Jo, kära ledamot, det är kris.Och strax en demonstration. /Och hur blev den? Uppdatering.

Göran Malmqvist,ärevördig seniorledamot i Svenska Akademien, tycker inte att det är kris och undrar vad Sara Danius har bidragit med – en halsduk? (Han refererar förstås till knytblusen.)

Man får en känsla, rätt eller fel, av att han tycker att nu när två av tre bråkiga damer visats ut, kan väl folk lugna ner sig och den tredje, Stridsberg, bestämma sig för om hon också vill ut i korridoren eller ej.

Vad han inte tycks lägga vikt vid, skulle jag tro, är att Akadmien nu inte är beslutsmässig eftersom den endast har 11 fungerande ledamöter i st f tolv, och att det är ett mycket större paradigmskifte på gång. Det gäller inte bara bättre regler för utträde, utan en hel människosyn som påverkat ledamöternas omdöme och handlingar – vilket understötts av tystnadskulturen. Horace Engdahls nu ökända artikel som attackerade Danius utan återvändo är en bjärt illustration till det, till en tid som jag hoppades och trodde var förgången någon gång på sjuttiotalet.

Själv ser jag gärna t ex Sara Lövestam och ev Jonas Khemiri (känner inte till hur han är som person)  som nya ledamöter, och att Stridsberg sitter kvar. Och strax åker jag – dock utan knytblus, numera ofta stavat knutblys – till Gamla Stan, där en manifestation hålls utanför Börshuset klockan fem.

UPPDATERING. Jag har snabbläst några reportage om demonstrationen, men inte sett TV-bilder. Det jag har läst är rätt vinklat, ger intryck av en mängd hysteriska fruntimmer som ”skanderar”. Bitr. kulturchefen Jens Liljestrand i Expressen skriver rätt frustrerat och föraktfullt om ”kulturtanter” och klagar på att de män som lämnade arbetet i Akademien – Östergren, Englund, Espmark – inte nämndes med ett ord.

För det första var Stortorget packat med folk, som ni nog sett. Några hade knytblus, andra inte, och där fanns uppklädda kvinnor och vardagskvinnor, äldre damer med käpp som kämpat sig dit vilket jag tycker skulle beundras, inte ses ned på, unga tjejer, barn – och en hel del män. ”Massan” var lugn och samlad, lyssnade på tal, och buade ibland (Horace på tapeten), höll med ibland, skrattade ibland, applåderade en hel del.

Stämningen var både seriös, befriad och uppsluppen. ”Skanderandet” började ärligt talat med kraftfulla karlröster som skrek från ena hörnet av torget ”Ropen de skalla, avgå alla!” vilken en del instämde i, andra inte, bland dem jag. (Varför skulle Stridsberg bort…?) De skrikande männen och deras rätt förvånade följare var inte någon central punkt av demonstrationen, och jag misstänker att dessa karlar var några lustigkurrar som fick med sig rätt många, dessvärre.

De tre männen kunde ha nämnts, men de var inte huvudpunkterna, det var denna våg av indignation som uppstod  när Sara Danius (som själv en gång tackat ”kulturprofilen” i sin bok) insåg att man kunde vända och göra upp med den sunkiga jäv- och kvinnoföraktarkultur och började göra något och  fick en hel tradition  emot sig som en mindre tsunami. Och manövrerades bort. Grundbulten i hela konflikten är faktiskt denna tradition.

Det jag var mindre glad över var några väl politiskt inriktade tal från L, F! och Mona Sahlin. MS tappade bollen totalt när hon efter morden på Pela och Fadime skulle göra upp med den s k hederskulturen och inte lyckades göra någonting, så jag är inte så pigg på henne i dessa sammanhang. Katarina Wennstam är en talare av guds nåde och hade förmodligen inte behövt mikrofon. (Hon är redig också – passar på en Akademistol?) Litteraturvetaren Beckman uttryckte sig väl.

Protesterna fortsätter. Det är inte den första vågen i kvinnofrigörelsen jag sett, men för varje våg mutar vi in ännu ett område, så det är bara att hänga i. Vi kommer att även fortsättningsvis förminskas och förvanskas och kallas tanter och knytblusar och irritera kulturmän, det får inte hindra oss.

Efteråt var jag helt slut, hamnade på 7-Eleven för att äta en korv, stötte ihop med andra från Stortorget och bytte recept och talade svenska ordstäv med Faris (från Pakistan). Det väckte mig precis lagom – så att ni kunde få den här rapporten.

Vad Akademien sysslade med under tiden där inne i huset, vet jag inte än.

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s