Njutningsfull förnekelse? Horace hos Nordegren & Epstein – en förstockad man.

Lyssna på en av de mest häpnadsväckande intervjuer man någonsin hört, den Louise Epstein gör med Horace Engdahl i P1. Istället för att omedelbart hoppa in med vassa frågor låter hon honom trassla in och blotta sig själv.

Medan Engdahl fördömer andra i Akademien och hävdar att han inte kan bryta sitt löfte till den om tystnad, ursäktar han sina egna utbrott och sitt sätt att ta heder och ära av Sara Danius i en Expressenartikel med att han var så arg. Som vilken tonårspojke som helst. Och kan inte förstå att inte alla skulle kunna ha överseende med det och de avhoppade komma tillbaka. För han gillar ju dem.

Beträffande Arnault är han full av lovord för hans kulturklubb, för han hade ju så kul där och det var så spännande människor. Något olämpligt uppträdande har han aldrig sett och tycker de där kvinnorna som berättat hur de mer eller mindre tvingats eller skrämts in i förhållanden med Arnault nog är  lite skumma (och därmed tydligen också de Akademiledamöter och deras kvinnliga anförvanter som trakasserats, och artikeln som kom redan -97 brydde han sig inte om).  Nej, han har aldrig diskuterat saken med sin kompis Arnault (som han kallar vivör) , för ”vi grabbar pratar inte om sex”.

Grabbar pratar inte om sex…?

Det är så avslöjande. HE är en pojke, och han befinner sig i en romantisk bubbla där män som jobbar med kultur och lägger ner kvinnor (Horace tycker att samlag alltid är ett nederlag för kvinnan, så ”lägger ner” är nog ett uttryck som passar här) är gentlemän, och hur det sker vill han inte veta. Så alldeles väldigt praktiskt för vivören.  Inga obekväma frågor, gentlemän emellan! Kanske delar de några sneda leenden, bara? Och eftersom alla missförstått allting, måste ilskan mot Akademien bero på – kulturhat. (?)

Man kan höra hur han trivs med denna världsbild. Kultur + vilt sexliv, så ska det vara, och de två områdena ska noga skiljas åt. Det ena är ljuset, det andra är mörkret, och om Arnault verkligen skulle vara en skunk (vilket förstås är omöjligt, han bara ”uppvaktar kvinnor”), hör det mörkret och privatlivet till.

Som jag sagt förr: Jag tror, uppriktigt, att Horace Engdahl är en gymnasist från 1955. Och jag tror ingenting kan ändra det. Om det skulle ske, tror jag HE skulle hamna i en kris.

 

 

 

Annonser

Från knyt(-blusdemonstration) till snyt.

 

För första gången på väldigt länge är denna publikan (alltså någon som har en pub) förkyld. Med feber, skulle jag tro. Inte topp tunnor jättesjuk med hostattacker, men ändå. Det kan bero på att fönster hemma mot mitt bättre vetande har fått stå på glänt – det var ju så varmt! – och att jag suttit nere på butiken på hörnet och löst korsord, medan folk yrt in och ut. Igår en massa glada människor som skulle sjunga i kör i Filadelfiakyrkans enorma sal.

Samtidigt har jag ffg på månader kunnat känna den fina doften av regn. Det går väl inte ihop med dåliga övre luftvägar?

Hur som helst, idag på morgonen har jag legat i sängen och läst Vanity Fair och druckit kaffe. Varm dryck och Vanity Fair är faktiskt av nöden när man är sjuk. Eftersom diverse bihålor alltid är involverade och mössan inte var torr efter senaste tvätten, knöt jag en kofta runt huvudet. Ändarna hänger ner över axlarna, så jag ser ut som Pirates´ of the Caribbeans morsa. Som är lätt dimmig på ögonen och dessutom tycks titta för djupt i glaset, att döma av den röda näsan. (Men nä, det har inte hampat sig så att jag har druckit vin eller något annat sprithaltigt sedan senaste Wasahofbesöket för rätt länge sedan.)

Kände mig krasslig igår, så jag pälsade på mig redan då (för att åka till Centralen och köpa Vanity Fair, kände vartåt det barkade), och det såg rätt kul ut med mig i hoodie, kappa och damig poncho, där jag stod bredvid en ung kille i jeans och t-shirt. Nu tänker jag gå ut likaledes varmklädd (utan huvudkofta dock) och blogga detta aktstycke för att förklara varför jag måhända är lite absent ett tag och se om någon skickat ett snällt mail eller så, eller om all världens ledare plötsligt bestämt sig för global fred, mänskliga rättigheter och fungerande välfärd. Samt snygga, lagom låga hus med grönområden omkring och fina lekplatser.

Pyttipannablogg i april

När jag satt och skrev i morse ingrep correctfunktionen. (Jag stavningskollar allt jag skriver i spänd förväntan på vilka tokiga förslag jag ska få.) Den här gången  hade jag skrivit ”banvaktsdottern”, och corrcetgrunkan föreslog – ”bananvaktsdottern”!

Underbart. Det roligaste sedan den tyckte jag borde byta ”dödstrött kvinna” mot ”dödströdd kvinna” (dödströdd!) därför att kvinna ju inte är neutrum.

Det jag skrev om var en stumfilm som snabbrecenserades i FilmJournalen 1921  (tack igen för den inbundna tidningssamlingen, Skogsgurra!)   Den hette Behold your daughter och handlade just om en snäll banvaktarfamilj, där dottern förfördes av en elak inspektör och allt gick åt skogen. Vansinne och mord följde.

Solen skiner och folk putsar fönster, jag också. Jag läser mina gamla filmböcker, just nu om tiden kring ljudfilmens entré. Problemet är att mina ögon inte vill läsa, de värker och har sig. Särskilt när de förväntas kolla in gulnade pocketar från 60-talet med tät text.

Jag maildiskuterar låsta artiklar på DN:s sajt med Martin Jönsson som har ansvaret för det, och han påpekar förstås att pressen behöver pengar och prenumeranter för att god journalistik ska överleva, och jag förstår givetvis men föreslår fler (stillastående!) annonser för att i alla fall lätta lite på trycket – måste t o m minnestexter, som min och Gustav Fridolins/Peters över Uffe, vara låsta? Annonsintäkter räcker inte och man får bara läsa tre artiklar gratis på nätet i veckan, svarar MJ, och just den policyn har inte gått in hos mig. Jag trodde vissa artiklar var låsta från början och andra inte. Kan det vara så?

Vi måste få fart på tidningsläsandet. Släpp digitaliseringen som ny helt går överstyr  på skolorna och för in tidningar på papper, säger jag, lägg bort telefonerna och lär ungarna att läsa artiklar, och diskutera dem!

Såg att någon hittat ett tidigare inlägg, Hur kunde alla vara blonda?, så jag tittade på det, och det handlar om något jag aldrig hört någon tala om förut – det faktum att i de flesta svenska ljushyade familjer (få mörkhyade fanns) såg medlemmarna rätt olika ut när det gällde hår- och ögonfärg. Och blonda barn blev ofta mörkare när de växte upp (som mina, t ex). Och hur jag som litet barn reagerade på det.

Och inatt är det Kulturnatt i Stockholm, med öppethållande på många håll. På Stadsbiblioteket firar man också att byggnaden fyller år. Det är en ständig ström av turister här på huvudbiblioteket, vilket är kul. En gång när jag filmade uppe på ett av gallerierna, råkade jag få in en ung man på samma galleri på andra sidan Rotundan, han gick baklänges med telefonen framför sig och filmade sin promenad. Det såg underbart seriöst ut.

Trevlig helg!

 

Jens & Peter tycker saker om Stortorgsmanifestationen, och pressmeddelandet från Akademien är ute. /Uppdaterat: En intressant Peterkrönika om litteraturpriset.

Pressmeddelandet kan läsas här , på Akademiens hemsida. En hyfsad pudel, men det låter lite märkligt att Jean-Claudes övergrepp som pågått i decennier inte skulle ha varit kända av samtliga 18 ledamöter – ingen stor grupp. Särskilt som Sara Danius förklarat att inte bara kvinnor på Arnaults och Frostensons kulturscen Forum, dvs anställda, utställare och besökare, utan också ledamöter och deras kvinnliga anförvanter utsatts.

Jag blir som sagt  inte glad av Expressens Jens Liljestrands och  Aftonbladets Peter Kadhammars kulturreportage från manifestationen – nedlåtande, och rätt fientliga. Kadhammar kallar oss en ”ilskna”, medan jag uppfattade något helt annat – en känsla av sammanhållning och befrielse. Ropen att alla ska avgå hamnade i centrum i reportagen, vilket måste ha glatt initiativtagarna till dem, särskilt om de (som jag inte alls vet men misstänker) ville provocera.

Jens&Peter kan bara inte ta det hela på allvar och ser oss som var på torget – tydligen inklusive män, flickor och tonårspojkar – som en homogen, mansfientlig massa, ungefär som man brukar betrakta grupper man har fördomar emot. Ödmjukhet existerar inte. Man måste raljera. Kadhammar slutar dessutom med en hänvisning till Marie Antoinettes ökända ord som hon aldrig ska ha uttalat – ”om de inte har bröd, kan de inte äta bakelser?”. Ingen snygg rapportering från någon av dem.

Uppdaterat. Först nu har jag sett Peters väldigt intressanta krönika om Nobelpriset i litteratur, hur det tas och kan tas emot (kan du inte maila om nya krönikor direkt, P?) . Den kom för en vecka sedan, och har en vinkel som jag faktiskt inte sett förut. Bravo!

 

 

Jo, kära ledamot, det är kris.Och strax en demonstration. /Och hur blev den? Uppdatering.

Göran Malmqvist,ärevördig seniorledamot i Svenska Akademien, tycker inte att det är kris och undrar vad Sara Danius har bidragit med – en halsduk? (Han refererar förstås till knytblusen.)

Man får en känsla, rätt eller fel, av att han tycker att nu när två av tre bråkiga damer visats ut, kan väl folk lugna ner sig och den tredje, Stridsberg, bestämma sig för om hon också vill ut i korridoren eller ej.

Vad han inte tycks lägga vikt vid, skulle jag tro, är att Akadmien nu inte är beslutsmässig eftersom den endast har 11 fungerande ledamöter i st f tolv, och att det är ett mycket större paradigmskifte på gång. Det gäller inte bara bättre regler för utträde, utan en hel människosyn som påverkat ledamöternas omdöme och handlingar – vilket understötts av tystnadskulturen. Horace Engdahls nu ökända artikel som attackerade Danius utan återvändo är en bjärt illustration till det, till en tid som jag hoppades och trodde var förgången någon gång på sjuttiotalet.

Själv ser jag gärna t ex Sara Lövestam och ev Jonas Khemiri (känner inte till hur han är som person)  som nya ledamöter, och att Stridsberg sitter kvar. Och strax åker jag – dock utan knytblus, numera ofta stavat knutblys – till Gamla Stan, där en manifestation hålls utanför Börshuset klockan fem.

UPPDATERING. Jag har snabbläst några reportage om demonstrationen, men inte sett TV-bilder. Det jag har läst är rätt vinklat, ger intryck av en mängd hysteriska fruntimmer som ”skanderar”. Bitr. kulturchefen Jens Liljestrand i Expressen skriver rätt frustrerat och föraktfullt om ”kulturtanter” och klagar på att de män som lämnade arbetet i Akademien – Östergren, Englund, Espmark – inte nämndes med ett ord.

För det första var Stortorget packat med folk, som ni nog sett. Några hade knytblus, andra inte, och där fanns uppklädda kvinnor och vardagskvinnor, äldre damer med käpp som kämpat sig dit vilket jag tycker skulle beundras, inte ses ned på, unga tjejer, barn – och en hel del män. ”Massan” var lugn och samlad, lyssnade på tal, och buade ibland (Horace på tapeten), höll med ibland, skrattade ibland, applåderade en hel del.

Stämningen var både seriös, befriad och uppsluppen. ”Skanderandet” började ärligt talat med kraftfulla karlröster som skrek från ena hörnet av torget ”Ropen de skalla, avgå alla!” vilken en del instämde i, andra inte, bland dem jag. (Varför skulle Stridsberg bort…?) De skrikande männen och deras rätt förvånade följare var inte någon central punkt av demonstrationen, och jag misstänker att dessa karlar var några lustigkurrar som fick med sig rätt många, dessvärre.

De tre männen kunde ha nämnts, men de var inte huvudpunkterna, det var denna våg av indignation som uppstod  när Sara Danius (som själv en gång tackat ”kulturprofilen” i sin bok) insåg att man kunde vända och göra upp med den sunkiga jäv- och kvinnoföraktarkultur och började göra något och  fick en hel tradition  emot sig som en mindre tsunami. Och manövrerades bort. Grundbulten i hela konflikten är faktiskt denna tradition.

Det jag var mindre glad över var några väl politiskt inriktade tal från L, F! och Mona Sahlin. MS tappade bollen totalt när hon efter morden på Pela och Fadime skulle göra upp med den s k hederskulturen och inte lyckades göra någonting, så jag är inte så pigg på henne i dessa sammanhang. Katarina Wennstam är en talare av guds nåde och hade förmodligen inte behövt mikrofon. (Hon är redig också – passar på en Akademistol?) Litteraturvetaren Beckman uttryckte sig väl.

Protesterna fortsätter. Det är inte den första vågen i kvinnofrigörelsen jag sett, men för varje våg mutar vi in ännu ett område, så det är bara att hänga i. Vi kommer att även fortsättningsvis förminskas och förvanskas och kallas tanter och knytblusar och irritera kulturmän, det får inte hindra oss.

Efteråt var jag helt slut, hamnade på 7-Eleven för att äta en korv, stötte ihop med andra från Stortorget och bytte recept och talade svenska ordstäv med Faris (från Pakistan). Det väckte mig precis lagom – så att ni kunde få den här rapporten.

Vad Akademien sysslade med under tiden där inne i huset, vet jag inte än.