Siffrorna rasar i höjden.

(Som en del skulle uttrycka det…)

När jag gick ut för att handla, såg jag faktiskt en humla bland de törstiga rosorna i pergolan, en liten jätteseriös tjockis som försökte pilla in pollen i sina små benväskor. Så antalet humlor har stigit med hundra procent sedan igår! Och när jag kom hem med glass och tidning och bananer, såg jag en humla till. En liten nybörjare. Fick en stark impuls att hälla ut mer vatten i rostlådorna, men behärskade mig. Kanske det regnar?

Utanför affären stod en damcykel prydd med massor av blommor. På styret, på pakethållaren, under sätet, överallt. Den såg ut som en glad somrig installation, men den tillhör en dam som tydligen alltid gör så där.

Några dagars lojhet med Val McDermid, korsord och filmerna Brev till en seriemördare och Vad döljer du för mig har rensat skallen, och nu har jag fått en idé om hur jag ska fixa saker och ting. Inte en idé från något av dessa verk, men jag tror på att lämna synapserna i fred och låta dem grunna över sakerna på egen hand.

Förresten, ta de fina projekten som dyker upp här och var och kallas ungefär ”Förstår du orden?” (ett ord med tre tolkningsförslag, varav ett är riktigt) med en liten nypa salt. Väldigt, väldigt bra idé, men svaren är inte alltid helt kosher. För ett tag sedan såg jag att SUPERLATIVER skulle vara synonymt med BERÖM. Visst kan superlativer som bäst, snällast, snabbast vara beröm, men det kan inte superlativerna värst, elakast och fegast. Superlativ är en böjd adjektivform, ingenting annat. Och igår skulle GUDSFÖRGÄTEN vara detsamma som ÖVERGIVEN. Vederbörande hade tydligen tänkt på en gudsförgäten plats och lite slarvigt sett den som just övergiven, men ordet gudsförgäten betyder ordagrant ”glömd av gud”. Ett övergivet barn i en novell, t ex, behöver inte vara ”gudsförgätet”. Kanske är istället, enligt författaren, Gud den enda som bryr sig? Så människor som försöker lita på de där testerna och skriver gudsförgäten när de menar övergiven, kan hamna helt fel.

Kanske borde man skriva små förklaringar? Så får icke så ordkunniga läsare veta att förgäta betyder glömma, och att den lilla blomman förgätmigej alltså heter ”glöm mig inte!”

Flera har kommit in och läst om Ulfs begravning och minnesordet. Den som vill, kan söka på ULF och få se fler blogginlägg. (Vad det står i dem vågar jag inte kolla, allt var så nytt när de skrevs.)

Varje morgon vaknar jag till ett hugg i magen av sorg och saknad och tänker mycket som jag inte skriver om. Väldigt lite förändras där, men en förändring är det här med fotona. I början berörde de mig märkligt nog inte, det var som om en skyddande dörr stängts om hjärtat (när det gällde just bilderna, inte något annat). Nu känns de starkt. Allt väller över mig, det är som att resa i tiden och se och höra honom fysiskt, hans iver och glädje. Men i morse när jag steg ur sängen seglade ett varmt och fint minne upp inom mig av honom när han var i tjugoårsåldern, och det  fick mig att le för ett ögonblick. Ändå: Det går fortfarande inte att acceptera. Att Ulf är död finns inte. Det är omöjligt. Jag önskar jag hade kunnat byta med honom, det hade jag gjort ögonblickligen om möjligheten funnits. Skulle någon dö, var det min tur. Inte hans.

En konstighet är att jag blivit så förundrad över att kunna vandra runt i en tredimensonell värld. Vad betyder det?

Nu måste jag göra något vardagligt, hitta någon sorts fladderbyxor i någon sorts affär i närheten. Och skor. Kommer väl hem med en ny tvål eller så i stället. Har inte blivit bättre på att shoppa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s