Ulf Söderströms begravning 17 augusti 2017.

Det här är en ytterst personlig redogörelse för Uffes begravning, sedd helt och hållet från mitt håll. Vi är många som delar liknande sorger och upplevelser, så det får vara som det är.

Det har tagit tid att skriva och skriva om, med olika röriga inledningar. I lördags, två dagar efter begravningen, brakade jag till sist fullständigt ihop. Det jag skrev strax innan kom lyckligtvis inte iväg, eftersom det var ett enda sammelsurium och nätet inte funkade där jag satt. Jag hoppas det här i alla fall går att läsa.

   Blogg om huvudpersonen Uffe själv, hur han var och anekdoter om honom, och många bilder, ska förhoppningsvis komma senare.

Min son Ulfs begravningsceremoni hölls alltså i torsdags den 17 augusti i Katarina kyrka, en stor korskyrka uppe på Söders höjder, klockan två på eftermiddagen, och prästen Camilla Lif officierade. Dagen innan fick jag ett mail från Kerstin Eriksdotter, där hon erbjöd sig att vara med som stöd, om jag ville. Reflexmässigt var jag på vippen att tacka nej, för jag tror ju att jag måste uthärda allt ensam, men det gick upp för mig att man kanske faktiskt kan ta emot hjälp. Så jag sa tacksamt ja.

Torsdagen var varm och solig. Jag virrade runt här hemma ett tag, tog på min enda fungerande kavaj, en kort och diskret oförstörbar historia som är både lätt och varm, laddade väskan med huvudvärkstabletter, foton av Ulf att visa Kerstin och lite annat, och gav mig ut på jakt efter en blomma till kistan.

Var hitta en blomsterhandel? Min skalle var tom. Men jo, det finns ju ett stånd med blommor och frukt vid Filadelfiakyrkan. Där stod C händelsevis med sina kryckor, och när jag var oförmögen att välja (hade tidigt tänkt ta något rosa och vitt, men mindes att Ulf en gång sa att han inte tyckte om rosa) pekade hon på vit fresia, som jag köpte. Hon sa i alla fall att det var fresia. Jag hade tagit med ett foto av Uffe som fyraåring där han lekte med en rockring och perforerat ena kanten, och nu vände jag på det och skrev på baksidan och knöt fast det vid blomman med blått band med fotosidan inåt.

Man vet att man måste klara det här, så adrenalinet rinner till. Jag tog tunnelbanan till Slussen, Götgatsuppgången, och stod (svimfärdig) lite för tidig i solen bland alla människor med och utan cyklar och väntade på Kerstin. Hon kom, lugnet själv, och gav mig en varm kram, och vi fortsatte längs en av gatorna upp mot kyrkan.

Just då kom de alla, helt oväntat, ut på trottoaren från ett av husen: Ulfs fru Anneli, Almas mamma Caroline – båda i djup chock och sorg – barnbarnen, kusin Olle med familj skulle jag tro, och Gustav med familj.

Plötsligt stod de alltså där, mina barnbarn. Alma (tio i nästa vecka) och Louie (just åtta) som jag inte sett på tre år, och lilla Otis (tre år på det fjärde) som jag aldrig mött alls. Hans första tid i livet var besvärlig, med mycket smärta och flera operationer, men nu ser han ut att må bra.

I flera år lobbade Alma för att få träffa sin farmor. ”Pappa, jag vill komma tillbaka hit!” sa hon när de var hemma hos mig en av de två gånger hon fick hälsa på. Redan som fyraåring, när vi sågs på Wayne’s Coffee – Ulf, Caroline, Louie och Alma – ville hon komma hem till mig. Då fick hon inte, men senare har vi lekt på mitt golv, hon har suttit i soffan mellan mig och sin pappa och hållit oss båda i hand som en förenande länk, vi har busat och hon har suttit i knät. Och vi har varit på bio en gång. Men så fick vi inte behålla kontakten, och hennes åttaårspresent står fortfarande i mitt vardagsrum.

Nu stod hon här och såg på mig med vakna och lite avvaktande ögon, en smal flicka med ljust hår, fin svart ärmlös klänning och ett glänsande hårsmycke. Hennes tidigare entusiasm för mig syntes inte till, hon kände inte igen mig. Jag sa vem jag var och hon gav mig en liten kram. Alma är alltid vänlig, alltid omhändertagande. Louie stod bredvid i grå kavaj och hårknut, den lilla pojken som för fyra år sedan ville att han och pappa skulle ta med sig mig hem, och för tre år sedan frågade om jag skulle passa honom och Alma. Nu såg på mig med samma lite undrande blick. Tre år är en lång tid i barns liv. (Ett par gånger lät Uffe honom maila tack till mig för julklapp eller födelsedagskort.)

Det här sved. Jag blev som bedövad.

Kerstin och jag gick vidare. Nu tog hon upp en liten begravningspresent till mig, ett fint textat kuvert. ”Du behöver få luta dig tillbaka och bli lite ompysslad”, sa hon. Kuvertet innehöll en beställd tid för fotvård. Denna omtänksamt valda, oväntade och roliga present fick mig att gå genom porten in till kyrkogården med ett leende.

Klockan var halv två och fler och fler samlades på kyrkbacken eller strosade runt inne i kyrkan. En vacker ung kvinna gled fram till mig och frågade om jag kände igen henne. Det gjorde jag efter ungefär en sekund, trots att vi inte setts på säkert tjugofem år – hon var Ulfs tidiga stora kärlek, S, och jag slog armarna om henne och frågade hur jag någonsin skulle kunna glömma henne. Hon är gift nu men kom ensam, och jag mindes henne som sextonåring när hon först dök upp, en kaxig, glad, stark personlighet – sexton när de möttes, tror jag – som gick konstkurs. Ulf och hon höll ihop i flera år, och hon var med när Grön Ungdom bildades.

Barnen och mammorna var framme vid den vita kistan, som pryddes av röda och gula blommor. Det var bra att veta hur Ulf såg ut inuti den i sin vita skjorta och sina svarta jeans, sitt skägg och korta lockiga gråsprängda hår, med huvudet lutat åt vänster. Jag hade sett kyrkan innan, jag hade sett honom, så kistan blev ingen chock, inget mysterium. Caroline ställde ett vackert svartvitt porträtt av honom på locket, en stort leende Ulf. Det vilar en sorts frid över honom på det fotot. Framför det ställde sedan lilla Otis en legofigur som han satte ihop med sin mammas hjälp.

Begravningsbyråns hjälpredor hjälpte mig att klippa plasten av fresian, och jag gick fram till kistan för att lägga blomman där. Jag gick fram till barnbarnen och visade dem fotot som satt fast vid blomman. De blev intresserade – ”Vem är det? Är det pappa?”.

Så böjde jag mig ned till Otis utan åthävor och presenterade mig som hans farmor. Pappas mamma. Han tittade på mig med klara ögon.

–Är du min farmor? Det visste inte jag! sa han och lät genuint överraskad. – Vad gör du här? Jag trodde du var död! (Sakligt konstaterande.)

–Nej, jag lever, sa jag. Lika sakligt.

Han vände sig till sin mamma i ett försök att få klarhet i detta: Varför är farmor här? och fick svaret: För att hon också är ledsen att pappa är död.

Så Otis trodde att jag var död. Vad har man sagt till de andra barnen under dessa tre år?

Här kommer några stycken om vår interna tillvaro som inte intresserar alla, som ni mycket gärna kan hoppa över om ni vill, men som jag måste få skriva. Det har varit oerhört svårt att bära det ensam under många år – år då Uffe och jag ändå haft ständig kontakt – att längta efter barn och barnbarn och faktiskt även mammorna, men inte få vare sig ge eller ta emot den kärlek som är centrum i ens liv. (Tyvärr händer det här alltför ofta i många familjer, vad jag förstår.)

Jag hade fått veta att Ulf inte ville ha mig i sin dödsannons eller på sin begravning. Att rensa ut mig ur gruppen anhöriga i annonsen och i två minnesord, som om jag inte existerar, var att slå en redan krossad mamma från andra sidan graven. Det var också att ändra historien (som man dessutom inte kände till och inte tagit reda på), som att klippa bort en numera misshaglig figur ur ett politiskt Kremlfoto före. Det måste ha lett till att många gamla bekanta från förr, de många åren innan Caroline, Anneli eller Gustav kommit med i bilden, antingen trodde att jag är död, eller inte kände igen annonsens andra anhörignamn och därför inte förstod vem den gällde. Jag kan inte se det som en nobel hyllning till Ulf.

Men det får bero. Att bära agg leder ingen vart. Barnens harmoni och sinnesro – och faktiskt också deras mammors – är det viktiga.

Jag måste säga något om vår splittring här, långt från allt men något. Den berodde inte på något stort gräl, eller att jag ”råkade” få barn tidigt och inte klarade av det (i själva verket tjatade jag på den blivande barnafadern och ångrade mig aldrig), eller var en hemsk nazist eller skrek arga saker till honom, eller ställde konstiga krav på hur han skulle leva sitt liv eller uppfostra sina barn. Jag älskade honom och var stolt över hans jobb och hur han tog hand om sina ungar, och dessutom låg vi nära varandra i politiska och andra frågor.

Orsakerna är komplicerade, och det här är inte platsen att tala djupgående om dem. Men det har att göra med att det jag sa, även varmt positiva ting, togs upp på helt oväntade sätt. Tänk er två människor som pratar i mobiltelefon med dålig täckning, där båda talar engelska men den ena med fransk brytning och den andra med grekisk, och hälften av konversationen försvinner i det blå. Jag är hans mor och han min son och vi står egentligen varandra så nära under hela hans barndom och uppväxt, men efter någon tidpunkt (han måste ha varit någonstans i tjugoårsåldern) kan vi inte kommunicera ordentligt. Det fanns ett par starka faktorer till som jag inte kan ta upp, men det var helt avgörande.

Så jag fanns inte i annonsen, men jag gick ändå på begravningen, därför att i botten av allt det sorgliga finns minnet av hur han tog min hand i sin, hur jag höll om honom, hans lilla kropp i min famn, hur han rusade in här glad i hågen och presenterade mig för alla flickvänner och visade dem sin barndomshem på Surbrunnsgatan 4, hur vi skrattade ihop. Värmen. Allt annat är lagrat ovanpå det. Sorgen, hans känsla av en övergivenhet som egentligen inte fanns, min smärta när jag inte fick veta att han var sjuk och vara hos honom då, hur världen föll samman när han dog. Under det finns allt som jag ser som vi. Så jag gick och såg honom och rörde vid honom på bårhuset, och jag gick på begravningen.

Kerstin och jag satte oss i bänken bakom ”anhörigbänken”. Kerstin stod vid den och höll platsen medan jag hälsade på Uffes och Peters kusinfamilj och till och med Gustav beklagade sorgen. I denna stund där det viktiga var Ulf och hans begravning, var jag tvungen att tänka på något så futtigt som var vi satt. Det var för barnens skull, även om jag inte är aktuell för dem just i dessa svåra tider. Jag ville i alla fall att de skulle se mig som någon som var där. Jag är deras pappas mamma, pappan som de nu inte får växa upp med, tillsammans med deras farbror Peter en länk till honom, med så många minnen av honom som de kan behöva ta del av framöver, två som älskade honom lika innerligt som de själva och deras mammor.

Så vi fick Caroline, barnbarnen och Anneli rakt framför oss, och bredvid dem kom Gustav och hans familj och kusin Olle och hans familj. Mödrarna låtsades inte om mig. Jag lutade mig fram och viskade ett beklagande, men fick inga svar.

S kom och satte sig bredvid mig. Jag hade tur – på ena sidan Kerstin, på den andra S, två kvinnor med fötterna på jorden och varma hjärtan. S lutade sig fram mot mig och viskade tröstande:

– Jag var hos honom en och en halv timme innan han dog. Det var fridfullt. Djupa, lugna andetag.

Bakom oss satt till sist ett par hundra begravningsgäster. Det var arbetskamrater, gamla bekanta från tiden när Uffe bildade Grön Ungdom (mot moderpartiets vilja, alla skulle ju vara likvärdiga) och Peter var med, miljöpartister (bland dem en gråtande Yvonne Ruwaida, en nära vän till Uffe, en gång gjorde de ett inslag mot rasism på en lokal-TV-kanal som han drev), barndomsvänner, medlemmar i hans och Peters olika musikband. Ulf berörde så många med sin energi och humor och sin omtanke – och sin envishet och tendens att föreläsa om allting, vilket prästen tog upp i griftetalet och som fick hela församlingen att skratta igenkännande. Jag tror inte Ulf förlorade en enda vän under hela sitt liv. Det var fint att så många hade kommit.

Ceremonin började. Barnen var alerta, ingen av dem grät medan begravningen pågick. Alma förklarade för och tog hand om sina småbröder. Otis höll låda med jämna mellanrum med klar och tydlig röst. Mitt i griftetalet sa han att dörren till deras bänk stod öppen, och prästen Camilla avbröt sig och stängde den. Han fick oss att le mellan tårarna. Han bad alla omkring sig hålla tyst när han läste programmet. Hjärtskärande nog undrade han också om pappa skulle vara död hela dagen. Och påminde sedan sin mamma om att de måste klappa pappa.

Det var mycket musik, all välkänd. Amazing grace, Härlig är jorden (den är så vacker att man knappt klarar av den). En vokalist sjöng Kristaller av Laleh. Så skimrande var aldrig dagen och Sakta vi gå genom stan spelades på flygel när vi gick ut.

Till min och S´s förvåning, eftersom Ulf inte var det minsta kristen, var det också en ytterst kristen ceremoni med Fader vår, bibelläsning och välsignelse. Vi hade inga synpunkter på det, förstås, men vi var förvånade. Jag antog att antingen tog han och Anneli kristligheten med på köpet med beslutet att hålla begravningen i en kyrka, eller också är Anneli kristen och behövde det här, och det var i så fall inget fel med det. Whatever takes you through the night. Men det kändes märkligt när prästen överlämnade Uffe till Gud.

S grät, jag grät, Kerstin grät. S räckte mig en pappersnäsduk. Jag frågade Kerstin om hon ville ha en halv pappersnäsduk. Hon hade egna, men undrade om jag behövde en läkerol. Småsaker, mänskliga saker mitt i detta stora.

Vid ett tillfälle tog S på ett självklart sätt min hand i sin. Vid ett annat bröt hon själv fullständigt samman, och jag drog henne intill mig och viskade till henne: ”Han håller om dig”. Och hon svarade, med vad som bara kan kallas generositet efter vad hon kanske har hört: ”Han håller om dig också!” Vi satt tätt ihop med huvudena mot varandra.

Jag önskade att Peter hade varit där. Hans plats stod tom. Han skulle ha varit här i kyrkan, framme hos oss, bland oss. Uffes brorsa. Jag hoppades att han i alla fall kommit in diskret, längst bak, tittat in. Jag vet inte om det hände. Men han har säkert sett inlägg om och bilder från begravningen och pratat med många gamla vänner och begravningsbesökare.

Efter ceremonin defilerade begravningsgästerna runt kistan. Det tar tid för två hundra människor att defilera och sedan (många gråtande) krama Caroline och Anneli. Alma och Louie gick fram till kistan ännu en gång. Även jag. Några privata sekunder. Jag klappade kistan vid hans fot och viskade till honom.

Till slut stod vi alla på kyrkbacken. Uffes flickvän i tonåren, Millan, kom fram. Likaså de gamla bandmedlemmarna, och vi blev en liten grupp som tittade genom foton från Uffes och Peters liv. Det går inte att tala om Ulf utan att tala om Peter, som skrev alla deras låtar och var vokalist och gitarrist, Uffe spelade bas. De gjorde två CD. Jag spelar dem med jämna mellanrum. Peter skrev och skriver artiklar om samhällsfenomen och politik. Jag läser alla jag får tag i.

Kerstin, S och jag fann varandra, vi var på samma våglängd och gick och fikade på Waynes och pratade om Ulf. Vi hade vårt eget begravningskaffe och Kerstin, som under hela begravningen varit det bästa stöd man kan tänka sig, bjöd. Till sist kom jag mig för att fråga hur hon mådde. Hon mådde bra och berättade att hon har byggt växthus och lägger tegelgolv med fiskbensmönster och visade bild på det, det var vackert att se och ett välkommet avbrott.

Så tog S och jag en lång, lång promenad i solen genom stan – Slussen, Gamla Stan, ända upp till Observatoriekullen. Överallt människor, trafik, röster, cyklar, sommarkläder. Hon berättade om sig och Ulf. De hade inte setts på riktigt på många år, mest hållit en gles (och ibland humoristisk) telefonkontakt, men han ringde henne när han fick cancer, och ett halvår senare fick hon själv cancer, och de stöttade varandra. Det hände till och med att de satt i samma rum med varsin cytostatikanål i armen och mådde pyton ihop. De förstod varandras plågor. (Nu är hon besvärsfri sedan ett bra tag tillbaka).

Jag frågade henne om Uffe hade gråtit över sin sjukdom (jag begrep det förstås, men behövde fråga), och hon tvekade och svarade ja, och det var som en kniv rakt in i hjärtat. Bortsett från det jag talat om tidigare kan jag förstå att man inte gärna berättar om sin cancer för sin mamma. Man har ett helvete med sin sjukdom och oroar sig för sina barn och deras mammor och sin bror och orkar inte riktigt dessutom ta emot en förkrossad förälder som kanske kommer med hundra oombedda råd. Men jag hade inte hulkat mot hans axel eller trugat på honom något – jag hade velat ge honom min axel för honom att hulka emot, mig att prata med utan att bli avbruten, mina armar att slappna av mot. Att ta bort detta stressmoment som vår disharmoni var hade i alla fall inte skadat honom. Nu hade han tack och lov många människor runt sig som älskade honom, det är jag glad för, men jag hade velat vara en av dem, få ha de här sista åren med honom, få stryka genom hans hår medan han levde, inte när han var död.

Till sist stod S och jag uppe på Observatoriekullen och åt banan och tittade ut över stan. Det var varmt, en riktigt solig sommardag, och vi stod i skuggan mitt på gräsmattan under de höga träden. Vi hade gått hela vägen och en mild bris drog genom kronorna.

– Man riktade in sig på det här, begravningen, och nu kommer nästa: att det är så här det kommer att vara i fortsättningen, att han inte finns, sa S.

Nedanför fanns Observatorielunden med plaskdammen, där jag träffade en lite rundnätt uppåt Uffe 2013 före sjukdomen tillsammans med Louie, en plats jag nu går förbi varje dag.

S och jag gick ner dit. Och vi kramade varann och skildes åt, och den här konstiga, nya tystnaden var tillbaka, och jag vandrade runt ett tag på Stadsbiblioteket och åkte hem.

Det har varit otroligt svårt att skriva det här. Det har blivit många pauser och dunkande med knytnäven i skrivbordet – här måste man skriva om en kista, och han ska inte vara i någon kista. Det blev som det blev. Men det blev i alla fall.

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

4 reaktioner till “Ulf Söderströms begravning 17 augusti 2017.”

  1. Ja, det blev en text, och den texten blev helt och hållet läsbar och gripande, varken rörig eller alltför känslosam eller privat eller svårförståelig eller något annat du kan ha oroat dig för.

    Och nu har du genomlevat det här också. Ritualer såsom just begravningsakter och/eller minnesstunder är viktiga och bra, de ger form och struktur åt verkligheten så att människans hjärna lättare tar till sig vad som sker och har skett. (Ja, det är högtravande sagt av mig men icke desto mindre tror jag stenhårt på att det är sant.)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s