Ett litet videoklipp.

Tänkte jag skulle presentera Jenny Kjellberg, bibliotekarie som fick i uppgift av Nobelstiftelsen  att berätta om årets Nobelpristagare i litteratur   direkt efter att hans namn avslöjats av Svenska Akademin. Hon visste inget i förväg, satt och väntade och var ohyggligt nervös, men  blev lycklig när hon fick veta namnet och det var en författare som hon läst och tycker om.

Jenny är total bok- och filmälskare – det var hon som höll ett after work om böcker och film i hörnan i kaféet på Stadbibliotekets huvudbibliotek nyligen, och nästa tillfälle kommer i februari. Då handlar det om andra världskriget.

Jag har pratat mycket film med Jenny, det är alltid kul. Och hon hinner alltid före till alla filmer. Men nu tror jag vi ligger jämsides med The Nile Hilton Incident. Jag vill se Call me by your name, och The Post, och…

 

 

 

 

Annonser

Kate och William i Vasaparken – lite fånigt gulligt.

Prins William och Kate var ju i lilla Vasaparken nära Odenplan idag på morgonen, för att titta på lite bandy. En rätt udda men skoj idé. Så där fanns en glad allmänhet med många barnvagnar och dagisbarn, lite avspärrningar, pressen samlad på bortre sidan, bandylagen redo och omklädda och en röd matta som ledde ut på isen. Alla närvarande var lite fulla i skratt – de flesta inser ju att det hela institutionen kunglighet är en smula knäpp – men tyckte också det var ett kul avbrott, inklusive poliserna. Ingen väntade sig problem. Och det blev inga heller.

K&W såg jag inte så mycket av – jag har ett foto av hennes mössa när de stod under en björk – men desto mer av en lyckligt pratsam polis med automatvapen som ständigt blev tillfrågad om vad som egentligen hände, och var K&W egentligen befann sig. Han pratade med en äldre man som var arg på GW Persson (de pratade egentligen om polisens omorganisering) och muttrade: ”Jag var skolkamrat med GW. Han var det största buset i hela Östra Real (eller vilket Real det nu var).”

Med mig pratade han också omorganisation – ”norrmännen och danskarna säger att den fungerar, men det tar fem år, så (rikspolischefen) Eliasson fick en otacksam uppgift när han kom in på jobbet” – och vilken beväpning han hade. Batong, pistol, pepparsprej, automatvapen som skjuter samma ammunition som pistolen och har rödpunktssikte (det låter som om jag visste något om det här, eller hur? Men jag bör ju orientera mig!)

Så om man ser en röd prick på sig ska man springa, sa jag. Det är bara jag som ser pricken, sa han. Och han har provat pepparsprejen i ögonen. Det gör helvetiskt ont, som om någon håller en gaslåga mot dem.

Under tiden lattjade W&K på isen. När de drog iväg i sin bilkaravan igen pratade jag med en kvinna som sa att nu måste hon också sticka, för hennes barn skulle DÖ om de visste att hon tittade på kungligheter. Men hon tyckte det var kul – fånigt, men kul. Jag antar att om man råkar hamna i en kunglig familj, måste man ta hela grejen med en klackspark utan att göra karikatyr av den, och bevara sitt alldeles vanliga jag med hjälp av sunt förnuft.

 

 

 

Minneshögtid, kurdiska, röd kappa – och länk till artikel om filmen The Post.

Hur ska jag knyta ihop det, undrar ni? Och det går ju inte.

Jag gick till Berzelii park i lördags, Raoul Wallenbergs plats, nära stora synagogan, för en utomhushögtid före den  inomhus. Det var fullt av folk, lyktor i alla färger på monumenten, och jag hamnade  i ett gäng pressfotografer. Inte för första gången. Bland dem DN:s Lars Epstein, som jag alltid träffar på i olika liknande sammanhang – han undrar nog vem den konstiga kvinnan i rött är som alltid ser glad ut att stöta på honom och börjar prata om saker och ting.

Det var ett rörande program. En vaggsång till en föräldralös ensam treåring i Warsawas ghetto, sång på romani, tal av en överlevande, tal av Löfven och Kuhnke. Det var kallt av attan och det är marigt att vara kort och befinna sig bland långa knuffande karlar med bautakameror, men man fixar det precis som man gjorde utanför Vita Huset en gång  – man ormar sig fram på snedden, sticker fram huvet i konstig vinkel, zoomar och får en närbild av Löfven. Fotograferna i DC var dock mer öppna för att släppa fram mig.

Efteråt var jag bottenfrusen och givetvis inte munter. Åkte hemåt och tog en varm kaffe på 7-11, där Akan jobbade kväll. Måste värma upp mig, och ville inte riktigt gå hem heller – jag var trött, och hade jag satt mig vid datorn (vilket absolut hade hänt) hade det inte förbättrat manuset precis. Idéer får man hela tiden, men de man får när man är trött och neråt är inte alltid bäst.

Pratade språk med Akan. Han talar turkiska och en del kurdiska, hans egentliga modersmål. Är inte kurdiska släkt med farsi (persiska), sa jag, ett indoeuropeiskt språk?  Akan visste inte, men hade hört av en lärare att kurdiska är släkt med franska. (Att turkiska kommer österifrån visste vi båda två.). Vi googlade, och kurdiska är mycket riktigt indoeuropeiskt, vilket gör att det är släkt med både franska och svenska.

Plötsligt kom en vilt främmande, mycket lång ung kille in. Ah, Birkastans vackraste kvinna! sa han åt mitt håll. Que? sa jag. Jo, vi har ju båda traskat runt i kvarteret, sa han och gav mig en snabbkram innan han försvann igen.

När jag kom hem, mötte jag kvinnan i mitt hus som jobbar på radion. Hon sa att min röda kappa alltid gör henne glad och inspirerar hopp om livet och stan. Två komplimanger på en dag!

Och kände en viss frid när jag kom hem. Alla nerver rätar ut sig när jag kommer innanför dörren. Jag gillar verkligen min lya. Satte mig och behandlade de senaste bilderna i lugn och ro, läste tidning och avslutade omläsningen av Svane Pääbos bok om neandertalare.

Ser att blogginlägget om skörbjugg dyker upp med jämna mellanrum i besökslistan. Det handlar om två så olika saker som ett väldigt ovanligt snoppmuseum på Island, och isländska. (Vet ni förresten att milkshake heter mjolkurhristing på isländska?)

Ber att få rekommendera en väldigt bra och genomarbetad DN-artikel av Jan Eklund om  bakgrunden till filmen The Post . Den handlar ju av avslöjandet av the Pentagon papers, som visade hur USA fortsatte Vietnamkriget och lät folk dö fast de visste att de inte kunde vinna – hellre det än att ”förlora ansiktet”.

Avslöjandet, av New York Times (som tycker filmen borde ha handlat om dem) och Washington Post,var förspelet till Watergateskandalen, som ju ledde till president Nixons nesliga avgång och var ämnet för filmen All the President´s Men. Där Washington Posts ägare Katharine Graham helt raderades bort.  I The Post spelas Graham av Meryl Streep – tydligen lite mer velig and Graham egentligen var. Men en enastående rollprestation i alla fall, som alltid med Streep.

 

 

 

 

 

Till minne av offren för Förintelsen.

Idag högtidlighålls minnet av Förintelsens offer. I Stora Synagogan hålls en minnesstund sent på eftermiddagen. Statsministern håller tal, drottningen är närvarande, och man spelar bland annat Leonard Cohens ”You want it darker.” Kören är med där, tror jag. (Jag kan inte gå dit dock, eftersom icke-medlemmar måste ha anmält sig senast den 25 januari. Vilket är synnerligen förståeligt.)

Alice Bah Kuhnke har skrivit en artikel om att vi måste bekämpa antisemitismen varifrån den än kommer.   Från t ex nazister och (obs! vissa grupper av) muslimer. Det finns otroligt nog judiska barn (och lärare, för den delen) som mobbas i skolan därför att de är judar – utan att ledningen gör något av tyngd. Dessa mobbare ska för fasen lära sig veta hut, läras upp om historia och be om ursäkt, och annars sparkas ur skolan till någon specialinstitution som kan handskas med dem. ALLA elever ska lära sig historia och religionshistoria.

Att drottningen och statsministern finns i synagogan är utmärkt. De är drottning resp. statsminister för hela folket, och det är viktigt att de poängterar det.

Jag blir fortfarande förbannad när jag märker hur vissa mjukryggar inte vågar sjunga ut mot antisemitism antingen för att de tillhör den dolda antisemitismen inom vänstern, eller är rädda för att ”understödja islamofobin”. Judofobin inom stora delar av islam är mycket stark och fördomsfull, och ignoransen delas av nazisterna, vilka häckar och trivs inom och utom SD. Vi måste hålla de här åsikterna, och de här människorna, stången. Resolut.

 

 

 

 

 

Hot mot yttrandefriheten och offentlighetsprincipen.

Två artiklar i Journalisten som pekar på att den yttrande- och informationsfrihet vi trott vilar på berggrund i Sverige, även här kan börja svaja.

Den första handlar om hur Lärarförbundets tidning inte längre  ska anses  som ett fritt organ med rätt att granska facket, utan som en sorts högtalare för detsamma.

Den andra handlar om hur Sverige, enligt en EU-princip, nu kan    ytterligare försinka eller hindra människor att ta del av information via offentlighetsprincipen.

Båda är ytterst allvarliga.

Fullpackad förmiddag.

Den började med trevlig stund vid datorn, så oväntat trevlig faktiskt att jag dröjde mig kvar där lite för länge, fick bada på tio sekunder blankt och sedan rusa i väg till en publik- och fotorepetition av Angels in America  som började  klockan elva på Elverket, Dramatens scen nära Historiska Museet. Ingen taxi inom synhåll, så jag hamnade på vad som verkade vara stans långsammaste buss 4 som i sin tur hamnade i en serie rödljus och bakom en heltrist buss 61. Just då tyckte jag att hela stan verkar gå i slow motion.

Stretade mig i praktiskt taget storm den lilla biten till teatern och kom in en minut innan de började, och fick tag i Kerstin som bjudit mig.

Jag har aldrig läst pjäsen (som är i två delar, det här var del 1, tre timmar) och trodde att den enbart rörde sig om den begynnande aids-epidemin i USA (New York), men texten är mer komplex än så, den går djupare in i karaktärerna. Nu kan man inte recensera en föreställning ens i en liten blogg efter att ha sett en repetition, så det ska jag inte göra, men jag måste säga att det är mycket fint i den, vissa delar gjorde mig direkt rörd.

Staffan Göthe är helt fascinerande och nästan attraktivt ondskefull som den sinistra advokaten   Roy   Cohn, McCharthyist och kommunisthatare utan skrupler. Han var ju en verklig person, kände ”alla med makt” och var en tidig läromästare till Trump (”erkänn aldrig något och gå alltid till motattack”). Jag blev helt förbluffad. Stora delar av sin roll gjorde Göthe mästerligt, trots att de inte alls är färdiga med pjäsen. En njutning att se.

Sedan gick Kerstin och jag och käkade varm korv och pratade.

Och jag hade fått ett mail från Peter som berättade att är är OK – jag är som ni förstår nu konstant orolig, så det var skönt att läsa.

Dagligt liv. /PS

 

Alltid insatta Rexxie har gett en länk i kommentar till konstverket nedan, vars skapare heter Emma Brålander.

Det finns just nu ett konstverk på Odenplans tunnelbanestation (perrongen) som jag tycker ni ska se, om ni har vägarna förbi. Jag har glömt konstnärens namn, men konstverket heter något i stil med ”Det här gör mig glad!” och det gör mig glad också. Det är kartongväggar och lådor målade i geometriskt svart och vitt, fint.

På tunnelbanan för några dagar sedan, btw, står en hemlös och berättar stillsamt att han behöver pengar till härbärge. Fram hoppar en snäll kille med telefon i högsta hugg och erbjuder sig att swisha pengar till honom. Det blir väldigt tyst, och så framgår det att tiggaren nog inte har en telefon, kanske vet han inte heller vad swisha betyder.

Telefonkillen, som ju bara menar väl, drar sig sårad tillbaka. När vi kommer upp till markytan båda två frågar jag leende: ”Swischa till en tiggare…? Kunde du inte bara ge honom en tia?”

”Jag har inga kontanter!” svarar killen, som nu går framför mig, energiskt, medan han viftar med telefonen i luften. ”Hade han haft telefon hade han fått femtio eller hundra spänn nu. De som säljer Situation Stockholm har telefoner!”

”Men det är ju för att…”

”Vi går mot ett kontantlöst samhälle!” hojtar killen och försvinner neråt Odengatan.

Nu har jag äntligen lyckats köpa blommor till mig själv, och min modus operandi är att laga mat och koka homeopatkaffe och antingen lusläsa tidningar eller sätta mig vid datorn och kika på himmel, husen mittemot, enstaka fåglar och mitt trevna vardagsrum.

Tulpanerna jag fick av K1 höll väldigt länge. Två av dem hade små tonårsdöttrar på samma stängel, och de häckar nu för sig själva i ett litet snapsglas. Robert (piloten/musikern) skickade mig en lång, fin video av en resa genom ett snöigt Norge i sol. Supergrannen har trasslat ihop sina nya grejor till fibernätet efter svett och umbäranden. Jag fattar inte hälften. Det där får dröja ett tag till. Det är skönt med lite vinter, det lyser upp, och det är inte så förfärande halt heller.

PS – hade tänkt gå och se regissören Tarik Salehs The Nile Hilton Incident igår (den går fortfarande på två biografer i Stockholm, lite undanskymt), men det var lite för kallt och bökigt att pricka in föreställningen 15:50. Och så går den och vinner Guldbaggen som bästa film!

Måste säga att jag inte håller med idén att The Square borde ha vunnit, därför att den vunnit en massa andra priser, framför allt Guldpalmen i Cannes. ”Vad slår Guldpalmen, liksom”, skrev någon. Men det är helt feltänkt. I Cannes tävlade Rutan med en rad andra internationella filmen, här tävlar den med svenska, och det är en annan sak.

Jag lånade  Salehs film Tommy för någon vecka sedan för att få lite mer koll på honom, och blev inte så väldigt förtjust i den. Men det ska bli spännande att se den här, särskilt som jag är imponerad av Fares Fares.