Lööf och Ayn Rand…? /Läser recensioner av filmen om Stieg Larsson, Mannen som lekte med elden, i förväg.

Ur en SvD-artikel från 2014, skriven av L Hennel:

”Hennes (Ayn Rands) resonemang var omstridda till och med i USA på 1960-talet, åtminstone att döma av Johnny Carsons kommentarer. Det fick honom att fråga:

– Du säger att människan först och främst ska se till egenintresset?

– Jag skulle inte säga först och främst, jag skulle säga endast.

”Få tänkare har varit så viktiga för att inspirera unga radikala liberaler som Ayn Rand”, förklarar vd:n Markus Uvell inför Timbros nyutgivning av hennes verk nyligen.

En av dessa ”unga liberala” var Annie Lööf. Våren 2006 var hon vice förbundsordförande för CUF, Centerpartiets ungdomsförbund. På sin hemsida tipsade hon om just ”Atlas Shrugged”. Varken boktipset eller hennes tillhörande kommentar går längre att hitta på nätet, men det har återgivits av Göteborgsposten. Annie Lööf skrev: ”I somras läste jag Ayn Rands Atlas Shrugged och blev helt betagen. Boken är den absolut i särklass bästa bok jag har läst. Den ryckte med mig, den berörde och den fick tanken att växa.”

Det där har Annie Lööf fått dras med trots att hon senare har försökt att tona ned sin uppskattning av Ayn Rands kontroversiella verk. Men faktum är att många av de politiska ställningstaganden som hon gjorde under sina år i ungdomsförbundet handlade om att banta statens inblandning och sjunga individualismens lov. Inte undra på att Centerpartiets idéprogramsgrupp vintern 2013, när Annie Lööf har blivit partiledare, i sitt ursprungsförslag hade med kontroversiella förslag om helt fri invandring, månggifte, slopande av skolplikt och av lagstadgad arvsrätt. De måste ha trott att hon i grund och botten stod på deras sida.”

Det där hade jag missat – utom det med slopande av skolplikt, som jag hade fruktansvärt svårt att tro på. Hur kan en hyfsat normal och vuxen person ens komma på idén? Det är ju sådant som svärmade trettonåringar – en tid när man drar nästan varje tanke som entusiasmerar en till sin spets, innan man lär sig att betänka rimlighet och konsekvenser – får för sig.

Och nu är jag chockad. Partiet godkände detta som sitt idéprogram för fem år sedan, och gjorde henne till partiledare?

/Tittar förstås på recensioner av filmen om Stieg Larsson, Mannen som lekte med elden, i förväg. (Ser den senare idag.) Blir lite bekymrad. De flesta tycker om den, och gillar att den handlar en del om SD´s rötter och om högerextremism öht, men andra anser att man aldrig kommer Stieg inpå livet och att filmen är hafsigt gjord, utan bildspråk och filmisk eftertanke. Och historien om hans deckarskrivande se som en detalj.

Hm. ”Han jobbade tydligen ihjäl sig”, sa Patrik på biblioteket till mig igår. ”Hm”, sa jag med mina roliga minnen, ”det är sant för han kunde inte koppla av, men han snackade ihjäl sig också!” Inte illa ment, tvärtom, men han älskade att prata med folk, i timmar. En av de första sakerna han frågade mig, med hopp i rösten, var: ”Hur sent kan man ringa dig på nätterna? Till klockan två?” Han levde precis det liv han ville leva. Och han älskade deckare.

Ska bli intressant att se filmen.

 

Annonser

”Putte och Lina.” Någonstans i och utanför en (kanske) fiktiv Akademi.

Per Wästberg sa nyligen att förhållandet mellan Akademiledamoten, poeten Katarina Frostenson och hennes man Kulturprofilen Jean-Claude Arnault, nu i häkte i väntan på dom för våldtäkt, är ”mystiskt. De är sammanklistrade”. Och att hon anser att Arnault blivit förtalad och korsfäst. Men, säger han, hon kan ju inte rimligen vara ovetande.

Nej, hon kan knappast vara ovetande om att dussintals kvinnor (inklusive kronprinsessan och de flesta i sfären i och runt Akademien) blivit tafsade på, utsatts för trakasserier, kvinnoförakt, sexuell utpressning och våldtäkt. Hon måste ha sett det själv dessutom. Så man undrar: Hur i hela friden fungerar en kvinna som reagerar som hon på sin makes ofredanden och brott?

Nu vet ingen vad som rör sig i andra människors huvuden, så jag tänker här istället prata om Putte och hans fru Lina. De är lustigt nog i samma situation som de verkliga personerna ovan.

Jag tror att Lina och Putte har ett starkt kulturellt och starkt erotiskt förhållande med inslag av dominans. Lina vill inte till något pris vara utan Putte, för vem skulle kunna ta hans plats, med den kombon? (Deras bästa vän… eh, Herman? … Tror inte det.) Att hon förnedras, först med allas vetskap men bakom tysthetskulturens draperier  och sedan offentligt av hans gränslöshet och hänsynslöshet mot andra kvinnor, ändrar ingenting. Kanske ingår det i samspelet och mönstret? Kanske gör hans uppenbara sociopati honom till en åtråvärd alfahanne med icke-reflekterande och djuriska drag i hennes ögon?

Och fördelen med att acceptera, fördelen med att han helt enkelt inte förstår bättre och inte kan kureras, är att man inte behöver vara svartsjuk. När man väl valt honom. Det är bara att köra ända in i kaklet. Och bredvid står begåvade sällskapsbrodern och eviga gymnasisten Herman och ler brett, för han hade helst varit likadan som Putte – med stort kulturellt kred  och samtidigt utlevande sex med alla dessa gulligt konstnärliga kvinnor, som ju ändå aldrig kan bli något på riktigt.

Det här är förstås ren psykologiskt fiktion och rena funderingar från min sida. Men någon förklaring till Linas förhållningssätt, och Puttes, och deras märkliga symbios, måste ändå finnas. Väl?

PS. Jag ska se filmen om Stieg – ”Mannen som lekte med elden”. Återkommer om den.

 

 

 

 

Politiska läget. Vad göra? /PS och PS 2

Som vi vet har inte bara tonen bland de politiska ledarna på sina håll blivit förbarnsligad och lätt nättroll-inspirerad – ”nu avsätter vi Löfven, jättekul, lajka!” (vad är de, elevrådet på öl en fredagskväll?) – utan vi har också hamnat i en svårnavigerad situation.

Konservativa moderatledaren Ulf Kristersson är så otålig och tänd på makt att det ser direkt illa ut, och har därför förklarat sig som segrare både före och efter valresultatet (som gav hans block 143 mandat och motståndarens 144) . Uppenbarligen var han redan från början beredd att regera på SD´s villkor, och Ebba Busch Thor har just slängt masken och hoppar på det tåget. (Jag kallade henne ju en aning rakt på sak en vindflöjel. Med i Prideparaden ena året, förklarar att den ”sexualiserar samhället” nästa.)

Bara för att det kliar så skönt i kistan höll man en offentlig avsättning av Löfven, som ju ändå måste regera vidare tills annan regering (eller samma) träder in. Nu sitter C och L där och vill inte regera i en allians stöttad av SD, samtidigt som S vägrar hoppa in i stället.

Jag tror den utskällda Jan Björklund är navet här. Han har lovat sina barn att inte ge SD makt, vilket gör honom till en anständig och principfast person. Då finns det faktiskt ingen annan väg att gå, än att på något sätt liera sig med S. Följer C med, fint. Jag tror L bör fråga sig: Hur bra har vi egentligen mått i alliansen? Valet efter det samarbetet lämnade L med 5,49% av rösterna. De ligger inte eoner från S när de gäller grundläggande värden. Egentligen borde de anse sig ligga längre från Ulf Kristerssons Moderater, som lever i den fasta förvissningen att ”bidragstagare” och sjuka egentligen är lata och måste knuffas ut i arbete genom fattigdom. Och, som det ser ut idag, borde V vara mer acceptabelt som stödparti.

Det enda vettiga jag kan se är att L och C regerar tillsammans med S och MP, med V som stöd. (En hel del ur S stödröstar ändå på V för att dra S vänsterut, från deras marknadsliberala faiblesse som faktiskt började redan med finansminister Sträng.)

Men för att detta ska fungera, måste S och Löfven skärpa sig och minnas sina ideologiska rötter. De har slarvat allvarligt med det, vilket har drivit även andra än verkliga SD-sympatisörer till det partiet. För att ”röra om i grytan”, och/eller i förhoppningen att SD´s illa hopkomna budget ändå ska backa deras löften om guld och gröna skogar för gamla och sjuka.

Vi får se.

/PS. Den tillfälliga s k Den nya akademien – protestskapad efter att Svenska Akademien förklarats oförmögen att dela ut Nobelpris i litteratur i år – har utsett sina fyra nominerade författare, och de är:  Den prisbelönta författaren Maryse Condé från Guadeloupe, fantasyförfattaren Neil Gaiman från Storbritannien, den ofta Nobelpristippade Haruki Murakami från Japan och den sydvietnamesiska flyktingen och författaren Kim Thúy som numera är kanadensisk medborgare.

Pris utdelas på Stadsbiblioteket den 12 oktober. Exempel på böcker av de nominerade har ställt fram i Rotundan i TEMA-hyllan.

/PS 2. Har läst mig till att det  tyvärr var Folkpartiets, numera Liberalernas, Lars Leijonborg som populariserade det gamla uttrycket ”utanförskap” om vissa områden, och därmed förvandlade individer till en särskild grupp – vilket underlättade avhumanisering, attacker och särbehandling.

Biblioteket har ett gäng böcker i ämnet Sverigedemokrater, tyvärr ingen (som jag kunde se) som är purfärsk. I stiftelsen Expos böcker kan man se hur partiet startade i nazism och steg för steg förändrade sin image i jakten på röster. Men lägger man SD´s program intill de äldre, kan man se hur det grundläggande innehållet knappast har ändrats.

 

Pratsamma författare.

Just nu är det tjo och tjim på Stadsbiblioteket – Stina Wollter (en naturkraft) har haft ett succéframträdande med tårar och skratt, och folk står i lång och lycklig kö för att köpa hennes bok.

På författarminglet i fredags mötte jag en rad andra roliga författare – bland dem Susanne Ahlenius  som skriver erotiska thrillers (vi pratade om erotik i bok, för jag kom plötsligt ihåg scenerna jag skrev i åtminstone två av mina), Jon Stenhugg som ger ut sina böcker i England och som jag pratade skrivtekniker med – han är metodisk och planerande, medan min metod är att öppna upp och dra iväg och liksom redigera samtidigt – och Annette Haaland som är präst och skriver mysdeckare om en annan präst i Enskede. Henne hann jag inte prata med, men jag tror jag behöver en mysdeckare, så jag läser just en av hennes böcker.

Det skojiga med det välbesökta minglet var att det inte fanns något program. De tre unga författare som dragit igång det på eget initiativ (Förbundet stod för lokalerna)  ville bara umgås och en av dem blev nervös – tänk om vi inte pratade med varann? – och var på vippen att börja hitta på teamworkgrejor, som att ”bygga torn av tandpetare och geléhallon”, men övertalades att låta bli. Och vi behövde ingen hjälp. Författeri är ensamt (om man inte börjar bilda nätverk som en rad kvinnliga skräckförfattare är i färd med, en av dem fanns på plats), så vi pratar mer än gärna, och Författarförbundets boktyngda salonger är som gjorda för det. Vin ingick!

Tjejerna som drog igång kvällen var  Anna BågstamHelena Dahlgren och Elin Säfström.

Det var kul – gärna fler mingelkvällar!

Filmrecension, Call me by your name. /PS, retroblogg.

Här utlovades två filmrecensioner: Av Call me by your name och Three billboards outside Ebbing, Missouri. Båda har fått fina recensioner. Och här kommer den första – varning för en och annan spoiler!

Call my by your name handlar som bekant om en ung intellektuellt brådmogen pojkes (Timothée Chalamet) första stora, och valpiga, kärlek till en vuxen bildskön man (Armie Hammer) som kommer på ett avspänt och långdraget besök till pojkens kulturella familj för att diskutera arkeologi och vetenskap med pappan. Miljön är Italien, ett stort hus med självsäkert hembiträde och stor trädgård, vackra omgivningar med sjöar och hav och andra stora tydligt välbeställda familjer (med många ungdomar) i närheten. Alla tar det lugnt, äter och läser och badar, och språken växlar på ett självklart sätt mellan franska, engelska och italienska.

Attraktion uppstår alltså och kärlekshistorien får en knökig start medan pojken undrar: Är längtan ömsesidig? Får han gensvar på sina antydningar, eller ses han bara som en jobbig spoling? Är den åtrådda mannen enbart sarkastisk och överlägsen, eller ger han en strimma av hopp? Medan detta pågår har båda snabba historier med flickor, och filmen glider tyvärr hastigt förbi den pojkens flickas besvikelse och förvirring. Det sexmötet blir bara en roande anekdot – för filmmakaren, inte för flickan. Till slut får pojken och mannen varandra (pojkens föräldrar ger sin diskreta och varmhjärtade välsignelse till sin son: Njut av ditt liv!), men som med många unga heta kärlekar blir den också den första hjärtesorgen. Fast livet, förstår man, går vidare.

Jag blir kluven inför den här filmen. Anslaget och den avspända tonen, naturen och cykelturerna är rätt ljuvliga, liksom avsaknaden av behov att förklara allting. Men jag kan tyvärr inte känna den glada erotiska kittling som flera recensenter upplevt – vilket jag gärna hade gjort! – och det är kanske på grund av att ingen av de tu charmar mig speciellt. Grabben är mer eller mindre ett barn och objektet för hans åtrå en sorts teflonstaty. (Obs, båda har fått fantastiska recensioner, och AH faktiskt särskilt för att han får vara mer än bildskön.) Så för mig finns det noll sex här, inför filmens många kyssar, autosex och till sist äntligen riktiga ligg backar jag faktiskt i stolen. Värmen hos föräldrarna är fin, men hjärtlösheten mot filmens andra kvinnor ganska stötande. Så, ja – en trea av fem. Trean är stark, men det negativa hos de två missade poängen också stark.

/PS  retro – lovade ju också lite roliga fordomtima inlägg. Här är Picassoklippning som handlar om envetna försök att klippa håret. Inte så lätt som man tror!+

Då hände det otroliga. /Uppdatering.

Gav datorn ett försök till i morse. Det funkade inte, det är som om själva datorn (en kluns som står på golvet, så gammal är den) inte längre får kontakt med skärmen. Trots att alla sladdar är i.

Jag flyttade den faktiskt rätt bökiga och oflexibla skärmen till matbordet, klappade om den och försäkrade att jag tyckte om den i alla fall fast den inte nådde ända fram. Vi har ändå haft en sorts förhållande, även om det inte varit så nära emotionellt. Sedan gick jag till min gamla kärlek från 2005 eller så, ”lampan”, och den startade otroligt nog på första försöket, om än hostande och stånkande (dvd-driven har hakat upp sig och gnisslar och har sig), och skärmen tändes, och den var liksom lite mindre än jag kom ihåg men oj vad tajta vi är och vad det har skrivits där. Och den höll sig snällt vaken och fungerande en hel timme, och accepterade USB-minnet och fick upp den ikonen på skrivbordet och jag kunde skriva och spara och mata ut utan minsta problem.  Kram! Gammal kärlek rostar aldrig.

(I sovrummet står den pyttelilla grå Macen som jag köpte av Uffe och skrev åtminstone en bok på, kanske två, och aldrig kan förmå mig att slänga. Inte den stora heller som jag fick av båda killarna några år senare.)

Den här killen känner jag litegrann. Ett antal har försökt sig på den här dansen, sätter telefonen på ett stativ och kör på mer eller mindre bra – får lust att försöka själv! Med svart mask eller påse över huvet, eller så. Ingen över 40 tycks ju inte vara med. Varför, de kan ju springa maraton och skriva deckare och sitta i riksdagen (Barbro Westerholm, 85, dit har jag ett tag kvar)?

Och nu, pang, kommer minnet upp när jag för åratal sedan var en av dem som höll tal på en antikärnkraftsmanifestation på Sergelstorg (välbesökt då) och P var hos KG men en liten Uffe var där – med klasskamrater, ni kan tänka er pinsamhetsgraden! – och liksom gömde sig bakom ett plakat. Fast han har förnekat att han gömde sig.

Och det leder till minnet av en klassfest killarna hade ute i Kårsta när det var nyköpt, det var den perioden då klassens killar var mycket  kortare än tjejerna, men långa tjejer har aldrig skrämt mina söner (de hade en rätt kort pappa – 1.69 – som aldrig en sekund tvivlade på sin manlighet). På en gruppbild står en kaxig Peter främst med händerna i sidorna och en kul väst. Bakom honom tornar de såväl fler som större tjejerna upp sig, men de är i gasen av förväntan och kan inte stå stilla. Alla fick sova över, med mig och Björn i rummet intill och dörren öppen. Jag tror bilden finns någonstans i bloggens djup.

Och ikväll ska jag mingla, för en gång skull. På författarförbundet. De som ordnar det har skickat glada bilder på sig själva och skriver att vi måste mingla fort, för vi måste vara ute redan vid niodraget.

Nu blev det skriven podcast här, känner jag. (Ska jag köpa en ny telefon, hitta ett garage eller tak och dansa…?)

/Uppdatering. Hamnade på Mynttorget, där 15-åriga Gretas demonstration för klimatet fortsätter varje fredag. Tidigare skolstrejkade hon ju fram till valet, nu är hon här varje fredag. Och hon säger ju vad varenda unge förstår direkt och vad vuxna också egentligen vet: Vi måste börja ändra oss genast. Nu.

Det har bildats en hel liten community runt henne. Där är Artister för miljön – med meteorologen Pär Holmgren i styrelsen, ni vet han som hade långt hår – några fältbiologer, nyfikna turister, några från en folkhögskola, ett par äldre damer med protestskylt som jag förstår måste ha varit antikärnkraftsaktivister en gång, och många minglar och folk de känner dyker upp. Jag pratar med flera, bl a en skådespelare och de äldre damerna, och de senare berättade om en klimatmarsch (från Rålambshovsparken till Mynttorget, ca 3000 personer) som inte fick någon medietäckning. Och för första gången på länge hörde jag en protestsång live med gitarr.

 

 

 

 

 

Och nu datorn…

I det trivsamma hemmet har nu datorn pajat. Jag har för tillfället en trasig och en pajad dator. De står bredvid varandra. Och jag som har saker att skriva – och allt som finns i den!

Vad som händer är att allt datorn orkar göra, är presentera en vackert blå ytan och markören. Sedan händer inget mer. Jag drar ur sladdar och försöker igen. Nope. En del finns på minnessticka, men långt ifrån allt.

Det där jag kan skriva kan jag säkert skriva på KB eller liknande, men det gjorde mig lite deppad, det här. Så jag mailar lite och läser SD´s principprogram från 2011 och suckar och tittar dystert mot himlen. Ser att Kulturprofilen svansar inför kamerorna (som på en catwalk) utanför toan i Tingsrätten, och samtidigt att en flicka som blivit våldtagen i en skola faktiskt är kvar, medan gärningsmannen är avstängd. Finally!

Återkommer när jag får tillbaka lite gnista.