Har liten film på youtube…

Litet inhopp här: Den lilla auditionfilmen med Måns Clausen (4 minuter) ligger nu på tuben. Vill ni se den på plats. gå till yotube.com och sök på ”she´ll be here in 15 minutes”.

Annonser

Mera vardag /Uppdaterat, filmen Jätten.

Ser egentligen fram emot en hyfsat slö påsk, hoppas att det blir sol och noll is så att jag kan gå ut på promenad runt sjön, sitta framför datorn, läsa. (Jag försvinner från nätet i fyra dagar efter i morgon.) Det är fint idag, och på gården satt två tjejer på sina dunjackor, lutade mot en rostig postmodern blomlåda, och solade.

Det enda spännande som hänt förutom att jag sett lite film (om man har väldigt låga krav på spänning) är att jag traskade in på ett tunnelbanetåg och nästan hann förbi en sittande person, innan jag insåg att det var Can Demirtas  som spelade huvudrollen och delskrev manuset i förortsfilmen Måste gitt (=Måste dra härifrån). Den har jag sett och den är en av de få filmer som faktiskt har en självsäker och bra form, så jag stannade mitt i steget precis som i en amerikansk film, vände tillbaka och yttrade följande intelligenta replik: ”Det var du som gjorde filmen!”.  Demirtas nickade och log ödmjukt, med munnen full av snus tror jag, och jag fortsatte medan jag klappade honom kamratligt på axeln: ”Det var en jävla bra film!” och han tackade. (Ja, ni ser, man är som född till författare.)

Demirtas själv har flyttat från Rinkeby till Hammarbyhöjden för att ge ungarna en chans att lära sig bra svenska. Rinkebysvenska funkar inte optimalt i samhället, så är det, anser han i diverse intervjuer. Jag känner till fler som gjort likadant. Själv har jag under livets gång flaxat runt i stan från Söder (när Söder var Söder) till Abrahamsberg och tillbaka igen, till Vällingby (när det var nybyggt), Östermalm, Solna, Vasastan, Vallentuna (Kårsta) och nu Birkastan.

Ha det gott!

Uppdaterat/ Jo, jag har ju till sist sett den svenska filmen Jätten också. En recension på dvd-omslaget – ”hjärtskärande” – har avhållit mig, men nu lånade jag den, och blev inte  besviken. Johannes Nyholm har gjort den, och i huvudrollen finns Christian Andrén, som spelat teater i Sandviken och nu blev uttagen bland ett fyrtiotal sökande. Filmen nominerades till fyra Guldbaggar och CA fick  ovationer i Toronto.

Den handlar om en svårt handikappad man, kortväxt och med en missbildning, som inte kan tala men älskar två ting: sin mamma som han inte kan träffa – hon är psykiskt sjuk och låser in sig i sin lägenhet, men vid ett tillfälle ser de på varann genom brevlådan – och boule. Mannen, Rikard, har en skyddsängel i form av en hyvens medspelare som slussar honom genom privata svårigheter och till en boulefinal i Danmark. (När Rikard blir utsparkad ur sin bouleförening, bildar medspelaren och han ett eget lag. men de försonas med föreningen också.)

Det är mycket realistiskt och mycket drömskt och med hjärta och smärta, och den är en FILM. Inte en samling sketcher. Andrén och alla andra är väldigt, väldigt bra, och det slutar gott i någon slags himmel där Rikard i sin drömda gestalt av jätte i vildmarken efter sin död tar sin ledsna mamma, och sig själv i sin väldiga hand och allt blir bra.(Privat är Christian Andrén äkta make och pappa, ganska långt från sin rollfigur.)

 

 

 

 

Vardag i kyla, sol och stundande påsk. /PS

Märkeliga saker hända i vardagen. På den seriösa bogen sätter jag sätter ihop budget och ansökan och behöver därtill bl a ett fint foto av min skådis Lotten, och på den mer roande lyssnade jag häromkvällen till en rolig beskrivning av en mycket långdragen och meandrande svensexa som tog personen från krog till krog och drinkar och dans, med och utanför ursprungssexan. När jag mötte den det gällde var han svårt trött och hinkade i sig vatten för att inte få baksmälla, medan nya pigga kompisar ville ha med honom ut  på nya festligheter (han tackade nej).

Igår hamnade jag mitt i upprördheter på biblioteket, där arg personal hade blivit vansinnig på ”hundmannen” för att de ansåg att han sagt rasistiska saker till en och anklagat en annan för att vara nazist, förutom att han gjort alla de konstigheter som han alltid gör.

Mellan H och personalen stod jag och försökte berätta att han mer eller mindre fått hjärnan kokt, att han tänker i runstensslingor och inte förstår hur andra uppfattar det, och att han varit med om hemska saker. Inte lika hemska som jag! sa den ena argt och han har rätt närt det gäller de flesta svenskar, men faktiskt inte H. Och tvåan ansåg nu att jag anklagade ettan för att ljuga, vilket jag absolut inte gjorde (han är en mysig kille), och mitt i alltsammans försökte C hålla sig utanför det hela och ordna till ett möte mellan mig och en bokskrivande kompis – vi borde äta lunch, tyckte han, för kompisen behövde råd och jag behöver troligen någon som kan youtube.

Det blev nästan tragikomiskt – jag försökte förklara åt två håll utan att någon lyssnade och såg att H nu skojade, vilket man bara kan se om man känner honom, och den arga personalen benhårt höll på att även om hans hjärna delvis förstörts med elchocker, borde han i alla fall förstå vad just de säger. Jag anser de borde besinna sig – de har ett arbetsplatsproblem,  H slåss – bokstavligen – för sitt liv. Det hela slutade med att H sakteliga avlägsnade sig medan jag försökte återupprätta mina goda relationer med bibliotekarie och vakt, och C stack åt mig en lapp med namn och mailadresser.

Uppe i Rotundan kom Jenny lyckligt fram till mig och visade att hennes bok- och film-after-work nu finns i DN´s kalendarium, och A bredvid henne räckte fram penna och papper åt mig innan han ens sa hej – han vill veta vad min första bok heter, så att han kan läsa den. (Jag har nu DONERAT  ”Den sjätte natten” till biblioteket, eftersom de har de andra två. Om någon vill låna!) A och jag kommer väldigt bra överens, han älskar Norén och jag hatar Norén.

Allvarligare.Jag vill prata med Peter, jag vill VERKLIGEN prata med Peter. Jag vill träffa mina barnbarn och deras mammor, som fortfarande inte känner mig och borde göra det. Barnbarnen, särskilt den äldsta flickan, behöver en farmor. De behöver alla ännu en som vet mycket om deras pappa och som förenar dem. Jag vill hjälpa och stötta och vara där för allihop, och jag förlåter tystnader och oförskämdheter. Tro mig, jag har anledning att använda de orden, men jag vill väldigt gärna lämna dem bakom mig – bakom oss.

Kram till  barn och barnbarnen. Och Glad påsk till hela puben! (Kanada…? Sydkorea…? Fortfarande fascinerad av att Sveriges förmodligen minsta blogg har sina läsare utspridda över så många länder!)

PS/ Jag är också, på ett helt annat plan, orolig för MP, vilket har skymtat här rätt tydligt ett antal gånger. Igår diskuterade man på radio  förlusten av medlemmar i partiet, men den som uttalade sig för MP (jag tror det var partisekreteraren Amanda Lindh, men kan inte svära på det) missade helt tillfället att säga något riktigt vettigt till dem som seriöst undrar och vill veta hur partiet tänker tackla situationen.

Hon höll ett lätt hysteriskt valtal om allt som är fint och bra och så allvarligt är det inte, och nu ska vi verkligen ta i, osv. Givetvis vet hon bättre, men för lyssnaren lät det mycket konstigt och som bristande självinsikt. Intervjuaren försökte komma tillbaka till utgångspunkten, men det gick inte alls. Att säga att det inte finns problem (eller bara kalla dem ”utmaningar” som en del gör)  är nog inte rätt sätt att få tillbaka medlemmar och väljare. Planeten är i kris, S och MP är i kris, och det är allvarligt.

Jag vill veta hur P ser på det. Han brukar ha fingertoppskänsla för sånt här.

Såg just en idiotartikel av en moderat, som tyckte att MP borde lägga ner verksamheten, bland annat för att de inte inser att det ju innebär klimatrisker att lägga ner kärnkraften! Den mannen vet absolut ingenting om kärnkraft.  Andra anser att partiet borde kliva ur regeringen, gör sig av med karriärister – vilka de nu är – och börja om. Jag känner ingen i partiet (i alla fall inte sedan rätt många år) och kan inte svara på det sista, men att ett riktigt S och ett riktigt MP behövs, tror jag inte det är något tvivel om.

 

Bara en artikellänk – vart tog det roliga Sverige vägen?

Såg till min glädje den här artikeln i AB igår. Den handlar om forna tiders Hasse och Tage-humor – framför allt Mosebacke monarki, ett enormt roligt radioprogram.

Ännu tidigare hade vi Carl Gustaf Lindstedt och Arne Källerud som  käbblade i ett radioprogram där Arne var Carl Gustafs ”straight man” – dvs CG gjorde bort sig på roliga vis och Arne reagerade –  och ”Med plommonstop och paraply”, meden brittiskt torr Gunnar Björnstrand. Om ni kan tänka er varm och mänsklig humor med en vass egg, så var det vad vi skrattade åt. Sedan fick vi Helge Skoog och Janne Bergqvist, vi fick Babben och Ulla Skoog, och innan dess hade vi Birgitta Andersson, Kim Andersson, Katie Rolfsen.

Jag saknar det där. Att bara vara elak är inte humor, det krävs lite mer. Att bara vara elak eller överdriva är inte heller satir, det krävs lite mer. Det krävs livserfarenhet och självironi, det krävs att man kan slakta en företeelse och förlöjliga mänskliga brister, utan att slakta människor. Vi är alla människor, är grundtemat. Fast stundom vansinnigt fåniga, pösiga och väldigt felinformerade.

Kom tillbaka, humor som får oss att inse vansinnigheter samtidigt som vi skrattar åt oss själva – samtidigt som vi mår bra! Humor som katharsis, inte bara för humoristerna utan för oss allihop.

 

 

Hopp, förtvivlan, kreativitet, liv, poesi.

Jag undrar om hoppet verkligen är det sista som överger människan – jag börjar tro att et är kreativiteten. Dvs, själva organismen måste förstås hoppas lite för att få incitament att tuffa på med sårläkning och omhändertagande av glass och gurkmackor.

Ofta när jag travat runt och mått som absolut jäkligast – varje förälder vet att sånt här överlever man bara inte, och finns inget riktigt stöd utan t o m motstånd,  kan det helt enkelt inte gå ihop hur man än trollar med knäna – har jag förundrats över att jag alls kan röra mig, leva och tänka.

Hur kommer det sig att man inte helt enkelt faller ihop och dunstar bort enbart av det som hänt? Inte ens när man får totalt oväntade, aggressiva anfall från håll där man absolut inte väntade sig det och  när man absolut inte klarar det? Man knäcker ihop, man blir ledsen och förlorar förtroende (vilket i sig är en sorg) och den strandremsa man med möda kravlat sig upp på (eller rättare sagt, ens inre envist byggt små trappsteg till). Men, till ens överraskning, verkar det som om det finns en stålfjäderstyrka någonstans inom oss. Man är ett träd.

Och så är det kreativiteten. Den fungerar som en alldeles egen maskin. Precis som när jag led av svår sömnlöshet av en art som fick läkare att övertala mig att ta mot reguljär sjukpeng (tjugo år sedan, det varade några år) och ändå utan vidare fyllde i ett tättskrivet testpapper, där man skulle kryssa för synonymer, i rekordfart.

Till skillnad från maskinell verksamhet funkar kreativiteten som en ren njutning. Man ser saker för sig och skriver ner dem, prövar mot magkänslan, stryker att avsnitt och fortsätter, det är som att baka en superbröllopstårta, bygga ett hus som a/är perfekt uttänkt tekniskt och b/är estetiskt fullkomligt, och att komponera musik, allt samtidigt – och samtidigt som man njuter av resultatet (när det känns som det ska, det vill säga).

Man ska känna sig själv, sa filosoferna och min man, men man ska känna andra människor också. Min redaktör undrade hur i hela friden min polis Davidsson kunde känna att någon hon passerade i två sekunder av en kall skurk, och jag undrade förvånat hur man inte kunde det. Jag trodde alla kände på sig saker.

På samma sätt blev jag fånigt förvånad när det stod som råd i en filmmanusbok att man måste se scenen framför sig. Gör inte alla det? Hur går det att ens undvika, ser de bokstäver…?  Och när folk som läste mina ordrika manus inte fick känslan för det som hände i scenen, vilket ofta är väldigt starka emotioner. Jag såg ju personerna för mig, såg deras reaktioner och kände vad de kände, det var väl självklart, gjorde inte läsarna det också? Likaså när italienaren Braga noga förklarade i sin bok att man skriver dialog i ”beats”, dvs en del av en dialog kan ha en laddning, nästa en annan. Men det är väl också självklart? Jag mindes alla gånger jag satt och försökte förklara temposkiften för dem som skulle spela en dialog, och ibland möttes av blank stares. Utom av den som inte var skådespelare. Jag visste inte tillräckligt bra hur det jag skrev såg ut i andras ögon.

Så nix, jag hade  inte konkretiserat tillräckligt bra i texten (och då menar jag inte abstrakta saker som ”hon är ledsen”, det funkar förstås inte). Jag formulerade mig fel. Jag borde ha läst mer och fattat att jag, till exempel, kunnat förklara en del med musikalitet. Det här är musik, det finns noter men det är i dem du ska lägga din begåvning och känsla! Samma noter kan låta olika, beroende på vilken begåvning som sjunger dem. Mea culpa, mitt fel.

Franska producenter som, som det stod i en filmrecension idag, har ett starkt och motsägelsefullt förhållande till språk, hade kanske sett det annorlunda. Men nu är jag ju svensk-norsk in i hjärteroten, mer avslappnad i min inställning till litteratur och verbalitet. Min själ är inte fransk.

Så nu satt jag i morse och började en resa där hållplatserna redan finns, men rutten inte är klar. Att skapa och fundera över det, samtidigt, är den optimala sysselsättningen – hjärna, hjärta och kreativitet i samspel. Och så ta tag i det praktiska omkring. Det är också kul.

JUST NU är jag på poesimässa på Stadsbiblioteket. Det finns bord från tidskrifter och förlag runt hela Rotundan med roliga böcker, spännande titlar, oväntade omslag – det är en rikedom. Man kan hitta Rimbaud på ett bord och Malte Persson nyutkomna på ett annat.

Allt gott till alla.

(Just nu läser lyrikstjärnskottet Malte Persson i Rotundan, som är full av folk.)

(Och nu har jag pratat etik och identitet med B, som pluggar sådant och ville ha lite synpunkter.)

 

Inspirationsdag och två böcker om att göra film.

Jag är inspirerad idag och får en mängd idéer, både nya och förbättringar av sådant jag redan skrivit. Igår höll jag aldrig på att komma ur lägenheten, eftersom jag kom på nya saker som jag måste rusa tillbaka in och skriva ner med exakt rätt formulering innan jag glömde dem. Rusa in med uteskorna på det nytvättade vardagsrumsgolvet!

Jag har ju också läst en rad filmböcker för att få veta vad som rör sig i idéväg om hur man konstruerar en film.

Läst dem med en viss misstänksamhet, eftersom jag har skrivit och varit publicerad i omgångar sedan jag var ungefär nio år och fått uppfattningen att kunskap om t ex rytm i skrivande och hur man bygger upp något bör komma av sig själv. Inte för att jag har något emot input och tror att jag klarar allt själv – jag bad alltid folk läsa mina manus innan de nådde förlag, för man blir trots allt hemmablind, och är tacksam för alla goda råd jag fick.

Vilket var en några stycken, och ärliga. Lyckligtvis är jag inte överkänslig på det området. När jag skrivit klart, är mina alster inte mina bebisar, utan fullvuxna och får klara sig själva – jag står bredvid och blir förstås lycklig om de blir omtyckta, av ju fler dess bättre, men blir inte kränkt om någon inte gillar dem.

De två böcker jag just läst utgår från exempel ur verkliga filmer (det visade sig att jag sett de flesta, utom Batman och U-Turn). En av böckerna, Dialogue in action, är skriven av en entusiastisk italienare (Paolo Braga) som går helt på den konstruerande linjen och namnger varenda påbjuden skiftning i ett dialogmanus. Det känns som om någon räknar ut (ursäkta) den exakta procenten lubrikation som behövs för att framgångsrik erotik ska kunna utföras. Inspiration och lust existerar inte ens som någon sorts berusande förspel. Jag hade alltså inte precis taggarna ute – en stor del av min egen skalle är ju analytisk och det är intressant att veta hur folk tänker även när det gäller koncept 1 A, som man känner igen från hundratals filmer och kan utantill – men var definitivt i försvarsställning.

Mycket känner man alltså direkt igen, som till exempel när det gäller en dialog mellan två personer, där maktförhållandena växlar en eller ett par gånger, och som enligt Braga och filmindustrin måste sluta med att den ”besegrade” – oavsett om det är protagonisten (huvudpersonen) eller antagonisten (”motståndaren”) som vinner – står tyst och stirrar i det blå. Ett grepp som retat gallfeber på mig ända sedan jag först började gå på bio.  Det retar också den stillsamma mannen i DN-serien ”Medelålders plus”, som härförleden klagade på skådespelare som gått i ”stirrskola” och som dök upp i filmer han ser på TV.

En helt annan sorts bok, Att skriva filmmanus, är skriven av Fredrik Lindqvist, en svensk. Det stod två nästan sönderlästa ex på Filmhusets bibliotek. Han vann mitt hjärta när han beskrev hur han själv blir helt kallsvettig varje gång han ser en skräckfylld filmsnutt han själv skrivit, där en bil tycks köra mot en bergvägg och en säker undergång, medan kvinnan i passagerarsätet ber för sitt liv. Han vet hur det går, men han blir lika förbannat rädd. Och något liknande inträffar varje gång jag bläddrar i en av mina egna böcker för att hitta något jag behöver till något annat – jag kan inte sluta läsa! Jag måste se hur det går!

Lindqvist beskriver den jublande känslan av inspiration, men också de vanligaste reglerna för manusskrivande man bör känna till för att antingen tillämpa eller bryta emot. Han lyckas få hela boken att kännas feelgood, trots att han också utan omsvep eller förskönande talar om hur oerhört  svårt det är att få göra film, och hur producenter och konsulenter dränks i manus.

Vad man än känner och tycker finns det alltid korn av kunskap och inspiration man  kan ta till sig både av folk man håller med och får en aha-upplevelse från och av folk man ställer sig skeptisk till. Hur som helst blir man stimulerad!

 

 

 

 

Att prata om honom. /PS

Igår kväll gick jag ner i butiken för att köpa en banan, få en kaffe och hänga ett tag med Akan när han jobbade – hade inte bråttom hem till filmböckerna. (Jag gör det lite då och då, för vi har alltid något att prata om, och dessutom är det kul att titta på alla som droppar in, huvudsakligen sugna på tobak och godis – många i feststämning – fredagskväll!) Akan hittade ett sista ex av tidningen där minnesordet över Ulf är med, så nu har jag tre ex, ett till vart och ett av barnbarnen, om det kniper. Jag tror de behöver få läsa allt som finns skrivet om honom, och höra mycket om honom, framöver.

Akan bad att få läsa minnestexten. Sedan började jag berätta en rolig grej om Uffe som barn för honom, och det slog mig att det var länge sedan jag kunnat göra det, och det kändes fint att göra det nu. Nu finns det en till som vet lite om Uffe. Faktum är att han kände igen Ulf på den lilla bilden så fort vi kom till rätt sida.

Jag vill ju gärna veta mer om hur tjugofyraåringar ser världen, och till exempel film, så Akan tog telefonen och klickade fram en av sina älsklingsfilmer, en actionhistoria med många effekter och humor. ”Man ska inte se på film i en liten telefon!” sa jag. ”Men tänk dig att sitta i ett märkt rum och se film i den där!” protesterade Akan entusiastiskt.

Så där stod jag och kollade film, och jag måste medge att bilden var extremt skarp på den lilla skärmen, och fick en ny infallsvinkel till filmdialogartikeln – det blir mindre dialog i den typen av filmer, för vem vill lägga dialog på en fantastiskt koreograferad scen med explosioner och flygande bilar, pennor och kaffemuggar i slow motion och praktiskt taget 3D? Här gäller allt form!

Nyss sände jag Akan en länk till ett blogginlägg här, kallat ”Småkillar och genusattityder”. (Sök gärna om ni inte sett det! Det finns några meteorer med där också. Bloggen vill inte riktigt länka idag.) I det inlägget finns en bild av Uffe och Peter (Uffe t v) som nästan sjuåringar, och det visar hur smarta som räkor de var redan då, och hur snabbt de genomskådade mig när jag gjorde ett eget litet test med dem om könsrollsattityder. De var seriösa och skojade till det, och drev lite med mig, samtidigt!

Annars är det så där minus 5, tror jag, men tulpanstjälkar har redan börjat titta upp i de rostiga postmoderna lådorna på gården. Här har isen försvunnit från de flesta trottoarerna, men på Valhallavägen – dvs ute i orten – var det fortfarande frusen tundra när jag traskade bort mot Filmhuset.

/PS. (Ute i orten igen) Akan är inte den enda mysiga personen i butiken att prata med, måste jag framhålla! Där finns också Kristina, Maria, Basel, Faris och Emanuel, basen på bygget. Det är ovanligt trevligt gäng där nere nu, och jag har sett en antal passera under årens lopp.