Nu. (Igen)

För att fortsätta med Vanity Fair som jag läser från den ena blanka omslagssidan till den andra, så har också den avgående chefredaktören Graydon Carter låtit fem historiker skriva en ”first draft” (ett första utkast) till en yrkesmässig bedömning av Donald Trumps presidentskap. De är samtliga, inte oväntat, helt nedgörande. En av dem tar bland annat upp Trumps oförmåga och ovilja att a/ läsa någonting, t ex böcker, och b/ lära sig av det lilla han råkar få syn på. Han har själv sagt att han ”läser delar – kapitel – bitar”, aldrig någonting från början till slut.

En underbar sak med denna tidskrift är just de långa artiklarna – tänk er här en bild av ett av flera uppslag med ENBART text. Spalt efter spalt! Härligt! Samtidigt går man in för högklassigt fotografi, med mästaren Annie Leibovitz som flaggskepp.  Numera har hon satsat på en mörkare färgskala i sina bilder. I det senaste numret handlar en artikel om John LeCarré (Spionen som kom in från kylan”) som, 85 år gammal, kommit ut med ännu en spionroman. Den illustreras just av en enorm bild av honom vid sitt hem i Cornwall – där står han tweedklädd med halsduk försedd mellan vindsvepta mörkgröna höjder, med havet på ena sidan och en vitrappad gård i bakgrunden, och det som slår mig är att hon verkat ha tagit bilden med en amatörkamera, för den har precis den där softade tonen som kameror ger som inte har en fullödig skärpa. Eller också har hon efterbehandlat.

Det gläder speciellt eftersom jag alldeles utan att riktigt avse det nu sitter med ännu en svartvit fotoutställning i datorn (foton från senaste åren, med en och annan äldre bild). Och nu är jag perfektionist och alla ska vara en fröjd för ens konstnärliga sinne, samtidigt som de säger något om personerna i dem och deras samtid och liv (alla handlar om människor). Jag har flera som jag är väldigt svag för, t ex en som jag kallar ”Beaton, Bosse och Birgitta”. Den är tagen på utställningen av fotografen Cecil Beaton på Sven-Harrys, och till vänster ser man ett stort helporträtt på väggen av honom i trädgården framför sitt ståtliga brittiska country house, det är stora patinerade blomsterpottor och mannen själv i elegant men ledig kostym, med hatt, i avslappnad position. Intill på museet står två helt vanliga svenskar i skrynkliga brallor  och gympaskor, den ena i regnkappa, den andra med programmet i handen,  och tittar intresserat på två av hans foton. Det är dem jag kallar Bosse och Birgitta, fast jag inte alls känner dem.

Det är nu i den här sorgdalen som det är dags att tänka mer på lösningar än problem. Det här är vår nya verklighet. Jag känner mig som ett jädrans misslyckat stolpskott som inte kunnat hålla liv i min unge, jag kan (uppenbarligen) inte vrida tiden tillbaka och rädda honom, och jag inte riva sönder tidens membran så att vi ska kunna säga och göra allt det vi borde ha sagt och gjort (jag har försökt). Så vad göra nu? De dagliga regnen av gråt och ilskna smockorna mot dörrar (det som hänt är så orättvist!) måste få passera, men för övrigt? När vi nu tydligen tänker fortsätta leva?

Alltså: Vad vill vi, och hur ska vi uppnå det? Konkret? Här och nu? Vad kan vi göra, mellan dykningarna i djupet, så att det är lite bättre nästa gång vi sticker näsan över ytan, kravlar upp på stranden, skakar vattnet av oss och nästan får en positiv känsla för något? Det är uppdraget, jobbet.

 

 

 

 

Annonser

Oväntad snabblektion i dari.

Igår kväll fick jag äntligen min Vanity Fair på Centralen. Den är späckad med bra artiklar – en om programmet ”60 minutes”, en om hur de sexistiska manliga  tungusernas fall på t ex Fox channel och andra  ställen lämnat plats för de skickliga kvinnliga journalisterna, som Rachel Maddow som tredubblat sina tittarsiffror. RM är en no nonsense (lesbisk) faktasamlande välformulerad yrkeskvinna, och har givetvis retat gallfeber på monoliterna, och hon är alltså inte den enda som nu stormar fram. Det finns  också en artikel om Meghan Markle, ev blivande fru till prins Harry, akademiskt utbildad skådespelerska (två huvudämnen på universitetet: Teater och sociala relationer) som nu kallas fula saker av tabloider eftersom hennes mamma är mörkhyad. Och det finns mycket mer.

Jag gillar skärpan i VF, bildningen och ordlekarna. Men de har mycket mer, också listan över årets mest välklädda, indelade i bland annat kvinnor, män, par, (mode-)proffs. Det är inte mycket att titta på där enligt mig, utom äldre skådespelerskan Lauren Hutton som utstrålar intelligens, värme och humor. Prins Philip får ett särskilt omnämnande för att ha hållit stilen i så där 60 år. Det visas med bilder, där marsipanrosen på grädden på tårtan är strumpebandsordens utstyrsel, med plym i hatten, ett blått sammetsschabrak till mantel, broderier och guldtofsar och rosetter och fan och hans mormor. Prinsen själv ser ut att försöka låta bli att brista ut i skratt. Stiligast är han annars faktiskt i ”morning dress”: frack med hög grå hatt med svart band, svart rock, grå liten väst och rödvinsfärgad slips.

Gick hem från Centralen och tittade in hos de afghanska pojkarna som nu häckar runt Hjalmar Branting-monumentet på Norra Bantorget – det är kanske 75 grabbar kvar, plus svenska gäster och välgörare. Tyvärr är det hela en svårlöst tragedi – det inträffar fortfarande självmord bland  ungdomarna eftersom de är rädda för sin framtid och rotlösa.

Men de sitter inte bara där. En LO-person har varit där och hållit föredrag om fackföreningsrörelsen, och medan jag stod där började de lägga ut sittunderlag på planen – det skulle bli lektion i dari, ett av språken i Aghanistan. En snäll dam med alert son hämtade en filt åt mig (kallt var det) och den afghanska unga mannen bredvid mig förklarade bokstäverna och ljuden och skrev upp alfabetet åt mig – man började med alfabetet. Dari, fick jag veta, är i princip farsi, persiska, det indoeuropeiska språket som talas i Iran. En sak som jag inte kan glömma är att ”bror” heter något som låter som ”broder” – ett uråldrigt ord som låter likadant i så många europeiska språk – men slangordet, dvs ”brorsan”, heter ”lala”. Peter, Uffe är din lala! Och Otis är Louies.

Traskade vidare hemåt via Stadsbiblioteket och bubblade lite med Patrik, som numera sportar en snygg svart väst till sin vita skjorta. Det var kul att kunna spralla och skoja lite, en av de saker jag saknar så mycket att göra med mina barn.

Idag tänker jag köpa Aftonbladet, eftersom de tycks outa en massa nazister. Utmärkt initiativ. Hur i helsike de kan få demonstrera som de gör är en gåta.

 

 

Listen to us.

Filmen om Marlon Brando som jag nämnde igår heter ”Listen to me, Marlon”. Vilket han säger till sig själv.

En annan fin dokumentär är ”Life Animated” om Owen Suskind, som drabbades av autism i treårsåldern (det är då den brukar slå till, har jag förstått), och hittade ett sätt att kommunicera: Via Disneyfilmer.

Enligt psykologen är allting så överdrivet och tydligt i tecknad film att det underlättade för Owen att förstå olika situationer i människors liv, och deras reaktioner. Till en början kunde han inte kommunicera det till sina föräldrar, men efter ganska lång tid knäckte de koden, och det blev en öppning för dem in i vad han tänkte och kände, och för honom till dem. Han lärde sig tala igen med tiden och började hålla föredrag om Disneyfilmerna och bildade grupper med andra autister som han analyserade filmerna med, och som vuxen flyttade han till en egen lägenhet i ett ”assisted living”, där det fanns folk som kunde hjälpa honom med räkningar och annat. Han fick en flickvän också, en väldigt rar tjej, som tyvärr gjorde slut så småningom.

Ute i den oritade världen har Lantmäteriet tänkt sig att den ska bli än mer oritad, för de vill inte ge ut papperskartor längre. Det kan man förstå om få köper, men det måste helt enkelt finnas atlaser och kartblad, annars klarar vi oss inte. Tänk att hamna ute på en okänd väg där mobilen inte har täckning? För att ta en ändå ganska snäll situation. I ett krisläge med brist på el och datorkommunikation blir det direkt farligt när olika institutioner och privatpersoner inte kan få någon översikt över geografin. Dessutom lär sig barn bättre via pappersundervisning än via dator.

Nu kan jag inte hitta en bra övergång till indiska toaletter, men de – eller snarare avsaknaden av dem – är ett stort problem. Folk förväntas gå ut i naturen, dvs på fälten, och uträtta sina behov där, vilket medför en stor risk för kvinnor att bli attackerade eller i alla fall beglodda när de hukar. Dessutom kräver tydligen etiketten att en kvinna i princip ska hålla sig hela dagen, och sedan gå med en eller flera andra kvinnor ut i kvällningen.

Nu har särskilt kvinnor börjat protestera efter flera uppmärksammade våldtäkter och mord, och det görs filmer där den blivande bruden vägrar gifta sig, om maken inte utlovar riktig toalett i hemmet, med stängbar dörr. Men även detta möter protester – så ohygientiskt att ha dass nära köket där man lagar mat! Och det finns män som gillar den lilla kvällspromenaden ut i stillheten för att prata och kissa med kompisarna, de vill inte sitta en och en i en av hemmets vrår.  Kanske lösningen kunde bli flerhålsdass, fanns både i gamla Rom och gamla Sverige, men en för damerna och en för herrarna?

Jag är förstås fortfarande kvar i helvetet, där jag sitter på en pall och skriver eller gör bilder, då och då avbruten (särskilt när jag är ute och går) av att vargar vrider sig i min mage och tuggar på mina inälvor. (En kvinna som förlorat sin son i ett mord sa att dödsbudet kastade henne ner i en djuphavsgrav utan ljus och syre, en annan sorts beskrivning av vad jag kände – hon ner i havets mörkret, jag ut i rymdens mörker – det tycks vara så vi reagerar.) Men när jag tittar på det jag skrivit, syns ingenting av det där. Ingen ny, fruktansvärt svärta. Istället tycks det kunna bli en sorts trivseldeckare, lugn och välvillig. Märkligt.

För övrigt är lägenheten iskall som vanligt under vårar och höstar, och svala somrar. Mitt i stora saker måste man gå och köpa fårskinnstofflor. Och mitt i stora saker möter man bakvända kepsen som hickar i farstun. och kvinnan före mig i studierummet säger glatt: ”Jag är slut!” när hon menar att hon är klar.

PS – glömde nästan Birgitta Ohlssons ”Den duktiga flickans revansch”. Värd att läsa.

 

En till. /Tillägg om ett ”in memoriam” av Tord Björk.

 

Känner för att skriva lite mer, så då gör jag det. Det här är alltså dagens andra blogginlägg. (Förresten ser jag att USA var här först idag. Hello there!)

Det är solsken och ljumt i luften i stan, precis lagom för att min röda munkjacka ska ha hunnit torka efter tvätt (kan ju inte använda den dammiga tvättstugan. Klädvård får ske uppe i våningen där alla värmeelement är iskalla, så torkning tar tid).

Ett minne: För rätt många år sedan kom jag min vana trogen traskande genom Vasaparken. När jag närmade mig korvkiosken som står uppe vid Odengatan, såg jag att där vid ett bord satt Uffe och Gustav Fridolin. Fridolin flinade, för Uffe var mitt uppe i en lite sportreporterliknande (fast mera lågmäld) running commentary, som gick ungefär så här: ”Och där kommer min mamma… och där tittar hon till vänster… hon ser oss inte… nu tittar hon till höger… och NU upptäcker hon oss!”

Det är väl enda gången jag hälsat på Gustav, som då förstås såg om möjligt ännu yngre ut än nu. Uffe var medarbetare, vän och säkert i början mentor åt Gustav. De skrev också en bok tillsammans på Ordfront, ”Människor och maskiner”. Om sanningen ska fram tror jag att han också skrev eller jobbade på en del av Gustavs tal och tidningsartiklar. Jag dementerade det förstås här i bloggen när Uffe ville det, men det var nog så det stundom var. Han skrev, skulle jag tro, även andras artiklar, eller räddade deras texter ibland när de hade kört fast och ringde mitt i natten för att deadline närmade sig. (OK, jag gissar inte.) Talespersoner för partier behöver medarbetare och bollplank och idésprutor runt sig.

Ibland har jag undrat hur Uffe hade blivit som språkrör. Han bildade Grön Ungdom (med Peter och andra) och hade i princip varit med i miljörörelsen sedan han och Peter var småpiltar och jag var antikärnkraftsaktivist. Sedan läste han ekonomi, vilket var bra i sammanhanget. Han hade blivit ett roligt och skarpt språkrör och förmodligen skapat festliga soundbites, men han var nog i grunden alldeles för impulsiv och otålig. Det hade han kunnat hantera, men då hade det inte varit hans rätta natur och han hade fått käka magmedicin. (Nu när jag skriver det här, sitter jag och känner fundersamt på min örsnibb.)

För ännu fler år sedan, på nittiotalet, kom jag hem en kväll efter att ha varit ute någonstans (kanske på bio) med Tim, min aikidolärare (vi var ett litet gäng som brukade ses). Och någonting var annorlunda med lägenheten – där stod plötsligt en stor, äldre TV. Ingen var där, men det fanns en TV! (Jag tror det var efter att min gamla börjat brinna, eller tvärtom – äsch, ni förstår vad jag menar.) Två troligen fnittrande brorsor hade kånkat dit TV:n och stuckit igen, och hade säkert gärna sett min min när jag upptäckte den.

FILM: Jag såg en dokumentär om Marlon Brando, intressant. Han hade talat in en hel del på band, och de banden utgjorde en grund för filmen, som handlade om hela hans liv. Som ”metodskådespelare” clashade han med äldre regissörer som tyckte sådant tog för mycket tid och var för egotrippat (Charlie Chaplin retade sig på honom, och Hitchcock retade sig på Paul Newman). Brando framhöll att den som  omskapade amerikansk film och därmed även den s k nya franska vågen) helt och hållet och gjorde den mer verklighetsnära, var skådespelerskan/pedagogen Stella Adler (som studerat för Stanislavskij, länge en stor teaterguru). Visa vilka ni är! sa Adler till sina elever. Det ligger inte i människans natur att hålla tillbaka eller förminska sig! Sök upp era egna känslor! Träng in i sådant ni skäms för, elakhet och våld! (Jag tror man kan hitta Adler på youtube.)

Hagerman: I ett kul avsnitt om hur gamla våra vägar egentligen är, berättar hon om en byväg på Uppsalaslätten som gör en konstig, omotiverad krök. Ingen visste varför, förrän man började gräva och fann att kröken berodde på att det hade legat en gård mitt i svängen – för två tusen år sedan! Gården var borta sedan länge, men vanan att svänga av just där satt i.

Så nu skulle jag kunna knyta ihop säcken och avsluta helt snyggt med en maning till mig och alla andra i den här puben  att sluta svänga och istället köra rakt fram, men det blir ju  så fånigt pretentiöst, så jag låter bli.  🙂

Tillägg: Miljöaktivisten Tord Björk, som känt vår familj sedan sjuttiotalet, har skrivit en helsidas ”In memoriam” om Ulf i Miljömagasinet nr 35 den 1 sept, sid 9. Där finns också en fin bild som jag gissar att hans tvillingbror Peter kan ha tagit. Tyvärr verkar artikeln inte finnas på nätet. För mig är den speciell, dels för att den har så fylligt innehåll som berättar mycket om Ulf och hans tankevärld och vad han gjorde, dels för att bilden är så bra, dels för att Peter chefade för tidningen en lång period, och också för att det är den enda där jag nämns som Uffes mamma, början och bakgrund, och som en aktiv del av kärnkraftsmotståndets första början – andra som inte kände mig eller kände till hur förhållandet mellan min son och mig egentligen såg ut, redigerade bort mig ur sina minnesord, och jag tycker allmänt inte om hur kvinnor rensas bort ur historien (även om det känns märkligt att prata om sig själv i det här sammanhanget). Så jag tackar Tord som inte bara nämnde mig utan också andra kvinnor. Glöm inte Eva Moberg, till exempel! 

 

 

 

 

 

Mysteriet.

Förklara det här den som kan!

Jag har tvenne datorer på mitt skrivbord. INGEN uppkoppling på någon av dem, och de är inte kopplade till varandra.

För ett bra tag sedan lyckades jag komma in i den äldre datorn, ”lampan”, den jag använde tidigare för flera år sedan, efter att ha försökt i flera dagar (dvd-driven är kaputt). Jag hämtade ut gamla bilder ur lagret på drygt 9000 foton som trängs där i den stönande hårddisken. Lade dem på USB-minnet och plockade över dem till nyare datorn (lånad av Supergrannen.)

Idag kom jag faktiskt in i gammeldatorn igen på bara fjärde försöket. Plockade med mig flera bilder. Såg också att papperskorgen (den på skärmen, inte i iPhoto) hade något skräp i sig och tänkte plocka bort det, men bestämde mig för att kolla först vad det var.

Det var en dokument betitlat BEGRAVNINGEN. Mystiskt. Var det blogginlägget om mammas begravning för nu rätt många år sedan? Det om Uffes skrev jag ju givetvis  i andra datorn.  Eftersom den gamla knappt går att ens öppna, skulle det inte falla mig in att försöka skriva något på den. Den står oanvänd, som ett lager.

Så jag öppnade dokumentet i papperskorgen av pur nyfikenhet. Det var blogginlägget om Ulfs begravning. Som ägde rum nu i augusti.

Hur i hela friden hade det hamnat här? Jag har inte – varken före den begravningen eller nu idag – tagit något från USB-minnet och lagt på gamla datorn. Det finns ingen anledning till det, och dessutom håller den redan på att spricka av överbelastning. Lik förbannat var det här. Och i papperskorgen!

Har datorerna blivit kompisar? Kan USB-minnen alldeles själva putta iväg saker och ting till den dator de sitter i för tillfället? Jag började kolla på skärmen, och där fanns andra dokument som vad jag kunde förstå inte heller borde vara där. Känner sig lampa-datorn försmådd och out of the loop och längtar efter lite action? Är det den själv som suger i sig poster från minnet av ren ensamhet?

Någon som vet…?

PS. 

En väldigt fin bild på Ulf på Wikipedia. Kärleken hugger tag i magen när jag ser den. Fan, fan.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ulf_S%C3%B6derstr%C3%B6m_(f%C3%B6rfattare)

 

Hiss- och rysarbrist.

En idé som jag haft en längre tid är att spela in en rysare i en hiss. Det finns två personer som kanske skulle kunna spela rollerna.

Men för att spela in en rysare i en hiss behöver man en hiss. Jag har ingen hiss. Jag har väldigt mycket inte någon hiss. Istället finns det ett schakt där man ibland ser nederdelen av en stege med fötter på, ibland hör borrande. Och så ska det vara till 13 oktober.

Jag försöker ordna mitt liv, samordna verksamheterna, så att jag inte behöver gå ut ur mitt hem mer än två gånger per dag. Alltså bara behöver klättra fyra trappor två gånger om dagen. Men det systemet bryter ihop när man plötsligt drabbas av akut kanelbullesug åtta på kvällen och det finns inte mindre än tre möjliga langare på fem minuters avstånd från den egna porten. Varav en SÄLJER UT sina fixar på kvällskvisten. Tre bullar för tio kronor!

Det blir tre bullar, trots att man egentligen bara behövde två. (Spara en till nästa dag…? ha!) Och man knallar småsvärande uppför trappuslingarna för tredje gången. I slutet av trappa tre sätter mjölksyran in. Hver gang. Måste stanna ett tag. Och där kan jag stå och grunna över min rysare.

Väl i hamn blir det fika, bullar och bok, fortfarande Maja Hagermans ”Försvunnen värld”. Som vanligt när det gäller text om arkeologi blir jag fascinerad av hur fascinerade arkeologer är av tanken på fornfolkens riter och sociala uppdelning i fattiga och rika, stormän och mindre betydelsefulla. Det är som om man fortfarande vill se sina fynd i ljuset av den tidigare arkeologins världsordning (1700-tal, 1800-tal), med tydlig klassindelning och en stark religiös maktordning.

Ta till exempel de långhus man har hittat (stolphål och härdar). Här bodde stormän, tänker man genast, och här kanske olika stormän träffades för att planlägga vidare utbyggnad av sin trakt. Runt om långhuset fanns säkert mindre hyddor för de mindre bemedlade.

Men är det så säkert? I Amazonas finns stammar som har just långhus, och där bor hela stammen i varsin del, med sina hängmattor (eller sovnät). En liten stam i Uppsalatrakten för fyra – fem tusen år sedan kunde förstås bygga ett långhus där alla bodde ihop, alldeles oavsett vilka medlemmar man betraktade som viktigast.

Jag är inte så säker på det religiösa behovet heller. Människan söker alltid förklaringar till allting för att kunna hantera det (åska? regn? död?), men i tiden före jordbruket när en fastare samhällsordning blev nödvändig, är jag inte så säker på att dessa förklaringar blev maktfaktorer.

Wilderängs bok (Stjärnklart) slutade tyvärr med någon sorts eloge till ”en stark man”, eller i alla fall med tanken att i post elektricitet-eran dyker galningarna upp, men det finns en stark man som hejdar dem. Stark och beredd till våld, men civiliserad innerst inne. Det var lite sorgligt.  Men intressant att få veta att oxar funkar bättre för plöjning än hästar. Om det nu stämmer.

Hur som helst – lite prepping skadar inte. Burkar! Man borde fixa en egen sallads- och persiljeodling också, för c-vitaminernas skull. Men någon liten get på brandbalkongen, för att få mjölk, går ju inte att hålla.

 

 

 

 

 

 

 

 

Och vad göra nu…?

Nej, jag skickade inte iväg en ansökan till Liljevalchs vårsalong igår, sista dagen. Istället sitter jag här villrådig med en hel, enhetlig utställning av 25 snygga svartvita foton i 50×35 (ett favoritformat) komponerade på det mest utsökta vis, som gjorda för ett litet smart galleri.

Jag hade fortsatt att fixa bilder i datorn i expressfart, beskurit och reparerat fläckar och donat, och nu kunde jag a/ inte välja ut sex stycken därför att jag  b/  hade huvudvärk och dessutom c/ inte ville störa Supergrannen, vars dator jag hade behövt få använda för ändamålet. Han hade nog sagt ja, men jag var rätt nere i går kväll, och då tål man ingenting. En sekunds tvekan och jag hade börjat gråta.

Eftersom jag ändå var rätt nere av kända skäl (kravlade runt i lergropen) kunde jag lika gärna åka till Centralen på jakt efter tidskriften Vanity Fair, tänkte jag. Det är nämligen djupt deprimerande att åka till Centralen ensam och sorgsen åtta på kvällen, särskilt om man till råga på allt måste se världen genom solglasögon. För det första är den jättestora lokalen som en gång kändes kul väldigt mörk även utan solglasögon, och den där sprittande känslan av ”nu ska vi ut och resa!” som genomsyrade alla förr, tycks ha försvunnit. (Enda ljuspunkten är kakelkonsten på väggarna i den s k Suckarnas gång under Vasagatan mellan järnvägsstationen och tunnelbanan.) Molokna människor sitter och väntar på alltför få bänkar, när de inte står och grunnar framför biljettautomaterna.

Men det FINNS biljettkontor! Och det stänger minsann inte förrän åtta. Utanför stod fem pers och försökte begripa automaterna, innanför satt en rad biljettsäljare varav en läste en bok. Jag traskade in, lycklig att se dem, och bokläsaren förklarade att visst kan man fortfarande köpa biljetter manuellt. Det kostar 100 kronor extra, men de går gärna med ut i stora hallen och hjälper till vid automaterna om man behöver det, sa han.

Nix, ingen Vanity Fair. Nästa vecka kanske. Åkte hem och fortsatte att läsa omväxlande i Maja Hagermans ”Försvunnen värld” från 2011 (arkeologi, forntiden var mer välordnad än man trott) och Wilderängs ”Stjärnklart”.

Två saker i hans gestaltning (nästan helt mansorienterad, för övrigt) av dator-kraschar och strömbortfall stämmer inte: Han berättar själv i ett efterord att kärnkraftverken skulle krascha – dvs få härdsmälta – redan efter ett par timmar utan el, inte efter en månad som i boken, och man kan själv lista ut att liken efter människor som dött av medicin- och matbrist, eller mördats, inte skulle få ligga kvar på gator och torg som han beskriver det (apati hos omgivningen). Så fort folk inte sitter instängda i husen på grund av bomb- och terrorhot, ser de till att skaffa undan de döda snabbt, för de luktar som bara den. Naturens sätt att skydda mot smittor. Det går helt enkelt inte att låta bli.

En sak till: Inte bara mordiska svin till poliser, som i boken, utan även ett rad driftiga människor skulle genast sätta igång med att organisera vardagen i närområdet. De skulle arrangera latringropar, sopgropar, sjukvård så gott det går, leta rätt på barnmorskor till gravida, och rätt snart utse kurirer för att försöka få igång nyhetsförmedling. (Inget funkar – inte radio, nätet, bilar, tvättmaskiner, spisar, varuleveranser…)

Och annars… ? Jo, jag är på sid fyra i Margareta Davidsson nr 4. Det går framåt! Jag börjar komma in i personerna,