Livet drar liksom lite försiktigt i en.

Till exempel mina pubgäster, utan att ens behöva säga något – de hittar roliga inlägg från förr, och så går jag dit, nyfiken som jag är, och hittar glada saker.

Och så skriver Patrik att nu ska Stadsbibliotekets programblad ha text, faktiskt idag (han skrev i fredags) och ska han skriva eller kan jag knåpa ihop något..? Skriv du! ber jag, som inte vet om jag fixar det. Men givetvis fixar jag det. Jag tror rubriken blev ”Vad händer när författaren börjar filma?” eller liknande.

Och så måste det bli en bild. Jag kör igång gamla datorn – den startar på andra försöket, den ÄLSKAR värme – och hittar en oskarp grej med mig bakom en filmkamera. Skickar den, men… äsch, jag försöker ta en vanlig huvudbild också. Måste alltså försöka fiffa till mig. (Detta var igår). Hu, jag som inte brytt mig om hur jag ser ut på länge SER nu att jag verkligen verkar ha sovit under en bro. Ingen tittar på små programbilder, förstås – utom ifall människan inte ser klok ut!

Så idag rullade jag upp håret (muttrande), mejkade mig en aning och tog säkert tjugo bilder. Varav en blev OK. Så den for iväg till Patrik.

Den skrivna och planerade men fortfarande ogjorda filmen fick i detta sammanhang ett arbetsnamn, Saras vänner. Imorgon tar jag med Mats för att träffa poliser som ska synas i filmen (måste dessutom söka tillstånd för att filma byggnaderna, märkte jag när jag var ute och rekade igen igår.) Och idag träffar jag en tjej som gärna är med och som ska testa för en av de tre rollkaraktärerna – som f ö inte träffar varandra.  Jag har två kandidater till den kvarvarande rollen, men de har inte blivit tillfrågade än.

Och så kan jag ju inte låta bli att läsa Michael Wolffs bok om Trump, Fire and Fury. Det fanns ett enda ex kvar av det engelska originalet att låna i Stockholm, på ungdomsavdelningen Lava på Kulturhuset, så då åkte jag dit och grabbade tag i det.

Björn af Kleen har ju intervjuat författaren i DN, och jag mailade faktiskt BafK som jag inte känner och frågade om boken var värd att läsa, eftersom jag är a sucker for facts och Wolff har tagit sig friheter, enligt egen utsago i intervjun. Jodå, svarade BafK, man får en hyfsad uppfattning i alla fall. Varpå jag alltså lånade boken och passade på att föreslå BafK att intervjua Al Gore, klimatalarmisten och -utbildaren, f d vicepresident, vald till president men bortfintad. Låter bra, tyckte BafK. Hoppas han gör det och att det funkar. (Det är midterms i USA och val i Sverige, skrev jag, viktig info!)

Så hur är boken? Ja, MW retar mycket riktigt gallfeber på mig. Det mesta är säkert väl underbyggt, men han  har en tillbakalutad flanörstil som tar plats och lite överskuggar själva historien, man får inte riktigt grepp om vilka stämningar som faktiskt rått mellan folk i Vita Huset och vilka MW antar har rått. Det bästa hittills är att han återgett ett helt tal som Trump höll för CIA-folk. Det mest oseriösa, vimsiga, konstiga tal man någonsin sett.

Och så skrev jag ett ledset mail till Expressens Karin Pihl igår, eftersom jag tycker det är slarvigt och dumt att som hon gjort likna kvinnohatande manliga kränkta oskulder (de har ju en förening) vid feminister, som ju ”hatar män för att de är män”. Har aldrig träffat en enda manshatande feminist, skrev jag, faktiskt ingen manshatande kvinna öht genom ett långt liv. (Mailet gick inte fram, men en annan Expressenjournalist var snäll och såg till att det kom det det skulle.) Och vem stod nyss på biblioteket och lånade Philip Roth (nyss avliden amerikansk författare) för att bilda sig, om inte denna journalist? Så jag sa goddagens men inget mer, för man kan ju inte grabba tag i en stackars intet ont anande människa och börja diskutera ute i Rotundan bara så där.

Och så är det Fridolin, utskälld i dagens Expressen. Jag skrev precis som andra när det begav sig att GF förlorade sin heder när Romson gick och inte han, men det ständiga hackandet irriterar mig. (Även om en del av media också äntligen börjat peka på att MP faktiskt fått genom en hel del.) Jag har länge velat prata med honom, om än bara en kvart, för att höra om Uffe, men nu också för att få veta mer om andra ting. (Jo, han har skäppan mer än full, men wtf.) Jag ska gå till MP´s sida och läsa de där hundra punkterna de har jobbat fram, och undrar om just flygskatt är den bästa huvudpunkten inför valet. Ändamålet är ju gott, men stressade människor kan tyvärr lägga huvudvikten vid att man blandar sig i deras efterlängtade semestrar, alternativt tycka att skatten ändå är så löjligt låg. Damned if you do, damned if you don´t.

Jag är ingen diplomat, men jag är en envis jäkel, och jag tror hett på mänsklig värme, fred, rättvisa, love and understanding, och på att rädda planeten. För den är riktigt illa ute.

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s