Bakom kulisserna – rapporten. /Plus ett tack till Antonio.

Det skulle ju göras kortfilm här, men efter ett antal olika trassel (det senaste när min skådespelare kände sig sjuk en timme innan kameran skulle hämtas ut) stod jag med inga skådespelare, nästan ingen tid, värmebölja och grav sömnbrist och kunde ändå inte riktigt ge mig, även om jag faktiskt kan prata på Stadsbiblioteket i timmar den 6 september om litteraturens språk kontra filmens. Och det var då jag ringde Antonio för att fråga en sak, och det slog mig: Han kan spela en av rollerna i den ursprungligen fler-rolliga filmen, omgjord för tillfället och för honom. En filmskiss, en raw cut och samtidigt en kortfilm! Antonio sa visst, kul, och han hade tre dagar.

Jag träffade Antonio för antal år sedan på en humanistfest, och han och en Tommy övertygade mig om att jag borde ha en skrivkurs. Dit kom också L-eleven, och det var en av de roligaste upplevelser jag haft. Vad jag minns av den där festen var att Antonio och jag pratade mer och mer, medan han ordentligt drack vin ur ett pytteglas han hittade någonstans, och det blev fler och fler glas och jag petades längre och längre in mot väggen. (Nej, inget sånt – bara en oändligt ämabel och pratsjuk och glad kille.) Sedan har vi hörts av någon gång då och då med ett par år mellan gångerna. Han var en av dem jag ringde i total chock efter Uffes död. Jag måste ha berättat ungefär allt om allt, men av det samtalet minns jag ingenting överhuvudtaget, och Antonio för det inte på tal.

Anonio heter Alvarez i efternamn. När man träffar honom första gången tänker man vagt att han är det svenskaste man kan föreställa sig, så han måste ha en svensk förälder, troligen en lågmäld kvinnlig norrländsk skogshuggare. Men han är född helspansk och kom hit som barn.

Det visade sig att nu var min älsklingshyrkamera trasig efter en Gotlandsresa, förkyld eller vad det var, så det som återstod var skruttkameran (med kassettband!) som vi redan provfilmat med. OK, det fick bli skruttkamera, den duger för en filmskiss, bara man undviker soldränkta scener.  Så vi tänkte filma vid Rådhuset  – Antonio är advokaten Fred, en omskriven roll från första filmmanuset, och ska till tingsrätten där om en stund – och vid en park och på ett fik och en annan lokal och pendeltåg och på gatan och så, och vi tog en scen i Rådhusets t-baneuppgång, och jag tänkte att det här går ju galant!

Jodå.  Det var senare det långsamt ässade till sig. Nästa stopp vad Rådhusets baksida, där det är skugga hela förmiddagen. Domstolsskylten på framsidan filmade vi senare. När man saknar mikrofonbom måste man antingen manövrera kamera och mick själv, vilket ju går jättebra eftersom man har flera fingrar tralala, eller ge den till skådespelaren med stränga order att hålla den i lagom höjd framför magen. Ett tag satte Antonio fast mikrofonen vid en skjortknapp med en gummisnodd, men då lät den mot skjortan. Dessutom trånar skådespelaren hela tiden efter sitt manus (som man snor eftersom han låter bättre utan) som det kungliga sovande lejonet i den tecknade Robin Hood-filmen, han som gnyr efter sin tumme. Det fanns en brusten saknad i Antonios blick. Men vi körde på medan folk gick ut och in intill oss, solen sken, barn skrek och en kärlekskrank ringduva hoade i ett träd. Polishusparken är livligt besökt för att den är så mysig.

Jag tror det var på Centralen skruttkameran började tröttna. Plötsligt åkte kassetten upp. TAPE END sa kameran. Jag vet, sa jag, nu tänker jag återspola. CLOCK sa kameran av någon anledning, och ville inte återspola. Jag tjafsade med den en lång stund, innan den gav med sig.

På kvällen, när vi tittade på resultatet på min TV-skärm, visade det sig att kameran stundom varit påslagen utan att jag märkte det. Man hör regissör och skådespelare prata utan att de vet att de hörs! Jag rodnade där jag satt, men där fanns ingenting att skriva minsta upprörda sociala medier-kränkthetsgrej om. Vi lät som en artonhundratalskurs i hur man visar Höflighet mot andra Menniskor. Det här är helt mitt fel, jag ber SÅ mycket om ursäkt, sa jag, och Antonio sa att Alls icke, nej då, han hade bara roligt. Och så var det på varenda ofrivillig läcka.

Dag 2 körde vi vidare och upptäckte att man inte ska försöka få ett bord på en lunchkrog på Stockholms Kungsholmen, där det finns polishus, tingsrätt, hotell, butiker, sjukhus och vad icke. Så vi hittade ett gammaldags kondis på Hantverkargatan, där det fanns fyra bord med ett par saktmodiga äldre stammisar vid och man kunde få gammaldags mackor med ägg och ansjovis eller köttbullar med rödbetssallad.

Så hände två saker. Kameran trilskades igen, och regissören hanns ikapp av tre-fyra veckors sömnlöshet. Ingen har väl sovit bra under värmeböljan, men jag har vaknat – bokstavligen – varje timme eller varje timme och en halv  i veckor. Plötsligt hade jag 1. Ingen pålitlig kamera, 2. NOLL idéer. För första gången i mitt liv. Det kändes märkligt tomt.

Så den dagen tog slut i vetskapen om att vi måste gå över till mobilen, och hur få in hela filmen på en dag? Jag rasade i säng och svävade i och ur konstiga drömmar redan på sena eftermiddagen. Men kvart i nio på kvällen kom äntligen Idén.

Filmen heter Dilemma och handlar om en nyförälskad, vanligen strikt och lågmäld advokat som finner att han måste rädda sin poliskvinna, som just drabbats av ett trauma efter att ha sett ett mordoffer. Allt han har är telefonen och i den hennes ovilliga chef som anser att det här fixar hon själv, och hennes jobbiga kompis som inte vill göra något.  Medan advokaten vet att hon har piller och alkohol. Inte kan han åka till henne själv, eftersom hon tror att hon inte behöver det (och vill dricka sig till sömns), och polischefen misstänker att han är en knäpp stalker, eftersom han bara känt henne i två dagar.

Jag kom på att jag skulle skära hejvilt i manus och ge Antonios Fred en dubbel personlighet: En när han pratar i telefon, och en där han pratar rätt in i kameran om hur han verkligen känner.

Så vi gav oss ut på det äventyret, Antonio och jag. Jag har aldrig filmat med en mobil, och vi måste ta om scener som redan tagits med skruttkameran. Och det var nu allt började knasa till sig.  Jag lade t ex den frustrerade advokaten Antonio i gräset i en park, och fann att tre britter kapade grenar ur träd och delade dem med MOTORSÅG. Antonio låg där med handen på pannan, och väste så fort det blev tyst ett ögonblick: Kör! Kör! Mobiljäkeln blev förvirrad av bildbeskärningen och vred hela formatet. Jag satte honom i en trappa, och ställde honom i tunnelbanan där han mitt i röran med ryggen mot en svart pelare uttalade (högt in i kameran) följderna (förlora jobbet var en risk) om han trots allt åkte till sin tjej, och lät honom dessemellan ringa och gulla med henne på ett fejkat kondis, utan att visa sin oro.

Antonios milda man blev stundom en helt annan här. Han blev ett mellanting mellan töntig, omtänksam, arg och direkt creepy. Oväntat och spännande.

Nu sitter jag med alla dessa tagningar men ingen dator att ens se dem och redigera dem på. En del från skruttkameran skulle kunna användas, om man accepterar att formatet är annorlunda. Camrentkillarna har egna projekt, och tiden går.

Dags för en ny idé!

Uppdaterat: Jag måste bara säga att maken till stamina som Antonios har jag sällan sett. Jag är enormt tacksam mot honom, för tålamod och gott kompisskap och för att han lånade mig sin mobil och sedan gav mig ett USB-minne med alla scenerna på. Enda arvodet han fick var en varm korv och några glassar, och han bjöd mig på vin på Wasahof.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s