Normala minuter.

Vaknar och känner mig normal en hel kvart, och tänker: Om Supergrannen lånar mig sin dator, är det dags att lägga ut roliga Uffebilder och historier imorgon. (Det finns säkert sådana på många ställen på nätet, instagram och FB, men några till skadar inte).

Går ut på nätet och ser för första gången en riktig bröllopsbild av Uffe och Anneli med alla tre barnen, och alla ser vackra och glada ut. Ser också att Anneli och pojkarna varit i solen på Almas och Carolines kolonilott (som jag tror Uffe och Caroline skaffade tillsammans för länge sedan). A skriver att hon gillar den här flocken.

Det är skönt att de och barnen har varann, att mammorna umgås, att det är sommar, att livet fortsätter, även om tragedin ligger alldeles intill. Mammorna och barnen har varandra, barnen är mammornas Uffe, han var deras barns far, inte deras eget barn.  Så det är en annan situation. Tack och lov.

Nu får barnen, precis som jag, växa upp utan pappa. De är lyckligtvis tre, med två mammor, och det finns många som kan berätta för dem om honom och bekräfta deras egna minnen, så det är en stor tacknämlig hjälp. Men det blir ändå svårt. Jag var enda barnet och längtade efter min pappa hela min barndom och utsåg seriefiguren Dagobert, Blondies man, till hans vikarie. I serien levde de familjeliv i ett rart hus, solen sken över trädgården och Dagobert var lika virrig och oskuldsfull som jag mindes min egen pappa. (Dessutom gillade han stora smörgåsar, så där hade vi något gemensamt).

Solen lyser genom biblioteksfönstren. Jag skriver ett mail och går tvåparkspromenaden hem och köper en glass på vägen.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Tre veckor.

Det har gått tre veckor ikväll sedan Ulf dog. Och det är lika ofattbart.

Jag förstår nu människor som mist sina vuxna barn i krig och olyckor och kastar sig över deras kroppar, kramar och smeker dem, det som ser exotiskt ut för oss, att Lauren Bacall ville krypa ner i sin mammas kista, och att människor som förlorat sina nyfödda barn vill hålla dem och krama dem en liten tid innan de säger adjö.  För jag vill egentligen sitta hos Uffe i bårhuset, stryka hans kind och hår försiktigt, hålla hans hand, det som jag inte riktigt fick de sista åren medan han levde.

För det är ju just hans hals och ansikte och kropp jag älskar, den som jag fött, hållit och tröstat, lyft och burit. De ögonen jag sett in i. Ingen annan utom hans bror kan väcka samma känslor av närhet. Det är de, inga andra. Det är kärlek. Dem vi älskar älskar vi, de är våra, trots att de har samma näsor, kinder, hår som många andra.

Så kanske jag går dit igen, om det är möjligt. De som levde nära honom känner annorlunda.

Allt jag vill nu är vara hos Uffe och hos Peter, lyssna på Peter, prata med barnbarnen om deras pappa, krama dem.  Jag gör annars vad jag ska, tvättar och går ut, men min överlevnadsteknik driver mig också i säng med deckare för att få lite frid från min längtan. Jag söker inga trösteböcker eller berättelser om ”mening”, jag vill bara vara.

 

 

 

Människor (Ulf 6) /Uppdaterat.

Det enda som hjälper ett tag när man förlorat någon är att prata. Jag tackar Mats, Patrik, Akan, Margareth, Lill, Ulf H och andra som lyssnat utan att disputera och komma med förslag, bara lyssnat. I den här situationen tänker man bara på sin egen lilla familj, på den som gått bort, hans bror och barn och mödrarna.

Tack vare dem ovan kunde jag igår börja prata alldeles vanligt med en kvinna som inte vet något om mig. Hon utstrålar värme, och vi har setts och hejat, och nu ville hon ta en kopp kaffe, och det gjorde vi. Hon sa att hon läser om barockens konst och jag sa att sedan kom rokokon trippande efter barocken, och vi hade genuint trevligt och det var en lisa att låtsas att allt var som vanligt, och det fungerade.

Tills hon frågade hur många barn jag har.

Det blev tyst några långa sekunder. ”Tills för två veckor sedan hade jag två”, svarade jag till sist. Och så vällde allt fram, och hon lyssnade också.

Den hätska reaktionen från en familjemedlem som inte känner mig knockade mig, därav några dagars tystnad. Jag fick ett mail som  jag trodde var vänligt, för tonen såg mild ut. Men i själva verket stod det (varnande) att mina barnbarn på begravningen måste få stå bland människor de känner och litar på, att hon ville ha ett värdigt avsked, för barnens och Peters (min andra sons) skull. (!)

Det tog ett tag innan jag tog in implikationen av detta – det verkade säga att jag nog skulle rusa fram och skrämma och störa barnbarnen och min egen son i deras sorg.

Så jag svarade, först lugnt och vänligt, men sedan vaknade jag alltså till och undrade vad hon menade – det ovan? Att barnen inte kände sig trygga med mig? Att ett goddag på kyrkbacken innan skulle hindra ett värdigt avsked?

Den skrivandes mildhet rann bort snabbt. Här råder sorg och saknad, och jag kan förstå om man vill veta vad den man inte känner kan tänkas göra, och därför har jag bara frågat om jag kan hjälpa till med något,  inte sagt något om  den hundraprocentiga bristen på empati, mänsklig respekt eller ens vanligt hyfs. Men kanske man ska undvika att kasta runt sig ärvda epitet som man inte har någon egen grund för.

Hon tillade att hon inte tänker ”styra upp” något möte mellan mig och barnen. Men om de springer fram till mig, tänker hon inte heller stoppa dem. Inte heller hindra mig att gå in i kyrkan. Alltid något, sa en vän till mig torrt.

Två bekanta har undervisat mig, som just nu är helt tom i huvudet,  om att prästen vanligen leder in de närmast sörjande i kyrkan när alla har satt sig, och där bör jag gå sist (eller vid Peters arm, med hans fru vid den andra), och sitta i anhörigbänken.

Jag mådde illa vid tanken på att totala främlingar sitter runt köksbord i stan och talar  om mig utan att veta något om vad som faktiskt hände, vad det stod i alla mail Ulf och jag växlade. Jag fick en skräcksyn av hur den ovan nämnda mailskrivaren fyller bänken med föräldrar och mostrar och fastrar för att hålla mig borta. Jag hoppas det är tomma fantasier. Jag tror det.

Så jag blev helt blockerad. Tills en inre röst hördes – verkligen inre – där jag bara satt vid bordet hemma. Det var Uffes röst, som kanske tioåring, men inte ett ledset barns röst. Han ville bara tala om något.

”Mamma. Mamma. Mamma”, sa han lugnt. Som om vi satt i samma rum och han ville berätta något, eller som om han stod utanför en dörr som han var helt säker på att jag strax skulle öppna.

I ”Hundra år av ensamhet” berättas om en man som ska skjutas, en man vars fru väntar barn. De har kommit överens om ett namn. Men sekunden innan skotten faller, tänker han plötsligt att namnet är fel – det borde vara ett annat. På något sätt når hans tanke hans fru, och hon väcker förvåning när hon vid barnets födelse väljer det andra namnet.

With knowledge comes healing, läste jag idag i en artikel om Vietnamkriget. Sagt av en veteran. Jag hoppas det är rätt. Men knowledge är svårt.  Många ser världen och människorna som etiketterade lådor, och om något är ovanligt och en massa verklighet sticker ut ur lådan åt olika håll, låtsas de helt enkelt inte om det. Klipper bort det. När i själva verket ingen vet vad som händer inom någon annan. Man kan inte skriva en bok om någon människa, inte ens om sig själv. Om min kaffekompis skulle skriva en bok om en enda timme i sitt liv, om minnen, tankar, sorg, glädje, om resonemang, besvikelse, hat och kärlek, om sin ömhet och förståelse, skulle det bli något i bibelformat.

Först de allra senaste dagarna har jag förstått saker om Ulf jag inte såg förut, trots att ledtrådarna fanns där.

Låt oss få frid på begravningen. Låt oss åtminstone kunna hälsa på varandra, vuxna och barn. Från hans nuvarande liv, och jag från hans ursprungsfamilj.

En sak till: Jag kan inte tänka mig annat än att Ulf har planerat sin egen begravning. Att komma in där och se kistan kommer att bli ännu en hästspark i magen.  Jag kommer förstås att falla i gråt. Men jag vill samtidigt så gärna se vad han tänkte, höra vilken musik han valde. Med handen mot min örsnibb.