Vardagsdramatik.

Igår på bussen skulle en äldre man med käpp kliva av vid Odenplan. Plötsligt började han segna ner, fastnade på något sätt innan han nådde golvet och blev inte kontaktbar.

Alla rusade till, starka händer hjälpte honom av bussen och satte honom försiktigt på en bänk, och en kvinna ringde 112. Bussen fortsatte. Jag blev rörd av hur människor faktiskt vill hjälpa till när något händer – precis som när jag fick en byggnadsdel av stål i huvudet från en byggnadsställning (det blåste) för många år sedan. Någon hämtade ut en pall från en butik för mig att sitta på, en kvinna tryckte min scarf mot huvudet för att försöka hejda blodströmmen och någon ringde efter ambulans. (Det gick bra, såret syddes ihop och skallen var hel.) Dagen därpå såg jag den stora blodfläcken på trottoaren. Det var märkligt att råka ut för det här, men också värmande med allas engagemang.  Jag undrar hur det gick för den äldre mannen igår? Värmeslag, vattenbrist, eller något allvarligare?

Mindre problem: Lampan i bibliotekshissen funkade inte under några dagar. Det kändes speciellt att åka i en becksvart hiss där man bara såg små röda lampor här och var som visade våningsplan och liknande. Lite väldigt lokal science fiction.

Jag läser Bangs kåserier, idag ett från 1946 som handlade om att det tydligen blivit ”modernt” att att inskränka undervisningen i litterära klassiker på ”modersmålstimmarna” (svenska). Detta till förmån för att tala om ”nutida problem” – och texter, får man förmoda. Bang skrev argt att många får sin enda vetskap om klassikerna just i skolan, det är där man ska få ett hum om Moa Martinsson och Kellgren och alla de andra, och därmed se länkarna till just nutiden. Med andra ord – inget nytt under solen eller i skolan. Samma problem -46 som -18!

Icke uppkopplad imorgon. (De som vill ha kontakt – ring.) Trevlig helg!

Annonser

Vardagsöversättningar och Akademien ger folk pengar – fast hur?

Ibland måste man översätta åt folk. Från svenska till svenska. Som när en inte så pratsam man på biblioteket, kanske lite luddigt, ber om en linjal. Den tjänstvilliga killen bakom disken tror det är en tidning som heter så och letar vilt. (”Le linjal”? Det är Internationella biblioteket.) Så jag får kliva fram och säga ”en linjal – en pinne med centimetertecken på”. Båda männen ljusnar.

Eller den äldre mannen på Ica som, inte heller helt glasklart, frågar efter ”snabb-bitsocker”. Den unga tjejen i kassan vill verkligen förstå, men jag tvivlar på att hon ens hört talas om snabb-bitsocker. Sockerbitar, ja, men bitsocker? Och snabb-? (Vi grejade det!)

För att inte tala om alla nyinnehavare av kort på tunnelbanan som inte vet mot vad i spärren man trycker kortet. Och den äldre kvinnan som frågade efter något med ett ord som den unga kvinnan i en annan kassa aldrig stött på. (Det var ”cerat”. Ungdomar har bara hört om ”lypsyl”. Men det fixade sig.) Man känner sig riktigt samhällsnyttig när man rycker in. Och man kan se att språket förändras snabbare än man trodde.

Tidskriften Författaren har kommit ut. Min artikel är inte med som jag fått veta att den skulle vara,  när den kommer vet jag inte än, men det finns annat intressant. Mycket om lyrik – är konstformen på utdöende, eller söker den bara andra vägar? Det finns poesisajter och poetry slam, t ex. Och så den roligaste artikeln: Anna-Clara Tidholm, barnboksillustratör framför allt, berättar i en liten underfundigt rolig krönika om hur det gick till när hon fick 100 000 kronor i pris av Svenska Akademien.

Och hur var det? Jo, det kom ett fint brev på posten med guld på papperet och allt, och en uppmaning att lämna ett kontonummer till Räntmästaren. A-C blev glad och hedrad förstås, men också lite förvånad – hon hade inte skrivit just den bokserie fina brevet nämnde, det har hennes man Poeten, inte heller har hon den utbildning i Uppsala som nämndes. Hon hade i all anspråkslöshet kanske också önskat sig någon liten festlig ceremoni eller en liten medalj eller så i stället för – ja – ett brev.

Hon undrade också vem kvinnan vars fond pengarna togs ur egentligen var/varit – hur ser kriterierna ut, vad ville hon med sin fond? Inget svar fick hon. Överhuvudtaget var det märkligt svårt att få uppgifter vare sig på hemsidan eller av Akademiens (fåtaliga?) anställda. (Jag blev nyfiken och hittade en äldre dam på Eniro med fonddonatorns namn och frågade Akademien om det var hon, men mailet ”gick inte fram”. Anna-Clara, som var gullig nog att svara på mitt tack-för-rolig-krönika-mail, skrev att hon hört av en släkting på Riksarkivet att damen en gång bott på Tomtebogatan.)

Sedan fick också Poeten ett stipendium, som dock inte nämndes någonstans. Detta, fick de veta, berodde på att stipendiet går till ”mindre bemedlade”, och därför omges mottagarnas namn med hänsynsfull tystnad. Nu är inte Poeten mindre bemedlad, så han ville lämna tillbaka pengarna, men det fick han inte. Det var ”opassande”.

Pricken över i stod den svårkontaktbara Akademien själv för. De fick möjlighet till replik – men avstod. No comments.

Mycket har man hört om Akademien, till exempel dess nonchalanta inställning till jäv, men inte att den skulle vara direkt slarvig och hafsig. (Artikeln mittemot Anna-Claras tar upp vikten av integritet och oväld) .

Det här går ju bara inte. En Akademi som har pretentioner på ära och respekt för sitt snille, sin smak och sin historia, kan inte vara jävig och dessutom slarva med fakta om dem de de hystar ut sina pris till. Ingen är ofelbar, men har de inga som dubbelkollar?

Hörni, Akademin, när ni ändå är i tagen: Jag har skrivit böcker (om vilka en recensent skrev: ”Det här är inte bara deckare – det är litteratur!”) och lyrik i både Vi och BLM minsann, har faktiskt pluggat litteraturvetenskap och är jätteintresserad av språket och inte så värst bemedlad – ni får gärna ge mig 100 000! T o m utan ceremoni. Men jag gillar glass.

 

 

 

 

 

 

 

 

Peter om Uffe.

Till min glädje har Peter skrivit en kärleksfulll och rolig krönika om sin bror . En krönika som dessutom drar en klok slutsats.

Jag blir så glad. Glad och varm om hjärtat över att Peter skriver om sin bror.

/Och PS – Peter skriver att Uffe gick runt och hummade för sig själv när han skrev. Det får mig att minnas vad Uffe en gång berättade om deras pappa, KG, när de var hos honom i stugan utanför Norrtälje och hade gått och lagt sig i sin våningssäng – de hörde hur KG traskade runt och hummade och småpratade för sig själv.

Fast SNART ska jag köpa skor.

Nästan det första jag gör när jag kommer tillbaka hit efter några dagars uppehåll, är att se vilka inlägg denna lilla pubs besökare klickat på. Detta eftersom det rätt ofta är de roligaste eller mest tänkvärda, och nu hade någon hittat Alla britter vill bo i Midsummer (fast levande, då) , (förlåt, Bert, Midsomer!) så jag kilade dit och hittade (förutom själva inlägget om brittiska husprogram och bygemenskaper) några av bloggens roligaste kommentarerna.  Vi råkade nämligen in i en debatt om vad man ska kalla människor från en del svårnationalitetsbenämnbara länder – vad är man om man kommer från Ghana, t ex? Ghanan? Eller Andorra, eller San Marino…?

Jag har också upptäckt att fotboll ska man se i stora gäng. Lätt gjort där jag bor – nere på Rörstrandsgatan har ju nu krogarna flyttat utomhus och i dessa tider hängt upp bortåt tio storskärmar. Jag traskade alltså dit för Sverige-Tyskland-matchens sista 30 minuter, av ren nyfikenhet. Krogarna och gatan var rätt fullpackade av entusiastiska supporters, och det tog inte lång tid innan jag (varken fotbollsfan eller f n särskilt skojsig öht) – nästan hoppade upp och ner och med jämna mellanrum ryckte någon ungdom i tröjan för att få en förklaring. Gemenskap uppstår på ungefär tio sekunder i dessa sammanhang, särskilt som man här slapp diverse rasistiska gaphalsar.

På den krogen vars storskärm jag snyltade på från sidlinjen satt förvånansvärt nyktra ölande ungdomar och någon med en tuta, och bakom mig stod tre väldigt småväxta tjejer, vars utsikt jag då och då räddade genom att flytta på långa typer som ställde sig framför dem. På skärmen fällde en tysk som hette Betong eller vad det var svenskar, varpå han såg extremt oskuldsfull ut (”Jag? Kroka ben? Förstår inte vad ni menar…?”). Ett himla springande var det, och jag minns hur Herman Lindkvist en gång föreslog att man skulle spela mellan långsidorna istället, så att det blev kortare springväg och inte så tråkigt.

På midsommarafton tog jag mig helt solo till Rålambshovsparken, där något som hette Nema Problema tydligen skulle fixa firande. Jag var ju inte så skojsig nu heller, men nyfikenheten vann även denna gång, så jag traskade iväg när firandet nästan slutat. (Denna park bjuder f ö på en av de vackraste utsikterna stan har.) NP hade helt smart (regn!) flyttat firandet till under Västerbron, där det annars är skatebana. De verkade haft speed-dating som ett nytt inslag, det fanns servering och quiz och de hade satt upp en midsommarstång, fast midsommarstänger nog inte riktigt är deras grej – liten var den, och inte en blomma, men glatt folk med blommor i hår ställde sig framför den för att bli instagramplåtade.

Vad har jag gjort? Läst och tänkt, tänkt och läst. Mycket tidningar. Wikanders bok om döda språk, igen. Promenerat. Pratat lite med folk. Ätit glass. Planerat och funderat. Deppat, givetvis. Städat och tvättat. Och lagt ännu en episod till den spännande följetongen ”Bryn trillar huvudstupa och landar på oväntade vis”.

Nu kutade jag genom lägenheten – gör så, förutom promenixar, för att undvika att bryta lårbenshalsen framöver. Det är illa nog att allting är som det är, man behöver inte dessutom göra det obekvämt med brutna ben och otvättad tvätt o dyl. I avsikt att inte bryta bena kutade jag alltså genom hallen från vardagsrum till sovrum, snubblade på jättestora skor och flög genom luften med den nu välbekanta tanken: Det här kommer att göra ont när jag flugit färdigt!

Bråkdelen av en sekund senare satt jag på golvet med infernaliskt värkande knä och till min förvåning en elsladd i handen. Denna sladd går från ett uttag i hallen, över porttelefonmojen, ner på golvet och in i köket, där den sitter ihop med sladden till en liten gullig lampa. Nu hade den klämts in mellan mitt ring- och långfinger och slitit av lite skinn eftersom jag förstås automatiskt huggit tag så gott det gick och därmed undvikit att slå skallen i en dörrpost.

Trots att sladden tagit hela min tyngd hade den märkligt nog inte dragits ur någon kontakt, bara kilats in på båda sidorna av porttelefongrejen – som måste ha skruvats fast med skruvar som når ända in i nästa vecka, för den satt bergfast kvar där den satt.

Jag kände mig inte direkt smart där jag satt på knä på golvet med sladden i handen. Men alltså; även denna gång bara ett par skrubbsår. Även om ett mellan två fingrar på högerhanden är lite i vägen vid disk och matlagning.

OK. Vardag igen. Mera vad det lider.

 

 

 

 

 

Amerika på väg in i mörkret. /Kväll- händer något nytt…? /Melanias märkliga tweet.

 

SEPARATED CHILDREN BEING HELD IN ‘TENDER AGE SHELTERS’ The Associated Press reported Tuesday night that infants and toddlers separated from their families at the U.S.-Mexico border as a result of the White House ”zero tolerance” immigration policy are being held at ”tender age shelters.” The AP reports that the shelters are filled with distraught children who are “hysterical, crying and acting out.” 

Koncentrationsläger för barn.

Jag såg ett klipp där Donald Trump försvarade sin politik. Han avslutade med att gå fram och krama – en flagga.

Det här är som ett avslöjande litmustest. Republikanen Anne Coulter, som alltid sagt märkliga ting, skämtar om att de gråtande barnen är ”skådespelare”. Var får de sin utbildning? undrar hon skälmskt. Så kan bara en person helt utan empati uttala sig. Jeff Sessions flinade när han sa att det är bibliskt att följa lagen.

66 barn om dagen skils från sina föräldrar. Papperarbetet fungerar inte. Föräldrar hittar inte sina barn, ett antal skickas tillbaka till Sydamerika utan att ha fått tillbaka barnen.

Flera stater vägrar att sända militär personal till gränsen. Samtliga presidentfruar i livet protesterar.

Kan man göra så här mot barn, öppet och offentligt och utan förskoning eller förståelse för protesterna och upprördheten, finns det snart inga gränser alls.

Kväll. CNN meddelar att Trump har lovat att skriva ”någonting” som ska stoppa att barn tas från föräldrar, och samtidigt göra gränserna ”säkrare”. När och hur och vad sägs det i skrivande stund inget om. Presidenthustrun Melania Trump och Kirstjen Nielsen, boss för nationell säkerhet (nyligen utbuad på en restaurang för att hon stödde separationsordern) ska verka bakom kulisserna för att få Trump, mannen ”som aldrig har fel”, att ändra sig.

Vi får se. Det är bara att hoppas. Varje minut som barnen tillbringar i dessa förvar blir de, enligt den Amnestyrepresentant som gästade P1, torterade. De måste ut så fort som möjligt.

Den lilla puben här har idag fått besök från bl a Storbritannien, USA, Frankrike, Europeiska Unionen (?) och Österrike. (Helmi…?) Och Finland.

PS. Melania har twittrat på ett minst sagt olyckligt sätt idag. Och fått arga svar.

Barn i burar. /PS

Det här är klippt ur en  artikel i Huffington Post:

”Many of the immigrant children are being held in juvenile detention centers where they are kept in chain-link cages, sometimes with 20 or more to a cage, according to The Associated Press. Some of them appear to be in extreme emotional distress, according to harrowing audio published Monday by ProPublica, a nonprofit news organization, in which detained children can be heard crying out for their parents at a U.S. Customs and Border Protection facility.”

Barn till immigranter, barn som tagits från sina föräldrar, hålls i en sorts fångläger i burar, vissa så många som tjugo i en bur. Många (alla, skulle jag gissa) är extremt stressade. Om man klickar på länken i klippet, kan man höra barn som gråter i en inspelning. En vakt hörs skoja: ”Oj, vilken orkester. Det enda som behövs är en dirigent.

Republikaner i partiet hävdar att denna brutala kidnappning är fel, men de vägrar att vidta några direkta åtgärder. Trump själv är helt oberörd. Ännu ett tecken på att han troligen är en djupt störd person.

Kan man (hypotetiskt) ställa honom inför riksrätt för denna misshandel? (Hypotetiskt, eftersom kongressen inte har den sammansättning just nu som behövs.) De lagar han stöder sig på lät inte vara avsedda för den här tillämpningen.

Som vi har sett även i svensk press har amerikanska kyrkor (och de är inte direkt ömskinnade) och även Laura Bush, f d presidentens fru, protesterat starkt. Liksom amerikanska läkare.  Under tiden sitter Trump, som enligt många älskar konflikt och drama – det ska hända något, annars blir publiken uttråkad –  på sin breda bak och rör inte ett finger.

PS/ Ser att artiklar och klipp om detta nu kommit i flera svenska medier.

PS 2/ 75 tidigare amerikanska domare har  skrivit ett öppet brev till justitieminister Jeff Sessions. Brevet fördömer aktionen och säger att den kan återkallas omedelbart.

 

 

Lite på landet. Och Söder och Trump.

Trump, mannen utan omdöme, inlevelse eller känsla för demokrati och mänskliga rättigheter, internerar och traumatiserar 2000 mexikanska barn vars föräldrar illegalt invandrat för att försök rädda dem från fattigdom och brottslighet i Mexico. Detta i ”avskräckande syfte”. Han håller med andra ord barn fångna som gisslan – i förvaringshus, och med hot att sätta dem i tältläger – för att tvinga vuxna att göra som han  vill. Mexikaner att stanna i Mexico, och chockade demokrater att gå med på att bygga muren. ”Demokrater, ni kan fixa det här!” har han sagt.

Låter det bekant? Är det inte så maffia och gangsters gör? Kidnappar barn och gömmer dem?

Vad händer med dessa barn, nu och senare? Kom 2000 troligen hyfsat harmoniska barn med sina föräldrar till USA, bara för att med våld slitas från sin dem, låsas in av främlingar och efter obestämd tid skickas tillbaka till Mexico, nu skräckslagna och psykiskt störda? Bortsett från orättfärdigheten – smart sätt att värna USA.s säkerhet.

Sverigedemokraternas Björn Söder, till vårt lands skam riksdagens vice talman, ska vi bara inte tala om. Så nu gör vi det. Han har gett ordet ”nation” en alldeles egen tolkning som han låtsas är den allmänt erkända, och sedan ger han ordet ”minoritet” en snyting. Judar och samer, anser han, tillhör andra ”nationer”, vilket är anledningen till att de kallas ”minoriteter”. Varpå han blir chockad, ja CHOCKAD och kränkt över att folk inte förstår att han vill ”värna” dessa ”nationer”, utan – hu! – kallar honom rasist.

Söder smyger in detta ord, nation, och smutsar i hemlighet ner det med SD´s märkliga resonemang om ”essens”. Klura ut vad det betyder – det är inte så svårt som det ser ut. Att han inte anser att ens människor som bott i Sverige i generationer är svenskar, säger allt. Tydligen är det deras ”essens” som är i vägen.

Minoritet betyder bara en mindre del av en helhet. Rödhåriga, till exempel, är i minoritet. Likaså stockholmare, fågelskådare, yogatränare, surströmmingsälskare och, tack och lov, Sverigedemokrater. Hur det står till med de senares essens vete fåglarna.

Man kan raljera, men det här är allvar. Det visar återigen den nazistiska grund som SD står på.

Två dagar på landet. Evy bjöd på frid, värme, god mat och vänskap i sin hemtrevliga stuga utanför Norrtälje. Hennes två underbara systrar kom också, och vi försökte ta en selfie under mycket skrattande. På en såg Evy ut som om hon hade jättehuvud och badmössa, medan Ingegerd försökte vika upp brättet på min solhatt så att man skulle se min nuna. Men E gav sig inte, hon hämtade paddan och tog två bilder där vi alla ser ut som om vi vore med i varsin intressanta film. Evy ser mot himlen, jag är blek och flinar, och mellan oss står Astri och Ingegerd och ser själfulla ut.

Evy är minstingen. Ingegerd är nu 87, men har precis köpt nya häftiga brallor och är i färd med att måla alla sina köksskåp på insidan. Evy hade bakat himmelska bullar och en stor fet rulltårta, som hon skar trecentimetersklabbar ur – gudomligt. Vi fikade och åt baconinlindad kyckling och tittade på TV och löste korsord, gick promenad i skogen och åkte till Sättra, deras barndomsgård som jag inte sett sedan jag var ungefär åtta år. Som väntat såg allting mindre ut nu än då.

Vilken skön paus.