha mens på en migrantbåt, till exempel. Och behöva tvätta sig. Hur klarade man det? Mens och tvätt tar, och framför allt tog, en enorm del av kvinnors tid och liv. Och dels den humor och musikalitet och uppfinningsrikedom som folk i alla tider i alla fattiga miljöer trots allt visat prov på. De spelade, de hittade på sånger, de sa roligheter. Jag tänker på porslinsarbeterskorna i Stockholm som satt på obekväma låga pallar i ett stort rum och putsade tallrikskanter med något vasst föremål. De sparade ihop pengar av det lilla de hade och gav en av kvinnorna, som läste högt för de andra under arbetet. Larsmos personer är olika, och vissa tar hand om saker och ting ordnar för de andra (bokkaraktären Inga), men ingen är kvick, ingen särskilt konstnärlig (sticka mönster, sy volanger, snida träfigurer), inga sjunger arbetssånger. Alla är sega och allvarliga. Men boken är som sagt kompakt påtaglig verklighet,  och den ger en ordentlig tankeställare genom sin kontrast till nutidens abstraktioner, jag rekommenderar den.

Nu ska jag läsa Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s