Att testfilma på Stadsbiblioteket.

Igår testade jag en filmkamera på Stadsbiblioteket. Det var alltså inte inspelning, bara testning, men det var enormt kul, enormt lärorikt, och roligt att vara med Mats några timmar. Han ställde gentlemannamässigt upp som testare, trots att han var lite krasslig.

Vi körde en del av novellfilmsmanuset. Jag hade rekat nya pendeltågsstationen vid Centralen dagen innan, eftersom jag har en vag idé om att arkitektur på något sätt ska spela roll i bakgrunden, men det är en så förfärlig plats att jag inte vill filma en meter där. För stort, för högt i tak, för långa rulltrappor. Människorna blev som myror som skulle transporteras genom en fabrik, det var som i trettiotalsfilmen Metropolis. Hela stämningen var tyst och dyster. Enda trevligheten var en liten pocketshop, som såg ut som en liten rosa färgfläck i fabriken.

Så det blev Stadsbiblioteket vid Sveavägen, där jag redan utsett ett par spelplatser, och de fungerade bra och ingen hade något att invända. Och jag kan fortfarande hålla en handkamera stilla under en monolog  (hade inte med mig stativ), och bildsinnet har inte ändrats alls, tvärtom har det blivit bättre. Jag kunde inte låta bli att låta Mats gå tvärs över hela Rotundangolvet i stora salen medan jag hade honom i trekvartsbild och backade – utan fjädring, utan att någon höll i mig – och lät honom passera och följde honom in i ett mycket mindre rum. Bortsett från att det förstås hade blivit en mjukare tagning med rätt utrustning, funkade även det finfint.

Jag trivs med kameran, att hålla i den och kunna komma på lösningar direkt. Det är som att skriva med datorn, fast i bild, vilket kanske inte är så konstigt eftersom både bild och ord jobbar tillsammans i mitt huvud när jag skriver. Eftersom Mats var krasslig fick vi göra på lite andra sätt, vilket bara var bra. Jag såg hur ljuset fungerade, hur scenerierna fungerade, hur olika avstånd mellan kameran och Mats samspelade med repliker och stämningslägen. Underbart! Jag gillar att se en hel miljö, och jag gillar att komma nära.

Magnus på CamRent är är den hjälpsamma enablern (ett ord här använt i positivt syfte), och jag kunde också ringa honom när jag vid ett tillfälle inte hittade rätt knapp på kameran. Den är inte något som ett proffs använder – inte bara har de bra mycket bättre kameror, de öser också på med ljus och har genomtänkt ljussättning – men i princip skulle jag kunna spela in en långfilm med den (om temat passar formatet), om jag planerade det ordentligt och såg till att ljudet var perfekt.

För övrigt är det snöigt, vilket muntrar upp alla. Jag ser hur stockholmarna vant  kollar med fötterna hur halt det är på olika gator och trottoarer, eftersom det sandas snålt, och blåsten på Drottninggatan igår (CamRent ligger på Vattugatan i närheten) var var iskall, kölden där kändes som minus 20, fast det var minus tolv. Men mjukt snötäcke är mysigt, och det var roligt att se gamla gula avskavda, små snöplogar som tycks ha varit med sedan 1967 skramla fram genom stan.

Kör inte bil, och drick varm choklad! (Och nu ser jag hur solen nästan bryter fram genom de tunna molnen).

 

 

 

 

Annonser

Jättemås, Chambers, samt konstigheter. Och en bra artikel om god journalistik som demokratins ryggrad.

Lade ut lite bröd med nyttiga korn på fönsterblecket och hoppades att den troligen enda talgoxe eller blåmes som finns kvar i stan skulle komma. (När jag flyttade in kom det FLOCKAR!) Men inte kom det någon liten fågel. Det kom en pterodaktyl! Eller OK, en väldigt stor mås. Men den såg ut som en jättelik urtidsfågel när den flaxade mot köksfönstret.

Den underbara, underbara engelska komediennen Emma Chambers har gått bort. Ingen kunde spela hjärtevarm och lätt dum som hon. Vi såg henne i en till exempel i TV-serien Ett herrans liv med Dawn French, där hon var helt genial i rollen som den kvinnliga prästens hjälpreda. Så fort hon kom in i rutan blev man glad. Hon är en av dem man aldrig glömmer.

Nu är det till sist lite vinter i Stockholm. Lagom kallt, ett mjukt snötäcke, och solen tittar fram lite då och då. Mysigt. Passar så bra ihop med mina glassar och solglasögon också!

Igår hade jag en match med ett USB-minne (här kallat minne #2), som efter att ha vistats en stund i TV-skärmen (har aldrig sett foton där förr, kul) tycktes krascha datorn när det kom dit. Ikonen dök inte upp på skrivbordet, det gick plötsligt inte att öppna papperskorgen, vissa foton som bara varit i närheten av USB-ikonen tidigare förvandlades plötsligt till rosa mappar med små blommor på, och man kunde inte stänga av datorn.

Det är ingen idé att försöka förstå. Jag ryckte sladden ur datorn och började om med mitt vanliga USB-minne (ettan). Och allt var normalt igen. De rosa mapparna försvann, ikonen syntes. Lade in en kort filmsnutt från min vanliga stillkamera på ettan, och pluggade modigt in den i TV:n. Jo, filmen gick att se (men inte höra). Höll mina andliga tummar och petade in minnet i datorn igen. Inga problem!

Med andra ord: Minne #1, mitt vanliga, är ett gott, snällt minne, medan minne #2 är ont, illasinnat och troligen härstammande från underjorden.

Fler konstigheter: jag har ju berättat om vår lilla poltergeist på Surbrunnsgatan 4 i sönernas barndom, den som kastade en gaffel i diskbänken (som var av marmor) just när vi lagt oss. Mitt i djup sorg och elände har jag tänkt på den där ibland och undrat om Uffe med sin humor kanske skulle slänga en gaffel i diskbänken bara för att säga hej? (Nej, jag tror inte på sånt, men tankar vandrar som de gör.)

En gaffel? För någon vecka sedan vaknade jag av att något stort och tungt föll omkull ute i hallen med dunder och brak, det lät som en trappstege som rasade eller som om någon kastade en barockstol. Jag blev inte rädd, men skuttade förstås upp för att se vad det var – lite, lite hoppfull (man är inte mer än människa).

Det var en oöppnad tapetrulle, färgglatt allmogemönster, som blivit kvar från timmerhuset i Vallentuna (övre hallen). Den hade stått på hatthyllan lutad mot väggen – alla har väl tapetrullar på hatthyllan? – och nu hade den plötsligt trillat ner på golvet och rivit med sig en galge i fallet.

Det har aldrig hänt förr, men nu hände det. Fast jag har svårt att läsa in något budskap.

Sist men inte minst: Washington Posts chefred Marty Baron har en artikel om journalistikens betydelse som sanningssägare och demokratins ryggrad   i DN idag, ursprungligen ett tal. Den är på svenska, lång men välskriven och oerhört viktig, med många exempel och citat.

En mycket, mycket stor del av Amerikas befolkning – och framför allt den republikanska delen – tror på allvar att all kritisk och granskande journalistik är lögn. Klyftan mellan demokratiska och republikanska väljare är enorm. Det är en mycket, mycket riskabel situation. Och den beror inte bara på skilda politiska åsikter, utan också på att människor inte längre har en gemensam bas för seriös nyhets- och faktaredovisning och, på grund av beroendet av snuttifierande sociala medier, inte klarar av att läsa och tolka normala tidningsartiklar. Och president Trump, som många gånger faktiskt uttalat att hans presidentskap är en show som ska vinna tittare, underblåser detta. Steg för steg monterar han ner det som de amerikanska grundlagsfäderna införde som skydd för fri press och yttrandefrihet i stort – nu vill han också kunna straffa misshagliga journalister via lag, eller stänga ner deras tidningar och sajter.

Jag har märkt det själv. Intelligenta unga människor har oerhört svårt att ta sig genom en tidningsartikel som en fjortonåring klarade tidigare, och deras ordförråd minskar oroväckande snabbt. Om man varken kan koncentrera sig eller förstår alla ord, blir det inte precis lockande att läsa och lyssna på etablerade, nyanserade medier. De vet inte ens vilka som finns, och vilken deras historia och inriktning är.

Det här är skolans uppgift, i ett land där barn kommer från så vitt skilda miljöer som idag. Det är bara det att jag undrar vad en nyutexaminerad lärare idag själv kan?

 

 

 

 

Teater, film och beslutsproblem.

I torsdags tog Kerstin med mig på Angels of America 2 som egentligen skulle haft premiär då, men de kände sig inte riktigt klara, så det blev ännu en publikrepetition. Hela verket – 1 och 2 tillsammans – är 7 timmar långt! En maratonprestation av alla. Och igår skedde premiären, och alla medverkandes röster och koncentration verkar ha hållit, för både DN och SvD är positiva.

Det jag själv håller på med är en novellfilm. Idag skulle jag finputsa en text och fick problem. Jag lider ju varken av skrivkramp eller idétorka, tvärtom – vilket inte alls gör saker enklare – men beslutsprokrastinering!

Inte är jag ju precis i emotionell toppform heller, av kända skäl, men lika petig som alltid. Till skillnad från den lilla roliga film- egentligen en audition – som jag gjorde med en skådespelare och min skräpkamera för några år sedan, där det fanns ett enda ord: ”yes!”, bygger den här helt på dialog. Det betyder prosodi/musik tillsammans med humor mot en allvarlig botten.

Folk pratar kort och gott i telefon. Jag har nu två personer, men behöver egentligen två till: En manlig advokat och en förälskad kvinna (hon är inte förälskad i advokaten). Någon där ute som känner sig lite självironiskt advokataktig, och någon som kan stråla lyckligt, men samtidigt vara empatisk? Dessutom vill jag ha bra musik här och där. Och jag vill sätta ihop alltsammans som musik.

Beslutsångesten gällde ett par manusbitar; hur mycket ska personen säga? Ska man ta med det och det, eller hålla igen? Hur gör jag en snygg monologrunda från A till Ö? Jag pausade och gick ut och köpte glass för att pigga upp mig. Och man kan vila skallen med sudoku. Men nu har Mats fått sitt manus! Och när han läste den första biten i det glada slamret på Ritorno tidigare, var han så enastående bra. Person två har jag också haft väldigt kul med.

Imorgon ska jag testa en kamera.

Mitt minnesord över Ulf

Finns här  i DN på nätet. Kommer i papperstidningen senare. Med bild.

Det här känns. Men jag är glad att jag skrev det – den 14 februari.

***

Under minnesordet står en intervju med Gustav Fridolin, eftersom han nämner Uffe där.  Det kommer ganska sent in i texten, så efter att ha tvekat en stund, saxade jag stycket och lade det här.

Och tog bort det igen. Ulf här är Ulf i alla sina åldrar och delar av sitt liv, inte enbart en del av sitt parti. Men läs gärna. GF säger att Uffe fick honom att skriva böcker, och att de skrev senaste Almedalstalet ihop. 

 

Uppsamlingsheat /Uppdatering

Har inte känt mig hågad att blogga senaste veckan, dels för att jag är fokuserad på något trevligt, dels för att jag – ja, inte varit hågad.

En dag var en trefaldig skitdag. Någon som skulle möta upp gjorde det inte och bad inte om ursäkt, någon annan hoppade av något men gjorde det trevligt och artigt och det var inte så farligt.

Men dagen var inte slut där. En man som jag känt ett par decennier och som aldrig stött på mig (eller jag på honom, noll gnistor har funnits där) kom hem till mig på kvällen för att prova en extern TV-antenn, och flippade plötsligt ur. Han frågade hur det var med mig och jag sa det där med att juryn fortfarande är ute, och då överföll mig med en bamsekram. I ungefär en sekund var jag uppriktigt glad för hans empati.

Men det var inte empati. Han ville ha sex. Han började tvångskyssa mig över hela ansiktet och ville inte släppa taget. Jag bröt mig loss och försökte retirera, och han grep tag igen och jag bröt mig loss igen och backade bakom soffbordet, och det var extremt obehagligt. En kort stund visste jag inte hur långt han tänkte gå, och han kom med märkliga påståenden om att jag ”ville först”, för för så där tio år sedan hade jag grabbat tag i hans bak, vilket jag förstås aldrig gjort.

Det var bara att hålla god min och se till att han försvann  ur lägenheten. Han kommer aldrig in där igen. Och jag går aldrig över hans tröskel igen. Det satte sina spår – jag vågade knappt gå ut i farstun.

Men så hände andra saker. Jag ringde någon som velat jobba med mig länge och som  jag funderat på länge, och vi kom överens om ett möte på Ritorno i lördags. Han var där före mig och såg till att vi fick plats (det var knökfullt och högt sorl), han hade förberett sig, och det blev riktigt – – –  (vågar inte uttala ett positivt ord av rädsla att jinxa) och jag satt hela tiden med ett stort leende i ansiktet. Vi kom oss inte ens för med att gå och hämta kaffe (förlåt, Ritorno!)

På senaste tiden har olika element gett mig impulser. Jag såg bakgrundsmaterialet till filmen The Shawshank Redemption (slutet av nittiotalet, Tim Robbins och Morgan Freeman), filmen La règle du jeu (Spelets regler, Jean Renoir, 1939, älskad av filmmakare) och stötte på annat, och de smälte samman och konstnärliga saker  klarnade än mer i min skalle.

Så där håller det på, och jag den rationella blir direkt vidskeplig. Tänk om allt går åt skogen om jag tar en annan ylletröja…?

Hade just ett  samtal med två högst städade bibliotekarier, frågade dem om de möjligen kände till något halvsunkigt ölhak med god belysning. Det blev en rolig konversation.

Och igår hamnade jag på Wasahof igen, kom in för att göra lite research men hamnade i baren i ett långt kul samtal med en trevlig tjej och en megaenergisk bartender. Tjejen och jag lyckades bli berusade på äppeljuice respektive apelsinjuice och kom in på allt möjligt som inte egentligen inte pratar om bara så där. Men vi var ju i en bar. Vi praktiskt taget vinglade när vi gick ut. Det är spegelneuronerna, kom vi överens om.

Senare/ Uppdatering: Vad är spegelneuroner? undrade Kerstin. Här är en förklaring:

Ett spegelneuron är ett neuron (en nervcell) som avger nervimpulser både när individen utför en viss handling, och även när individen ser samma handling utföras av en annan individ. På det viset ”speglar” neuronen beteendet hos ett annat djur som om observatören själv utförde det.

Dvs, när man ser någon slå huvudet i köksfläkten gör det lite ont i en själv. Och man gör en grimas som visar just det.

Och nu har jag traskat Sveavägen fram med köldröd näsa och rekat ”halvsunkiga ölhak”, eller snarare även det mesta i kafé- och dito-väg, varav få var särskilt sunkiga. Men det finns MÅNGA! Här och där var det fullt, på andra ställen satt enstaka medelålders personer i lugn och ro, på ett ställe satt ungdomar med datorer, osv. På ett visar man inte sport, utan musikvideoer på mängder av skärmar. Så kameran är full av bilder.

En annan sak jag gjort de senaste dagarna är att leta efter Ulf i MP´s valkampanjfilmer från 2014 på youtube. Och jag hittade honom. Det gjorde mig lugn att se honom som han var, precis som det gör mig lugn när jag rätt ofta (jag är ju närsynt!) ser folk på gatan som påminner om honom. Han blir på något sätt fysisk och närvarande, som i en snabb tidsresa, där då är lika verkligt som nu. Men jag blev också bekymrad, för det kändes som om inte allt var helt kosher ens innan han fick sin diagnos.  Han ses några ögonblick 4:49 här i film nr 1. Killen med hästsvans och glasögon mittemot Gustav Fridolin vid ett middags- eller lunchbord någonstans. Det finns ett eller två ögonblick till i andra avsnitt. Något är inte helt bra särskilt i de senare, men jag vet inte vad.

Som ni ser har jag inte sagt ett ord om Trump, genderdiskussion om vad en kvinna är, undermålig kärnkraftsavfallslagring, svenska politiska partier, Kinas expansion etc. Ber att få återkomma om det.

 

 

 

 

 

 

 

Ebba W-B ryter ifrån. Och hon har rätt.

Hinner inte ge mig in på drevet mot Kajsa Ekis Ekman, men läs gärna här där hon försvaras mot rena idiotin av Ebba (artikeln har länkar). Att Ebba blir påmind om marxistpojkarna förstår jag – det blir jag också.

Det verkar som om varje gång någon får en bra idé om liv och människor, kommer en skara zeloter och drar den för långt, bortom förnuftets gränser.

Alla hjärtans dag.

Allt gott till alla varma hjärtan, och till alla som behöver lite värme. Alla som har fina minnen, och alla som tänker skaffa sig fina minnen. Alla som ler, och alla som behöver leenden. Och till alla surmuppar som fnyser åt leenden och bara är arga!

Ta en semla eller så, whatever takes you through the Wednesday, och titta i spegeln och tänk: Men det var som fasen – här står jag i alla fall. Då har jag faktiskt halva inne! Liksom.  (Ber om ursäkt. Jag är egentligen väldigt poetisk, mild, välformulerad och high brow.)

Idag är det sju månader sedan Ulf var här och andades samma luft som vi. Innerst inne tror vi förstås att han egentligen fortfarande gör det.

Till alla oss som saknar och längtar efter honom – en varm kram. Ska jag säga som Maya Angelou om Michael Jackon: ”We had him.”

Hej Uffe – i våra minnen och hjärtan.