Plåster, långsamtal, gospel och betydelsen av norska.

Sitter just nu på biblioteket med stora plåster på ena handen. Det är årets yrseldag (jag får en varje år) idag, men jag tänkte att det nog skulle funka att ta en tur hit ändå, så farligt är det ändå inte. Varpå jag lyckades snubbla på det halvdecimeterhöga trappsteget till Internationella biblioteket och föll handlöst mot porten, slog i handen och fick samtidigt kramp i högervaden!

Där låg jag som en hösäck tills någon försiktigt öppnade porten och drog mig på fötter, och en bibliotekarie hämtade våtservett och två plåster. Linkade till en dator och hittade mail från Kerstin 1 som skickat mig gratisbiljetter till en Dramatenrepetition (sina egna biljetter, hon hasar ju runt på gipsad fot), och från Kerstin 2 som jag hade ett uppfriskande gräl med på telefon igår. Få kan provocera mig som hon. Hon avslutade samtalet just som jag var färdig att via telepati dänga luren i huvet på henne, men hon avslutade med orden: ”Ring igen!”

För igår hade jag ffg på länge riktiga långprat på telefon, sådana som man hade förr. (Nu messar väl alla?) Lill var den andra långprataren. Precis som jag har hon bestämt sig för att leva ett utvidgat kulturliv, så hon hänger med till Dramaten i veckan och har just sett van Gogh-filmen. Hennes recension: Intressant att se hur de hade gjort den, men inte så bra som film i sig. Själv ska jag försöka komma iväg och se ”Square” idag.

Det har varit några riktiga under isen-kvällar här. De är outhärdliga, men man är dels för lat, dels för rastlös för att gå under, tror jag. Kväll två såg jag att det skulle vara gospelkväll i den lilla sjuttonhundratalskyrkan på Sabbatsbergsområdet, som jag alltid velat titta in i, och Gladys del Pilar var solist (hon tränar också körer). Det var alltså i sig mer än lockande – det var bvara det att jag var helt utslagen. Så en dialog mellan vuxna balanserade förnuftiga jag och mitt inre fruktansvärt sorgsna jag utspelade sig.

VBFJ: Seså, gå nu. Ta tillfället i akt!

FSJ: Orkar inte. Dessutom var den senaste gången jag var i en kyrka min sons begravning. Jag kommer inte att palla. Förutom att jag bara inte orkar gå dit- rent fysiskt. Jag är så trö…

VBFJ: Du behöver se människor omkring dig. Och du kan väl lika gärna lida under den lilla promenaden dit och där, som hemma?

FSJ: Ligger något i det, men…

VBFJ: Om inget spelar någon roll, kan du ju lika gärna gå, eller hur? Och ta chansen att folk och musik hjälper lite. Så, klä på dig nu och gå. Om du inte vill gå in, låt bli helt enkelt. Gå dit bara. Du kan bestämma där.

Så jag gick, och gick in. Kyrkan är liten och gullig, det fanns marschaller utanför i mörkret och levande ljus vid varje bänk, det var varmt och skönt och helt fullt av entusiastiska människor. Och vi  alla sjöng och gungade och klappade händer som förberedelse, övade stämmor, kören kom in, Gladys dök upp och sjöng sitt mäktiga solo. Sedan sas det att vi skulle höra klockorna ringa, och för att göra det starkare, skulle dörrarna öppnas.

Där fick jag nog. Senast jag hörde kyrkklockor var på Uffes begravning. ”Jag fixar inte det här”, mumlade jag till bänkgrannarna (som jag förberett på ev snabb sorti) och smet ut och sjönk ner på trappan till ett litet rött timmerhus bredvid och grät floder – och fick stoppa fingrarna i öronen, för där hörde man naturligtvis klockorna ännu starkare än inomhus.

Situationen blev lite ironisk, för därinne hade vi sjungit om hur vi hjälper och stöttar varann och finns för varann i tider av nöd och sorg, och där ute satt jag ensam i akut nöd och sorg.

Men så hörde jag introt till Beyoncés Halo inifrån kyrkan, en sång som jag älskar, och jag drog på mig kappan och solglasögonen och ställde mig diskret innanför dörren och lyssnade, medan den stora kören sjöng och Gladys dirigerade. Sedan gick jag ut i natten, bara gick och gick på gatorna.

Norska. Det där med att begrava sig i kriminalromaner som eskapism blev till sist lite ihåligt, tills jag hittade en deckare av norrmannen Jörn Lier Horst. Och den utspelades i mina gamla norska hemtrakter, i städerna runt Sandefjord – Tönsberg, Larvik, Horten, stundom in i Sverige. Plötsligt kändes det väldigt meningsfyllt att läsa deckare.

Det var bara ett problem: Omedvetet satt jag och översatte till norska när jag läste! Utan att vara medveten om det. Då och då stod ett svenskt ord ut, och jag kom på mig med att undra hur det kunde finnas i en norsk bok? Det var så jag förstod vad min hjärna sysslade med. Och det blev lite jobbigt, för det gick inte att sluta.

Så jag till huvudbiblioteket och hittade deras norska avdelning – en trappa upp till nedre galleriet – där jag kunde ladda upp med fyra andra Horst-böcker på originalspråket. Vilket passar fint på fler sätt, för jag vill ju uppdatera min norska. Jag är en frysbox för Farmors norska från min barndom, och dessutom en väldigt liten frysbox, för min vokabulär då var inte så omfattande. Nu får jag nya begrepp och sätt att uttrycka sig, och ser – när jag är försjunken i en löpande historia –  fler kopplingar mellan norska och engelska. (T ex eng like – no like, eng well – no vel, som används precis likadant).

 

 

 

 

Annonser

Hur ska det gå?

Läser följande i Huffington Post (Huffpost.com):

The son of former President Ronald Reagan is calling on lawmakers to remove President Donald Trump from office either via impeachment or by taking action under the 25th Amendment. 

“Donald Trump is a deeply damaged human being. He is a sociopathic, malignant narcissist,” Ron Reagan told Chris Matthews on MSNBC’s “Hardball” on Wednesday. 

Reagan ― a liberal commentator for the cable network and a frequent critic of the president ― blamed the electoral system rather than the voters for Trump taking office.

“The Electoral College has sort of vomited this thing up and it landed in the Oval Office, and it needs to be removed. It’s a stain. It’s a big glob on the carpet there. It needs to be removed. And that means impeachment or the 25th Amendment,” Reagan said. “This man is a danger to the world.” 

Alltså: Det är elektorssystemets fel att vi fått denna sociopatiska spya på Ovala rummets matta, han måste bort – via riksrätt eller 25:e tillägget till konstitutionen, det som ger möjlighet att avlägsna en uppenbart icke fungerande president från ämbetet. (Och som man bör akta sig för att använda, eftersom det skapar ett farligt prejudikat.)

Samtidigt försöker demokraterna i kongressen få fram en lag som hindrar Trump från att, under några som helst omständigheter, starta krig – med eller utan kärnvapen – utan kongressens tillåtelse. Man hoppas att det finns någon sorts skuggförsamling i Vita Huset som skulle hindra honom från krig rent fysiskt, om han tappar det lilla han har av besinning.

Det är svårt att tro att han verkligen skulle starta ett krig mot Nordkorea. Men impopulära ledare runtom i världen har startat krig förr, och USA är inte sena att ta till våld – landet har ända sedan nittonhundratalets början varit invecklat i olika krig, skärmytslingar och illegala ingripanden i andra länders styre (Chile, Guatemala). Min känsla för USA, som jag rent allmänt är svag för eftersom att min far bodde där, är att där kan man hitta det bästa och det mest briljanta, och det absolut värsta.

På en annan front: Fjärde boken tar – oerhört sakta – form. Jag är rastlös och måste upp och gå fram och tillbaka, men jag har ju sedan länge ordnat möbleringen så att det finns fina promenadvägar i lägenheten. Dessutom har jag uppsyn över köket. Nu syns inte hela spisen från skrivbordet, men mer än en gång har jag satt en kastrull choklad på den, traskat till datorn och börjat göra något intressant, bara för att plötsligt flyga upp och rädda chokladen en tiondels sekund innan den kokar över.

Det kommer att bli en hel del action i boken, men just nu har jag hunnit till en episod som jag när jag började med den för en evighet sedan såg fram emot att skriva: Spanaren Kent, som enligt texten skulle kamma hem en säker nolla på tabloidfrågan ”Hur inne är DU?”, stöter ihop med en Stureplansvan ung kvinna och hon raggar upp honom. Jag hade kul redan när jag lät honom gå på en innekrog i början av tvåtusentalet och konfronterade honom med heta kaffemuggar utan öron och annat skoj. Kent, som egentligen är avstängd i sitt inre och deprimerad men jobbar på ändå, tycker om den här unga kvinnan och hon gillar honom. Men han vill inte vara ett spännande inslag i någons liv och lovar sig själv att om hon börjar fråga om han har dödat någon, tänker han tacka för kaffet. Men det gör hon inte, så han stannar, och deras resp. kulturella syn på hur man ska ha sex krockar i sängkammaren (han blir faktiskt nästan full i skratt) innan de hittar ett gemensamt modus operandi och trivs.

Kan mitt äldsta barnbarn, tio år, tänkas läsa det här? Förlåt lilla A! Men boken är en deckare, och folk i en sådan kan vara lite vingklippta. Hur som helst gillar de där två varandra, och ingen av dem är elak mot den andra.

Jag tänker på mina tre barnbarn hela tiden och funderar på hur jag ska förklara saker för dem på ett bra sätt, om och när de börjar fråga, så att det slutar i harmoni. Jag vill att Peter med fru och mammorna och barnen kommer och hälsar på – Caroline har redan varit hemma hos mig för länge sedan, vi hade middag och hon fick en bok i födelsedagspresent eftersom hon snart skulle fylla år – och jag vill också ringa och gratta Otis som ju nyss fyllt fyra. Han som trodde att jag var död (men vad det begreppet innebar för honom, vet vi ju inte).

Det är platsen dit Uffe hade nyckel i många år, han stod t o m skriven här ett tag, det var dit han tog flickvännerna genom åren, där han alltid klev in i vardagsrummet och utbrast: ”Det är så MYSIGT här!” Alla är välkomna.

Nu ska jag köpa dagens glass – omständigheterna krävde att jag bröt sockerförbudet, som jag annars trivdes utmärkt med, men nu behöver jag socker för att fungera. Rastlösheten får mig också att damma och städa badrumsskåp och ha mig när jag flyger upp från datorn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fridhemmet kan dra åt skogen, och Modig i Amerika /PS, Uffe om staden.

Se där två blogginlägg som har fått fler läsare än andra. Fridhemmet (den skandalösa institution där min mor tillbringade slutet av sin ålderdom, och där hon dog) har folk velat läsa om genom åren. Jag orkar inte ta reda på om det fortfarande är i gång, och hur det ser ut nu.

Modig i Amerika handlar om sångerskan Chers son (tidigare dotter) Chaz Bono. Nu blev jag mer nyfiken själv, googlade och såg att han har twitter, förstås, och en hemsida som visar att han är med i TV-serier och tydligen vill vara skådespelare. Jag vet inte om han är bra eller dålig, förstås. Han är en kraftig kille och gillar att posera för bilder. Utan tvivel har han betytt en hel del för transgenderpersoner i USA. Han har också en läderklädd flickvän med cerisefärgat hår.

Uffes yngsta son har fyllt fyra. Vi måste se till att han och hans syskon får veta mer om sin pappa. Hans mamma är ung och vet inte så mycket mer än den egna förhållandevis korta erfarenheten, hans systers mamma vet mer, men mest ner i tiden vet Peter, jag och i viss mån Uffes många ungdomskompisar. Det övergripande om hans barndom vet numera bara jag, eftersom hans pappa, mormor och farmor är borta. Jag vill inte att vattnet så att säga ska slå igen över Ulfs huvud, så jag vill att vi tar tag i det där, för hans minnes och hans barns skull.

På tal om minne drog jag ut en låda i går på jakt efter något, och där låg fickalmanackor från 1966 och framåt (70-talet verkar saknas, kanske på vinden?). Började läsa. Man glömmer mycket. Framför allt vilket livligt umgängesliv – även med sina halvvuxna och vuxna söner, flera gånger i veckan – man hade. Vänner och väninnor ringde, vi pratade och gick på teater och krogen. Ungarna fick krupp när de var små, vi var i Småland med KG några sommarveckor och barnen ville inte åka från ”lilla stugan”.

Där pratar jag länge och väl med Peter om religiositet när han är äldre, där gick killarna och jag på Ritorno, där firade vi en födelsedag på Wasahof, där var Uffe ute och reste och ringde från Italien, spansk-franska gränsen och Aten, där låg Peter på Danderyd ett tag och vi hälsade på honom, där chefredaktörade han för Nisse Hult och Alternativet, där såg Uffe och jag The Terminator – men hans tjejkompis från Kiev var också med, det hade jag glömt. Där fanns också en födelsedag för sönerna dit KG vägrade komma eftersom han var arg på MIG (jag hade vägrat gräla med honom i telefon om något han hade för sig hände tjugo år tidigare. Faktiskt, det var så). Envis som synden, låter det bekant? Jag blev förstås skitförbannad – men han kom till julafton. Och jag tror det var den julaftonen Uffe sov över, och två på natten kom hans lilla flickvän, skrev jag. Enda gången jag kallade henne ”liten”, trots att hon var väldigt ung – antagligen skrev jag så för att det gjorde mig rörd att hon åkte genom stan mitt i natten för att få sova tätt ihop med sin karl på den smala säng som skulle föreställa min soffa. Man tog bort ryggkuddarna, och vips hade man en säng.

Själv är jag som en dynamo, enligt almanackorna – hur fick jag plats att plita ner så mycket i dem? – och kastar ur mig idéer och skrivalster, tar småjobb (en envis migrän hindrade mig från normala jobb) och pluggar och blir publicerad (eller refuserad). Folk droppar in. Ett småjobb som var oväntat kul var det på DN´s prenumerationsavdelning. Det var sommarkneg för en samling ungdomar och så jag, och vi skrattade hela tiden, skojade och fikade (och gick förmodligen ut också), och skrev korsord till varandra. Jag minns vagt en stor fest någonstans på Kungsholmen.

Men nu är nu! Och på det kommer jag att tänka på Fredrik Virtanen, som jag skrivit ett par mail till (inte om DET, utom om ett par krönikor) och minns av en annan orsak: Tidigare framstod han som en lite korkad och fördomsfull spoling, han skrev att han som yngre trodde att kvinnor inte ville ha sex egentligen, utan man måste tjata. Sedan verkade han plötsligt, för några år sedan, ha blivit mer vuxen. (Slutade med droger?)

Är han skyldig – uppenbarligen åtminstone till tjat och tafsande – bör han erkänna rakt av. Använda sin nya vuxenhet.

/ PS. Fortfarande helt aktuell – tror inte jag länkat till den här förut, Ulfs artikel (2014, inspirerad av kommande Almedalsvecka) om en mänsklig stad.

 

 

Får Södra teatern skriva ”F*ck SD”? / Ge Hédi Fried Augustpriset.

Det här  är något att fundera över. Ledarskribenten i Expressen igår tycker illa om att Södra Teatern har ett demokratiprojekt där folk får skriva saker på hemsidan, och teatern har själv bidragit med det som står i rubriken. (Läs mer i ledaren, där det också finns fler länkar).

Att Expressen tycker illa om detta är en sak, det står tidningen fritt. Den ska tycka i ledare, det är det ledare är till för. Vad som får mig att fundera att artikelskribenten ständigt återkommer till att teatern är vad hen kallar ”semistatlig”, dvs den är vinstdrivande, men har politiskt utsedda ledningspersoner. Och då är frågan: Ska staten (eller dess representanter) som delvis styr en semistatlig – eller rent av en av statliga medel starkt beroende teater – bestämma vad teatern gör? Så länge man inte ägnar sig åt direkt olaglig verksamhet, som t ex uppvigling? (Och om man gör det, handlar det inte längre om huruvida teatern tar emot bidrag eller ej.)

Är det inte så att de som finansierar medier ska ge medierna fria händer? Är inte det en grundbult i en demokrati med yttrandefrihet? Så vad har det semistatliga med saken att göra? Platt intet, utgick jag ifrån. Ska Dramaten låta bli att sätta upp ”En folkefiende”, om den dagsaktuella situationen är sådan att man direkt kan koppla handling och rollkaraktärer till något parti?

På tal om SD håller jag på ett Augustpris för Hédi Frieds bok ”Frågor jag fått om Förintelsen”. Hon behövs, hennes bok behövs, hennes minnen och insikter är ovärderliga, och denna på alla sätt  rakryggade 93-åring känner sina pappheimare, dvs hon vet vad högerextremister går för. Hon har sett tecknen förr och har all anledning att varna oss.

 

 

 

 

 

En fungerande dag.

Igår kväll kom jag ut ur poliskvarteret efter ett närmare tre timmar långt samtal med en trevlig polis. Det drog ut på tiden, för ingen av oss hade bråttom och vi blev helt enkelt sittande i den enorma cafeterian som jag aldrig sett för. Fiket där man kunde se in i Kronobergsbadet – ”akvariet” – är borta nu, liksom mycket annat.

Jag brukar undvika att komma med en rad preparerade, exakta frågor, eftersom man då lätt missar sådant man inte har en aning om att man borde ta reda på. Det är roligare och mycket mer informativt med ett fritt samtal, man blir upplyst och får veta mer om hur den man pratar med känner och tänker och vad han varit med om, samtidigt som man, ja – umgås som folk.

Efteråt, ute på gatan, vällde plötsligt sorgen över mig som svart olja genom luften. Det är som om hela staden, världen är sorg, jag rör mig och går genom sorg, trottoarerna och husen och himlen är sorg, den går inte att komma undan. Jag undrade först varför just då, för jag har inga dåliga minnen från polishuset, men det ante mig att det berodde på att jag tagit en lång paus, och det var också vad Lill trodde lite senare – ”Du hade stängt av sorgen i tre timmar. Sedan kom den tillbaka” – men det var kanske något annat också: När jag gick här senast fanns Ulf. Och nu fanns han inte.

Annars hade ju den här dagen fungerat fint. Jag började med att envist lösa ett sudoku, trots att det nästan gör mig illamående att slösa bort livet på trams när andra skulle ha blivit lyckliga att få stanna kvar här bara lite till. Men det där dumma korsordet hade gäckat mig i dagar till den grad att jag skrev av det i ett kollegieblock och inte gav mig förrän det var löst.

Sedan satte jag mig vid datorn i akt och mening att öppna ett dokument betitlat ”Ordningsföljd” till den Margareta Davidsson-bok som jag började med omkring 2005-2006 men avbröt därför att min egen mörka verklighet började sippra in mellan bokstäverna som smält smör. Inte så att en enda karaktär är modellerad på en levande person, så gör jag aldrig, utan för att företeelser visade upp sig mer eller mindre rakt på sak. Dels rörde den sig, precis som den outgivna San Franciscoboken om identitet (jag hade ju en annan pappa än den jag trodde), dels satt två äldre damer, f d aktivister, i Ohio (så kan det gå när man försöker gömma något för sig själv) och diskuterade något som kom rätt ur mitt eget liv.

För inte så länge sedan, läste jag om de hundra sidor som fanns i den boken och tyckte den var direkt dålig. Jag tror jag skrev det i bloggen. I förrgår läste jag om den igen och upptäckte att den ingalunda var dålig, men spretig och oorganiserad. Så strax innan jag skulle gå till fotolabbet för att kopiera bilder till Akan, som tack för att han stöttade mig den där första fruktansvärda veckan, satte jag mig ner som hastigast. Och hade plötsligt inte bara fått någorlunda reda i alltsammans, utan dessutom till min häpnad klargjort det töcken som resten av boken vilat i, och på några få rader tråcklat ihop historiens trådar. (Vilket brukar ske när jag är i gång på allvar och kommit en bra bit på väg.) Det var så märkligt. Symmetri- och skaparfunktionen i huvudet och själen, som jag tvivlade på någonsin skulle fungera igen, fungerade plötsligt.

För ett par veckor sedan var tanken på en bok skriven av mig som tanken på ett tomt skal med några osammanhängande bokstäver på svävande över en blind avgrund. Tunt, ihåligt, utan substans. Utan mening. Kommer det att ändras? Jag vet inte. Om så är, har jag två Davidssonböcker på gång – den här, som är nummer fyra, och femman, som bygger på den idé som jag var uppe på Expressenredaktionen och rekade för. Plus den outgivna som ju är klar.

Så jag lade upp bilderna (riktigt snygga foton) på Akan och hans bror på 7-11 i 18×24, det format han önskat sig (han trodde han skulle behöva betala, men det var ju en present) och åkte till labbet. Därifrån till biblioteket. Därifrån hem, och så till polishuset (som är ett helt kvarter och ser ut som någon sorts Stasibyggnader). Senare på kvällen fick Akan sin present. Jag tog tre foton och kopierade alla: En till honom, en till hans bror, och en till hans mamma. Han blev glad.

Litet PS: Jag hade läst i en Connelly-deckare att vi har mycket att tacka Mel Gibson för, för som tokig polis i Lethal Weapon lanserade han det fåniga bruket att hålla pistolen på sniskan, och då siktar man sämre.  Det frågade jag polisen om, och han nickade. ”Chipparna” (som han kallade unga hormonstinna gangsters med vapen) över hela världen tyckte det där var himla coolt, så de tog efter, vilket  alltså kan ha sparat en del liv. Och så säger de att konsten inte har inverkan på verkligheten!

 

Igen, Meningen med livet – nu som Lasse Berg formulerar det.

I morse lyssnade jag till ett ”Tankar för dagen” i P1, som faktiskt fick mig att applådera där jag stod i vardagsrummet. Talaren var Lasse Berg, han som i en bok berättat  vilken miljö han som en homo sapiens, en människa, kände att han var skapad för: Savannen. Jag känner mig som en själsfrände där (även om jag inte kommit närmare savannen än liknande miljöer).

Och likaså till det han säger idag, som liknar mycket jag skrivit i den här bloggen. Jag skrev att när man ligger sömnig intill dem man älskar grubblar man inte över meningen med livet, för då är man där. När man är tillfreds, när man känner att man behöver inte vara någon annanstans, att allt är som det ska.

Lasse Berg talar om hur vi är gjorda för att känna empati och samverka, därför att det är egentligen enda sättet att överleva som en inte särskilt snabbspringande apa som saknar både klor och vassa tänder. Vi mår bra av att skydda varandra, vi mår bra när vi håller oss intill varandra och delar på maten och det vi har, och olyckliga när vi inte gör det, och när vi är ensamma. Ensamheten, att vara utesluten, och kanske också att utesluta, är något människan inte riktigt klarar, vi är inte gjorda för det. Vi känner för varandra, därför att det är så vi är skapta. Kort sagt – att vandra tillsammans, hela den lilla gruppen, mot horisonten är meningen med livet.

Retro och nutid.

Kul att se vilka inlägg folk hamnar på. Igår var det t ex ”Flera modeord och…” från 2015.

Morgnar: Natten till igår vaknade jag halv två av att jag inte hade gått och lagt mig. Dvs jag fikade och läste, halvsov någon timme på det där sköna sättet på min vansinnigt bekväma pinnstol (som jag sagt är paradiset för folk med sömnbesvär) och bestämde mig sedan för att lägga mig och läsa ett tag innan det var dags för supé och riktigt sänggående.

Varpå jag somnade, förstås. Och fick kliva upp och ruska på mig och liksom börja om. Någon supé blev det inte.

I morse var det en sådan där konstig morgon. Halv nio var det tungt molnigt och ett märkligt gulaktigt ljus över stan.  Utifrån hördes enstaka röster och ett återkommande, liksom klagande tjut, som lät som om det kom från en grinig dinosaurietonåring. (Det var någon sorts såg.) Jag hamnade vid datorn, kikade genom alla fotona i den faktiskt tematiska samling jag just sätter ihop (det första är från sjuttiotalet och det senaste från Hötorgets loppmarknad, där jag var med Lill i söndags)och gick sedan till den nya Davidsson-deckaren. Den är synnerligen nutida, och här dyker det upp trakter som Vasastan och Södermalm. Jag ser väl Söder som min födelseort, tillsammans med Abrahamsberg, vilket gör att den person jag just skrev om förstås är född på Söder men nu bosatt i Birkastan och inte det minsta imponerad av i vilka områden det är trendriktigt att bo.

Den här gången kom jag vidare till Margareta Davidsson, som tillsammans med vad som är kvar av hennes grupp har det marigt med vad de tycker är idiotiska omstruktureringar inom polisen. Jag hade rätt kul när jag skrev om en kaxig nykomling. Men behöver definitivt prata mer med polisen.  Det är säkert redan arton fel i de få sidor som finns.

Hissen fortsätter att trassla. Den går upp och den går ner, men nu har den börjat gnissla, och på nerfarten i förmiddags lyckades den gunga till 42 gånger. Hack, hack, hack.

Om en timme eller så ska jag träffa en gammal vän – sedan barndomen, faktiskt – som ska ha en tavla. Inte en som jag gjort, utan en som troligen hans far målat, och som jag upptäckte på baksidan av den tavla som hängt på min mors vägg i åratal. Och den är finare än framsidan.