Söker

Letandet efter Ulf på nätet igår gick inte så bra. Av någon anledning hjälper det att veta lite mer om hur han hade det i vardagen under de här senaste åren när vi inte sågs, men det finns väldigt få bilder. De som finns tar jag tacksamt emot.

Jag har inte mod nog än att läsa genom våra sista mail. Som jag minns det, skrev han i det positivt om sin pappa och att senaste barnet liknar pappa, och jag svarade att det var så fint, båda delarna. Ingenting dramatiskt. Men så tyckte jag mig komma ihåg att det fanns ett mail från 7 april, dagen för terrorattentatet på Drottninggatan.

Så fort jag fick reda på det, började jag som alla andra oroa mig för barn och barnbarn. Var fanns de? Var de oskadda? Jag måste få tag i dem!  Det fanns ett mail från Peter i min mailbox, men inget från Ulf. Ändå kom jag särskilt ihåg att jag fick veta att Anneli, Uffes fru, befann sig i Riksdagshuset.

Gick till min egen blogg. Och där står det: Jag ringde sönerna. Direkt. Peter hade redan messat min oanvända mobil och han skrev också ett mail – ”hemma med huvudvärk” – och jag svarade att aldrig har jag väl tidigare blivit glad över hans huvudvärk, och att jag älskade honom.

Men Ulf pratade jag bara med i telefon. Och han berättade att han skulle hämta en liten son, och Anneli var i Riksdagshuset – kanske för ett arrangemang till minne av Zaida Catalan, som mördades i Afrika, tänkte jag efteråt – och dottern skulle ha varit på bio, men de ändrade sig.

Alla var OK. Dvs, jag visste ju inte Ulf hade cancer och bara månader kvar att leva. Och han sa ingenting då heller. Det verkar ha varit ett alldeles vanligt samtal, utom att jag som varit orolig blev lättad att han och barnen inte varit i närheten av Drottninggatan. Men troligen vårt sista samtal.

Sorgen flyttar sig. Den satt först stadigt och plågsamt i solar plexus, nu kommer den som knivar i magen varje gång något minne eller en längtan dyker upp. Vad jag än gör – eller försöker göra – finns han ständigt i mitt medvetande. Jag tror att vi är alla våra åldrar samtidigt, så jag ser honom som barn, tonåring och vuxen. Livets erfarenheter ändrade honom delvis, som de ändrar oss alla, lade till och täckte över, men ur-Ulf fanns där hela tiden. Förmodligen drömmer jag om honom. Den enda dröm jag halvt om halvt mindes handlade om Caroline och Alma, men just på gränsen mellan sömn och vaka såg jag honom stå där, i en biobänk – eller om det var Peter? – i kostym.

Sol och värme i Stockholm. För att försöka jaga bort de inre regnmolnen ett tag går jag in på youtube och tittar på roliga papegojor och katter. Det är skönt att skratta till. Eller läser klipp på NoN, ingredienser i någon sorts mat – ”Präst ost vitlök”.  Smaskens.

Hem och äta glass och läsa i tröstköpeboken, en tjock bumling, och sedan göra ett nytt försök att försörja mig.

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s