Trump, skratt åt den nya akademien, fula hus och vadderad strykbräda på buss. Plus byggtorkskonsekvenser.

Man läser om hur Donald Trump reser runt. Mycket medievågor blir det, för han gullar med Kim Jong Un, förolämpar sina allierade, förödmjukar May och Merkel, lär ha traskat FÖRE den 92-åriga engelska drottningen som tålmodigt druckit te med honom medan hon tänkte på England,  och begär saker och ting till höger och vänster, för att till sist bromanca Putin i Helsingfors (vilket lett till en lång rad roliga photoshop-memes på nätet, som de tu i varma läderbögomfamningar, men framför allt med Trump som Putins marionett). Men det som slår en, är att han ju egentligen gör – ingenting. Jo, han monterar ner miljöskydd och demokratiska institutioner i USA med hjälp av sina republikanska polare (varav en del föraktar honom djupt, men ser honom som SIN nickedocka)  – men sedan?  Varför åker han runt och gör i princip ingenting?

Som syns i tidigare inlägg har Den nya akademin utsatts för allmänt löje i media – jag kan ha fel, men i huvudsak av vilt raljerande manliga kultursnubbar och -journalister. Vad t ex Ulf  (”det finns inget att prata med jämnåriga kvinnor om”) Lundell tycker om saken bryr jag mig inte så mycket om, men trenden är stark. Fritt fram! Det är som om tillbakaträngd kränkthet över det ena och det andra feministiska sticker upp ett finger i luften (ja, på det sättet också) och till sin glädje märker att det inte blåser.

Själv tycker jag, som ni förstått, att det är ett helt OK initiativ. Låt oss göra något, och göra det så bra som det går, istället för att alla sitter molokna och väntar på att den riktiga Akademien ska stiga som en fågel Fenix ur askan, med alla sina vackra fjädrar nyputsade. Det är lite lustigt att diverse skribenter hittar sina sarkasmer i jämförelsen med Svenska Akademien, som de för inte så länge sedan i det närmaste dödförklarade eftersom bristerna var just – rätt löjeväckande, när de inte var direkt tragiska.

På vägen till Norra begravningsplatsen åker man genom flera hektar av de mest anskrämliga nya byggnationer som någonsin uppförts. De är enorma, designade, amorfa, runda eller kantiga, med mönster av fönster och streck och trianglar och what not – och de lyckas med konststycket att överhuvudtaget inte passa ihop med varann på något som helst sätt eller vis. Dessa anskrämliga och svindyra och tydligen illa fungerande tingestar har alltså staden tillåtit.

Jag satt på bussen bredvid en pratglad kvinna i min egen ålder, som hade vänner och anhöriga som jobbade i trakten och nu sökte sig bort. (Ni har läst om nya Karolinska sjukhuset och Institutet.) Vi pratade på. Till sist berättade jag om syftet med min resa (eftersom jag glömt hur man tar sig ner till begravningsplatsen), och fick sympati och beskrivning. När vi klev av sa hon: ”Det är en trafikled där, du måste ta dig till den andra sidan…” och jag började skratta mitt i eländet.  ”Du är rolig – den andra sidan!” sa jag förklarande. Den förskräckta damen bad om ursäkt, men det var lugnt – ”det är vår humor på pricken! Ingen fara!”.

På vägen tillbaka fick jag äntligen användning av att ha varit frågvis angående det som ser ut som en vadderad strykbräda  vid mittutgången i bussen. En karl kom ombord med sin mamma som satt i rullstol, och han parkerade henne och den och satte sig. Jag luftade en viss tvekan, men han hade låst rullstolen, sa han tryggt.

I första kurvan började rullstolen ge sig av i riktning stolsraden mittemot. Jag flög upp, sonen flög upp något långsammare och mera misstroget (stolen var ju låst, ju) och förklarade att rullstolar ska stå med ryggen mot tvättbrädan (som en chaffis förklarat för mig.) Vi bökade dit stolen, modern log lugnt. Vi bökade in stolen så att handtaget hamnade på varsin sida om  strykbrädan och jag letade rätt på säkerhetsbältet – det finns ett sådant, hade chaffisen sagt, och det är inte samma som stopparna för barnvagnar, utan ett riktigt bilbälte på bussväggen. Mamman fick bälte på sig och drog det under sin frodiga byst. Och när bussen körde i nya kurvor, stod stolen helt stadigt.

Hemma i lägenheten är det tämligen outhärdligt. Jag försvarar mig med ordning och logistik. Eftersom byggtorken rör upp luft i den vattenskadade stammen med omnejd, en stam vari man genom det stora  hålet  från köket kan se mineralull som hänger ner i ett stort tilltufsat sjuk, ovanför områden som innehållit allsköns material som trossbottenfyllning,  har jag tejpat för det som går att tejpa för i hallen och förklarat köket (som går att stänga av) radioaktivt område pga troliga fibrer och partiklar. Där lagar jag mat med andningsskydd och lock på kastrullerna och disken får torka i vardagsrummet. Vissa skulle anse detta direkt fånigt eftersom jag förstås inte kan filtrera bort allting, men jag tycker snarare det är fånigt att inte göra något alls bara för att man inte kan få det perfekt.

En sak funkar: Solid tegelvägg mellan kök och sovrum filtrerar i alla fall bort oljudet. Det är tyst där jag sover. Annars hade det absolut inte gått.

Men varmt. Golvet i vida cirklar kring byggtorken, inklusive lite in i sovrummet, känns som om det fanns elvärme under. I natt höll sovrummet 30 grader. Jag gick upp och duschade fötterna i kallt vatten vid tvåtiden. I morse hade kroppen börjat vänja sig, jag fick sätta på mig KOFTA när jag lufsade upp vid sex och chockvädrade och gjorde kaffe.

Och nu når solen strax mina fönster. Jag måste hänga upp våt småtvätt i dem, men det hjälper ytterst marginellt. Och problemet är: Hur skriva mitt i brummande och värme? I minimum fyra veckor…? (Det där med koftan varar inte.) Hjärnan är halvkokt, liksom alla stockholmare som sjavar runt i toppar och shorts och blommiga fladdertält.

Lika bra vi vänjer oss. Men hur ska det nu gå med SD´s världssyn, där den svenska ”essensen” är bunden till jord och mark, när vi plötsligt blir mera Tunisien än Svedala…?

 

 

 

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s