Uppsamlingsheat /Uppdatering

Har inte känt mig hågad att blogga senaste veckan, dels för att jag är fokuserad på något trevligt, dels för att jag – ja, inte varit hågad.

En dag var en trefaldig skitdag. Någon som skulle möta upp gjorde det inte och bad inte om ursäkt, någon annan hoppade av något men gjorde det trevligt och artigt och det var inte så farligt.

Men dagen var inte slut där. En man som jag känt ett par decennier och som aldrig stött på mig (eller jag på honom, noll gnistor har funnits där) kom hem till mig på kvällen för att prova en extern TV-antenn, och flippade plötsligt ur. Han frågade hur det var med mig och jag sa det där med att juryn fortfarande är ute, och då överföll mig med en bamsekram. I ungefär en sekund var jag uppriktigt glad för hans empati.

Men det var inte empati. Han ville ha sex. Han började tvångskyssa mig över hela ansiktet och ville inte släppa taget. Jag bröt mig loss och försökte retirera, och han grep tag igen och jag bröt mig loss igen och backade bakom soffbordet, och det var extremt obehagligt. En kort stund visste jag inte hur långt han tänkte gå, och han kom med märkliga påståenden om att jag ”ville först”, för för så där tio år sedan hade jag grabbat tag i hans bak, vilket jag förstås aldrig gjort.

Det var bara att hålla god min och se till att han försvann  ur lägenheten. Han kommer aldrig in där igen. Och jag går aldrig över hans tröskel igen. Det satte sina spår – jag vågade knappt gå ut i farstun.

Men så hände andra saker. Jag ringde någon som velat jobba med mig länge och som  jag funderat på länge, och vi kom överens om ett möte på Ritorno i lördags. Han var där före mig och såg till att vi fick plats (det var knökfullt och högt sorl), han hade förberett sig, och det blev riktigt – – –  (vågar inte uttala ett positivt ord av rädsla att jinxa) och jag satt hela tiden med ett stort leende i ansiktet. Vi kom oss inte ens för med att gå och hämta kaffe (förlåt, Ritorno!)

På senaste tiden har olika element gett mig impulser. Jag såg bakgrundsmaterialet till filmen The Shawshank Redemption (slutet av nittiotalet, Tim Robbins och Morgan Freeman), filmen La règle du jeu (Spelets regler, Jean Renoir, 1939, älskad av filmmakare) och stötte på annat, och de smälte samman och konstnärliga saker  klarnade än mer i min skalle.

Så där håller det på, och jag den rationella blir direkt vidskeplig. Tänk om allt går åt skogen om jag tar en annan ylletröja…?

Hade just ett  samtal med två högst städade bibliotekarier, frågade dem om de möjligen kände till något halvsunkigt ölhak med god belysning. Det blev en rolig konversation.

Och igår hamnade jag på Wasahof igen, kom in för att göra lite research men hamnade i baren i ett långt kul samtal med en trevlig tjej och en megaenergisk bartender. Tjejen och jag lyckades bli berusade på äppeljuice respektive apelsinjuice och kom in på allt möjligt som inte egentligen inte pratar om bara så där. Men vi var ju i en bar. Vi praktiskt taget vinglade när vi gick ut. Det är spegelneuronerna, kom vi överens om.

Senare/ Uppdatering: Vad är spegelneuroner? undrade Kerstin. Här är en förklaring:

Ett spegelneuron är ett neuron (en nervcell) som avger nervimpulser både när individen utför en viss handling, och även när individen ser samma handling utföras av en annan individ. På det viset ”speglar” neuronen beteendet hos ett annat djur som om observatören själv utförde det.

Dvs, när man ser någon slå huvudet i köksfläkten gör det lite ont i en själv. Och man gör en grimas som visar just det.

Och nu har jag traskat Sveavägen fram med köldröd näsa och rekat ”halvsunkiga ölhak”, eller snarare även det mesta i kafé- och dito-väg, varav få var särskilt sunkiga. Men det finns MÅNGA! Här och där var det fullt, på andra ställen satt enstaka medelålders personer i lugn och ro, på ett ställe satt ungdomar med datorer, osv. På ett visar man inte sport, utan musikvideoer på mängder av skärmar. Så kameran är full av bilder.

En annan sak jag gjort de senaste dagarna är att leta efter Ulf i MP´s valkampanjfilmer från 2014 på youtube. Och jag hittade honom. Det gjorde mig lugn att se honom som han var, precis som det gör mig lugn när jag rätt ofta (jag är ju närsynt!) ser folk på gatan som påminner om honom. Han blir på något sätt fysisk och närvarande, som i en snabb tidsresa, där då är lika verkligt som nu. Men jag blev också bekymrad, för det kändes som om inte allt var helt kosher ens innan han fick sin diagnos.  Han ses några ögonblick 4:49 här i film nr 1. Killen med hästsvans och glasögon mittemot Gustav Fridolin vid ett middags- eller lunchbord någonstans. Det finns ett eller två ögonblick till i andra avsnitt. Något är inte helt bra särskilt i de senare, men jag vet inte vad.

Som ni ser har jag inte sagt ett ord om Trump, genderdiskussion om vad en kvinna är, undermålig kärnkraftsavfallslagring, svenska politiska partier, Kinas expansion etc. Ber att få återkomma om det.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

2 reaktioner till “Uppsamlingsheat /Uppdatering”

    1. Spegelneuroner nu i inlägget!

      Jinxa: Till exempel att önska en skådespelare lycka till före en premiär i st f att ge en lyckospark, eller att nämna The Scottish Play vid namn.Kort sagt, dra på sig makternas missnöje genom att glädjas för högt åt saker, särskilt i förväg!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s