Kulturprofilen.

Det kan bara ta någon dag till innan namnet är ute, men det finns överallt på nätet. Han är gift med en akademiledamot och har ett kulturforum – som ligger rätt nära där jag bor – där dagens föreställning är inställd. Han har alltså haft legal tillgång till Akademiens lägenheter där en del av övergreppen skett, han har mottagit massor av bidrag från den och andra, han är riddare av Nordstjärneorden (utdelad av en säkert ovetande Alice Bah Kunke) och känd för tafsande och övergrepp sedan åtminstone tjugo år. Redan för ett par år sedan twittrade en kvinna om honom, och redan 1997 skrev Expressen en artikel om vad han sysslade med.

Men ingen – INGEN – har gjort ett dyft för att stoppa karln. Inte ens när övergrepp skett rakt framför deras näsor. (Heder åt Gabriella Håkansson som gav honom en saftig smäll när han grabbade tag i henne mellan benen vid ett sådant tillfälle.) Istället har alla som är något inom kulturen varit där, umgåtts, deltagit i program. De har slätat över, sett åt andra hållet, och gett fullständigt tusan i de unga kvinnor som varit hans offer.

Till Svenska Akademien: Sexuella trakasserier och våldtäkt är brott. De är kriminella handlingar. Så vad gör man nu åt denna ärorika institution som utser nobelpristagare i litteratur med mera, där det är en ära att få vara medlem, och som ska styras av ”snille och smak”? Här syns vare sig snille eller smak, eller ens vanlig anständighet. (Akademien har krismöte.)

Jag tror få av oss haft en aning om hur absolut kompakt och grav tystnadskulturen varit, trots att åtminstone vi kvinnor ju stöter på den ett antal gånger under vår levnad. Tystnad i medierna, på teatrarna, i filmstudioerna, på arbetsplatserna. Överallt.

Den skam som historiskt lassats över på offren har varit en enorm bromskloss. En högt uppsatt kvinna  kan inte tala om att hon våldtagits eller slagits (eller båda delar) av en man eller pojkvän, då tappar människor respekten för henne. Och icke högt uppsatta kvinnor kan uppleva att de inte blir trodda, och möta aggressivitet i stället för stöd. Till och med i sin egen familj.

Patrik på Stadsbiblioteket sa nyss till mig att han känner en sådan befrielse av #metoo-rörelsen, att en fönster öppnats, att man börjar kunna andas lättare. Han ska ha en paneldebatt med män om manskulturen – och han kommer INTE att ta med en kvinnoföraktare för att ”nyansera” så där som medier gör ibland, ni vet att bjuda en rasist och en antirasist samtidigt för en ”debatt”. Ebba Witt-Brattström kommer också att återkomma med en programpunkt.

Det är lite patetiskt att vissa män tycker att ”det har blivit för mycket”. Det ÄR så här mycket. Och det är också ledsamt typiskt att de blir så rädda och försvarsinriktade, trots att så vitt jag vet inga av de tusentals kvinnor som nu vittnat gått till fysisk hämndattack.

Det verkar som om man äntligen slagit en bräsch i muren kring förövarnas revir och pressens tystnad. Heder åt alla som ställer upp, som berättar, som forskar, som lyssnar, som ger röst, som förhåller sig professionellt pressetiskt, som inte uppammar lynchstämningar. Det räcker med att säga som det är, för att samhället ska se något det inte velat se under så lång tid.

 

 

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s