Ansvariga i Akademien?

Granskningen av den så kallade kulturprofilen och hans starka band till Svenska Akademien bör leda till att de ansvariga inom Akademien avgår, skriver Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt, på DN Debatt. Han menar Horace Engdahl och Peter Englund. De har inte begått brott, men de bör avgå.

Kan vi ju inte, säger de, vi sitter på livstid (som domarna i Amerikas Högsta Domstol), det finns ingen utträdesparagraf. Dvs, Englund vill inte ens bevärdiga artikeln med ett svar. Folk kan avsättas, säger Sandgren, det står i en paragraf att om ledamöter skjuter Akademiens heder och ära i sank, varde de uteslutna för tid och evighet (inte ordagrant, som ni förstår, utom heder, ära och varde). Varde betyder här ska.

Wästberg säger att den ledamot som står närmast Arnault (Sveriges Radio nämner nu namnet), dvs hans fru Frostenson, har försvarat sin man ”to the bitter end”. Detta ska ha hindrat Wästberg från att göra något åt ryktena – som ju inte heller gällde en ledamot, försvarar han sig  – istället, som bekant, lobbade han hårt för att Arnault skulle få en orden. Inte för att han varit på Arnaults kulturställe Forum så ofta, men det såg ju fint ut i programmen, lägger han till. Det är svårt att inte undra om Wästberg helt enkelt struntade i möjligheten att folk där blev trakasserade, utnyttjade (praktikanter med osäkra villkor) och/eller våldtagna.

Så enligt PW var Frostenson ovetande, eller förhöll sig ovetande. Trots att även ledamöter och deras familjer råkat ut för Arnault. Ingen har anklagat Frostenson, inte heller Sandgren. Jag tror folk slits mellan misstro och medlidande.

Vad göra åt hela röran?

PS. För övrigt har några läsare roat sig med blogginlägget: Blir jag snygg i öronmuffar? (Hoppas fotona är kvar. En hel del bilder försvann när bloggen flyttade.)

Annonser

Nu föll Heimerson.

Nej, Staffan Heimerson kan omöjligen fortsätta sin krönikegärning i Aftonbladet efter det här .

Jag är chockad av hans ursprungliga krönika , där han jämför #metoo med politiska utrensningar och häxbränning, och chockad av intervjun i Resumé, där övergreppen kallas ”drullputteri”. Det är en faktaresistens på Donald Trump-nivå.  Man måste undra vad som hänt honom.

Mp och brittiska kungahuset.

MP har, vad jag kan se,   äntligen satt ner foten   i frågan om de afghanska flyktingungdomarna. Jag har gått illa åt MP i den här bloggen – jag hade verkligen, verkligen skrivit, inte helt andra saker, men på ett annat sätt, om jag vetat vad Uffe gick igenom – men nu har de sagt ifrån och det fungerar. Jag tror att både S och MP är starkare än de tror eftersom folk varken vill ha ett miljökorkat eller pengaroffande samhälle, och att de skulle ha mer framgångar med klimat- och människovänliga beslut och få bättre siffror om de inte vore så dystert osäkra på sin egen ideologi.

Dagen efter – om jag vetat vad Uffe gick genom, hade jag förmodligen bara skrivit saker som kunde tänkas göra honom glad eller distrahera honom från hans sjukdom. 

För övrigt har brittiska kungahuset nu äntligen fått lite nytt blod, en trevlig och uppenbarligen reko tjej från USA, Meghan Markle, som dessutom råkar ha en mörkhyad mamma har förlovat sig med f d soldaten prins Harry. Man tänker uppenbarligen inte göra samma misstag som på åttiotalet när den stackars Diana, 18 år, utsågs som jungfruoffer för att behålla monarkins ”status” genom att gifta sig med en prins som var kär i en annan kvinna.

Jag ser fram emot omväxlande rödhåriga och bruna bebisar som hjälper till att ta kål på den idiotiska rasismen. Ni skulle se kommentarsfälten i Daily Mail – denna välutbildade skådespelerska vars far är ljustekniker och mor yogalärare har kallats ”trailer trash” och ”ghetto girl” ENBART på grund av hudfärgen. (Vad säger förresten att en ghettotjej eller en från en trailer park inte skulle kunna växa upp till universitetsbildad skådespelerska eller prinsessa? När Abraham Lincoln föddes i ett skjul och blev president? Men det är lärorikt att läsa smörjan, det är det.) Det är trevligt att drottningparet, båda över 90, och Harrys far prins Charles, är mindre stelbenta och rasistiska än en stor portion av den brittiska allmänheten. Man ska inte underskatta förebilder.

 

 

 

 

 

 

Söndag, söndag… /Uppdatering, Maria-Pia Boethius´artikel i Expressen.

Har inget speciellt kul att berätta just nu, ni kanske ska skriva in Kan man få nog av den älskade? eller den gamla godingen Lesbiska erfarenheter i sökrutan? (Folk som kommer hit stöter på allt möjligt kul, vilket gör att även jag återupptäcker gamla roliga blogginlägg. Det som handlar om krollsprint – eller krollsplint? – tycks fortfarande vara en favorit.)

En söndagsfrukost för mig ser ut så här:  Göra kaffe med mjölk, sitta vid datorn och göra ett sista försök att formatera den outgivna boken själv innan jag söker ett förlag – usch, måste resa mig och mäta saker, jag som är så trött! Sedan ta färdigkokta kycklinglårfiléer i sitt spad från igår (lårfileer är saftigare än bröstfileer)  och laga med potatis, broccoli och grön paprika, detta istället för smörgåsar eller havregrynsgröt, eftersom jag inte tål gryn och mjöl så värst bra. Det blir vansinnigt gott, faktiskt. Jag lagar ingen fancy mat till mig själv, men jag försöker se till att den är förstklassigt näringsrik och (nästan!) alltid lagad från scratch, hur deppig jag än är.

Solen tittar fram, så jag går på promenad runt sjön igen. Måste passa på innan det blir isiga stigar där.  Träbron på Kungsholmssidan är redan snorhal.

Går hem och läser SvD – fördelar mina gracer på papperstidningarna. Flickan i kassan tycker att de båda morgontidningarna säljer ungefär lika bra, med en liten övervikt för DN. Ungefär min känsla, utom att jag tror att DN kanske ligger ännu lite mer före. För övrigt kan man prata med vissa butiksföreståndare om sortimentet. Mats på Coop fick höra att jag saknade den nyligen borttagna koljan, och beställde hem några paket. Åt mig. Hoppas någon mer köper! Kolja är fast och bra, torsk trillar ju bara isär. heja koljan!

Sortimentet var större för några decennier sedan. Då kunde man i ett vanligt snabbköp hitta lever, njure och hjärta. En finsk besökare som bodde hos mig några dagar lärde mig att äta hjärta. Bra mat, om man känner sig misstänksam mot t ex njure.

Nu läser jag Lewins andra bok, jag tror den heter Projekt ( eller Operation) Saif. Saif är ett arabiskt kroksvärd. Han har ett säkerhetsföretag, tror jag ska fråga om jag kan få komma och researcha lite.

Nu känner jag mig podcastigare än någonsin. Ska försöka bli mer krönikelik. Trevlig kväll!

/Uppdatering. ”Det var inte som feministerna sa, det var mycket, mycket värre…” Maria-Pia Boethius skriver om dåtidens kamp mot sexismen på tidningen   i Expressen. Aftonbladet har också en rad artiklar om #metoo idag.

 

 

Akademien pudlar och tar sitt förnuft tillfånga.

Kulturprofilen, dvs Jean Claude Arnault, ursprungligen från Marseille och gift med Akademiledamoten Katarina Frostenson, mister nu sina bidrag från Akademien för sin kulturscen Forum nere i den där källaren med sin låsta dörr som jag gick förbi i den ödsliga kvällen. Nerhyscharna Sture Allen (f d ständig sekreterare) + vad vi vet samtliga andra på de sammanlagt aderton stolarna, och direkta påhejarna Horace Engdahl, även han f d ständig sekreterare (”JCA är en förebild för alla unga män!”) och Per Wästberg (”ge honom Nordstjärneorden!”) blir starkt ifrågasatta.

Den flera decennier långa tystnaden inom denna ärorika institution är ännu mer märklig, som den nu själv medger att även ledamöter och manliga ledamöters kvinnliga anhöriga hör till dem som JCA trakasserat. Var vissa ledande män alltså de som till syvende och sist satte agendan och beslöt att JCA skulle stöttas, trots att han är ett svin?

Akademien kommer nu att forska i om JCA kunnat påverka vilka författare som fått stipendier, bidrag och möjligheter att verka – att han kunnat påverka både via akademi och förlag har han med emfas påstått inför sina offer, som också sett honom verbalt göra ner sina egenutsedda ”fiender” – och hur det i så fall skett. Det är en minst sagt grannlaga uppgift. Media har lämnat Frostenson i fred, kanske för att ingen av oss utanför vet om hon är på något sätt medskyldig eller själv utsatt. Henne måste Akademien undersöka givetvis, men inte bara henne, eftersom JCA uppenbarligen hade direkta fans bland ledamöterna som säkert lyssnade till vad han sa, och andra som möjligen inte ville vara motvalls. (Vi har alla på  upplevt hur grupptryck och jargong inom en enklav kan vara ytterst svår att konfrontera.)

Man får hoppas att Akademien nu sköter detta med heder, för att rädda vad som fortfarande finns kvar av dess aura. Hedern hos en minst en del ledamöter är troligen smutsad för alltid.

 

 

 

 

 

Pyttipannablogg igen.

Idag är en rad nationer här på den pub som är min blogg: Sverige, Norge, USA, Danmark, Frankrike. Det är roligt med så många nationer! Kom in, slå er ner, ta en öl och en varm macka och prata lite och trivs.

Igår kväll kunde jag inte låta bli att ta en promenix och kolla in platsen som är den stockholmska kulturelitens vardagsrum – eller var. Den inre rösten sa åt mig att ta med kameran. Varför det? svarade jag. Klockan är nio på kvällen, det regnar, och jag ska traska förbi en stängd port på en tom gata! Vad finns det att fotografera? (Jag var för lat för att plocka fram kameran ut axelremsväskan.)

Jodå, det var tomt. Porten är en liten källarport av stål, och där hängde mycket riktigt ett anslag som förklarade att kvällens föreställning av inställd PÅ GRUND AV SJUKDOM.  Det var bara det att någon hade plitar ett litet ”gubb” med kulspetspenna före SJUKDOM. Inställt på grund av gubbsjukdom, alltså.

Det var väl det den inre rösten hade tänkt sig att jag skulle ta en bild av. Jag har svårt att acceptera att den inre rösten nästan alltid vet vad den säger, och att jag fortfarande måste protestera. Kunde ha blivit en lite kul bild. Men SÅ speciellt var det ju inte. Sa jag mig.

Idag träffades Kerstin, K1, och jag på Ritorno för att fira varandras passerade födelsedagar. När jag kom stod hon och kramade om Ika Nord  som också råkade vara där och som hon jobbat med vid något tillfälle – och som jag alltid uppskattat.

Jag skruvade ur ett par vägglampor (IN och hennes sällskap iakttog mig vänligt men undrande, så jag fick förklara det där med mina ögon), och så hämtade vi juice och fika och macka, och han i hatt bakom disken tog fram munspelet och spelade ”Ja må du leva” för oss, med fina avslutningstrudelutter, och fick applåder från glatt folk i kön.

K1 hade just varit hos doktorn och är på bättringsvägen med sin brutna fot. Vi skulle nog egentligen inte ge varann presenter, men jag hade köpt två ex av nya Vanity Fair (plus ett par marsipanbröd) för att ge henne det ena och entusiasmera henne för denna tidskrift, och hon hade med sig ett par hemstickade vantar från en hembygdsmarknad i Dalarna till mig. (Fint, jag som just hade grubblat över vilka nya varma vantar jag ska köpa). Jag hade slagit in min present i servetter från Marimekko, silvertejp och guldband (hade inget omslagspapper hemma), och hon hade slagit in sin i en grön plastpåse med blomsnören runt. Vi var som två elvaåringar!

Om man har undrat varför försvaret plötsligt har skeppat över ett litet gäng militärer till Gotland, kanske Erik Lewins deckare från 2013 ger svaret. Den heter Almedalen har fallit och visar hur enkelt det vore för en välorganiserad terrorgrupp att lägga rabarber på viktiga personer, som statsministern, och hela Visby under denna vecka. Stadsportarna mineras, folk skjuts till höger och vänster, polishuset och hotellet där influgna poliser sover sprängs i luften, och Säpofolket är för få i vilket fall som helst. Ingen riktig beredskap, med andra ord. Och försvarsledningen kanske läste boken och tänkte, hm…?

Med viss fascination läser jag om hur statsministern som bor på Wisby Hotell föses iväg uppför trappor och så småningom därifrån. Jag rekade ju hotellet inför Morden i Buttle och lät Margareta Davidson, min huvudperson, fly längs korridorer och via baktrappor med en mördare i hasorna.

Erik Lewin, som jag inte känner till, presenteras som f d underrättelseperson och numera vd för ett säkerhetsbolag. Måste googla honom. Och förlaget. (Så här kan man göra i en liten pub-blogg – fundilera lite högt innan man faktiskt har googlat! Till och med jag som är en researchnörd och alltid vill ta reda på allting.)

Lill och jag funderar på att åka till Island nästa juni. Hon vill bada i lagun och jag vill titta på vidder och kanske skumpa omkring på en töltande häst. Kerstin har jobbat på Island, hon satt där och klippte en isländsk barnfilm, och rekommenderar oss att resa. Just nu ska hon syssla med en ny Norénpjäs.

Och jag har inte så ohyggligt mycket tid på mig innan jag måste jobba på allvar. Jag behöver hålla roliga författarprat och skriva vassa krönikor. Jag behöver skriva debattartiklar. Med mera.

PS/ Nu har jag googlat.

Och så har  borgarrådet Roger Mogert  fallit på grund av sextrakasserier. Tydligen varnad sedan länge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kulturprofilen.

Det kan bara ta någon dag till innan namnet är ute, men det finns överallt på nätet. Han är gift med en akademiledamot och har ett kulturforum – som ligger rätt nära där jag bor – där dagens föreställning är inställd. Han har alltså haft legal tillgång till Akademiens lägenheter där en del av övergreppen skett, han har mottagit massor av bidrag från den och andra, han är riddare av Nordstjärneorden (utdelad av en säkert ovetande Alice Bah Kunke) och känd för tafsande och övergrepp sedan åtminstone tjugo år. Redan för ett par år sedan twittrade en kvinna om honom, och redan 1997 skrev Expressen en artikel om vad han sysslade med.

Men ingen – INGEN – har gjort ett dyft för att stoppa karln. Inte ens när övergrepp skett rakt framför deras näsor. (Heder åt Gabriella Håkansson som gav honom en saftig smäll när han grabbade tag i henne mellan benen vid ett sådant tillfälle.) Istället har alla som är något inom kulturen varit där, umgåtts, deltagit i program. De har slätat över, sett åt andra hållet, och gett fullständigt tusan i de unga kvinnor som varit hans offer.

Till Svenska Akademien: Sexuella trakasserier och våldtäkt är brott. De är kriminella handlingar. Så vad gör man nu åt denna ärorika institution som utser nobelpristagare i litteratur med mera, där det är en ära att få vara medlem, och som ska styras av ”snille och smak”? Här syns vare sig snille eller smak, eller ens vanlig anständighet. (Akademien har krismöte.)

Jag tror få av oss haft en aning om hur absolut kompakt och grav tystnadskulturen varit, trots att åtminstone vi kvinnor ju stöter på den ett antal gånger under vår levnad. Tystnad i medierna, på teatrarna, i filmstudioerna, på arbetsplatserna. Överallt.

Den skam som historiskt lassats över på offren har varit en enorm bromskloss. En högt uppsatt kvinna  kan inte tala om att hon våldtagits eller slagits (eller båda delar) av en man eller pojkvän, då tappar människor respekten för henne. Och icke högt uppsatta kvinnor kan uppleva att de inte blir trodda, och möta aggressivitet i stället för stöd. Till och med i sin egen familj.

Patrik på Stadsbiblioteket sa nyss till mig att han känner en sådan befrielse av #metoo-rörelsen, att en fönster öppnats, att man börjar kunna andas lättare. Han ska ha en paneldebatt med män om manskulturen – och han kommer INTE att ta med en kvinnoföraktare för att ”nyansera” så där som medier gör ibland, ni vet att bjuda en rasist och en antirasist samtidigt för en ”debatt”. Ebba Witt-Brattström kommer också att återkomma med en programpunkt.

Det är lite patetiskt att vissa män tycker att ”det har blivit för mycket”. Det ÄR så här mycket. Och det är också ledsamt typiskt att de blir så rädda och försvarsinriktade, trots att så vitt jag vet inga av de tusentals kvinnor som nu vittnat gått till fysisk hämndattack.

Det verkar som om man äntligen slagit en bräsch i muren kring förövarnas revir och pressens tystnad. Heder åt alla som ställer upp, som berättar, som forskar, som lyssnar, som ger röst, som förhåller sig professionellt pressetiskt, som inte uppammar lynchstämningar. Det räcker med att säga som det är, för att samhället ska se något det inte velat se under så lång tid.