Gott nytt år 2018!

… lite i förväg. Hade tänkt skriva en fin liten vers  morgondagen (eller snarare måndagen) till ära, men det blev ingen. Kanske på tisdag?

Då jag också hoppas kunna skriva om filmen Moonlight, trefaldigt Oscarsbelönad, som äntligen ploppade upp på biblioteket. Och kanske lite mer om Hillary Clintons bok.

Men tills vidare – till alla, glada som ledsna, de som försöker och de som inte riktigt klarar att försöka, de som behöver kramar och de som ger dem, och till mina kära, särskilt en son, tre barn och deras mammor – ett gott nytt år!

Annonser

Snabbinhopp

Regn ute. Inne: Skön eftermiddag med två trevliga människor och en gullig nyfiken liten hund. Glögg, cointreau, fika och drömtårta. Levande ljus. Tulpaner och keramikkamin.

Sedan: Låg i sängen och läste. Sen liten promenix.

Och hämtade passet igår. Mission accomplished!

God fortsättning!

Jag har varit off the grid (inklusive inte använt telefon) tills nu, hoppas alla har haft en lugn och fin jul (alternativt slagit klackarna i taket). Om någon har försökt ringa, har det alltså inte funkat utom under några timmar igår. Då skådespelar-Mats hörde av sig och undrade hur jag mådde, och berättade om en kommande audition. (Tack för julhälsningen, Bert!)

På julafton kutade jag runt lite. Gav Akan en bok (det gick inte så bra med den andra han köpte), och han sa att det var den enda julklapp han fått (kurdisk muslim). Det här var en om Pensionärsligan, den där de, till att börja med, använder en sopbil för att utföra ett rån och sedan gör sig av med den genom att köra ner den i den bortresta grannens pool. Lustigt nog syns den fortfarande nere i poolen, och då lassar de ner några ton cement runt den och planterar till sist gräs och vackra buskar över alltsammans.  Ingen pool, ingen sopbil!

Jag spände ögonen i Akan och sa att när man läser måste man stänga av telefonen och sjunka in, helst ska man läsa i sängen innan man somnar. Han flinade. Jag lånade honom också min dvd I hetaste laget.

Så kutade jag över till min nittioplussare med en Vanity Fair med en lång Trump-kritisk Editor´s letter i. Hon är stilfull även när hon traskar runt i sitt superordnade och trivsamma hem- svarta tajts, vit-och-svartrandig tröja och knallröda sockor. Hon firar varken jul eller chanukka, men skulle läsa anti-Trump-grejen.

Så fick jag ett julbesök och vi körde skinka och alltsammans. Det var svårt för mig att gå runt och göra i ordning innan, ta fram den gamla rena julduken med tomtar och familjehistoriska fläckar, ta fram kristallglasen, ladda ljusstaken. Förra gången jag firade jul med någon var när min mamma levde, och vi trivdes aldrig med att vara bara vi två, och innan dess var det våra familjejular som vi höll så hårt på. Sönernas flickvänner fick alltid fira med oss på julafton. Jag minns att jag sa till Peters dåvarande fästmö Lotta, nu hans fru, att hon gärna fick ta med sin familj hem till oss, men det var inte aktuellt. Sedan bröts det upp när de (förståeligt) ville fira med hennes mormor, och det blev inte mer detsamma. Ulf blev chockad och försvann till Finland, och den julen såg min mor och jag som enda personerna i salongen en Lorryfilm på Saga. (Personalen bjöd oss på chokladbitar ur en ask.) Och nu, när jag traskade runt och gjorde i ordning, insåg jag på ett så konkret sätt att det aldrig någonsin blir en liknande familjejul igen med dem som är kvar från sönernas ursprungsfamilj, inte hos någon och inte ens en annandag eller mellandag, eftersom Ulf är död. Någonstans har jag alltid hoppats och väntat.

Senare, när X och jag stod och tittade på julbordet märkte vi att något fattades; ingen av oss hade köpt vare sig vin,öl eller glögg. ”Vad säger du om lite härligt, friskt kranvatten?” sa jag lite tveksamt, men det föll inte i god jord hos någon av oss.  Så jag älgade ut igen. Coop hade stängt, men 7-Eleven har burklättöl, och en leende Akan som hade tre minuter kvar på sitt pass pekade ölnovisen ditåt. Jag kände på mig att Carlsberg var bäst, men tog en Heineken också. Jäktade till kassan med en hundring i näven.

Och vad gjorde Akan? Plockade fram sin telefon och betalade ölen. Det kommer banne mig att sluta med att vi köper varann ett hus. (Jag skojar!)

Sedan hade X och jag ölprovning i min mammas små kristallglas. X hade valt Carlsberg och valt rätt: Den var godast.

Dagarna efter var inte så lätta. Jag jobbade på, men dippade igår. Tyvärr fick jag ett samtal (inte från min son, men just när jag låg i sängen och grät) som totalt kraschade den sköra balans jag byggt upp, den där man blir sömnig och går och lägger sig i rimlig tid och äter frukost på morgonen och kan samla tankarna. Det fanns ingen ond mening bakom det samtalet alls, tvärtom faktiskt, men det sättet att samtala (avbrott, konstanta mothugg, yttranden i stil med ”men KÄRA lilla vän”) är för mig just nu otroligt jobbigt. Vederbörande (som har sitt att fajtas med) ser det antagligen bara som att så har man en konversation, jag säger a och då måste svaret blir b, jag börjar berätta en historia men då vill inte vederbörande lyssna utan avbryter efter två meningar med sin egen historia, med mera. Inte precis ovanligt och något man normalt inte bryr sig så mycket om, men det händer absolut hela tiden, och  för mig korrelerar det på ett nedbrytande sätt med min situation de senaste tjugo åren. Särskilt som det slutade med att personen slängde luren i örat på mig.

Så telefonjacket åkte ur igen.Jag får skriva ett brev och skjuta upp umgänget ett tag.

Allt gott! (Och så blir jag nyfiken: Vem är det i Syd-Korea som dyker upp här på puben med jämna mellanrum, i tillägg till Sverige, Norge, Danmark, Storbritannien och USA? Och Finland, och Österrike och Frankrike? Och ibland Vietnam…? Hur som haver: Välkommen!)

 

 

Snabbhälsning.

Fick möjlighet att titta in här på puben – oj, det luktar glögg och pepparkakor, det är varmt och skönt och det finns en brasa, och precis lagom antal människor sitter och trivs och pratar, och någon har hängt glitter på speglarna! – och vill passa på att önska en riktigt mysig helg till alla som också tittar in.

Ingen snö på gatorna här, men vår hiss funkar (nu utan att gunga upp och ner), och ryggen som trasslade när jag skrev artikeln har lugnat sig. Aj, vad jag fick pausa och promenera omkring. Ryggen verkade fundera på att få ryggskott, så jag körde något som funkade när det begav sig, om man gjorde det i tid och INTE KÅNKADE PÅ NÅGOT. Man sträcker armarna mot taket och böjer sig l å n g s a m t  mot golvet. Försiktigt! Och låter ryggen lugnt och fint bli en båge när fingrarna närmar sig bottenläget, man ska inte bli gymnast här.

Idag har jag fipplat med foton igen i nytt syfte och satt i flera timmar, och det gick rätt OK. Kanske mer avslappnad?

I morgon är det julafton. Ha det fint, allihop, kram och ta hand om er.

Och en skål och all hjärtats värme för alla våra älskade absent friends.

 

Artiklar det blir, både här och där.

Just som jag fått klart och skickat iväg artikeln jag pratat lite luddigt om, ser jag precis nu att Peter skrivit en ny i Syre för en vecka sedan –  om hur ingen blir rik på tiggarna . Han har satt sig ner med tillgänglig info och räknat efter. Hans mamma blir glad (över att han skrivit krönikan. Och grunnat över fakta)!

För övrigt har jag, som ju alltid är sist med det senaste, upptäckt Adam Driver. Skådespelaren som är lik Keanu Reeves och var med i Girls och nu Star Trek, och som jag faktiskt såg i filmen While we were young nyligen. Nu upptäckte jag honom i en liten poetisk film som heter Paterson där han spelar en  lyckligt gift, poesiskrivande busschaffis i New Jersey. Jag tyckte den var fin men tunn, tills en recensent gjorde klart för mig att filmen var som ännu en av chaufförens dikter. Inte livet versus hans verser, utan enkel och finstämd mot en bakgrund av lycka. Kan rekommenderas.

Vaknade lugn i morse och kom på varför: Jag mindes att jag drömt om mina barn. Inget speciellt,  den utspelades i min nuvarande lägenhet och jag var i mitt badrum och sysslade med något, medan de (i femårsåldern, de har alla sina åldrar för mig) var i vardagsrummet och lekte och pratade, och sedan sprang förbi in till andra rummet. Efter den drömmen kom en annan aktivitetsriktad (nu skulle jag starta en filmkurs!). Tydligen tycker skallen att jag ska få lite fart precis innan jag vaknar.

Så om mitt inre jag låter mig ha mina barn lite när jag sover, och knyter ihop nu och då på ett mjukt sätt, blir livet lättare. Fine with me!

Trevlig helg!

 

 

En framstöt mot framtiden, feltänk och norsk getost.

Någon gång tidigare idag råkade jag kalla Trump för Obama, och det slog mig inte förrän nu. Ajaj. Den jag talade var taktfull nog att inte rätta mig. Han förstod vad jag menade.

Bok: Nu är jag dels inte i form för att vara förläggare själv, dels är det roligare att samarbeta någon, så jag har lämnat mitt outgivna manus till någon som jag tycker om bl a för hans ställningstagande mot antisemitism, den som verkligen oroar nu sedan ett antal år tillbaka. (Dessutom är han generellt helt enkelt trevlig. Vad han tycker om manuset får vi se längre fram. Jag hoppas han gillar det, förstås.)

Jag ville absolut lämna in manuset före jul, så det betydde att jag skulle skriva ut det igår innan L kom på besök. Låter enkelt, men min skrivare kräver att man sitter där som uppmuntrande barnvakt och ömt tar hand om varje sida separat. 478 stycken, närmare bestämt. Jag satte mig på en stol, men trodde jag skulle knäcka ryggen.

Men skam den som ger sig. Två gånger påstod skrivaren att bläcket hade tagit slut. Har det ju inte, svarade jag och tryckte på en knapp, och det funkade. Det finns tydligen liksom en liten reservtank. Papperet räckte nästan exakt. Till slut var det klart, och när L dök upp tillsades hon att inte ens NÄRMA sig matbordet där manushögen låg.

L kom direkt från julgrej, så min fikameny blev croissanter med rökt lax och en röra av gurka, rå lök och färsk dill. Vansinnigt gott. Plus kornmokex med norsk gjeitost fra Gudbrandsdalen. Avslutning, varsin glass. Icke en pepparkaka i sikte.

Så idag blev det tidig inlämning och kort samtal. Åkte hem och läste en tidning, och kom på att Gustav Fridolin skulle hålla jultal på Medborgarplatsen, så jag for dit. Vill veta vad som händer och sker på den fronten. Lyckligtvis hölls inte talet utomhus, det är svinkallt, utan i Söderhallarna, och han var på gott humör och höll ett bra tal, inte den molokna figur jag såg i Vasaparken förra året.

Fick ett infall och gav honom diskret tummen upp. (Nej, vi känner inte varann, men han känner igen mig.) Gick när det blev frågestund för media, efter att ha pejlat stämningen något. Hur ska det gå för MP? Min tro är fortfarande att om S går tillbaka till att vara S och inte stundom syskon med M, och MP blir envisare, och de kanske tar in L i en koalition, så kanske saker löser sig. Säkerligen hundra problem med den saken, men i grunden finns det ett folkligt stöd där.

Att ens hamna i ett MP-sammanhang fick naturligtvis tårarna att bryta fram, men det lugnade sig. De trängde på igen när jag passerade platsen där jag satt med Uffe, Alma och Louie efter att vi hade sett en barnfilm för en del år sedan. Sedan en gång till när jag åkte till biblioteket och sökte upp DN för 1 och 2 december (lördagsbilaga) för att hitta stället där Gustav talar i korthet om helvetet när Ulf fick cancer, och hur nära han nu står barnen, som är hans gudbarn. (Det går inte att se artikeln på nätet. DN låser numer mycket, bl a mycket om #metoo, tyvärr). Jag tycker om när GF talar om Ulf – jag vill inte att han försvinner mer än vad som är oundvikligt.

Det verkar bli en fler-projektsdag igen. Under så lång tid har alla dagar varit en-projektsdagar, om ens det. Driften att begrava mig i kriminalromaner för att komma undan plågan börjar lägga sig. Jag vill producera, inte vila mer. Jag kunde mycket väl ha fastnat i det som hände när jag kände – faktiskt hörde snäppet när universum dog och all mening försvann. På bråkdelen av en sekund. All mening, allt levande. Allting var bara blinda fysiska reaktioner, partiklar som rörde sig i en tom rymd, jag själv, huset, staden, människorna. Allt. Jag kunde ha fastnat där och aldrig kommit tillbaka. Men någonting inom mig som jag inte själv råder över – jag kan sträva och hjälpa till, men jag råder definitivt inte över det – började susa runt och anstränga sig för att hela mig.

Och nu kunde jag sitta i förrgår med mitt manus och  kolla genom det, men måste hejda mig hela tiden eftersom jag ville läsa vidare. Hundra gånger har jag läst den där texten, och den kan fortfarande fånga mig. Jag vill se hur det går! Det är märkligt vad en historia kan göra med en, även om man skrivit den själv. Man dras in. Det är därför man kan läsa om böcker. Det är något med berättande.

 

 

 

Stilla eftermiddag på Tennstopet i juletid.

Traskade iväg på blöta gator till Wasahof vid tvåtiden igår. Men vad bonnläppen Bryn inte visste var att där öppnar man inte före fem, så när K1 dök upp i god varm röd dunkappa hamnade vi istället på Tennstopet i motsatta gathörnet.

För mig är detta fortfarande ”nya” Tennstopet, fast det var ett antal decennier sedan krogen/baren höll till i de nu svunna Klarakvarteren och befolkades av en mängd journalister.

Det var här – på ”nya” stället – jag var med min dåvarande bästa vän när vi stötte på Guillou (pre IB-affären) som hon hade en fling med, och krakel uppstod. Vännen och jag gick ut i kvällsmörkret och hon kastade ilsket en bok i trottoaren och längre bort kom G utklivande efter oss (på behörigt avstånd) och gjorde en sväng runt en lyktstolpe, och jag som flingväninna gick fram för att prata förstånd med honom, och han yttrade de i mina öron nu bevingade orden: ”Men det rör sig ju bara om en människa. Det är inte viktigt.” (Icke verbatim). Vad han menade var att såra en person, dvs min väninna, spelar väl ingen större rollnär det är massorna som gäller. (Ja, denna historia har jag berättat förr.) Och när väninnan  och jag traskade vidare, sa hon – som liksom jag stundom känner på sig saker: ”Det låter heltokigt, men det känns som om han har något med spioneri att göra.” Vilket han ju hade.

Här har jag också suttit med mors vän Halina, överlevare från Förintelsen, efter en Nobelföreläsning, och närmare i tiden med en skådespelare som blev orolig när röster höjdes i andra änden av lokalen. Han sa att han hade varit med om alltför många krogbråk.

Nu satt vi här i lugn och ro, Kerstin och jag, och det var så skönt och vilsamt. Vid disken satt en karl, vid ett bord satt fyra-fem andra, vid ett bord en läsande kvinna, och bakom henne ett par. Lagom mörkt och mysigt, stämningen loj. Vi drack rödvin och pratade, och efter en stund sa Kerstin: ”Titta, det snöar ute på gatan”.

Snön virvlade under gatlyktorna och lade sig i ett tunt täcke på trottoarerna, och jag fick min kaminpresent och ett fint litet tal, och vi gick tillsammans till Odenplan – hon för att utforska nya pendeltågsstationen, jag för att åka hem.

Och väl hemma hittade jag Vi och ViLäser i paketet också, roligt, och i natt sov jag igen. Det som har varit så svårt. Blev normaltrött vid halv ett,  och sov i två omgångar ända till bortåt halv tio. Vilken lisa.