Ansvariga i Akademien?

Granskningen av den så kallade kulturprofilen och hans starka band till Svenska Akademien bör leda till att de ansvariga inom Akademien avgår, skriver Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt, på DN Debatt. Han menar Horace Engdahl och Peter Englund. De har inte begått brott, men de bör avgå.

Kan vi ju inte, säger de, vi sitter på livstid (som domarna i Amerikas Högsta Domstol), det finns ingen utträdesparagraf. Dvs, Englund vill inte ens bevärdiga artikeln med ett svar. Folk kan avsättas, säger Sandgren, det står i en paragraf att om ledamöter skjuter Akademiens heder och ära i sank, varde de uteslutna för tid och evighet (inte ordagrant, som ni förstår, utom heder, ära och varde). Varde betyder här ska.

Wästberg säger att den ledamot som står närmast Arnault (Sveriges Radio nämner nu namnet), dvs hans fru Frostenson, har försvarat sin man ”to the bitter end”. Detta ska ha hindrat Wästberg från att göra något åt ryktena – som ju inte heller gällde en ledamot, försvarar han sig  – istället, som bekant, lobbade han hårt för att Arnault skulle få en orden. Inte för att han varit på Arnaults kulturställe Forum så ofta, men det såg ju fint ut i programmen, lägger han till. Det är svårt att inte undra om Wästberg helt enkelt struntade i möjligheten att folk där blev trakasserade, utnyttjade (praktikanter med osäkra villkor) och/eller våldtagna.

Så enligt PW var Frostenson ovetande, eller förhöll sig ovetande. Trots att även ledamöter och deras familjer råkat ut för Arnault. Ingen har anklagat Frostenson, inte heller Sandgren. Jag tror folk slits mellan misstro och medlidande.

Vad göra åt hela röran?

PS. För övrigt har några läsare roat sig med blogginlägget: Blir jag snygg i öronmuffar? (Hoppas fotona är kvar. En hel del bilder försvann när bloggen flyttade.)

Nu föll Heimerson.

Nej, Staffan Heimerson kan omöjligen fortsätta sin krönikegärning i Aftonbladet efter det här .

Jag är chockad av hans ursprungliga krönika , där han jämför #metoo med politiska utrensningar och häxbränning, och chockad av intervjun i Resumé, där övergreppen kallas ”drullputteri”. Det är en faktaresistens på Donald Trump-nivå.  Man måste undra vad som hänt honom.

Mp och brittiska kungahuset.

MP har, vad jag kan se,   äntligen satt ner foten   i frågan om de afghanska flyktingungdomarna. Jag har gått illa åt MP i den här bloggen – jag hade verkligen, verkligen skrivit, inte helt andra saker, men på ett annat sätt, om jag vetat vad Uffe gick igenom – men nu har de sagt ifrån och det fungerar. Jag tror att både S och MP är starkare än de tror eftersom folk varken vill ha ett miljökorkat eller pengaroffande samhälle, och att de skulle ha mer framgångar med klimat- och människovänliga beslut och få bättre siffror om de inte vore så dystert osäkra på sin egen ideologi.

Dagen efter – om jag vetat vad Uffe gick genom, hade jag förmodligen bara skrivit saker som kunde tänkas göra honom glad eller distrahera honom från hans sjukdom. 

För övrigt har brittiska kungahuset nu äntligen fått lite nytt blod, en trevlig och uppenbarligen reko tjej från USA, Meghan Markle, som dessutom råkar ha en mörkhyad mamma har förlovat sig med f d soldaten prins Harry. Man tänker uppenbarligen inte göra samma misstag som på åttiotalet när den stackars Diana, 18 år, utsågs som jungfruoffer för att behålla monarkins ”status” genom att gifta sig med en prins som var kär i en annan kvinna.

Jag ser fram emot omväxlande rödhåriga och bruna bebisar som hjälper till att ta kål på den idiotiska rasismen. Ni skulle se kommentarsfälten i Daily Mail – denna välutbildade skådespelerska vars far är ljustekniker och mor yogalärare har kallats ”trailer trash” och ”ghetto girl” ENBART på grund av hudfärgen. (Vad säger förresten att en ghettotjej eller en från en trailer park inte skulle kunna växa upp till universitetsbildad skådespelerska eller prinsessa? När Abraham Lincoln föddes i ett skjul och blev president? Men det är lärorikt att läsa smörjan, det är det.) Det är trevligt att drottningparet, båda över 90, och Harrys far prins Charles, är mindre stelbenta och rasistiska än en stor portion av den brittiska allmänheten. Man ska inte underskatta förebilder.

 

 

 

 

 

 

Söndag, söndag… /Uppdatering, Maria-Pia Boethius´artikel i Expressen.

Har inget speciellt kul att berätta just nu, ni kanske ska skriva in Kan man få nog av den älskade? eller den gamla godingen Lesbiska erfarenheter i sökrutan? (Folk som kommer hit stöter på allt möjligt kul, vilket gör att även jag återupptäcker gamla roliga blogginlägg. Det som handlar om krollsprint – eller krollsplint? – tycks fortfarande vara en favorit.)

En söndagsfrukost för mig ser ut så här:  Göra kaffe med mjölk, sitta vid datorn och göra ett sista försök att formatera den outgivna boken själv innan jag söker ett förlag – usch, måste resa mig och mäta saker, jag som är så trött! Sedan ta färdigkokta kycklinglårfiléer i sitt spad från igår (lårfileer är saftigare än bröstfileer)  och laga med potatis, broccoli och grön paprika, detta istället för smörgåsar eller havregrynsgröt, eftersom jag inte tål gryn och mjöl så värst bra. Det blir vansinnigt gott, faktiskt. Jag lagar ingen fancy mat till mig själv, men jag försöker se till att den är förstklassigt näringsrik och (nästan!) alltid lagad från scratch, hur deppig jag än är.

Solen tittar fram, så jag går på promenad runt sjön igen. Måste passa på innan det blir isiga stigar där.  Träbron på Kungsholmssidan är redan snorhal.

Går hem och läser SvD – fördelar mina gracer på papperstidningarna. Flickan i kassan tycker att de båda morgontidningarna säljer ungefär lika bra, med en liten övervikt för DN. Ungefär min känsla, utom att jag tror att DN kanske ligger ännu lite mer före. För övrigt kan man prata med vissa butiksföreståndare om sortimentet. Mats på Coop fick höra att jag saknade den nyligen borttagna koljan, och beställde hem några paket. Åt mig. Hoppas någon mer köper! Kolja är fast och bra, torsk trillar ju bara isär. heja koljan!

Sortimentet var större för några decennier sedan. Då kunde man i ett vanligt snabbköp hitta lever, njure och hjärta. En finsk besökare som bodde hos mig några dagar lärde mig att äta hjärta. Bra mat, om man känner sig misstänksam mot t ex njure.

Nu läser jag Lewins andra bok, jag tror den heter Projekt ( eller Operation) Saif. Saif är ett arabiskt kroksvärd. Han har ett säkerhetsföretag, tror jag ska fråga om jag kan få komma och researcha lite.

Nu känner jag mig podcastigare än någonsin. Ska försöka bli mer krönikelik. Trevlig kväll!

/Uppdatering. ”Det var inte som feministerna sa, det var mycket, mycket värre…” Maria-Pia Boethius skriver om dåtidens kamp mot sexismen på tidningen   i Expressen. Aftonbladet har också en rad artiklar om #metoo idag.

 

 

Akademien pudlar och tar sitt förnuft tillfånga.

Kulturprofilen, dvs Jean Claude Arnault, ursprungligen från Marseille och gift med Akademiledamoten Katarina Frostenson, mister nu sina bidrag från Akademien för sin kulturscen Forum nere i den där källaren med sin låsta dörr som jag gick förbi i den ödsliga kvällen. Nerhyscharna Sture Allen (f d ständig sekreterare) + vad vi vet samtliga andra på de sammanlagt aderton stolarna, och direkta påhejarna Horace Engdahl, även han f d ständig sekreterare (”JCA är en förebild för alla unga män!”) och Per Wästberg (”ge honom Nordstjärneorden!”) blir starkt ifrågasatta.

Den flera decennier långa tystnaden inom denna ärorika institution är ännu mer märklig, som den nu själv medger att även ledamöter och manliga ledamöters kvinnliga anhöriga hör till dem som JCA trakasserat. Var vissa ledande män alltså de som till syvende och sist satte agendan och beslöt att JCA skulle stöttas, trots att han är ett svin?

Akademien kommer nu att forska i om JCA kunnat påverka vilka författare som fått stipendier, bidrag och möjligheter att verka – att han kunnat påverka både via akademi och förlag har han med emfas påstått inför sina offer, som också sett honom verbalt göra ner sina egenutsedda ”fiender” – och hur det i så fall skett. Det är en minst sagt grannlaga uppgift. Media har lämnat Frostenson i fred, kanske för att ingen av oss utanför vet om hon är på något sätt medskyldig eller själv utsatt. Henne måste Akademien undersöka givetvis, men inte bara henne, eftersom JCA uppenbarligen hade direkta fans bland ledamöterna som säkert lyssnade till vad han sa, och andra som möjligen inte ville vara motvalls. (Vi har alla på  upplevt hur grupptryck och jargong inom en enklav kan vara ytterst svår att konfrontera.)

Man får hoppas att Akademien nu sköter detta med heder, för att rädda vad som fortfarande finns kvar av dess aura. Hedern hos en minst en del ledamöter är troligen smutsad för alltid.

 

 

 

 

 

Pyttipannablogg igen.

Idag är en rad nationer här på den pub som är min blogg: Sverige, Norge, USA, Danmark, Frankrike. Det är roligt med så många nationer! Kom in, slå er ner, ta en öl och en varm macka och prata lite och trivs.

Igår kväll kunde jag inte låta bli att ta en promenix och kolla in platsen som är den stockholmska kulturelitens vardagsrum – eller var. Den inre rösten sa åt mig att ta med kameran. Varför det? svarade jag. Klockan är nio på kvällen, det regnar, och jag ska traska förbi en stängd port på en tom gata! Vad finns det att fotografera? (Jag var för lat för att plocka fram kameran ut axelremsväskan.)

Jodå, det var tomt. Porten är en liten källarport av stål, och där hängde mycket riktigt ett anslag som förklarade att kvällens föreställning av inställd PÅ GRUND AV SJUKDOM.  Det var bara det att någon hade plitar ett litet ”gubb” med kulspetspenna före SJUKDOM. Inställt på grund av gubbsjukdom, alltså.

Det var väl det den inre rösten hade tänkt sig att jag skulle ta en bild av. Jag har svårt att acceptera att den inre rösten nästan alltid vet vad den säger, och att jag fortfarande måste protestera. Kunde ha blivit en lite kul bild. Men SÅ speciellt var det ju inte. Sa jag mig.

Idag träffades Kerstin, K1, och jag på Ritorno för att fira varandras passerade födelsedagar. När jag kom stod hon och kramade om Ika Nord  som också råkade vara där och som hon jobbat med vid något tillfälle – och som jag alltid uppskattat.

Jag skruvade ur ett par vägglampor (IN och hennes sällskap iakttog mig vänligt men undrande, så jag fick förklara det där med mina ögon), och så hämtade vi juice och fika och macka, och han i hatt bakom disken tog fram munspelet och spelade ”Ja må du leva” för oss, med fina avslutningstrudelutter, och fick applåder från glatt folk i kön.

K1 hade just varit hos doktorn och är på bättringsvägen med sin brutna fot. Vi skulle nog egentligen inte ge varann presenter, men jag hade köpt två ex av nya Vanity Fair (plus ett par marsipanbröd) för att ge henne det ena och entusiasmera henne för denna tidskrift, och hon hade med sig ett par hemstickade vantar från en hembygdsmarknad i Dalarna till mig. (Fint, jag som just hade grubblat över vilka nya varma vantar jag ska köpa). Jag hade slagit in min present i servetter från Marimekko, silvertejp och guldband (hade inget omslagspapper hemma), och hon hade slagit in sin i en grön plastpåse med blomsnören runt. Vi var som två elvaåringar!

Om man har undrat varför försvaret plötsligt har skeppat över ett litet gäng militärer till Gotland, kanske Erik Lewins deckare från 2013 ger svaret. Den heter Almedalen har fallit och visar hur enkelt det vore för en välorganiserad terrorgrupp att lägga rabarber på viktiga personer, som statsministern, och hela Visby under denna vecka. Stadsportarna mineras, folk skjuts till höger och vänster, polishuset och hotellet där influgna poliser sover sprängs i luften, och Säpofolket är för få i vilket fall som helst. Ingen riktig beredskap, med andra ord. Och försvarsledningen kanske läste boken och tänkte, hm…?

Med viss fascination läser jag om hur statsministern som bor på Wisby Hotell föses iväg uppför trappor och så småningom därifrån. Jag rekade ju hotellet inför Morden i Buttle och lät Margareta Davidson, min huvudperson, fly längs korridorer och via baktrappor med en mördare i hasorna.

Erik Lewin, som jag inte känner till, presenteras som f d underrättelseperson och numera vd för ett säkerhetsbolag. Måste googla honom. Och förlaget. (Så här kan man göra i en liten pub-blogg – fundilera lite högt innan man faktiskt har googlat! Till och med jag som är en researchnörd och alltid vill ta reda på allting.)

Lill och jag funderar på att åka till Island nästa juni. Hon vill bada i lagun och jag vill titta på vidder och kanske skumpa omkring på en töltande häst. Kerstin har jobbat på Island, hon satt där och klippte en isländsk barnfilm, och rekommenderar oss att resa. Just nu ska hon syssla med en ny Norénpjäs.

Och jag har inte så ohyggligt mycket tid på mig innan jag måste jobba på allvar. Jag behöver hålla roliga författarprat och skriva vassa krönikor. Jag behöver skriva debattartiklar. Med mera.

PS/ Nu har jag googlat.

Och så har  borgarrådet Roger Mogert  fallit på grund av sextrakasserier. Tydligen varnad sedan länge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kulturprofilen.

Det kan bara ta någon dag till innan namnet är ute, men det finns överallt på nätet. Han är gift med en akademiledamot och har ett kulturforum – som ligger rätt nära där jag bor – där dagens föreställning är inställd. Han har alltså haft legal tillgång till Akademiens lägenheter där en del av övergreppen skett, han har mottagit massor av bidrag från den och andra, han är riddare av Nordstjärneorden (utdelad av en säkert ovetande Alice Bah Kunke) och känd för tafsande och övergrepp sedan åtminstone tjugo år. Redan för ett par år sedan twittrade en kvinna om honom, och redan 1997 skrev Expressen en artikel om vad han sysslade med.

Men ingen – INGEN – har gjort ett dyft för att stoppa karln. Inte ens när övergrepp skett rakt framför deras näsor. (Heder åt Gabriella Håkansson som gav honom en saftig smäll när han grabbade tag i henne mellan benen vid ett sådant tillfälle.) Istället har alla som är något inom kulturen varit där, umgåtts, deltagit i program. De har slätat över, sett åt andra hållet, och gett fullständigt tusan i de unga kvinnor som varit hans offer.

Till Svenska Akademien: Sexuella trakasserier och våldtäkt är brott. De är kriminella handlingar. Så vad gör man nu åt denna ärorika institution som utser nobelpristagare i litteratur med mera, där det är en ära att få vara medlem, och som ska styras av ”snille och smak”? Här syns vare sig snille eller smak, eller ens vanlig anständighet. (Akademien har krismöte.)

Jag tror få av oss haft en aning om hur absolut kompakt och grav tystnadskulturen varit, trots att åtminstone vi kvinnor ju stöter på den ett antal gånger under vår levnad. Tystnad i medierna, på teatrarna, i filmstudioerna, på arbetsplatserna. Överallt.

Den skam som historiskt lassats över på offren har varit en enorm bromskloss. En högt uppsatt kvinna  kan inte tala om att hon våldtagits eller slagits (eller båda delar) av en man eller pojkvän, då tappar människor respekten för henne. Och icke högt uppsatta kvinnor kan uppleva att de inte blir trodda, och möta aggressivitet i stället för stöd. Till och med i sin egen familj.

Patrik på Stadsbiblioteket sa nyss till mig att han känner en sådan befrielse av #metoo-rörelsen, att en fönster öppnats, att man börjar kunna andas lättare. Han ska ha en paneldebatt med män om manskulturen – och han kommer INTE att ta med en kvinnoföraktare för att ”nyansera” så där som medier gör ibland, ni vet att bjuda en rasist och en antirasist samtidigt för en ”debatt”. Ebba Witt-Brattström kommer också att återkomma med en programpunkt.

Det är lite patetiskt att vissa män tycker att ”det har blivit för mycket”. Det ÄR så här mycket. Och det är också ledsamt typiskt att de blir så rädda och försvarsinriktade, trots att så vitt jag vet inga av de tusentals kvinnor som nu vittnat gått till fysisk hämndattack.

Det verkar som om man äntligen slagit en bräsch i muren kring förövarnas revir och pressens tystnad. Heder åt alla som ställer upp, som berättar, som forskar, som lyssnar, som ger röst, som förhåller sig professionellt pressetiskt, som inte uppammar lynchstämningar. Det räcker med att säga som det är, för att samhället ska se något det inte velat se under så lång tid.

 

 

 

 

Snö och grejor.

Snö har fallit över Stockholm, det är halt och blaskigt, himlen är grå och massor av förvånade gröna blad hänger kvar på massor av träd. Mina tankar när jag tittar ut genom fönstret på morgonen är följande:

1. Jaså det är dags att komma nu, den första snön ska ju falla på KG´s födelsedag den 11?

2. Det finns inga spår av små fågelfötter i snön på brandbalkongsräcket. Var ÄR alla fåglar?

3. Nu gäller det att undvika Odenplan!

Jag undviker Odenplan. Men måste ju dit vid tillfälle och plåta halkande människor. Hur kan man bygga ett sprillans nytt Odenplan utan dränering och helst värme under stenläggningen? Och man MÅSTE alltså ta sig över de snöiga och våta vidderna om man kommer från Odengatan.

Ni minns den outgivna boken? Den som utspelas i San Fransisco och som jag skrev när ni fortfarande var unga och vackra? Igår tog jag mig samman, plockade fram måttbandet och en amerikansk trade av Sara Paretsky (trade=en häftad bok i formatet ca 15×23 cm), och räknade ut hur många sidor min bok, som ju nu ligger i ett vanligt manusdokument, skulle få i tradeversion.

Hm. 640 sidor. (Eller något kortare, mitt radavstånd är en aning större än Paretskys.) Vill ni ha en kluns på 640 sidor? De senaste månaderna, när jag tidvis varit kriminalromansberoende, har jag pendlat mellan att längta efter korta, koncisa deckare utan utvikningar och beskrivningar, och klunsar som jag kunnat grotta ner mig i.

Och så har jag fått reda på att f d amerikanska vicepresidenten Joe Biden (till barack Obama) förlorade sin fru och sin lilla dotter i en bilolycka 1972, och nu för något år sedan sin vuxna son Beau i hjärncancer. Så han kämpar också med sorg över en död son. (My beautiful son. Beau. Beau. Beau. Det där med att man säger namnet gång på gång. Hur man känner igen det.)

Och nu undrar alla om Biden tänker, och orkar, ställa upp i nästa presidentval. Han kommer att vara lika gammal som Reagan var när han avslutat sin andra period. Men i form, vi börjar ju nu för tiden bli lite osäkra på det där med ålder, folk håller längre. Men, som han säger själv, kommer hans omdöme, han har blivit mer lättretlig av sorgen, att återgå till det normala till 2020? Samtidigt – han är en av de få som har mycket goda kontakter och riktiga vänskaper ”över mittgången”, dvs med ledande republikaner, t ex John McCaine. Joe Biden förstår sig på ”bipartisan” förhandlingar och beslut. Och han har en stor stöttande familj runt sig. Mitt tips, om hans hälsa inte försvagas, är att han ställer upp.

Var just inne på mitt bankkontor efter flera år. Attans vad det förändrats. Jag skulle hämta en blankett för att äntligen betala min kvarskatt, men det fanns inga giroblanketter, och informationspersonen har ersatts med en kunddator, och kontanter kan man inte ta ut här längre. Så en kvinna fick skriva ut en åt mig!

Inte har jag någon ID-handling heller. Jag skulle skaffa en för flera år sedan, men då var den för ögonblicket verksamma infopersonen på denna bank så otrevlig att jag bara gick ut igen. (Föregångare till kunddatorn.)  Nu har jag alltså inget ID från denna bank, och mitt pass har gått ut. Får man pass utan att ha giltigt pass…? Idel bekymmer. Kanske måste jag ha med en levande person, med ID, som kan peka på mig och högtidligt säga att jag är jag, som när jag var temporärt statslös ett tag när mitt medfödda norska medborgarskap gått ut (skedde när jag var 18) utan att jag visste det? Då gick jag med KG in på polisstationen i Vallentuna, och han pekade på mig och sa att jag var jag, och så blev jag (efter ansökan) svensk!

Wish me luck. Och de halkande stockholmarna.

 

 

 

Lite ovanlig födelsedag.

Saker och ting är som de är och har varit det alldeles för länge och jag har bara suttit och varit moloken över det, men nu tänkte jag igen att jag skulle göra något åt det så där i alla fall lite grann, så jag kontaktade K1 och L i torsdags eller fredags och frågade om de ville fika med mig på Ritorno i all anspråkslöshet igår.

-Uh… jag fyller år på lördag, mailade jag alltså till K1.  -Uh… jag fyller år på söndag, svarade hon. Ridå! Som ni hör har vi inte varit birthday buddies förr, det har inte fallit sig så. Så nu ska vi till Ritorno på tisdag i stället, och fira varandra.

Men L var game! (Hon är mycket äldre än jag, hon fyllde ju i våras.) Hon antydde att en liten drink kvällstid på krogen kunde vara en option, men det blev fika, och efteråt skrev jag i min  almanacka ”trevligt tramsiga timmar”.

Vi fikade. Jag fick lite roliga presenter. ”En broderad tvålkopp” föreslog jag inför ett av paketen, ett litet ett (L är ju i textilkonstbranschen), och lo and behold, en gammaldags Gahn tvålkopp var det, dock icke broderad. Hon har varit hemma hos mig och sett en klar tvålkoppsbrist. (Jag har flytande gästtvål också). Det här var en rolig liten grej där man ska ställa tvålen på högkant.

Så vi tramsade på, skrattade högt, blev också känslosamma, och sedan gick vi till biblioteket för att L ville låna mina böcker och vi tog en dator och kikade på youtubeklipp av skojiga papegojor (Peter, var är din musikvideo, inte apropå fåglar men apropå Youtube?!) och tappade mina vantar, och åt glass och hittade vantarna, och satt till slut i bibliotekets kafé rätt trötta och tittade på en tjej när hon ordnade sin knut-på-skulten-frisyr. Vid det laget stormvärkte mina ögon, eftersom jag glömt solhatten och suttit i timmar i Ritornos kristallkronemiljö.

Det är ju inte så dumt att träffa folk, ju. Jag gick hem i mörkret, köpte en SvD som jag lusläste och mådde klart lite bättre. Även L har en del att stå i nu och har ett visst tramsbehov.

På vägen hem gick jag in på nyrenoverade Coop på Tomtebogatan för att inhandla sagda tidning och två bullar. Den renoveringen har verkligen gått på rekordfart, men självscanningen har inte blivit någon succé. Alla stod i den nu enda vanliga kassakön, och när den trevliga långa killen där sa något om att inget vågade sig på scanningen, utbröt en medelålders kvinna temperamentsfullt bakom mig: ”Det är inte det att vi inte vågar! Jag HATAR självscanning! HATAR!”

Jag delar känslan. Jag kan köpa en banan och scanna själv på Odenplan, men det är inte kul alls, och på mitt lokala Coop finns bara kortsjälvscanning. Om de någon gång tar bort kontantkassan helt och hållet på mitt hemmacoop, kommer jag inte tillbaka (tyvärr, för det är en mysig butik och man blir liksom bekant med alla där).

Och nu finner jag mig plötsligt på jakt efter riskkapitalister. Och jag har grunnat på Margareta Davidson 5 igen, den där polisens omorganisation tagit fart, och när jag skrev om ett möte i sektionen (rotlar har blivit sektioner) kände jag plötsligt hur det kändes att vara i den situationen, och med ens dök en helt oplanerad ”Mona” upp, en ny bekantskap för MD i hennes nya gruppkonstellation, och enligt vad jag skrev är hon (Mona)  en pragmatiker som har förmågan att samla ihop till synes osammanhängande skärvor av info och skapa hyggliga scenarios av dem (hade jag ingen aning om fem minuter tidigare).

Det är en av de saker som gör det roligt att skriva: Personer och deras karaktärer och känslor, och miljö och situationer tar form medan man håller på. Det är som att läsa en helt ny bok, även för författaren.

Lite söndagsgodis: Minns ni  den här ?

 

 

Till och med Al Franken.

Luften går ur en. Här har man suttit och hållit med komikern och demokraten Al Franken om det ena och det andra, och köpt en bok av honom – och så visar det sig att till och med han – se komikern  Stephen Colberts knivskarpa nedtagning av honom  (spela videoklippet!) –  har kört samma aggressiva sexuella maktspel som alla de andra.

Var är de goda männen? Finns de? Stand up and be counted! De som inte hånar, förminskar, ler nedlåtande, förklarar självklarheter, blir aggressiva, hindrar kvinnor från att tala – och inte tafsar och våldtar.

Huvuden rullar i #metoo´s spår. Märkligt nog verkar en mängd karlar fortfarande inte begripa vidden av företeelsen ”män trakasserar kvinnor”. En sajt där jag hängde rätt länge är nu helt prisgiven åt flinande manliga mähän som jämställer rasism och feminism. Jag vill se äckel bli avslöjade, men framför allt vill jag se män som – utan skelett i garderoben – KRAFTFULLT ställer upp för kvinnor och flickor! Försvarar dem verbalt, hindrar övergrepp fysiskt, stoppar jargongen, river ner tjejbilder från arbetsplatsväggar. Vågar ta fajten mot sina bröder.

Och – min son har, efter flera månader, äntligen mailat och berättat att han är rätt så frisk. Det var en enorm lättnad att höra. En lång, avslappnad suck – frid i hjärtat.

Rikard Wolff är död. Han är en av dem man inte glömmer. Och jag kanske har helt jättefel, men man fick en känsla av att han gjorde ungefär det han hade lust med och fick ett fint liv. Eftersom han hade sin allvarliga sjukdom gjorde han flera avskedsuppsättningar, om jag förstått det rätt, men levde lite till – och lite till. Och sjöng mera.

Tack för Rikard!