Och det vart morgon den första dagen.

Det börjar som en Hollywoodfilm.

Slammer i farstun där hissen ska bytas, och jag vaknar efter att ha lyckats sova lite i alla fall mellan fyra och halv nio, och utan huvudvärk. Slår upp fönstret mot den svala höstvinden och lätt molniga himlen, och på gårdarna kommer ungar till sina dagis och stadens ljud stiger upp mot mig. Får lust att genast gå till datorn och skriva precis som igår, men ändrar mig: Promenad! Runt kanalen! (Eftersom jag åt middag klockan ett på natten, är behovet av frukost inte särskilt överhängande.)

Drar diverse plagg direkt över nattpajtorna (bad kommer att behövas efter promenixen i vilket fall), dricker lite vatten, sveper den nytvättade Evyschalen om mig och småhoppar nerför trapporna. Ute fortsätter Hollywoodfilmen: Bilar susar förbi med ivriga förare som längtar efter att få komma fram till jobbet, kyltåliga personer sitter på kaféerna och frukosterar, snubbarna som har en frukt-och-blommor-tält utanför Filadelfiakyrkan lastar ur sin svarta skåpbil. (Svarta? Var är det vanliga vita vraket?) Himlen står hög över bron, med en gyllene gryning över stadssilhuetten i öster. Överallt byggs och repareras det; får ta en omväg eftersom trappan ned till stranden från Sankt Eriksterrassen också byts. Kommer ner till sjön och marinorna och ser en sothöna tvätta ansiktet.

Tänker att min nya slogan ska bli: Även olyckliga människor har rätt att vara lyckliga! Till exempel för små saker, som att det finns ost kvar i kylen när man trodde det inte fanns det.

Och då hör jag plötsligt Uffes barnröst inom mig. Han är barn på Surbrunnsgatan, och ensam med kassettbandspelaren i vardagsrummet. Det hörs tydligt. (Jag har berättat det här förr någon gång.) Han har slagit på den, och nu säger han ivrigt och konspiratoriskt: ”Mamma, du vet inte att jag säger det här till dig just nu…” Så hör man min otydliga röst långt borta i bakgrunden, förmodligen från köket, och Uffe glömmer hela den roliga hemligheten och utbrister lyckligt: ”Rostat bröd! Vad bra!” och hans röst är så  öppen, så fin, så glad, utan bekymmer, och så sårbar. Men allt som väntar där och då är rostat bröd med mig och Peter.

När jag kommer hem är det lite mindre Hollywood, för nu har jag alltså fyra trappor att gå UPP. De två som donar med hissen är en ung kvinna i god form (det är hon som får springa i trapporna upp till vinden) och en rätt trött medelålders man som inte riktigt verkar bry sig.

Nu är vi vana vid att vår husägare ALLTID ger oss vissna hantverkare som inte kan passa in en list, sätta fast duschslangen med rätt ände åt rätt håll eller passa in kranar så att de inte läcker. Så jag är inte förvånad över att den utlovade sittplatsen i trappan inte finns där, men börjar bli lite tveksam till hissbytet. En hiss är en HISS. Jag har ingen anledning att tro något ont om de här två, men ramlar den ner, gör den det med besked. Och jag bor högst upp. Funderar i mitt stilla sinne på att resten av mitt liv kanske bara åka hiss två våningar. Ett fall därifrån kanske man överlever…?

Knatar upp tre trappor. Det går OK, men hjärtat dunkar som en stångjärnshammare. (Det uttrycket måste vara på väg ut ur språket – skriver unga människor någonsin stångjärnshammare på sina sociala medier eller i sina mess? Gör de inte det, finns inte ordet, för läser böcker och tidningar gör de ju sällan.) Jag sätter mig alltså i trappan och vilar rejält. Beslut: Två trappor, vila, och så de två sista trapporna. Och INGA trappor i några andra sammanhang.

Nu har Hollywood nog tonat bort en smula, för jag kommer nog inte att möta min nya kärlek vare sig via trappspring eller hissåkande. Jag kommer inte att tappa en påse apelsiner framför hans fötter, varpå vi tillsammans kravlar omkring och plockar upp dem, och så möts våra blickar (han är ungefär tio år yngre än jag och gillar film, visar det sig, och vi har samma humor) och han bjuder ut mig.

OK. Stockholm är bra, det också.

Visst ja – jag spanar ju lite efter spännande street fashion, men har som sagt hittat mer street än fashion. Men två små trender skymtar: Enkla regnkappor med huva (blå, mossgröna, lär kosta 300 kronor i någon butik nära Drottninggatan) och svarta kläder kombinerat med vitt. Svarta brallor, någon sorts vit topp, vita gympaskor. That´s it.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s