Grejer blir gjorda. Hur det nu går till.

”Dra in magen”, sa Magnus. ”Vilka krav du har!”, sa jag.

Magnus är den som hyr ut kamera till mig, och nu provade jag en ryggsäcksgrunka som via en ställning och ett snöre framför min näsa kan hjälpa till att  hålla kameran stadig när jag filmar Mats medan han går mot mig och jag backar. Men grunkan (som var himla tung) hjälper egentligen bara mot skakningar, inte gungeligung, så den funkar inte i mitt fall. (Jag är fena på att inte skaka med kameran, däremot inte på att gå utan att bilden rör sig.)  Får ta en backuppbild från sidan. Riktig steadycam finns det troligen inga pengar till.

På något vis har jag nu fixat att fixa kamera, till min egen häpnad, så rätt snart börjar vi spela in.

Igår gick Mats och jag och kollade in inspelningsplatser och träffade först en trevlig polis. Filmen är ingen deckare öht, men poliser ska synas lite, är det tänkt. Polisen måste först höra sig för om filmen har några politiska under- eller övertoner, och det har den ju inte, så de kan ställa upp. Sedan hade jag ju redan märkt när jag traskade runt där tidigare att man inte får filma polishusen längre, för de är skyddsobjekt. (Men finfina bilder finns t ex på kriminalvårdens hemsida!)

Det där känns tokigt, eftersom vem som helst ju kan se dem, de är inte precis osynliga, och givetvis plåta dem i smyg. Man kan söka tillstånd, och det ska jag göra. Men vår polisbekant kunde inte lova att det blir ja, och jag tänker inte filma utan lov, så Mats och jag hittade traskade vidare och en alternativ plats för honom utan polishus i bild. (Han ska stå på gatan och ringa in till sektionen för grova brott och ha synpunkter på hur de behandlar sina kolleger. Egentligen ska han också kalla polishuset för ”Metropolis”, men det går ju inte nu.)

Vi tog lite provscener med gamla kameran och fortsatte till Centralen, där jag tog en kul avståndsbild av en idogt traskande Mats. Hade tänkt ta den uppifrån utgången mot Klarabergsviadukten, men halva golvet nedanför är upptagen av TV-sändningar, så vi fick flytta till andra sidan. Och det funkade bra också.

Jag märkte att jag har blivit beskyddande mot Mats, och han mot mig. När vi ska gå över gatan har jag en tendens att sträcka en hand framför honom så att han inte ska promenera ut framför en bil, och planera inspelningen så att den passar honom, och han bjuder på kaffe och ostmacka. (Detta filmbolag har inte råd med catering, se.)

Det vore bra med två skådespelare till, en kvinna och en man. Håll en tumme för att jag hittar dem. Men det funkar utan också – det är det fina med att vara den som skriver också!

 

 

 

Annonser

Livet drar liksom lite försiktigt i en.

Till exempel mina pubgäster, utan att ens behöva säga något – de hittar roliga inlägg från förr, och så går jag dit, nyfiken som jag är, och hittar glada saker.

Och så skriver Patrik att nu ska Stadsbibliotekets programblad ha text, faktiskt idag (han skrev i fredags) och ska han skriva eller kan jag knåpa ihop något..? Skriv du! ber jag, som inte vet om jag fixar det. Men givetvis fixar jag det. Jag tror rubriken blev ”Vad händer när författaren börjar filma?” eller liknande.

Och så måste det bli en bild. Jag kör igång gamla datorn – den startar på andra försöket, den ÄLSKAR värme – och hittar en oskarp grej med mig bakom en filmkamera. Skickar den, men… äsch, jag försöker ta en vanlig huvudbild också. Måste alltså försöka fiffa till mig. (Detta var igår). Hu, jag som inte brytt mig om hur jag ser ut på länge SER nu att jag verkligen verkar ha sovit under en bro. Ingen tittar på små programbilder, förstås – utom ifall människan inte ser klok ut!

Så idag rullade jag upp håret (muttrande), mejkade mig en aning och tog säkert tjugo bilder. Varav en blev OK. Så den for iväg till Patrik.

Den skrivna och planerade men fortfarande ogjorda filmen fick i detta sammanhang ett arbetsnamn, Saras vänner. Imorgon tar jag med Mats för att träffa poliser som ska synas i filmen (måste dessutom söka tillstånd för att filma byggnaderna, märkte jag när jag var ute och rekade igen igår.) Och idag träffar jag en tjej som gärna är med och som ska testa för en av de tre rollkaraktärerna – som f ö inte träffar varandra.  Jag har två kandidater till den kvarvarande rollen, men de har inte blivit tillfrågade än.

Och så kan jag ju inte låta bli att läsa Michael Wolffs bok om Trump, Fire and Fury. Det fanns ett enda ex kvar av det engelska originalet att låna i Stockholm, på ungdomsavdelningen Lava på Kulturhuset, så då åkte jag dit och grabbade tag i det.

Björn af Kleen har ju intervjuat författaren i DN, och jag mailade faktiskt BafK som jag inte känner och frågade om boken var värd att läsa, eftersom jag är a sucker for facts och Wolff har tagit sig friheter, enligt egen utsago i intervjun. Jodå, svarade BafK, man får en hyfsad uppfattning i alla fall. Varpå jag alltså lånade boken och passade på att föreslå BafK att intervjua Al Gore, klimatalarmisten och -utbildaren, f d vicepresident, vald till president men bortfintad. Låter bra, tyckte BafK. Hoppas han gör det och att det funkar. (Det är midterms i USA och val i Sverige, skrev jag, viktig info!)

Så hur är boken? Ja, MW retar mycket riktigt gallfeber på mig. Det mesta är säkert väl underbyggt, men han  har en tillbakalutad flanörstil som tar plats och lite överskuggar själva historien, man får inte riktigt grepp om vilka stämningar som faktiskt rått mellan folk i Vita Huset och vilka MW antar har rått. Det bästa hittills är att han återgett ett helt tal som Trump höll för CIA-folk. Det mest oseriösa, vimsiga, konstiga tal man någonsin sett.

Och så skrev jag ett ledset mail till Expressens Karin Pihl igår, eftersom jag tycker det är slarvigt och dumt att som hon gjort likna kvinnohatande manliga kränkta oskulder (de har ju en förening) vid feminister, som ju ”hatar män för att de är män”. Har aldrig träffat en enda manshatande feminist, skrev jag, faktiskt ingen manshatande kvinna öht genom ett långt liv. (Mailet gick inte fram, men en annan Expressenjournalist var snäll och såg till att det kom det det skulle.) Och vem stod nyss på biblioteket och lånade Philip Roth (nyss avliden amerikansk författare) för att bilda sig, om inte denna journalist? Så jag sa goddagens men inget mer, för man kan ju inte grabba tag i en stackars intet ont anande människa och börja diskutera ute i Rotundan bara så där.

Och så är det Fridolin, utskälld i dagens Expressen. Jag skrev precis som andra när det begav sig att GF förlorade sin heder när Romson gick och inte han, men det ständiga hackandet irriterar mig. (Även om en del av media också äntligen börjat peka på att MP faktiskt fått genom en hel del.) Jag har länge velat prata med honom, om än bara en kvart, för att höra om Uffe, men nu också för att få veta mer om andra ting. (Jo, han har skäppan mer än full, men wtf.) Jag ska gå till MP´s sida och läsa de där hundra punkterna de har jobbat fram, och undrar om just flygskatt är den bästa huvudpunkten inför valet. Ändamålet är ju gott, men stressade människor kan tyvärr lägga huvudvikten vid att man blandar sig i deras efterlängtade semestrar, alternativt tycka att skatten ändå är så löjligt låg. Damned if you do, damned if you don´t.

Jag är ingen diplomat, men jag är en envis jäkel, och jag tror hett på mänsklig värme, fred, rättvisa, love and understanding, och på att rädda planeten. För den är riktigt illa ute.

 

 

Grattis…

…idag på Mors Dag  till alla som är eller har varit mammor,  som funkar som mammor, eller känner sig som mammor.

Lite söndagsgodis: Det första fotot av en kvinna i USA . Och uppföljaren så skulle hon sett ut idag . En läsare hittade det första inlägget om fotot från – håll i er – 1839.

Om man känner sig lite pank kan man också ha nytta och nöje av långt ringfinger och rik? – missa inte alla roliga kommentarer!

 

 

Filmpromenad i solen.

Mats kom till biblioteket och vi gick genom var filmen ska visas, och hur vi kan spela in på ett sätt som funkar för honom. Provinspelningen var verkligen till nytta. Sedan gick vi ut i solen och tittade på puben där han ev ska vara under en av de sista scenerna i filmen – och sjunga för en kvinna! (Han sjunger också.) Och så traskade vi vidare och kikade på Urban Deli som han aldrig varit inne på, och pratade om film och statsministermord (det skedde ju just i den hörnan). Han kommer också att stå och vara arg utanför polishuset, eftersom hans roll månar om en traumatiserad polis.

Enligt min fysik är jag i prima trim, och enligt Mats fylld av skaparkraft och energi. Jag hoppas det stämmer. Patrik ska intervjua mig i september – han älskar att prata med författare och konstnärer, han gör det ofta och han gör det bra, så det ska bli spännande. Så jag skickade honom lite bakgrundsförslag om hur vi kan prata film.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är att jag fortfarande, efter katastrofen, har svårt för direkt och tydlig ovänlighet. Igår gick jag för att lyssna på en programpunkt. Jag känner ju de flesta i omgivningen och började säga rara saker till dem innan de hade börjat, men blev plötsligt tillsagd av en råtta till kvinna på den lilla scenen – ”SÄTT DIG NER! SITT NER!” Hon röt, stirrade ilsket på mig och pekade på en stol. Klart missförstånd, men att vara otrevlig mot publiken är ingen bra grej.

Som vanligt tappade jag hakan, och det gick inte att stanna kvar. Jag åkte hem och satte mig ett tag på 7-Eleven för att lugna ner mig. Eftersom jag har dessa solbrillor, kan jag gråta utan att störa någon. Så – ”På Seven Eleven, där satt jag och grät”. Faris var där och gav mig en mugg vatten och lät mig vara i fred, och jag tittade på folk och samlade mig och kunde gå hem.

Och nu är det OK.

Fotnot. Bibeln: ”Vid Babylons stränder där satt vi och grät.” Boktitel: ”På Grand Central Station där satt jag och grät.”

 

 

Snabbinhopp om dagen på Filmhuset igår.

Dagen anordnades av Stêrk Production, och här är programmet.

Tyskland som ovanligt nog var först här idag, har nu fått sällskap av Sverige, Storbritannien, USA och Norge. Och Måns Clausenfilmen på youtube har setts 300 gånger – inte så dumt för en helt oannonserad grej out of the blue – medan ”Peter Gardiner ser skum ut” (12 sekunder) har setts ungefär 125 gånger.

Alldeles nyss roade sig en bekant här på biblioteket med att tussa ihop mig (ateist) med en annan bekant, som är kristen, och log lätt sadistiskt medan jag utstod  omvändelseförsök.

Varför vill vissa kristna (inte alla!)  på död och pina omvända en? Nu fick jag höra allt igen om att kristendom är kärlek, och att ”du tror inte på Gud, men han tror på dig”, vilket jag faktiskt bemötte med ”det är det dummaste jag har hört”, i vänlig och artig ton. Jag orkar inte beata kring den bushen längre. Lev och låt leva! (Han ställde också den konstiga frågan: ”Älskar du koltrastar?”) Det slutade med att jag traskade iväg (till väntande dator!) medan de tu letade efter Södergrandikter som handlade om Gud och tillit.

Efter att ha dystrat omkring hemma ett bra tag – sjukdom och depp – tog jag mig ut i solen, klart fysiskt piggare, och traskade runt Karlbergskanalen (ca 4 kilometer). Undrade hur jag skulle klara Djävulstrappan så otränad. (OK, den är som sagt bara ca 70 trappsteg och en normaljoggare studsar lätt uppför den till Sankt Eriksterrassen.)

Men det är ingen ordning på allting. För åratal sedan tappade jag andan där om jag slöat en halv vecka, men nu susade jag upp som ingenting. Det går inte ihop! Jag kan ju inte bli äldre, ledsnare, passivare OCH i bättre form, samtidigt? I dare min son Peter, som inte heller är maxrörlig just nu, vad jag vet. Joggar du uppför den?

Jaha, det här skulle bli ett snabbinhopp, och nu blev det dagens inlägg #2, helt oformligt på alla ledder. Och mina besökare har läst mycket mer per person än de brukar.Precis som igår. (Och Mats har mailat att han visst fixar att göra film, han lever just nu med sin roll Sigge – ett namn som passar honom perfekt.)

Visst ja – Svenska Akademien. Tre avhoppare vill komma tillbaka, förutsatt att Horace Engdahl lämnar sin stol, eftersom han tycks ha skyddat den s k Kulturprofilen i många år. Men Engdahl har fortfarande inte förstått att det inte längre funkar med överlägset akademi-studentikost bemötande. Att han är rädd att förlora sin identitet är högst förståeligt, men han envisas med att ständigt måla in sig i nya hörn. Samtidigt meddelar hovet att de tio som är kvar som arbetande ledamöter inte kan välja in nya medlemmar förrän de är tolv igen, som stadgarna föreskriver. Och Engdahl kan knappast tvingas ut.- Låst situation.

Och nu har någon hittat min recension av svenska filmen Bröllopsfotografen från 2010. Kul!

 

 

 

 

 

 

Här och nu.

Det här är ju pub-bloggen utan kommentarer, men jag ser att en del av dem som kommer in fortfarande  läser om Ulf, kanske några av dem har känt honom och längtar efter honom. Andra läser fortfarande om konstig pennhållning, och idag hittade någon en gammal bild av mig i inlägget ”I Kårsta”. Idag har det hittills varit få här, men de har läst och läst om allt möjligt – särskilt i Tyskland. (Senare: Medan jag skrev det här inlägget, kom ännu en person in och läste om Uffes begravning.)

I början skrev jag mycket om sorgen, om hur universum och all mening dog och allt tog slut, om hur allt blev sorg – träden, husen, gatorna. Och nu vill jag säga att det inte var metaforer, liknelser, inte poem – det var konkret verklighet. Allt var partiklar som blint rusade omkring utan mening, bara fysiska och kemiska processer, och när jag gick längs Odengatan gick jag i sorgen själv.

Att förlora sina barns far är fruktansvärt, det är ju den andra personen i tillvaron som förstår att barnen är det viktigaste i världen. Man har delat något absolut fundamentalt med honom, man har sett barnen i hans famn. För mig var det den största sorgen, tills i juli i fjol. Att förlora ett barn är inte bara värre och djupare (vilket man inte trodde att något kunde bli), det är också något annat. Det går inte. Man kan inte ta in det. Det finns inte. Hela ens kropp och psyke och hjärna vägrar. Och det dödliga såret sitter fast i mellangärdet som en kniv , eller också kramas mellangärdet – hjärtat, magen – ihop.

Det har funnits ögonblick då det släpper, då ens primitiva organism plötsligt (som ett barn själv!) blir glad över någon liten grej. Men nu är nästa fas: Tröttheten, uppgivenheten. För ingen finns vid ens sida. Det händer att man knappt orkar flytta fötterna. Och det enda man kan göra då, är att tvinga sig.

Igår tvingade jag mig till Filmhuset. Det var en stor, bra grej där om inkludering av kvinnor och olika etniciteter på film, ambitiöst till tusen, och så många var där i olika paneler: Agenter och rollsättare, skådespelare, dramachefer från SVT och TV4, SFI-chefen Anna Serner, Eva Hamilton.

Jag klarade inte ens att betala en biljett på nätet. Hjärnan och fingrarna vägrade fungera. Men jag vet hur man sätter sig på en buss, så jag åkte till Filmhuset ändå, och fick betala kontant, och det fanns platser på bio Victor. Där satt jag sedan gömd bakom solbrillorna och ömsom lyssnade fascinerat – t o m yttrade mig som hastigast, om det lite uppmärksammade faktum att om folk castar en svart person i en film kan de inte casta ännu en, och om man ändå gör det, får de inte ha bärande scener ihop  – ömsom retade mig på allt och alla (förhoppningsvis tämligen omärkligt). Sluta staka er! Cut to the chase! Tål så lite. Inbillar jag mig. Men när jag gick därifrån, hade jag fått ut så mycket av dagen lik förbaskat. Organismen vill överleva, och den har mer energi och sans än man tror. Så tack för initiativet med denna dag. (Visste ni till exempel att kvinnor i en lång rad Oscarsbelönade filmer inte ens har hälften av talartiden – de har kanske en tiondel…? Nu vet vi det, för någon har gjort sig besväret att kolla.)

Så nu mailar jag med Mats om kortfilmen: Fixar vi…? Han är krasslig och jag – ja, ni ser. Och ändå, ändå var det en ren glädje att skriva med kameran när vi gjorde testet på Stadsbiblioteket.

PS. I bloggen finns länkar till bokrecensioner jag skrivit på sajten dagensbok, men de verkar vara borttagna.

 

 

 

 

Värme, liten kall vulkan, fultidningsskvaller och roligt prinsbröllop. /Senare. Något annat. Ulf.

Råd från spalten ”fråga Bryn!”: När du ställt en plastflaska med is i (fryst i frysen) på nattduksbordet och vaknar av att den tjuter som en liten katt, öppna den inte! För den är egentligen en väldigt kall liten vulkan. Det vatten som tinat (och som troligen är vad som gnällt när det tryckt mot kapsylen) börjar av outgrundlig anledning strömma ut över flaskhalsen, ner på bordet, och på dig. Och på väckarklockan som bor i en trasig skinntoffla på golvet för att inte hålla mig vaken med sitt tickande.

Det är nämligen nästan omöjligt att sova. Man har för mycket kläder, för lite kläder, man svettas eller kallsvettas, man vädrar och kojar igen. Och somnar slutligen för ett par timmar när man till sist plockat  fram den frusna plastflaskan, som man har redo utifall att man kommer sig för med att faktiskt avsluta avisningen av kyl och frys, och då behöver något att kyla känsliga matvaror med. Dvs, man sover tills den börjar väsnas.

Bortklemad av värmen i lägenheten blir man också. Tjugoen grad ute känns plötsligt som femton. Tack och lov har även några få andra hämtat fram en kofta, så jag känner mig inte helt som byoriginalet när jag kommer i ylletröja och luvjacka.

På tal om trasig skinntoffla: För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om det märkliga faktum att bara den ena av mina fårskinnstofflor, den vänstra – och det gäller varje par jag köpt! – går sönder med tiden. Stortån tittar ut. Och det händer märkliga saker också med alla diskhandskar som passerar min tröskel. Där är det högerhandsken som inte pallar. Jag har nu fyra kvarvarande vänstergummihandskar. Jag har försökt använda en av dem på högerhanden, men det blir inte bra.

Det har varit prinsbröllop i London, och näthatet på skvallersajten mailonline har fullständigt exploderat sedan flera månader. Det är den nya hertiginnan som ska hudflängas. En artikel om henne kan dra upp till sju tusen kommentarer, varav mer än 90% är inte bara negativa, utan förolämpande, hatiska och ofta mer eller mindre öppet rasistiska. Någon borde göra en psykologisk-sociologisk studie av fenomenet. Harry klarar sig däremot, han betraktas som en stackars oskyldig pojke som manipulerats av ondsint falsk kvinna. (”Run, Harry, run!”). Här får kvinnohatet fritt spelrum, och det får det alltid. Ännu har jag inte sett något liknande drabba någon manlig varelse.

Bröllopet kikade jag som hastigast på i efterhand i A:s telefon, och det var underbart att höra en entusiastisk amerikansk präst och gospel, se den oerhört förälskade prinsen och  brudens mycket stilfulla (tårögda) mor i sobert ljusgrönt med liten slät elegant hatt över sina bakåtsvepta diskreta dreadlocks. När man skulle lämna kyrkan, hade hon och prins Charles placerats mittemot varandra så att han kunde bjuda henne armen och gå ut med sin fru på ena sidan och henne på den andra. Den bilden, av dem alla tre, har jag tyvärr inte sett någonstans – i Aftonbladet fanns Doria Ragland inte med alls, dvs, de hade Charles och Camilla på väg ut, men allt som fanns kvar av den bortfotoshoppade Doria var hennes hand i Charles armveck!

Det tycks överhuvudtaget vara en elegant dam med humor. När hon  skulle åka till flygplatsen i LA  kom hon ut ur sitt hus klädd i beige vida byxor, figurskuren svart kavaj – och en vit t-shirt med en enkelt tecknad rolig bild av en seriehund.

Det som gladde mig med det här förstås helt vansinniga bröllopet, med alla sina märkliga traditioner (t ex beslöjad brud vars slöja nu skulle dras bort från hennes ansikte av den nya äkta mannen som symbol för att nu får han titta på henne och det är fritt fram i bingen, helt barbariskt) var just blandningen av amerikanskt och brittiskt, av ursprung, social ställning och hudfärger – och här också av klädsel. Korsa gränser och gör det på ett bra sätt! Gospeln gjorde mig, ateisten, direkt glad.

/Senare. Nu blir det en tvärvändning.

När jag skrivit ovanstående, läste jag Expressen. Och där finns en stor intervju med Gustav Fridolin, ena MP-språkröret, om hans uppväxt och tankar och liv. Och där dök Ulf  upp i några rader om läget för ett år sedan, som Gustavs bästa vän, döende i cancer.  (Men, som Gustav sagt i en annan intervju – de hjälptes åt med Almedalstalet på sommaren, inte långt före hans död.)

Min baby. Vars sjukdom jag inte fick veta något om, men kände på mig. Jag kämpar ju hela tiden med två delar av mig: Den som tycker man ska överleva och får idéer, och den som (alltmer) inte sover, inte bara pga värme kanske,vill lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet och bara somna. Igår satt jag i vardagsrummet – ibland kan jag bara bli sittande där, utan att göra något – och såg för min inre syn Uffes urna på stolen bredvid mig. Samtidigt som jag såg honom i soffan som vuxen. Och som barn.

Jag blir mer och mer passiv. Många människor har låtit mig prata ut, utom fyra. Den hand jag sträcker fram tas inte, jag får inte ens svar, och ingen förklaring till varför. Jag var beredd på att stötta mammorna (varav ingen känner mig, eftersom Uffe  höll oss i sär), jag ville finnas för mina barnbarn, krama dem och berätta för dem om Uffe, jag stöttade Peter. Jag samlade ihop material för en minnessida och bad Peter vara med. Allt med den rastlöshet som är första fasen i en enorm sorg. En Ulfsk rastlöshet.

Men när tiden går och man inte får svar, sjunker handen ner. Det är där jag är nu. Varje dag undrar jag varför jag traskar omkring här, och varför i hela friden jag ska göra en film. Det finns så många filmer. De fickor av entusiasm som fanns där – var är de?

Förtal är ett gift. Det är, bokstavligen, livsfarligt. Det dödar den det drabbar, och på något vis även dem som står för det.

I min situation kan man också möta så helt oväntade reaktioner som krossar en. Jag har fått flera märkliga erotiska propåer som folk borde haft vett och empati nog för att avstå från, och explosiva vredesutbrott från mer än ett håll har kastats i ansiktet på mig. Jag menar inte vanliga oenigheter i gräl (jag grälar för övrigt inte med någon, det finns ju inte i mig nu), jag menar (verbala) knytnävsslag i ansiktet. En gång från någon jag aldrig ens talat med på tu man hand, och inte talade med nu heller.

Ja, det blev långt och något annat. Och nu sitter jag bara några kvarter från Surbrunnsgatan, där jag bodde med Ulf och Peter, de som senare tog släktnamnet Bodach, och som så vitt jag vet alla deras flickvänner och barnen (kanske även minstingen Otis?) fått vallfärda till – eftersom tiden där var så fin, något som fanns kvar i oss alla tre. Jag önskar att mammorna kan se det, och tänker på det, och förstår att det var verkligt och att det finns mera sanning än den de hittills sett.