Igenkänning och mysterier och grejer (och en smula allvar på slutet).

Irrande runt Författarhuset på jakt efter de författare som gått (fast några satt faktiskt i pizzeriakällaren, se tidigare inlägg, fick jag veta efteråt) kom jag att tänka på projektet bloggtofs, som planerades efter att jag en gång för länge sedan  irrat runt på Panorama i Kulturhuset på jakt efter den bloggare som inte syntes. Vi bloggare skulle presentera oss på allmänna platser medelst konstfärdigt hopkommen  huvudbonad, var det meningen, och man hade ju seriösa förslag. (Vackert illustrerat inlägg. Och missa inte kommentarerna!)

Som ni sett sker märkeliga ting i min lägenhet. Det händer att mindre finkänsliga poltergeister (betyder geist förresten ande eller gäst, eller både och?) slänger grejor i golvet, hittills en tapetrulle och en spegel. Och nu har det visat sig att min ickefungerande lamp-iMac från 2005 har mystiska egenskaper. Förutom att saker jag garanterat skrivit på den andra datorn,  genom luften eller via ett egensinnigt läckande USB-minne plötsligt förflyttat sig till lampan, går det ju heller inte att få i gång den. Utom då och då utan att man fattar varför (med hjälp av värme, trodde jag ett tag), och jag pussar den och skriver.

*Fotnot apropå gast/gäst: Ni minns kanske den gamla inskriptionen på ett numera försvunnet dryckeshorn som någon tack och lov ritade av: Ek hlewagastir holtijar horna tawido.  Vilket betyder, anser man: Jag Lägäst (namn eller gäst som sökte lä?) Holtes son, gjorde hornet.

Vidskepelse föds av konstiga erfarenheter och en medfödd drive att hitta mönster i tillvaron. Varför fick jag skriva på datorn de senaste två gångerna, till exempel? Grunnade på vad som var speciellt just då, och kom på svaret: Kanelbullar! Jag hade ätit kanelbullar. Med andra ord: Utan kanelbullar, just nu ingen lampdator. (Den andra är HELT kapsejsad.) Och jag som inte vill ha flera kanelbullar! Räcker det att liksom vifta med en framför skärmen? Empiriska studier behövs. Rapport kommer. (Om bullkonceptet inte funkar, beror det förstås på att datorn ändrat sig.)

För att toucha en annan verklighet: med jämna mellanrum tillfrågas de politiska partierna om sina åsikter om miljön, särskilt klimat-”oron”. Och de svarar så lugnt att jodå, åtgärder ska vidtas, himla viktigt är det ju. KD och SD tror att jättemycket kärnkraft nog löser det mesta.

Det här går inte. Jag bryr mig inte om oron, det är miljöförstöringen och klimatförändringen i sig man måste göra något åt – NU. Vi har inte tid att vänta. Vi måste sluta flyga NU, sluta slösa med vatten, sluta använda plast helt och hållet, i princip sluta köra bilar, antingen de drivs av el eller ej. Sätt igång och förbered och stifta lagar. Om det görs med förnuft och smartness och är tillräckligt genomgripande, kommer det att få den stora allmänhetens stöd.  (Kärnkraften kan vi glömma, där är det troligen delvis redan kört via allt det radioaktiva avfall som varenda tekniker redan från början visste att man inte skulle kunna ta om hand på ett säkert sätt. Efter diverse käbbel används tydligen nu en kopparinneslutning som man inte ens är överens om.)

Det här med allmänhetens stöd tror jag på efter den elransonering som ägde rum för ett stort antal år sedan. Tidningarna spådde gnäll och missnöje när t ex halva belysningen i tunnelbanan släcktes, men det blev tvärtom: Äntligen! tänkte folk. Och började prata med varandra på stan, och såg glada ut. Vi vet ju egentligen alla (utom förnekarna) hur det står till.

Det man kan göra själv direkt är t ex att, om man har mark, plantera träd. Även om det bara är ett par stycken. Släck lampor, använd papperskassar som soppåsar (de håller). Duscha, laga kläder i st f att köpa nya (det måste väl fortfarande finns stoppgarn till sockor någonstans?), använd kollektivtrafik och tjata på kommunen där den saknas (just här kommer jag att tänka på kommuninnevånarna som räddade sitt bibliotek genom att gömma böckerna, inte helt analogt men ändå!) Sluta bedöva hjärnan på barn och vuxna med telefoner, det sätter ner våra förmågor, och sprid praktisk kunskap, vi kommer att behöva den.

Och rösta inte åt höger. Säger jag rakt ut.

 

 

 

 

Annonser

Så kan en kväll bli. /Uppdatering barn och läsning.

Efter en stund igår på min mysiga oas i Gamla Stan – dit några få lugna människor söker sig, som den juriststuderande som ville ha studiero – bestämde jag mig för att gå till Författarförbundet som hade ett spännande program:

En kväll med samtal om litteraturen i public service. Vad händer med litteraturen i ett ökat digitalt samhälle? Hur kan litteraturen i public service bidra till yttrandefriheten och det demokratiska samtalet? Vad händer med litteraturkritiken? Hur kan författare och översättare närma sig public service och vice versa? Var finns nyfikenheten bortom kändisfixeringen?

Medverkande:
Nina Glans, Sveriges Radio Beställare, P1 Kultur,
Martin Vårdstedt, Sveriges Television, Programchef, SVT Kultur & Samhälle,
Gabriella Thinsz, Utbildningsradion, exekutiv producent och ansvarar för språk och språkutveckling på UR.

Så jag gick dit. Det var väl klockan sex…? Höst och gråkallt, löven föll i Centralbadets park. Porten var låst. Ingen där. Och hur jag än knäppte på diverse knappar, uppstod ingen kontakt. Fel dag…? Fel tid…? Men det lyste ju i fönstren!

Larvade in på närbelägen krog. Försökte se om några därvarande såg ut som författare, men det gick inte att avgöra. Larvade ut igen, kvinnan utan mål, till en Pressbyrå och sökte en kvällstidning. Det fanns ett minimalt ställ i ett hörn. Praktiskt taget helt utan tidningar. På etablissemangets enda stol satt en kvinna som var lika sur som  jag (fel tid till salsakursen) och bläddrade i den sista Expressen. ”Skittidning”, sa hon. ”Du får den!”

Blev vagt försvarsinriktad (min man KG jobbade faktiskt där). Men de har kryptokryss! Jag tackade och gick till annan närbelägen krog, pizzeria, som lockade med AW-vin. Beställde vin, sattes vid ett litet bord intill ung man som längtade efter jättepizza. Försökte lösa korsord. Gick inte. Folk strömmade förbi hela tiden. Tog mig till Författarnas hus igen.

Japp, tiden var klockan sju, och nu stod minsann ett helt gäng nere i porten! Sällskapssugen Bryn (som ju druckit vin vilket gör henne go och glad) stannade där och pratade på. Om en kriminalbokserie med en psykopat som huvudperson, bland annat. Och psykopater är ju jättetråkiga. (Återkommer kanske mer ordentligt till detta tema.)

Uppe i värmen fanns mer vin (avstod), chips och ost och kex och tända ljus och författare. Mys. Pratet i salongerna var redan igång. Trion talade just om bokupplevelser och om stundom knapp medietid för t ex recensioner.

Och ja, det hände igen. Det som jag bestämt mig för aldrig skulle ske. Men kanske min tröskel blivit rejält sänkt senaste året.

Dvs, jag blev – än en gång i dessa salonger! – provocerad till vansinne. Denna gång av Vårdstedt, f d DN, som sa ting som att ”recensioner ska man läsa som text” (bloggarens anm: Hur många tycker sig ha tillfälle till det?), ”det blir ju inte så bra TV” och ”Babel är väl bra, det är ju shiny floors och glamour, vad gör det att man bara tar fram de mest kända och förutsebara författarna?” Thinsz svarade vänligt leende att UR hade program om ”en bok, en författare”, utan blanka golv, och det var fina program.

Jag (alltså jag, Bryn) gillar Babel, men höll nog med den mycket stillsamma utfrågaren om att det vore fint att få lära känna fler författare från små förlag, att få vidgade vyer och aha-upplevelser, och att det vore en lisa om recensenter som Utvik och Duke, utrensade från morgonsoffan,  fick dyka upp igen. Och jag tycker att det är utmärkt TV att se kompetenta, intressanta människor sitta och berätta och ge (genomtänkta, välformulerade) åsikter om alla sorters litteratur.

”Filmkrönikor och sånt, det kanske man såg för tjugo år sedan, men det är ju inte aktuellt nu”, tyckte Vårdstedt, ”det är en digital era, så varför inte titta på de fantastiska författare som skriver långa, underbara serier? Det är ju också litteratur! Idag! Som Mad Men!”

Fasen, det hände igen. Jag var tvungen att ta en promenad i environgerna. Ställde mig sedan i dörren och tog händerna ur fickorna och ansträngde mig att se snäll ut. Men fann mig plötsligt, efter flera yttranden i denna stil,  slå ut med händerna i en ”what the fuck håller du på med?”-gest i riktning Vårdstedt. Han såg det och gjorde en liknande gest tillbaka, med innebörden ”vad då what the fuck???”. (Obs – vi känner inte varandra. Obs 2 – Vårdstedt är inte här citerad verbatim, men innehållet är helt korrekt.)

Där insåg jag att jag måste gå hem, vilket jag gjorde diskret. Jag borde ha stannat, lyssnat på de två andra, och när publiken fick komma in, formulerat mina åsikter på ett civiliserat och vänligt sätt. Man gör ingen nytta genom att tala om för folk att de inte har en susning om vad de sysslar med, är grunda och ytliga och borde byta jobb. Och alla i rummet blir chockade och irriterade och lessna i stället för inspirerade, upplyfta och glada, som man ju egentligen vill att de ska bli. Alldeles särskilt vill man att den man häcklar ska uppleva en ”heureka! NU förstår jag!”-känsla.

Gick hem och tröstade mig med att jag hade en bra bok som väntade: Bob Woodwards ”Fear” om Trump.

Alltså: Sätt mig gärna i motståndsrörelsen om det blir jättekris och elände, men gör mig aldrig till diplomat. (Ja, motståndsrörelser behöver även diplomater. Men där finns en annan familjemedlem som är bättre lämpad.)

Och efter en dag idag när jag lyckats få kaffe med mjölk att koka över, tappat saker, vält en vattenflaska över skrivbordet och tappat en nygrillad ostmacka i golvet (med osten neråt) och svurit på ett sätt som jag tror är en ursprunglig känsloyttring som följt Homo Sapiens i 200 000 år, en direkt vidareutvecklingen av morranden och arga skrik, inser jag att man nog inte heller kan be mig spränga ett vapenlager i luften eller så. Men det ska väl inte heller behövas.

Och jag är inte klar med ”Fear” än.

/Senare: Dunder och brak av annat slag – nu är jag på Stadsbiblioteket, där man har Harry Potter-quiz med filmklipp. Barn och vuxna sitter som tända ljus. Själv vet jag inte ett dugg, har inte läst en enda Potter-bok – men är lycklig över att serien fick så många barn att läsa tjocka böcker! Ingen behövde ”inspirera” dem.

Steg ett – ge barn tillfällen att läsa. Spännande böcker, skolbibliotek med riktig bibliotekarie och tystnadskrav, och högläsning redan på dagis och i de lägre klasserna. Har vi lyckats fånga intresse genom årtusenden med förmågan att berätta, är vi i grunden inställda på att lyssna och berätta, är det direkt farligt att riskera att förstöra det med telefoner (i barns och vuxnas tassar) och tusentals datorer i skolorna. Ungar ska inte lära sig programmera när de är åtta, de ska lyssna, läsa och berätta i verkliga livet.

(Hjälp – nu pratar de om ”dansk böjsvans”! )

 

 

 

Kritiska lägen.

Morden i synagogan i Pittsburgh av en skogstokig judehatare pekar återigen på något som måste få ett slut – antisemitismen, särskilt den vansinniga konspirationsidén att judar på ett för all vetenskap okänt sätt har en gemensam mystisk ondska och överjordisk intelligens som gör att de vill – och kan – ta över hela jorden. Så skolor, arbetsplatser, alla måste komma till besinning och ta tag i det här. Och håll i hatten när ni börjar, för den finns ofta bland ens egna kära vänner, arbetskamrater och kanske familj.

Kolla nätet, som jag gjorde när en bekant som jag visserligen inte kände väl men som framstått som en hygglig kille, plötsligt påstod att Sveriges Riksbank ägs av familjen Rotschild. Den uppgiften är strösslad över internet, finns i fiktiva uppräkningar av vad familjen R ”kontrollerar” och lite överallt. Få kommer på tanken att faktiskt kolla, vilket i det fallet är enkelt – Riksbanken har en hemsida. Och den ägs av Sveriges riksdag. Och FÅR INTE styras av någon annan än sina chefer.

Nej, judar är inte annorlunda än andra. (Nej, SD -de har ingen särskild ”essens”). Nej, det finns inte fler maktgalna stollar bland judar än bland andra. Nej, de styr inte världen.

På en annan nivå: Löfven (S) har nu som väntat kastat in handduken, han kan inte bilda regering. Man blir oändligt trött på detta. Framför allt på den nakna makthunger och självbelåtna (gärna småflinande) fixering som syns på alltför många håll. Annie Lööf ( C), t ex, lanserar (halvt på skoj, förstås) sig själv som tänkbar statsminister. Fast Kristersson (M)är ”hennes” statsministerkandidat. Hon tycks ha haft något slags plan, men vilken den är, får vi inte veta. Och nu säger sig plötsligt Åkesson (SD) beredd att kompromissa ”om allt”.

Vilka maktmedel talmannen (som kommer från M, av någon anledning, vilket strider mot traditionen att talmannen ska tas från det största blocket, vilket är det rödgröna) har, är oklart.

Det måste bli ett  blocköverskridande samarbete med (S) i spetsen, eftersom det rödgröna blocket alltså är störst – om man inte vill släppa fram SD. Vilket man absolut inte bör göra, eftersom de är brunare än de ser ut. Hela processen hittills har haft något ansvarslöst tonårigt över sig.

Jimmie Åkesson beskriver själv i en av sina böcker ögonblicket när han tog sitt slutgiltiga beslut att ge allt för att rädda Sverige från avgrundens brant (”segra eller dö”, som hans stridskamrat Mattias Karlsson säger, på fullt allvar): Det var som att komma in i ett rum där dörren stängdes bakom honom, och låset vreds om. För alltid. Där kompromissas det inte utan synnerligen suspekta baktankar.

Och: Pernilla Ericson i AB – Bannon har rätt, feminismen avgör (om svenska regeringsbildningen).

Och Angela Merkel avgår från sitt parti. Man har fått intrycket att hon är Tysklands (omstridda, älskade och avskydda) probersten. En sorts trygghetsfigur som man prövar sina vingar emot. Så vad händer nu?

Och i Stockholm föll den första blyga snön i natt. Redan försvunnen.

 

 

 

Pyttipannablogg 24 okt.

Först vill jag förklara varför det var så fint vid den där bardisken i lördags.

Jag har ju haft trevligt på barer lite då och då med trevligt sällskap senaste året, vilket jag är väldigt tacksam för. Men av någon anledning kändes det ffg bra ända in i magnerverna just i lördags, som om allt var normalt. Jag visste att det skulle tona bort, men just då återkom lite… mening. I det numera så tomma och meningslösa. Inte för att kvällen i sig hade mera mening än något annat, det där hände säkert mest i mig, fast plus att stämningen nog var riktigt fin just där och då.

Sedan har jag fått nya dippar vissa kvällar, riktigt svarta och djupa, och det har inte funnits annat att göra än att hänga i soffan och försöka uthärda. Morgnar kan också vara för jävliga. Och idag, när det är sol och fin klar höstluft, gör det ont att Uffe inte kunde krama sina barn godmorgon och gå ut genom porten i morse och sniffa belåtet på den, innan han började tänka på annat (försöka fundera ut något smart om regeringsbildningen, förmodligen) . Alla de vanliga och ovanliga saker han inte fått göra det här året. Äta middagar. Ta en öl. Skratta. Lyssna på musik. Läsa. Försjunka i tankar.

MP säger upp tolv personer eftersom väljarunderlaget minskat. Jag undrar om Uffe hade passat på att gå också, nu när Gustav slutar i maj, och vad han funderat på att göra sedan? Skriva fler böcker – skönlitteratur, fackbok, politikminnen? Journalista? Skulle sönerna rent av fundera på att börja göra musik igen? (Kan åldringar som Paul Macca och dylika, kan väl de, rena ungdomarna.) Och hur är det med Caroline och Anneli, pressperson resp kommunikatör (jepp, kommunikatör)?

Jag skulle väldigt, väldigt gärna vilja träffa Gustav och prata om Ulf. När han får tid. (Förutom att prata om Ulf skulle jag faktiskt också vilja säga ett snabbt cheer up ang MP. En avgrund mellan de två samtalsämnena, men Uffe vigde sitt liv åt miljöarbetet).

Idag hade jag en måttligt rolig träff med en person från Einar Mattson, en yngre man. Det gällde återställandet efter vattenskadejobbet, det luktar och det ser ut på sina håll. Det var lite svårt att nå fram. Att det luktar trossbotten i köket kan han inte förstå, eftersom det enligt honom är tätat. Men någon ska komma.

Det läcker också lukt från trossbotten upp i hallen, det kände han nästan, men när jag antog att plastmatten inte lagts dikt an mot väggen, svarade han med ett litet överseende leende att det går nästan inte att göra. När jag visade det ofärdiga jobbet i badrummet – badkaret sattes tillbaka efter en annan vattenläcka bredvid icke fastsatt lucka i väggen och ovanpå lösa kakelplattor som ligger i en dammhög – sa han att de hade försökt ringa mig TRE GÅNGER för att färdigställa detta (det är flera år sedan) och när det inte gick, lade de ner ärendet.

Snail mail eller e-mail, sa jag. Vi hade inte din emailadress (?) och gör vi inte, sa han. Varför inte? sa jag. Gör vi inte, sa han. Och när mätningarna visade att det fanns gott om fukt i badrumsgolvet? sa jag (jag var där och pratade med mätarmannen). Nä, det hade han inte hört. (Att de kanske bara glömt eller slarvat fanns tydligen inte på kartan.)

Det var så löjligt. Jag är så trött på den här sortens killar. Jag tror de har sett för många Beckfilmer – om man bara är fast, lugn och bestämd mot tanter, blir de osäkra och börjar prata om kanelbullar och pelargoner. Jag hade ju en i somras som undrade i telefon om jag trodde att jag var viktigare än någon annan när jag (i helvetet med matlagning i  hetta – 37 grader om mest i köket – , lös mineralull, sorg och hjärtproblem och blåsande byggtork) bad dem komma och kolla fukthalt lite tidigare än efter fyra veckor? Och han prioriterade tio tusen gånger mer (han betonade det särskilt) ett vattenläcka i en skola, än en tant som inte kunde vara i sin bostad! (Han ringde fem minuter senare och bad om ursäkt när det gick upp för honom vad han ev ställt till med för sig själv. Jag skvallrade inte.)

Måste erkänna att jag smällde igen dörren efter idioten som inte kunde förmå sig att prata på ett förnuftigt sätt utan måste småljuga, för han måste ha rätt och veta bäst. Sedan började jag skratta.  (Mitt råd: Killar, ni vinner på att droppa attityden. Att reta upp folk ger inga poäng någonstans. Och det är roligare i längden att bli respekterad. Kaxa sig kan vem som helst, väcka respekt är svårare.)

Jaha, och så regeringen, då. Aj, vad L och C är noga med att smälla igen dörrar, de också. What´s the point? Det handlar om att regera landet på bästa sätt, inte om personlig lojalitet in i kaklet. Nu är jag också tveksam inför en ex- Ayn Rand-beundrare (Lööf) och en moderat som skröt om att han skulle bli statsminister, antingen han vann eller ej (Kristersson). Personligen vill jag inte ha karln som statsminister. Löfven vill jag skicka på kurs. (Pensionerna! LSS! Försäkringskassan! Landsbygden! Det gäller folks liv och vardag!) MP vill jag ge råg i ryggen, de är livsviktiga. SD vill jag avslöja.

Jag träffade en granne på gården häromkvällen, och vi kom in på politik. ”Folk säger att SD är väl inte så farligt”, suckade hon. Vilket var precis vad jag till min fasa hört för inte så länge sedan från någon som en gång var min kära vän. (”Men SÅ hemsk är han väl inte, Åkesson…?”) Så vi sa några ord om det, och hon tyckte det var skönt att möta någon som tycker som hon.

Jag säger detsamma. Och är återigen tacksam för envetna journalister – om nu bara folk läser dem, också.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Roliga felsägningar. /Uppdaterat

Faktiskt rätt kul. Hoppas DN inte låser. (Mer blogg senare.)

Ännu mer kul – krönikören i Metro Abdulla Ahmad Miri uppmanar svenskar att rätta hans språkfel. Det blir inte så bra när artig nyanländ man i kollektiv vill säga till kvinna att han duschar efter henne – damerna först! – och istället råkar säga att han tänker duscha bakom henne…

Någon hittade inlägget Vagnar med hästar (händer lite då och då). Går dit – och ser (igen) att kommentarstråden pågick i tio år! Från 2005 till 2015. Så stark är kärleken till att kunna säga år tvåtusen i st f mesiga år tjugohundra!

Lappkast – en ovanligt mysig kväll på krogen. (Hör ni min whiskyhesa röst…?)

Plötsligt blev det något annat igår. Evy kom till stan med mysbussen från Norrtälje för att dricka vin på Wasahof med mig klockan sex. Och det slog mig att jag kan ju inte sitta en gång till vid den bardisken med fransiga kappmuddar. Skiner ju vanligen i detta, men det börjar märkas att skräp IRL också häckar som irriterande skräp i huvudet. Så jag tvingade mig att vika in, nåla och sy med osynlig söm och pressa. (Fick gå ut och ta en glass mellan mudd 1 och mudd 2. Extremt omotiverad att underhålla saker och ting.)

Sedan kom jag på att kortet var tomt på pengar fem minuter innan jag skulle gå, och jag som ju skulle pyssla om och bjuda! Kastade mig på telefonen (gör sådana saker röstledes.) det visade sig att ingen utom jag ringer banken halv sex en lördagskväll. Pengar puttades in. En minut i sex kramade jag Evy på Dalagatan – hon var redan på plats!

Evy har bott på Dalagatan, men på andra sidan Odengatan, så hon kom aldrig längre än till Tennstopet. Wasahof är nytt för henne. Vi gick in och mys och pys slog mot oss i en varm våg – ljus och glas och precis lagom mycket folk, och Catwoman och Sophie-Antonie var på plats och den andra kvinnan som jag inte kan namnet på än, och Evy ville ha rött vin( det är höst, då ska man dricka rött!) och jag försökte förgäves få henne att beställa något att äta.

Och så plockade hon helt oväntat fram grejor till mig. En bok, Blå skymning, av Joan Didion, och ”ta min gamla telefon, jag har köpt en ny, så att man kan få tag i dig när du är ute på stan!”.

Vi satte oss på barstolar och pratade och pratade, och det unga paret intill åt musslor ur stora grytor, och ksjivnpä fixade värdigt två Irish coffee intill oss – det tänkte vi ta sedan, kom vi på.

Jag vet inte varför, men vissa kvällar blir speciella. Saker och ting och folk klickar. Alla runt oss verkade må bra, de vid bardisken och de vid borden. Vinet var gott, och det var lördagskväll och en man klev bakom bardisken, äskade tystnade och gick fram och tillbaka och annonserade på ett kul och energiskt sätt  kvällens tre arior sjungna av en mezzosopran. Den unga mannen bakom mig som kommit just för detta lyste upp ovanför sitt vinglas. Sångerskan gick fram och tillbaka och agerade och sjöng bland gästerna medan pianisten hamrade på pianot och servitriser seglade förbi med räkplatåer och musselgrytor, och trivseln steg. Evy och jag sippade Irish coffee.

Hon lotsade mig hemåt och jag kom hem på riktigt gott humör. Vaknade i morse med intressant whiskyhes röst – tänk att det stämmer! – och började till min förvåning sjunga. Hittade på en egen sång och trummade till på bordet. Provocerande ointressant vardagstext, det var hela poängen, men vilken RYTM!

Tack för den kvällen, Evy och krogen och sångerskan och pianisten och tjejerna bakom disken och gästerna.

PS/ Ett stort tack på en annan bog till de troligt envisa och faktaspäckade journalister som håller barrikaderna mot SD därför att de vet varför man inte kan släppa in dem – Magnus Bard har i dagens DN en politisk teckning av Åkesson med en trojansk (dala)häst utanför Trojas portar, och någon idiot kastar ner nyckeln till honom. Här Anders Lindberg i AB. 

 

Dröm //Uffes blogg

Jag trycker ryggen intill fasaden på mitt hus. Jag står utanför mitt vardagsrum, tre trappor upp, med fötterna på en smal plåtlist ovanför fönstret i våningen under, och håller i mig på något sätt i mitt eget öppna fönster – kanske mittlisten mellan rutorna, och något annat. Jag står stadigt, men är fullt medveten om att jag absolut inte får falla.

Det är en solig dag. Nedanför, på gården, står en man och några barn runt en påslagen byggtork. Den rör sig och väsnas. Det finns på något sätt två män i närheten, en jag känner och en jag inte känner, och mannen där nere tycks vara den jag inte känner. Var den andra är vet jag inte.

”Vi måste stänga av byggtorken!” ropar mannen på gården, jäktad, utan att se på mig.

Jag vet att det bara är jag som kan stänga av den av någon anledning, kanske händer något otrevligt om man stänger av den på fel sätt. Så jag ropar att de ska vänta på mig. Fortfarande reagerar ingen på att jag står där jag står, och det verkar fullt naturligt för mig att de inte gör det. Och hur jag hamnat där hör liksom inte heller till historien.

Sakta och metodiskt, oerhört försiktigt för att inte tappa taget, vänder jag mig om. Det fungerar. Nu har jag näsan mot det öppna fönstret. Inser att jag måste ta ett hopp uppåt och försöka få upp ett knä i fönstret, jag kan inte bara dra mig upp. Där börjar jag känna tvivel, för jag är inte bra på sådant. Jag förbereder mig, tar fastare tag och gör ett skutt.  Det går inte. Jag kommer inte upp.

Modet sjunker. Jag vill inte ge upp, men det finns en risk att jag inte klarar det här. Dimmiga föreställningar om den där andra mannen drar genom hjärnan, men jag kan inte fundera ut var han är, eller hur jag ska få in någon i lägenheten för att hjälpa till. (Att ropa faller mig tydligen inte in. I´m on my own.)

Precis där, mitt i krisen och bekymret, vaknar jag.

Klockan är nio. Jag har vaknat vid femsnåret och vid sju, och nu när jag vaknar för tredje gången idag ligger jag tryggt på rygg men känner att jag inte andats på en liten stund. Barnrösterna kom in i drömmen från dagiset på gården intill, och drömmen är glasklar.

Nio. Jag drar ut i vardagsrummet och slår på radionyheterna, fortfarande påverkad av min dröm. Sedan slår researchnörden till, och jag sticker ut huvudet genom sovrumsfönstret för att konstatera att det inte finns någon smal stållist på fönstren i vårt hus. Dessutom bor jag fyra trappor upp, inte tre. Kommer på att det misslyckade hoppet för att ta mig in kan komma från verkligheten, när jag var ute på brandbalkongen och märkte att den ligger djupare ner än lägenhetsgolvet, så jag hade faktiskt svårt att ta mig in igen. Börjar tänka att om min dröm vore en film, skulle recensenter klaga på det övertydliga symboliken. (Jag också. Om jag inte upplevt drömmen, som var så verklig.)

Men det är inte slut där. Medan jag står och kikar, nu alltså vaken och uppe, hörs ett otroligt brak inifrån lägenheten. Något stort faller ner på golvet, drar med sig annat, det är krasch och bang. Vad i…?

Jag rusar iväg. Det är spegeln med guldram som plötsligt trillat ner från väggen och dragit med sig ett par tavlor på färden. Spegeln (61×96 centimeter), från IKEA, har hängt där i åratal, men nu har kroken lossnat.

Där ligger spegeln på golvet, upp och ner. Stålsätter mig och lyfter försiktigt på den. Den är hel. Otroligt. Inget har gått sönder. Tavlorna är också oskadda.

Nu börjar symboliken verkligen jobba på övertid. Tacksamt reser jag upp spegeln och lutar den mot klädkammardörren, och en stund senare slås jag av något märkligt i drömmen jag hade en halvtimme tidigare: Jag hade inte svindel därute, stående på en åttacentimeterslist tre våningar över marken. Det hade jag garanterat haft om det hänt på riktigt. Men jag var inte rädd på det viset. Jag var noga med att tänka efter innan jag rörde en fena – men jag hade inte svindel.

Det går förstås  att inse var drömmar kommer ifrån. Drastiskt, och rakt på sak, och ligger så nära. Och det där med spegeln – verklighetens slump ingrep, nästan med humor i alltsammans,  och slängde den i golvet med dunder och brak, men den förblev oskadd. Och jag är fortfarande tagen.

//Senare: Sitter och googlar och hittar Ulfs blogg, där han skrev – glest men intressant – mellan 2011, när hans och Gustavs bok kom ut, och 2015 (då han blev sjuk). Om man vill kan man scrolla ner till 2011 och börja där.