Berget födde en råtta?

Varifrån kommer den frasen nu igen? Den betyder att det blir dunder och brak och man tror något fantastiskt ska hända – och så blir det en tumme… (om nu någon minns den lilla sagan!)

Alltnog, S kallade till presskonferens och alla trodde att NU kommer något stort och bra och efterlängtat att annonseras – t ex 2000 mer i månaden, rent, till 250 000 fattigpensionärer, eller en mer total omsvängning i LASS-skandalen – och så säger Löfven att barnfamiljer ska få fem fler lediga dagar. Där gick luften ur ballongen. Fin idé, men det finns liv- och död-situationer här som man inte alls tagit tag i. Assistans man kan lita på, bättre sjuksköterskelöner, ja, vi vet allihop vad som inte fungerar.

En annan tumme, i en mindre livsnödvändig men ändå ledsam kris, är ståhejet kring de tre som igår sades skola återvända till Akademien. (Danius, Englund, Espmark.) Jag uppfattade det som att de tillfälligt skulle på något sätt vara närvarande, om än kanske via mail, för att Akademien ska kunna välja nya medlemmar, vilket verkar ha varit fallet. Ingen vansinnigt stor grej alltså. Men ett antal media tycks ha trott att de tänkte återvända på riktigt, vilket gav rubriker som att Danius fått ge vika for Horace, att hon inte rådde på Horace, och en frustrerad kulturchef Björn Wiman i DN (som annars skrivit mycket vettigt om Akademien det sista halvåret) liknade det hela vid en dokusåpa. När dementin kom, gjorde det inte precis saken bättre.

Valet närmar sig. Jag har läst Åkessons ena bok, den senaste, och den är som en genomskinlig solig sommarbild under vilken en helt annan verklighet ruvar. Han är bra på att prata runt saker, men i sprickorna ser man vad han verkligen är ute efter.

Jag behöver mer plats för att skriva om det mer genomarbetat, men det här är mannen som  inte kan förmå sig att välja Macron (president i en demokrati) framför Putin (diktator i ett land där rättigheter skärs ned och kritiska journalister mördats) i en partiledarutfrågning. Det här är partiet som inte erkänner judar som svenskar, som framhäver Ungern som en fin stat, som talar vitt och brett om att förbättra allt från sjukvård till pensioner till skola (som ska fostra ”fysiskt friska” sunda ungdomar), som anser – i slutet av boken – att alla ska göra ”medborgartjänst”, kanske flera gånger i livet, med mera. Ju mer man läser, desto tydligare stiger en bild fram, förfärande lik Tredje Rikets propagandafoton av leende ljushyllta medborgare som gymnastiserar i takt och fosterländskt bärgar skörden tillsammans.

Deras budget håller inte, vilket Åkesson viftat bort,  för det mesta i löftesväg är ospecificerat prat med nyckelord som ”lojalitet” och ”välorganiserat” Agendan är egentligen bara en: ”svenskhet”.  Som också den är ospecificerad, för övrigt.

Får ta mer om det senare. Det kräver som sagt plats.

(Tar en djupt andetag och rensar skallen.) På en annan bog har Patrik nu snabbt komponerat en ny liten affisch för BOK/FILM- pratet i nästa vecka, en utan film. Men med Brynbild. Det finns en rad miniaffischer på bibliotekets bottenvåning  om olika kommande program.

 

 

 

Annonser

Bokälskare och filmtagningar.

Igår kväll var jag hos Antonio för att på allvar titta genom alla våra tagningar.

Det var första gången jag var där, och det man lägger märke direkt till är bekväma soffor och böcker. Massor av böcker. (I det andra rummet finns det musik. Och överallt tavlor och Bunuel-bilder och så.) Nu var det förstås ordnat och städat, men överflödet kom mig kom att tänka på ett TV-program om professorer och journalister och författare som bokstavligen bor bland TRAVAR av böcker, och ändå vet exakt var allt finns.

”Så om man frågar dem ‘var har du Barbara Tuchmans Det stolta tornet?’, så hittar de den genast”, berättade jag.

Antonio log stort, klev bort till bokhylla nummer sju eller så, och plockade direkt fram – Barbara Tuchmans Det stolta tornet. 

Jag försjönk i mitt, och han i sitt. Efter ett tag satte han på kaffe åt oss. Och försjönk igen. Efter ännu ett tag sniffade jag i luften och sa: ”Antonio – det luktar bränt kaffe?”. ”Visst ja, glömde”, sa han. Ack vad jag kände igen mig!

Det här är grejen: Jag satt och njöt nästan hela tiden, för det finns en rad snygga scener, fina bilder. Då och då slet jag Antonio från hans papper för att han skulle få se. Det finns t ex en scen där han sitter ensam vid fönstret i inre delen av kafé Ritorno och inte är glad och väntar på att någon ska kontakta honom på telefon. Tagningen börjar till vänster med att man ser uteserveringen genom fönstret, panorerar långsamt åt höger medan folk går förbi och en bil också kör förbi, till mitt hjärtas inre jubel också åt höger. Kameran får in Antonio som ser ut. Så tittar han ner på bordet, på sin telefon, och kameran följer hans blick, fortfarande långsamt. Därefter ser han upp igen, in emot kaféet, och sedan ut på nytt.

Det är ingen lång scen, kanske 45 sekunder, men den är så avrundad och har ett stråk av dröm och vemod som blev så fint. Hade det här varit en långfilm med stor budget, hade jag ändå spikat den tagningen. Jag gillar orden, och jag gillar också tystnader, stämningar, koreografi.

Men. Det saknas ett par rejält förklarande scener där han pratar i telefon med vissa människor. Jag hade tänkt mig att som sagt enbart göra en skiss och lägga svartruta där det fattas tagningar, men det fattas för mycket – man förstår inte hela skeendet. Och, som Hitchcock sa, en publik som inte förstår känner ingenting.

Nu finns det fler tagningar i skruttkameran (annat format!) men tiden börjar bli knapp, skulle jag använda dem inom en vecka måste jag digitalisera bandet och klippa in dem, vilket tar tid och kräver att någon kan fixa detta. Och Antonio har verkligen, verkligen inte möjlighet att spela in mer på mobilen. Så jag kommer troligen att göra detta senare och då kanske också få lite mer med Antonio, men – filmvisning nästa torsdag är osannolik.

Däremot blir det prat om författeri och film (två helt olika centra i hjärnan), ord och bild, hur de kan framhäva varann eller slåss med varann, hur bok blir film, med mera spännande. Det finns ett enormt spänningsfält och samtidigt harmoni mellan språk och bild.  (6 september kl 18.)

 

 

 

Den rör på sig. Filmen.

Patrik (Stadsbiblioteket) och jag satt just och kollade en del av kortfilmens mobiltagningar (inspelningstid efter två separata kamerastrul: En dag!) på bibliotekets programhörnas storskärm där den ska visas om någon dryg vecka. Jag ville bara kolla att bildkvalitén funkade. Till min lättnad såg den helt OK ut, och det var faktiskt så intressant att vi såg fler tagningar än vi behövde. Patrik gillade Antonio skarpt.

Om ett par dagar får jag redigeringshjälp av en egentligen vansinnigt upptagen man som förbarmar sig över mig, till min eviga tacksamhet. Han har bara en timme att avvara, så jag måste komma laddad med färdiga beslut. Vilket betyder att jag måste rycka tag i min skådespelare Antonio, som egentligen håller på med pod nu, men han är fortfarande en ängel och ställer upp. (Filmen ligger i hans telefon och på ett USB-minne som han gett mig, men jag gillar ju säkerhet med både hängslen och livrem, så han måste dyka upp med telefonen.)

Jag ser på min egen enorma envishet med en viss förundran, men det kanske är sant som astrologin (som jag inte tror på) påstår, att Skorpioner gillar att slåss för eller emot något, och inte ger sig? (Min man var också skorpion, och är två skorpioner gifta gäller det att de inte inte ger sig samtidigt). Jungfrur lär också vara envisa, det är mina barn och mitt första barnbarn.

Hur som helst, svårigheter är karaktärsdanande. Och kul på sätt och vis. Men de drar rätt mycket glass!

//Lånade med mig hem: Fatima Bremers biografi om Ester Blenda Nordström: Ett jävla solsken. Ska bli spännande att läsa.

 

Bakgrunder.

Läser in mig på SD, och hittade i sammanhanget en recension av Jimmie Åkessons bok Satis polito . Möjligen har jag nämnt den förr – läst den har jag i alla fall.

Jag har också Åkessons Det moderna folkhemmet, där han bisarrt nog anser sig vara socialdemokratiska statsministerns Per Albin Hanssons folkhems sanna arvtagare, och två böcker av Mats Wingborg (Den blåbruna röran, resp. En röst på SD är en röst på högern). Min bild av Jimmie Åkesson är en i grunden omogen arg man som aldrig kan komma över att utländska pojkar var elaka mot honom i skolan och nu ska hämnas på varenda utomeuropé han kan lägga vantarna på – och han har utsträckt känslan till alla som inte garanterat har blondhet, svenska röda stugor och svenska kor på svenska ängar i sin bakgrund, dvs judar, samer, sverigefinnar, romer, med flera.

Jag fick aldrig träffa Alma igår. Jag försökte ringa, men på fasta telefonen svarade ingen, och hennes mamma svarade inte på sin mobil. Eftersom jag är dum nog att hålla god min i elakt spel, gav jag inte Alma mitt telefonnummer när vi var ensamma en stund vid hennes pappas grav – och bad inte om hennes. Det borde jag ha gjort. Det finns ingen vett eller sans i det här. Jag har aldrig någonsin ringt på Carolines dörr, men jag är frestad att efter elva år helt enkelt ta mina presenter, gå dit, krama Alma och önska henne grattis på dagen efter sin födelsedag.