Alla allvarsamma lekar.

Sitter på biblioteket där jag just lånat filmen ”Den allvarsamma leken” efter Hjalmar Söderbergs roman – den version som spelades in med Viveca Lindfors, regi Rune Carlsten, 1945. För att jämföra med Pernilla Augusts film som jag nyss såg.

Det ska bli kul att se. Nu är jag kanske inte världens bästa recensent för närvarande, men den nyare filmen tog inte tag i mig. Snygga miljöer och bra skådespelare, men jag tror inte man kommer längre med metoden att försöka visa någons känslor via en stum närbild. T o m serien Medelålders plus har fått nog – där undras om regissören (eller om det är aktören) till/i filmen den medelålders mannen ser i TV möjligen gått i dramatiska högskolans ”stirrskola”.  (Och just när han tror att det stirrats färdigt, dyker det upp två stirrisar till i rutan!)

Och så har jag blivit immun mot kärleksscener av typen grabba-tag fort som fan=passion. Passion är häftigt, och om folk sitter och lever sig in i biosalongen är det alldeles jättefint, men jag har för mig att man kan visa det (och engagera med det) på att annat sätt. Får se hur mycket det stirrades 1945!

Akan tittade in i torsdags fast besluten att få ordning på mitt fibernätstrassel. Jag har inte beställt någon operatör än, men ville gärna få någon sorts förklaring till nya sladdar och urtag. Vi kom fram till att TV:n i alla fall borde gå igång med gamla Com Hem-utbudet och Akan ringde dem, eftersom man ska ha tillgång till TV:s badutbud utan betald operatör, men tji fick vi. Com Hem har inte längre något att göra med vårt hus, och de kan inte hitta mig i sina filer, sa de. Senast jag ringde – flera år efter att abonnemanget upphört – gav de mig ett nytt kundnummer, sades det. Men de ljuger vanligen, så jag var inte förvånad.

Och Com Hem-mailen funkar fortfarande hos åtminstone en i huset. Dödstrött på denna firma, som fortfarande är skyldig mig drygt 700 kronor för ett abonnemang som de lade ner felaktigt och skulle köra igång igen. Vilket aldrig inträffade.

Akan gav sig inte i första taget. Han klickade på allt som gick att klicka på på skärmen, men fick bara beskedet att antenn  saknas. Oavsett om sladden satt i nya eller gamla dosan.  Till slut fick han ge upp. Jag måste ringa värden. Men på den positiva sidan: Akan upptäckte Leonard Cohen! (Jag spelade musik under arbetet.)

Det är kul att hitta gemensamma tåtar till någon som man både har kultur-, generations- och intressekrockar med. Akan pluggar ekonomi och tycker att aktier är spännande, så jag säger att det finns en likhet mellan att hitta den absolut rätta bildvinkeln, eller de exakt rätta orden i en bok, eller – för att ta en annan vän – den exakta diagnosen och medicinen, och att köpa och sälja aktier vid exakt rätt tillfälle. DÄR satt den! är kicken man får vid alla sådana tillfällen. Det är en sorts konstnärligt drag vi alla har, inbillar jag mig.

Igår var det en riktigt usel dag. Jag har haft det eländigt några dagar med sprängvärk i ögon och rygg, vilket har gjort att jag måste äta Treo, vilket gör att jag bli vansinnigt trött (tro mig, om tio år kommer en vetenskaplig rapport om detta), vilket gör att jag gör mindre än vanligt – vilket släpper fram mörka, mörka känslor som hugger som knivar i magen. Igår kväll var jag tillbaka inte vid ruta ett men vid ruta två, traskade runt och grät och ville sparka sönder saker. Kringtraskandet och sparklusten kommer utan tvekan från ett tidigare stadium i människans historia när de kunde vara till nytta, när man rusade ut i bushen för att ha ihjäl tigern som sprungit iväg med ens unge.

Det kan fortfarande fungera, som för den kvinna som faktiskt välte en bil för att rädda sitt barn. Hon hamnade i rullstol, men hon räddade barnet. Det är ju för sent i mitt fall, och jag förbannar att jag inte ens fick chansen att göra något alls åt något alls. Och hade jag varit mycket yngre, HADE jag sparkat sönder saker i alla fall. Men nu är jag vis och erfaren och bara morrade och vrenskades och led.

Och nu har jag fortfarande ont, men ska ta mig genom det över helgen för att få tillbaka energin. Jag har inte gett mig än. Men, om sanningen ska fram – juryn kanske fortfarande är ute och överlägger. Tolv edsvurna män, som en pjäs (och film) i realtid hette, där alla utom en i en amerikansk jury var överens om dödsstraff för den åtalade. Denna enda kämpade dock vidare.

Och ett varmt tack för hjälpen till Akan, som jag gillar skarpt. Lycka till med tentan!

 

 

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

3 reaktioner till “Alla allvarsamma lekar.”

  1. I vår bostadsrättsförening byter vi under denna höst från ComHem till Telia. Vi har fått ett betydligt bättre avtal. Jag har inte så mycket till över för just ComHem. Har basutbud på TV:n och får betala extra för att få bilden i HD-kvalitet. 199 kronor i månaden kostar det. Annars får man nöja sig med en lite suddig bild. Och jag är känslig för bildkvalitet.

    Döm om min förvåning, när jag för något år sedan installerade en exakt likadan TV i stugan. Fjärran från fiber och ComHem-uttag, fick jag HD utan att betala något extra. Har ställt frågan ”vad betalar jag för, egentligen” till ComHem. Något svar har inte inkommit.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s