Grejer blir gjorda. Hur det nu går till.

”Dra in magen”, sa Magnus. ”Vilka krav du har!”, sa jag.

Magnus är den som hyr ut kamera till mig, och nu provade jag en ryggsäcksgrunka som via en ställning och ett snöre framför min näsa kan hjälpa till att  hålla kameran stadig när jag filmar Mats medan han går mot mig och jag backar. Men grunkan (som var himla tung) hjälper egentligen bara mot skakningar, inte gungeligung, så den funkar inte i mitt fall. (Jag är fena på att inte skaka med kameran, däremot inte på att gå utan att bilden rör sig.)  Får ta en backuppbild från sidan. Riktig steadycam finns det troligen inga pengar till.

På något vis har jag nu fixat att fixa kamera, till min egen häpnad, så rätt snart börjar vi spela in.

Igår gick Mats och jag och kollade in inspelningsplatser och träffade först en trevlig polis. Filmen är ingen deckare öht, men poliser ska synas lite, är det tänkt. Polisen måste först höra sig för om filmen har några politiska under- eller övertoner, och det har den ju inte, så de kan ställa upp. Sedan hade jag ju redan märkt när jag traskade runt där tidigare att man inte får filma polishusen längre, för de är skyddsobjekt. (Men finfina bilder finns t ex på kriminalvårdens hemsida!)

Det där känns tokigt, eftersom vem som helst ju kan se dem, de är inte precis osynliga, och givetvis plåta dem i smyg. Man kan söka tillstånd, och det ska jag göra. Men vår polisbekant kunde inte lova att det blir ja, och jag tänker inte filma utan lov, så Mats och jag hittade traskade vidare och en alternativ plats för honom utan polishus i bild. (Han ska stå på gatan och ringa in till sektionen för grova brott och ha synpunkter på hur de behandlar sina kolleger. Egentligen ska han också kalla polishuset för ”Metropolis”, men det går ju inte nu.)

Vi tog lite provscener med gamla kameran och fortsatte till Centralen, där jag tog en kul avståndsbild av en idogt traskande Mats. Hade tänkt ta den uppifrån utgången mot Klarabergsviadukten, men halva golvet nedanför är upptagen av TV-sändningar, så vi fick flytta till andra sidan. Och det funkade bra också.

Jag märkte att jag har blivit beskyddande mot Mats, och han mot mig. När vi ska gå över gatan har jag en tendens att sträcka en hand framför honom så att han inte ska promenera ut framför en bil, och planera inspelningen så att den passar honom, och han bjuder på kaffe och ostmacka. (Detta filmbolag har inte råd med catering, se.)

Det vore bra med två skådespelare till, en kvinna och en man. Håll en tumme för att jag hittar dem. Men det funkar utan också – det är det fina med att vara den som skriver också!

 

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s