Hur kom de s k högkulturerna till egentligen…? Värmefundering + länk till Eleanor Roosevelt-artikel.

Kan man undra. Var det verkligen i ett klimat som det här, som en av de antika högkulturerna kom till i Mesopotamien, Tvåflodslandet (Eufrat och Tigris), dvs Irak – Syrientrakterna? Folk här och nu sover knappast, vi stånkar och lider och svettas och några fantastiska kulturyttringar (poem! historeskrivning! skulpturer!) eller tekniska uppfinningar (skruvvattenpumpen!) som folk kom på då, kommer knappast ur oss. Och kom inte och säg att de ju var vana vid värmen, då hade de aldrig uppfunnit Babylons hängande trädgårdar. Dvs hus med svalkande trädgårdar på taket.

Nej, högkulturer borde förstås ha kommit till längre norrut (t ex här) under en något varmare period än vi vanligen har, i ett lövträdslandskap. Så mycket lättare att bygga pyramider när det inte är så himla varmt! OK, vi har en del stensättningar, men någon förfining vilar knappast över dem.

Här funkar det som sagt på förmiddagarna. Jag tvättar lite, fixar mat i ett kök med stängda fönster (för att slippa getingarna), och sätter mig vid datorn. Det må vara +30 i rummet, men mild bris kommer minsann från de öppna fönstren. Sedan går det utför.

Men läsa tidningar kan man göra. Nu är det snart Pridefestival, och Aftonbladet har en bra artikel om Eleanor Roosevelt , som tycks ha varit bisexuell. Hon var en ovanligt smart, aktiv och politiskt medveten presidenthustru (till Franklin D Roosevelt), medkännande och liberal, men allt vi vetat om privatlivet hittills var att han var otrogen med sin sekreterare i åratal och hon födde sex barn (utan att riktigt gilla att ha sex). Men hon hade högst troligt en älskarinna, en reporter, och levde tillsammans med flera lesbiska par.

Författarförbundet kommer att gå i Pridetåget den 4 augusti. Jag kommer att hänga på.

 

 

Annonser

Rapport från liv och extremvärme till andra som lever i extremvärme.

Läste just att det tar två veckor för folk som bor i Sverige att vänja sig vid plötsligt höjda temperaturer. Innan dess är det ingen riktig ordning på vatten- och saltbalansen kroppen.

Sitter just nu sjöblöt i ett studierum på biblioteket. Genomsvettig. Fick byta kläder innan jag åkte hit, får byta kläder när jag kommer hem. Och duscha. Det var ungefär 30 grader i lägenheten hela natten. Det tog flera timmar att ta sovrummet ner till 27 grader, men det steg snabbt igen. Hörde om en kille med mera frysutrymme än fryskrävande mat hemma att han pulade ner täcke och kudde i frysen för att få dem kalla innan han gick till sängs. Sedan upp igen miss i nassen och frysa om. Osv.

Men på förmiddagarna går det, som  sagt, att sitta och tänka och skriva i närmare trettio grader. Solen kommer åt mitt håll så där halv tre, då är det dags att hänga upp allt man har som skydd för fönstren och lämna platsen. Så kanske man har vant sig. Bara tre uppespringanden i natt, såvitt jag minns, men vaknade förstås genomblöt och vacklade direkt ut till duschen. Den fuktiga kudden fick torka i fönstret, ståndsmässigt stödd av en pocketversion av Herodotos historia.

Det jag håller på med i datorn är spännande, och just när jag grunnar och testar och gör om och testar igen, glömmer jag värmen. Antingen det blir en fysisk film eller ej – har bestämt mig för en tidsgräns på 15 minuter – är det roligt att lära sig balansera texten, spelet och bilden, särskilt som det ju är en telefonfilm som (i den här versionen) bara visar en person. Spelar upp varenda mening, varenda sinnesstämning. Är det äkta? Är det tjatigt? Tappar man intresset? Eller ser man tillräckligt spännande bilder för sina inre ögon och vill veta mer? Jag hackar bort och lägger till. Ibland funkar en upprepning om den är rytmisk, som en bit Iliad, ibland inte alls. Men det finns en konkret handling, personen befinner sig i ett dilemma, en kritisk situation och vill uppnå något – men kan hon det? Och vad kan det eventuellt kosta henne?

Kvinnan som talar i den här versionen är advokat och rejält kär i en annan kvinna som hon nyss träffat och som är polis (det är inte själva attraktionen som är handlingen, dock).  Jag har personligen fortfarande aldrig varit förälskad i en kvinna och kommer nog inte att bli det. Man kan bli förtjust i en person på ett sätt som närmar sig förälskelse, men det stupar på att det inte blir erotiskt.  Så den enda känsla jag själv har haft i den vägen varade bokstavligen ungefär fem minuter i en biosalong och föll på att hon inte var en han. Men har man någon gång varit vansinnigt kär och erotiskt besatt av någon i verkliga livet, oavsett kön, vet man hur en sådan längtan känns.

Lite färre kommer hit nu, dock från många länder, och de läser mycket, och ett antal söker efter text om Ulf. Det är fint. Fridhemmet dyker också upp, liksom det tydligen eviga ämnet krollsprint. Just idag hittade någon ett inlägg om SD´s Kent Ekeroth – ”Så vem är järnrörsmannen?”

Jag antar att blommorna jag planterade på KG´s, svärmors och Uffes grav inte har överlevt, eftersom jag inte orkat åka ut och vattna, så jag får nog  plantera nytt. (Att skriva ”Uffes grav” gör olidligt ont. Det är fortfarande en omöjlig beteckning på något alls. Det är fortfarande så att han inte kan vara död. Det går inte. Han är alltid med mig, strax under ytan, och dyker upp på bråkdelen av en sekund – hans skratt, hans röst, hans sorg, hans glädje, hans barndom och vuxendom.)

Men jag fungerar, so far. Jag kan tänka, läsa om och engagera mig i politik, komponera text, prata normalt med folk i timmar, skämta, sköta logistik.

Och svettas!

 

 

 

 

För varmt för att blogga…

… för varmt för det mesta. På biblioteket igår satt personal och besökare i 33 graders värme.

Allt jag kan bidra med är en varning för knäppa små getingar som tycks vara helt torsk på kyckling. Det kom in två i köket när jag lagade sagda kyckling igår, och imorse när jag satt med min andra portion (vid datorn) vinglade en in intill mig, efter att tydligen ha följt luktspåret. De är inte aggressiva, verkar bara lite allmänt korkade.

Läser envist vidare i Den amerikanska högern, bokstavligen i mitt anletes svett. De amerikanska konservativa har steg för steg lämnat en kultur av att värdesätta en balanserad budget och aförsök att finna samförstånd med demokraterna för landets bästa, till att se dem som en fiende och budgetunderskott som oviktiga. (Statsskulden växer när republikanerna får en president.) De moderata har lämnat partiet, och ungefär alla de nu ledande har sagt de mest horribla ting. En sak som skrämmer mig grundligt är deras – och deras proselyters och ungdomars – förtjusning i och dyrkan av Ayn Rand, den fåfänga själviskhetens apologet.

Mänskligheten består, enligt AY, av snillen som ska göra vad de vill, och föraktliga obegåvade ”parasiter” som livnär sig på deras begåvning. Rik är bra, med andra ord, inget att be om ursäkt för. (Tvärtom, enligt många störtrika giriga kristna ledare – deras lyxliv är i själva verket beviset för deras stora kristlighet.) Man får anta att det är ”parasiterna” som skurar begåvningarnas toaletter. En person som den amerikanska republikanen Paul Ryan, som f n i dagens politiska klimat närmast ses som en förnuftig mittenpolitiker, är en varm Rand-beundrare. Han har vissa svårigheter att få det att gå ihop med sin katolicism, men men lite finurlig semantik slår man världen med häpnad.

Bilden av den alltmer fascistoida amerikanska högern är verkligen skrämmande. Och Donald Trump gör exakt vad den vill. Vad jag undrar är hur så många kan fastna i ett träsk av vrede och desinformation – vilken roll spelar utbildningen?

Vidundret, aka byggtorken/avfuktaren, står nu stilla sedan igår. Det går helt enkelt inte att ha den på i en lägenhet som håller +30 grader, och med ännu varmare väder i sikte. Om värme i sig får kvarvarande fukt att söka sig uppåt och utåt i springorna (fyllningen är ju borta), sker det en viss förbättring ändå. Kyl/frys gör sitt till, köket är vansinnigt varmt även utan tuffande vidunder, Men det går hursomhelst inte att ha den igång. Att vara så här varm och dessutom inte kunna sova är inte bra.

Stålsätter mig för fortsättningen. 7-Eleven finns  alltid på hörnet med fungerande AC och trevliga människor, tur är det.

 

 

 

 

Tuffa till sig och ta hand om sig själv, lite Trump och diverse. /PS. Länk till minnesord över Ulf.

Kände till sist att det här med extremvärme och byggfläkt tillsammans är mer än jag klarar. Dels sover jag inte (+32 grader), dels kan jag inte jobba, dels kan jag inte laga mat ordentligt i hetta (+35 grader) och med fri tillgång till enstaka dansande otäcka fibrer från det öppna hålet i väggen. Jag är stressad till både kropp och själ, och var det ju redan innan.

Så efter kvalfull tvekan började jag med att stänga av ett par timmar åt gången (tider noggrant uppskrivna). Sedan beslöt jag mig för att ha ett uppehåll över hela helgen, så sedan igår lite över sex på kvällen har byggfläkten/avfuktaren stått tyst. Och i morse kom ett stilla, välsignat regn.

Var uppe halv sex. Ute var det då +24 grader. Jag öppnade alla fönster på vid gavel. Men denna tegelhög till hus lagrar ju värme, så det tog rejäl tid innan temperaturen minskade. Alls. Så småningom var emellertid diskbänken inte längre varm, och vardagsrummet var nere i +28. Får se vad ett dygn till leder till, i alla fall måste en del av den lagrade värmen ha gett med sig något. Måndag kör vidundret igång igen.

Min kvalfulla tvekan kom sig av ett telefonsamtal  dagen för byggfläktens ankomst med fuktkillen om detta helvete – vad göra? Kunde han komma tidigare för att avläsa, det kanske går fortare än man tror? Går den att stänga av tillfälligt för att få lite återhämtning…?

Gossen gick i taket och blev direkt oförskämd. Han har skolor att fixa också, och han prioriterade minsann ”tio tusen gånger mer!” de stackars skolbarnen än en dam på x antal år (åldern var tydligen viktig för att visa min oviktighet, definitivt inte därför att äldre tål sådant här sämre) som inte kan vara i sin bostad! Är jag VIKTIGARE än någon annan, kanske? Och om jag stänger av kommer de bara senare, för de har räkneverk!

Jag lade på luren, utan att fråga var damer som inte kan vara i sin bostad ska hålla till. Han ringde upp direkt och bad om ursäkt, men inte av förståelse, det var tydligt. Föraktet var verkligen äkta. Jag godtog ursäkten – varför bråka? – och tydligen dyker någon upp och kollar om en vecka.

Till sist beslöt jag mig ändå alltså för att first things måste komma first – jag vill inte avlida pga följderna av en vattenskada (som jag inte ens orsakat själv). Så jag stängde av. Men den arga fuktmätningskillens ord ringer i öronen och är en press i sig.

Alltnog – friden fick mig att slå på datorn och skriva saker, trygg i förvissningen att ingen kommer och stör över helgen. Det verkar funka. Håll några tummar!

M på 7-Eleven som jag känner allt bättre (jag tittade in som hastigast vid niodraget för att skaffa glass och tidning till skrivpaus) lättade upp morgonen. Hon höll helt oväntat ett litet tal till mig. Hon hoppades att jag inte tog illa upp, men hon ville säga att hon beundrar mig för att jag är så stark, fysiskt och psykiskt, och hon hoppas att hon blir likadan om hon når min ålder. (Hon är själv en råstark person.)

Det där borde jag ju  inte berätta, jag ber om ursäkt, men det var så hyggligt av henne. Grejen är att jag hör det ofta och blir förvånad. Folk har väl glasögon…? Men det är tydligen energi det gäller. Ändå är jag ju inte precis ensam om det, jag tycker det kryllar av energiska människor. Nelson Mandela (som skulle fyllt hundra i år; nämnd utan alla jämförelser i övrigt) kom ut ur fängelset och blev president i Sydafrika vid sjuttio och gjorde, tillsammans med biskop Desmond Tutu,  den historiska insatsen  att hejda inbördeskrig och våldsam hämnd genom att införa de berömda sanningskommisionerna, för att läka apartheid-såren. Folk springer maraton när de är sjuttiotvå. Skriver deckare och regisserar filmer vid åttionio. Så det är rätt normalt.

Trump – jag läser ju Martin Gelins bok Den amerikanska högern, som kommit i nyutgåva (första gången 2012) med långt nytt förord. Den lovar gott. Han vill verkligen veta – varför har den amerikanska högern gått så otroligt långt åt höger att den touchar fascism,  hur nytt är det egentligen, och är den verkligen dödsdömd pga detta (republikanska partiet har förklarats dödsdömt ganska regelbundet under åren)? Så han pratar med alla, åker hem till dem i deras små städer på landsbygden och ser hur verkligheten ser ut från deras håll. Det är mycket givande. Jag tackar för den boken.

För övrigt misstänker jag starkt att Donald Trump – som enligt sin son Eric ”inte behöver amerikanska banker, för de får pengar från Ryssland” (amerikanska banker vill inte låna honom pengar) – faktiskt av Putin et concortes ansetts för dum och lösmynt för att direkt konspirera med, mer än möjligen i allmänna ordalag. Det räcker ju egentligen med smicker och goda lån, och Trumps längtan efter att vara omtyckt och hans beundran för starka män som inte behöver trassla med maktdelning och en fri press.

Nu ska jag hem och förbereda en mindre provfilmning av mig själv för att se om jag fixat till manuset tillräckligt mycket för att i alla fall göra en uthärdlig skiss imorgon av vad filmen egentligen skulle vara. Om inte får jag fixa ett hejdundrans roligt och insatt och underhållande och faktaspäckat föredrag.

PS/ Jag ser att det då och då kommer in människor som vill läsa om Ulf. Det känns fint. Man kan söka på ULF i bloggens sökruta – det finns Ulf 2, 3 etc. Min minnestext (låst i DN) finns här.

 

 

 

 

 

 

 

 

Äntligen… bad. Och nattlig diskussion.

Igår var jag plötsligt tillräckligt vaken för att ta mig ner till stranden. Det blev inte av förra året, men NU beväpnade jag mig med handduk, lämplig klädedräkt (linne och omklädesvänlig kjol, plus extralinne etc att ta på efteråt) och gav mig iväg till Smedsuddsbadet i Rålambshovsparken.

Det är en enormt uppiggande utflykt: Höga träd, den vida fjärden, vacker stadsvy i fjärran, marina med båtar, och nu segelbåtar och paddlare på vattnet. Först var det lite oroande att traska neråt parken, för på Peters gata stod en brandbil, och sedan en polisbil, men de försvann. Sedan dök de upp nere på Norrmälarstrand, tre brandbilar (den sista hade texten ”räddningsdykare” på sig), så då blev jag orolig igen. Men det var bara brandgubbarna som stillsamt tog sig ett bad i en sorts gröna kommunala badbyxor av boxermodell.

Det var inte mycket folk, brända gräsmattor men ändå fint, och söta små barn. Tack vare värmen i luften kändes det kallt i vattnet. Jag har skimpiga, silkiga röda bikinisar som inte längre uttrycker mitt sanna jag, så precis som på Lesbos tog jag grå shortsliknande underbrallor (ser högst anständiga och normala ut) och ett rött lössittande linne med batikmönster. Gott råd för den som vill pröva detsamma: Innan du med en glad suck kastar dig baklänges i vågorna, förankra linnet i brallan! Annars flyter det nämligen upp över ansiktet och lämnar torson fri och bar.

Det var skönt och det var fint, och omklädningsakrobatiken funkade som tänkt. Saknade det gamla stora, allmänna (hans och hennes avskilda av en hel vägg) träomklädningsrummet med riktig och gratis vattentoa.

Värme- och byggtorksituationen är stressande och utmattande. Jag har fått en konstig värk i huvudet. Det går inte att sova normalt, och vädring om natten när det är en aning svalare ut fungerar inte för mig, utom att man får lite mer syre. Jag insåg att jag måste göra något, och drog ur sladden framåt kvällen i fyra och en halv timme. (Det tog ner tempen i köket från 35 till 34 grader, men det var i alla fall tyst ett tag och hallgolvet svalnade något.)

I svala natten hamnade jag till sist på långpromenad på tysta mörka  stadsgator med I, och vi diskuterade människans och planetens och könens situation och vad gör man, och varför gör man inget? Vi måste göra uppror, demonstrera! sa hon. Vi hade ett jättedemonstration mot kärnkraft, 30 000 människor som nästan fyllde Stadion, och inte hjälpte det, sa jag. Varför är män som de är, är det genetiskt, har de dåligt självförtroende? sa hon. Vi måste höja medvetandenivån, tänka psykologiskt! fortsatte hon. Visst, men vad ska vi göra konkret, envisades jag. Praktiskt? Ja, vad? sa hon. Kan inte se någon annan väg än politik, sa jag. (Vi hamnade till sist hos mig, där disken står på matbordet och jag inte kunde bjuda på mer än vatten och en banan.)

Men Metoo-rörelsen började med en person som talade ut, och tiden var så pass mogen att tusentals andra trädde fram, tänker jag nu. Samtidigt låg åratals arbete – ofta i politiska partier, ofta som litteratur, ofta som journalistik – för att höja kvinnors status och frihet och respekten för dem, bakom.

Idag körde jag med bad igen. Stötte på en ukraiansk kvinna som var här på två veckors semester. Stockholm är så stort! sa hon. Och det är varmare här än i Ukraina.

Traskade praktiskt nog förbi Kungsholmens bibliotek på hemvägen och kunde läsa två av de fyra tidningar jag tittar på varje dag (ytterligare några på nätet).  Fick i mig banan och glass och vatten och fortsatte till Stadsbiblioteket, där jag lånade Martin Gelins Den amerikanska högern. (På tal om politik: Såg ett en besökare här hittat ”En grävande artikel i Expressen”. Roligt!)

Har också suttit i skuggan och läst mer Lee Child. Numera bryr han sig inte så mycket om logik och hål i berättelsen – folk sitter ogenerat och pratar superhemligheter på allmänna flygplan, skurkar som spionerar på dem tar märkligt nog aldrig några bilder av dem med sina telefoner, och hans huvudperson Jack Reacher är en odräglig mördarmaskin och besserwisser och mansplainare dessutom (och han byter inte kläder på dagar i sträck!). Men det tror jag inte hans fans bryr sig om. De vill helt enkelt ha en stund i Childs  och Reachers sällskap och har trevligt med det, och det är rätt OK, tycker jag (eftersom jag gillade författaren när vi träffades). Men jag kan inte föreställa mig Reacher som det muskelvidunder Child gjort honom till – jag ser visserligen långa men magra Lee Child själv istället.

Nå, måtte inte bara bränderna utan denna olidliga värmebölja ta slut någon gång. Jag får inget vettigt gjort! Sömnbrist lär dessutom göra en (rejält) dum i huvudet. Och jag kan inte släpa datorn till ett badkar med kallt vatten i.

Nå #2, får väl skärpa mig helt enkelt. Skriva kan man under alla omständigheter. Tycker jag mig minnas.

 

 

 

 

 

 

 

Trump, skratt åt den nya akademien, fula hus och vadderad strykbräda på buss. Plus byggtorkskonsekvenser.

Man läser om hur Donald Trump reser runt. Mycket medievågor blir det, för han gullar med Kim Jong Un, förolämpar sina allierade, förödmjukar May och Merkel, lär ha traskat FÖRE den 92-åriga engelska drottningen som tålmodigt druckit te med honom medan hon tänkte på England,  och begär saker och ting till höger och vänster, för att till sist bromanca Putin i Helsingfors (vilket lett till en lång rad roliga photoshop-memes på nätet, som de tu i varma läderbögomfamningar, men framför allt med Trump som Putins marionett). Men det som slår en, är att han ju egentligen gör – ingenting. Jo, han monterar ner miljöskydd och demokratiska institutioner i USA med hjälp av sina republikanska polare (varav en del föraktar honom djupt, men ser honom som SIN nickedocka)  – men sedan?  Varför åker han runt och gör i princip ingenting?

Som syns i tidigare inlägg har Den nya akademin utsatts för allmänt löje i media – jag kan ha fel, men i huvudsak av vilt raljerande manliga kultursnubbar och -journalister. Vad t ex Ulf  (”det finns inget att prata med jämnåriga kvinnor om”) Lundell tycker om saken bryr jag mig inte så mycket om, men trenden är stark. Fritt fram! Det är som om tillbakaträngd kränkthet över det ena och det andra feministiska sticker upp ett finger i luften (ja, på det sättet också) och till sin glädje märker att det inte blåser.

Själv tycker jag, som ni förstått, att det är ett helt OK initiativ. Låt oss göra något, och göra det så bra som det går, istället för att alla sitter molokna och väntar på att den riktiga Akademien ska stiga som en fågel Fenix ur askan, med alla sina vackra fjädrar nyputsade. Det är lite lustigt att diverse skribenter hittar sina sarkasmer i jämförelsen med Svenska Akademien, som de för inte så länge sedan i det närmaste dödförklarade eftersom bristerna var just – rätt löjeväckande, när de inte var direkt tragiska.

På vägen till Norra begravningsplatsen åker man genom flera hektar av de mest anskrämliga nya byggnationer som någonsin uppförts. De är enorma, designade, amorfa, runda eller kantiga, med mönster av fönster och streck och trianglar och what not – och de lyckas med konststycket att överhuvudtaget inte passa ihop med varann på något som helst sätt eller vis. Dessa anskrämliga och svindyra och tydligen illa fungerande tingestar har alltså staden tillåtit.

Jag satt på bussen bredvid en pratglad kvinna i min egen ålder, som hade vänner och anhöriga som jobbade i trakten och nu sökte sig bort. (Ni har läst om nya Karolinska sjukhuset och Institutet.) Vi pratade på. Till sist berättade jag om syftet med min resa (eftersom jag glömt hur man tar sig ner till begravningsplatsen), och fick sympati och beskrivning. När vi klev av sa hon: ”Det är en trafikled där, du måste ta dig till den andra sidan…” och jag började skratta mitt i eländet.  ”Du är rolig – den andra sidan!” sa jag förklarande. Den förskräckta damen bad om ursäkt, men det var lugnt – ”det är vår humor på pricken! Ingen fara!”.

På vägen tillbaka fick jag äntligen användning av att ha varit frågvis angående det som ser ut som en vadderad strykbräda  vid mittutgången i bussen. En karl kom ombord med sin mamma som satt i rullstol, och han parkerade henne och den och satte sig. Jag luftade en viss tvekan, men han hade låst rullstolen, sa han tryggt.

I första kurvan började rullstolen ge sig av i riktning stolsraden mittemot. Jag flög upp, sonen flög upp något långsammare och mera misstroget (stolen var ju låst, ju) och förklarade att rullstolar ska stå med ryggen mot tvättbrädan (som en chaffis förklarat för mig.) Vi bökade dit stolen, modern log lugnt. Vi bökade in stolen så att handtaget hamnade på varsin sida om  strykbrädan och jag letade rätt på säkerhetsbältet – det finns ett sådant, hade chaffisen sagt, och det är inte samma som stopparna för barnvagnar, utan ett riktigt bilbälte på bussväggen. Mamman fick bälte på sig och drog det under sin frodiga byst. Och när bussen körde i nya kurvor, stod stolen helt stadigt.

Hemma i lägenheten är det tämligen outhärdligt. Jag försvarar mig med ordning och logistik. Eftersom byggtorken rör upp luft i den vattenskadade stammen med omnejd, en stam vari man genom det stora  hålet  från köket kan se mineralull som hänger ner i ett stort tilltufsat sjuk, ovanför områden som innehållit allsköns material som trossbottenfyllning,  har jag tejpat för det som går att tejpa för i hallen och förklarat köket (som går att stänga av) radioaktivt område pga troliga fibrer och partiklar. Där lagar jag mat med andningsskydd och lock på kastrullerna och disken får torka i vardagsrummet. Vissa skulle anse detta direkt fånigt eftersom jag förstås inte kan filtrera bort allting, men jag tycker snarare det är fånigt att inte göra något alls bara för att man inte kan få det perfekt.

En sak funkar: Solid tegelvägg mellan kök och sovrum filtrerar i alla fall bort oljudet. Det är tyst där jag sover. Annars hade det absolut inte gått.

Men varmt. Golvet i vida cirklar kring byggtorken, inklusive lite in i sovrummet, känns som om det fanns elvärme under. I natt höll sovrummet 30 grader. Jag gick upp och duschade fötterna i kallt vatten vid tvåtiden. I morse hade kroppen börjat vänja sig, jag fick sätta på mig KOFTA när jag lufsade upp vid sex och chockvädrade och gjorde kaffe.

Och nu når solen strax mina fönster. Jag måste hänga upp våt småtvätt i dem, men det hjälper ytterst marginellt. Och problemet är: Hur skriva mitt i brummande och värme? I minimum fyra veckor…? (Det där med koftan varar inte.) Hjärnan är halvkokt, liksom alla stockholmare som sjavar runt i toppar och shorts och blommiga fladdertält.

Lika bra vi vänjer oss. Men hur ska det nu gå med SD´s världssyn, där den svenska ”essensen” är bunden till jord och mark, när vi plötsligt blir mera Tunisien än Svedala…?

 

 

 

 

 

Vattenskada, minne – och om lördagen. /Byggtork, byggtork hela dan. /Forts

Sitter på biblioteket med en styck ansiktsmask i en liten plastpåse (mot partiklar), vatten och en banan, och ett nyupphittat USB-minne som jag lyckades glömma här en halvtimme innan de stängde i lördags. (Stängt på söndagar.) Åkte tillbaka i desperation och ryckte förgäves i alla dörrar. Men idag strömmade jag in genom porten bland de allra första – och mitt diskreta USB-minne satt kvar precis där jag lämnade det.

Ansiktsmasken – jo, den har jag fått av killarna som skulle bryta upp golvet i del av kök och del av hall har dykt upp. (Tror den är bättre än de jag själv köpte.) Alla rum leder till den pyttelilla hallen, så det blir bökigt. Den första killen plastade in allting medan jag gick bredvid och pratade och pratade, och till min förtjusning upptäckte att denna unga person 1. gillar papperstidningar, 2. gillar att se film på dvd, 3. tycker om kriminalromaner i pappersform, 4. är trött på mobiler! Hans kompisgäng har infört regeln att den första som tar telefonen när de är på lokal, får bjuda allihop. Så det verkar som om det finns hopp om framtiden?

Sedan började de borra och bryta och dammsuga och greja, och det gick bra att skriva i lugn och ro. Att folk gör saker omkring mig stör inte en skvatt, så länge det inte är familj, för då undrar man hela tiden om man behövs. Men killarna hade förutom ansiktsmasker dessutom hörselkåpor, och det hade inte jag, och det är svårt att ha fingrarna i öronen när man samtidigt ska slå på tangenter. Jag försökte med ett finger/öra i taget, men det funkade inte.

Mobiler – lärde mig via radio att man inte bara ska stänga av telefonen, man ska inte ha den med sig. Bara vetskapen att den finns i fickan stjäl uppmärksamhet. Och då kan man ju tänka sig vad mobiler i klassrummet gör. Man ska alltså inte ens ha med sig telefonen när man är ute med sina ungar, eller på krogen med släkt och vänner. (På tal om radio: Leta upp klassikerprogrammet  – P1- om Bach med Camilla Lundberg! Hon är fenomenal på att lätt och ledigt och utan fjanterier – ni vet, OJ vad trevligt vi har – tala kunnigt om stort och smått i kompositörens liv, om teorier, om själva musiken och olika styckens bakgrund.)

Graven – det skakade faktiskt om mig att Uffe ligger där i sin kista. Tron att det var alternativet skapade ett större avstånd, nu kastades jag tillbaka till besöket på bårhuset. Han är på något sätt mera kvar. Jag kan se den där kistan för mig. Jag fortsatte att se normal ut och uppträda normalt, men det tog på mig. Jag vaknade morgonen efter med enorm ångest och ena handen knuten. Och igår kväll rantade jag runt på 7-Eleven i ett par timmar och pratade och pratade om allt möjligt med den nya grabben (lika trevlig som de andra, och väldigt ung).

Och nu har jag förminskat texten och vet inte hur jag får den stor igen…

Och NU har jag en byggtork i köket. Den spyr värme och den brummar och det ska den göra i VECKOR.  Måste försäkra mig om att värden betalar elen. Hur jag ska kunna försäkra mig om att få sova, och inte drabbas av värmeslag (det var 29 grader varmt i sovrummet i natt) , vet jag inte.

Forts.  Hemma kan man ju inte vara, så jag sitter nu, vansinnigt sömnig, på Stadsbiblioteket. Hittade en Lee Child-bok från 2015 – minns fortfarande när vi käkade förlagsmiddag i Göteborg för evigheter sedan – och satte mig i Poesirummet för att läsa. Det är ett litet mysigt utrymme med röda väggar där milda tysta människor brukar sitta och läsa i fred.

Lovande bokinledning, men jag kunde verkligen koppla av där inne och höll alltså på att somna. Så nu sitter jag här och slösurfar i stället. Behöver få i mig annat än glass, bananer och iskaffe. Ska jag ha ansiktsmask i det stekheta köket där det är öppet ner till trossbotten, där killarna tagit bort fyllning och grus? Och hur i hela friden ska jag (på något tyst sätt)  få svala sköna låga +25 grader i sovrummet? Det måste ha varit en bra bit över trettio i stan idag. Kollade lite på Bangs kåserier för någon vecka sedan, och där berättade hon hur hon åkte tåg i Indien med 50 kg is i en balja i sovvagnen.

Gah. Om magra hostande poeter har skapar mästerverk i iskalla vindskrypin i Paris på artonhundratalet, borde jag väl kunna göra det i ett växthus till lägenhet?

Ska jag skriva en bok om familjen och döden och det som hänt sista året? Det finns de som anser det. Uppenbarligen måste jag i alla fall skriva någonting om hur det verkligen är, om jag inte ska vandra tyst in i mörkret och sälla mig till alla de kvinnor som fått bära sådant här in i evigheten . Situationen är skrämmande,  och jag begriper inte hur jag orkat så här långt. Men jag blir ju inte arg på människor, utan på företeelser.

Nytt skutt. Någon har skrivit på Huffpost om Sverigedemokraterna som ”trumpister” och citerat folk (svenska experter) som anser att att SD klarar beskyllningar om rasism med mera. Jag skrev ett snabbmail till HP om hur svenska medier börjar få upp ögonen för att SD´s verkliga agenda inte är anti-immigration, vilket artikeln verkar mena, utan ren rasism. Det är kärnan. Så jag berättade om SD´s märkliga teser om ”svensk essens”.  Får se om någon där nappar och skriver lite mer.

Gäsp. Ska jag hem, laga någon sorts middag (med ansiktsmask) och krypa i säng med Child? (Och Om P+L inte är i stan, så hoppas jag de håller sig riktigt långt från skogsbränder. I t ex Jämtland.)

Godnatt.