Pyttipannablogg i april

När jag satt och skrev i morse ingrep correctfunktionen. (Jag stavningskollar allt jag skriver i spänd förväntan på vilka tokiga förslag jag ska få.) Den här gången  hade jag skrivit ”banvaktsdottern”, och corrcetgrunkan föreslog – ”bananvaktsdottern”!

Underbart. Det roligaste sedan den tyckte jag borde byta ”dödstrött kvinna” mot ”dödströdd kvinna” (dödströdd!) därför att kvinna ju inte är neutrum.

Det jag skrev om var en stumfilm som snabbrecenserades i FilmJournalen 1921  (tack igen för den inbundna tidningssamlingen, Skogsgurra!)   Den hette Behold your daughter och handlade just om en snäll banvaktarfamilj, där dottern förfördes av en elak inspektör och allt gick åt skogen. Vansinne och mord följde.

Solen skiner och folk putsar fönster, jag också. Jag läser mina gamla filmböcker, just nu om tiden kring ljudfilmens entré. Problemet är att mina ögon inte vill läsa, de värker och har sig. Särskilt när de förväntas kolla in gulnade pocketar från 60-talet med tät text.

Jag maildiskuterar låsta artiklar på DN:s sajt med Martin Jönsson som har ansvaret för det, och han påpekar förstås att pressen behöver pengar och prenumeranter för att god journalistik ska överleva, och jag förstår givetvis men föreslår fler (stillastående!) annonser för att i alla fall lätta lite på trycket – måste t o m minnestexter, som min och Gustav Fridolins/Peters över Uffe, vara låsta? Annonsintäkter räcker inte och man får bara läsa tre artiklar gratis på nätet i veckan, svarar MJ, och just den policyn har inte gått in hos mig. Jag trodde vissa artiklar var låsta från början och andra inte. Kan det vara så?

Vi måste få fart på tidningsläsandet. Släpp digitaliseringen som ny helt går överstyr  på skolorna och för in tidningar på papper, säger jag, lägg bort telefonerna och lär ungarna att läsa artiklar, och diskutera dem!

Såg att någon hittat ett tidigare inlägg, Hur kunde alla vara blonda?, så jag tittade på det, och det handlar om något jag aldrig hört någon tala om förut – det faktum att i de flesta svenska ljushyade familjer (få mörkhyade fanns) såg medlemmarna rätt olika ut när det gällde hår- och ögonfärg. Och blonda barn blev ofta mörkare när de växte upp (som mina, t ex). Och hur jag som litet barn reagerade på det.

Och inatt är det Kulturnatt i Stockholm, med öppethållande på många håll. På Stadsbiblioteket firar man också att byggnaden fyller år. Det är en ständig ström av turister här på huvudbiblioteket, vilket är kul. En gång när jag filmade uppe på ett av gallerierna, råkade jag få in en ung man på samma galleri på andra sidan Rotundan, han gick baklänges med telefonen framför sig och filmade sin promenad. Det såg underbart seriöst ut.

Trevlig helg!

 

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s