Föremåls mystiska rörelser – kulan och kapsylen. Och skojig kollektivtrafik.

Vaknade förstås på mindre gott humör, men så fick jag plötsligt en idé. En liten en men god, tror jag – en boktitel – och den fick mig att hoppa ur sängen och dra från gardinerna. Det hade inte ljusnat än, och där, ovanför gathuset, lyste fullmånen i en cirkel av dis. Vansinnigt vackert.

Gick ut i köket i min svala lya och satte på kaffe och tänkte fylla en liten plastflaska med varmvatten för att ställa i ett fönster bredvid en av mina tokblommande rosa begonior. Ja, blommorna är så sakteliga på upphällningen, men de har varit över hundra på den mest välmående. (Nu är de nog bara nittio). Alltnog, när jag skulle skruva den lilla knallgula kapsylen på flaskan gled den ur mina händer, det hördes ett litet amerikanskt ”thud”, och den var borta. Fullständigt borta. Hade gått upp i rök.

Det fanns inte i diskhon, inte på diskbänken, inte på golvet. Tittade i min ficka, om den hoppat ner där – sådant händer, nyligen hoppade en kvarts Treo ner i ett glas vatten av sig själv – men nej. Konstigt. Inga tapetrullar eller speglar har trillat i golvet på ett tag, och nu roar sig den andra världen med att trolla bort saker i stället? För hur kan man INTE se en knallgul kapsyl trilla vart den nu trillar?

Bredvid diskhon stod den än så länge tomma kaffekoppen på en grytlapp virkad av mor. Och vad kapsylen tydligen hade gjort, iklädd osynlighetskappa, var att studsa mot diskbänkskanten, hoppa över koppen, för att sedan tvärvända och krypa in under grytlappen. För där låg den. Och alla i en viss ålder förstår nu att jag genast kom att tänka på den ”magiska kulan” som dödade den amerikanska presidenten John F. Kennedy i hans bil i Dallas i november 1963. Utredningen kom fram till att han sköts bakifrån av en kille i ett fönster, trots att utgångshålet var i bakhuvudet. (Först tog han sig om halsen efter kula 1, sedan träffades han av kula 2, hans huvud kastades snett bakåt och han föll ner i sin hustrus, Jaquelines,  knä. Och hon krånglade sig upp och började krypa bakåt på bilen för att hjälpa ombord deras livvakt, som sprungit bakom bilen och nu klättrade upp på den.)

Jag bodde i Gamla Stan på den tiden, i en etta utan värme och med torrdass på vinden, och min mamma ringde och berättade att Kennedy hade mördats. Vill man se förloppet, finns flera filmer eftersom åskådare hade med sig smalfilmskameror. Ingen av åskådarna tycks ha pekat bakåt mot en möjlig skytt – vissa pekade mot en kulle mittemot, ”the grassy knoll”, andra mot en bro längre fram under vilken gatan gick. Den viktigaste filmen kallas the Zapruder film, efter filmaren. (Obs, två länkar till samma film – film nr 2 är lite längre och tydligare. Personen bredvid föraren träffades också av en kula, men överlevde.)

Denna kula förklarades, på ett obegripligt men kanske fysikaliskt möjligt sätt, ha snurrat i luften och backat, eller hur det var. Mordet blev en chock och ett trauma, konspirationsteorierna blommade, det skrevs böcker och gjordes filmer (regissören Oliver Stone gjorde den mest omtalade). Så –  är min mystiska kapsyl en indikation på att de hade rätt?

För att ta ner mystiken till en mer vardaglig nivå – det är ingen ordning på T-banan. Fel stationer ropas upp. Ingen bryr sig utom förvirrade turister, och så många turister i november har vi inte, utom de trevliga som fotograferar Stadsbiblioteket. Igår satt jag där i en tunnelbanevagn i lugn och ro och gladde mig över att kvinnan mittemot läste en riktig bok, när en röst plötsligt ropade ”Tallkrogen!” eller liknande när vi var vid Odenplan. Jag brast i skratt, och bokläsaren gav mig en misstänksam blick. När vi kom till Rådmansgatan ropade den ”Svedmyra!” (försåvitt just den stationen kommer efter Tallkrogen.)

I ett annat tåg ropades inget alls, och ljuspanelerna eller vad det heter var mörka. Vad man dock hörde var förarens röst på låg volym, när han pratade med folk i radio eller i sin mobil. Jag talade om det för honom när jag gick av, men han bara flinade och tyckte  att om det inte passade, kunde jag ju ta nästa tåg.

Och så tror jag flera buss- och T-baneförare börjar tröttna på sina jobb. Flera – kanske unga nybörjare? –  kör som biltjuvar. Man kan inte göra kul manövrar i T-banan, men man kan gasa på och sedan bromsa in lite lagom abrupt. Bussförare, däremot, kan veckla sig in och ut mellan övriga fordon och svänga snävt. Inte direkt farligt, men lite upplevelserikt, om man säger så. (Jodå, de flesta kör fint och ansvarsfullt.)

 

 

 

Annonser

Läsandes om kungligheter, blixt stilla, mackan på tallriken intill.

Jaha, där föll min sista chans att bli drottning. Inte för att det varit min ambition, men man vill ju kunna vara en contender.

Den som kommer att bli drottning är Camilla, prins Charles fru. (Jag har aldrig känt någon ambition att bräda henne på makefronten heller, vill jag bara ha sagt.) Har just läst en artikel om paret i senaste Vanity Fair, och där sägs det att hon är prima drottningmaterial – anledning: ”she´s never explaining, never complaining”.  Förklarar aldrig, klagar aldrig.  Själv har man ju gjort båda delarna.

När jag läst allt övrigt i VF – om Trump och de amerikanska TV-nätverken, och om rivaliteten mellan pågående och föregående påve som båda bor i Vatikanen, bland annat – var den här kvar.   Och nu får jag veta om hans stiftelse och miljonbelopp han ger ut i stipendier, och hur han höll tal om klimatförändringen för decennier sedan och ingen lyssnade, och om hur paret utstrålar värme och trivsel och hur alla journalister gillar Camilla. Och, som sagt, hon uppför sig drottninglikt och Charles har blivit mysigare av henne och de är i toppform och det där med att hon inte skulle få bli drottning, (för att inte såra den brittiska allmänhetens känslor, de älskade ju Charles förra fru Diana, som han bedrog med just gamla vännen och flamman Camilla), var aldrig sant.

Jag har tuggat i mig en bok om drottning Elisabeth också – det blev för deprimerande med alla kriminalromanerna – och allt jag kan säga om den, är att den väl är kronologiskt korrekt och har skrivits av en smilfink. När hon ska vara smilfink åt två håll samtidigt – genom att först förklara att Diana var en skummis och mästermanipulatör, och sedan hylla henne som Folkets prinsessa efter att nationen i princip kraschat emotionellt efter hennes död – blir boken nästan skelögd. Men boken förklarar också varför (de flesta) britterna är så enormt fästa vid sin drottning och sitt kungahus, det har att göra med deras långa gemensamma historia genom krig och elände.

Språk: Här kommer förklaringen till tokiga rubriken. Som ni vet retar jag mig helt grinigt på illa korrlästa böcker med anglosachsiska ordbyggnader (”hon gick nerför gatan, handväskan under armen”). Senast har jag fått två tillfällen att bli sur på att folk skriver blixt stilla i stället för blick stilla – varefter jag undrar varifrån blick stilla egentligen kommer, det låter ju rätt knäppt det med? – och att folk skriver den konstiga formen ”skrikandes” och ”flåsandes” (det senare i en av dagens tidningar). /PS – smart kommentator förklarar ”blickstilla” under blogginlägget!/

Övertygad om att detta förstås är dålig svenska, går jag ändå till min sönderlästa Gösta Bergman-bok om svenska språkets historia. Vis av erfarenheten att så fort man klagar på något i språkväg, får man reda på att så sa man minsann redan 1502, i alla fall har man hittat ett exempel i skrift! Och ta mig katten, där finns både ”rymmandes” (tjuv snodde både häst och annat från en karl och slog honom dessutom innan han stack sin väg, straff: döden) från 1600-talet, och ”tackandes” (någon lämnar tillbaka en bok med skriftligt tack) nästan hundra år tidigare.

Jädrans! Går vidare till grammatik-delen, men hittar inte just s-ändelsen där, kanske för att det är en sammanfattande pocket. Muttrar för mig själv att det känns fel med ”hojtandes” i alla fall. Så nu kan jag göra en psykologisk studie om fördomar och envishet på mig själv. Men ännu roligare vore att få en förklaring både på ”lufsandes” och ”blick stilla”!

Nu är det faktiskt ett par köldgrader här och solen har lyst. Så jag pallrade mig ut och ställde mig ett tag i solskenet på kullen i Vasaparken, man ska ju bli glad av ljus har jag hört. Sedan kom jag på att det var snorhalt när man skulle ner. Och snorhalt i långbacken på Odengatan. Någon hade plogat lite, men noll sand fanns där. Fattar inte hur alla bara kan trava på som vanligt?

Ja, så här spännande ser mitt liv ut f.n. (Förutom lite annat.) För övrigt undrar jag om jag ska gå och sätta mig vid bardisken ikväll, med en liten julgran. Julgranen tillhör en bekant som kanske behöver den? Krogen kanske blir jättemysig med en liten tillknökad gran..?

 

 

 

 

 

Nu och nu.

Igår samlade jag ihop en del foton av nazistmanifestationer som jag tog 2005 och 2007 och skickade dem till Expo. Inget är smygtaget – det var på den tiden man kunde traska fram till dem och fråga om man fick fotografera, och det fick man ju. Kanske borde jag också skicka Expo bilderna Stieg och jag tog av varandra på Expos (dåvarande, de har flyttat) balkong.

Politiken: Daniel Swedin sammanfattar väl rätt väl läget, efter att talmannen idag gav Stefan Löfven budet att försöka bilda en fungerande regering. Jag hörde en diskussion i radio i morse där en väldigt på Sonesson från GP (borgerlig) sa att Lööf enbart var ute för att bli statsminister och Björklund bara slåss för sin egen position i partiet, inget handlar om att ideologisk kamp gentemot SD. Och JB har en närmaste person som är väldigt vänster, och hon eldar på, så det så.

Jag är inte så förtjust i tonläget. I jämförelse är talmannen neutral, hövlig och ytterst pedagogisk.

På tal om något helt annat, har jag skrivit om filmgeniet Lois Weber  tidigare? Förmodligen, men om ni missat – läs! Tidernas mest inflytelserika filmmogul (ägde en egen filmstudio), regissör, utvecklande av mediet och stjärnmakare. Hon uppfann split screen, gjorde den första långfilmen, gjorde film av såväl Shakespeare som om samtida kontroversiella ämnen, som abort och preventivmedel. Hon experimenterade också med ljudfilmen när den kom. (Och hon var skådespelerska.) Vilket drömläge hon skaffat sig, hon kunde hoppa mellan genrer, ta upp vilka ämnen hon behagade (och var förresten den första som visade en naken kvinna på duken), försöka nyheter och tänka ut lösningar utan att hejdas av någon med rigida idéer om hur film skulle se ut och vad den ska handla om.  Jag kan ha fel, men jag kan inte minnas att hon ens togs upp när jag läste filmvetenskap, och jag undrar om regissörs- och filmfotografutbildningarna ens har en filmkanon (filmer som alla måste se) ännu.

(Japp, jag har nämnt LW tidigare, bl a som hastigast här om när hon var en av 30 kvinnliga regissörer i Hollywood, tydligen innan hon blivit sin egen.)

 

Huh…?

Hörde delar av Annie Lööfs presskonferens i morse – och nu läste jag att MP kan sitta i en konservativ regering om hon blir statsminister?

Finns det verkligen ingen bättre lösning? Ska de gå från att hackas i småbitar av S, till att sväljas hela av egoismhögern? Hur deras plan ut?

Och vad är egentligen C? I Stockholms stadshus sitter just nu ett C- märkt kulturborgarråd som vill privatisera biblioteken och låta Stadsteatern bekostas av mecenater. SD älskar honom antagligen.

S miste väljare på att strunta i folks vardag (de pensionärer som har lägst pension får inga ytterligare pengar, t ex) och bli nyliberaler, och MP gjorde tyvärr misstaget att inte sätta sina regeringsposter på spel för att behålla det tyska kolet i jorden. Partiet Liberalerna pendlar mellan ursprungsliberalism och högeråsikter.

Finnes något snille i pub-publiken, var vänlig res dig och berätta hur vi ska göra nu.

 

 

Hur klarar sig folk utan telefonbok? Telefonbokens betydelse, skränigt varuhus speglar oss, och tack tillvaro för Astrid Lindgren.

Det började bra: För den sargade själ som inte är van vid att kunna sova, känns det helt fantastiskt när man en gång faktiskt gör det. Inte sju-åtta timmar i sträck, men sista gången jag vaknade var klockan halv tio! Enastående. Och jag låg skönt. Frös inte. Och drömde massor, vilket ju är bra för den där själen, eller hur det är.

Röjde matbordet från tidningsklippshögar. Duschade i den rekordsnabba takt som behövs när det är något konstigt med avloppet och man i sitt tillstånd inte förmår få hem någon som fixar det. Och ordnade med pengar och begav mig till Åhléns för att köpa almanacka och bok att föra in telefonnummer i. (Bör man alltid göra. En telefonbok får inte batteristopp eller saknar täckning.)

Jag är säker på att alla köpsugna i huset var jättetrevliga människor, liksom alla försäljare. Men platsen! Jag gick runt i tjugo minuter och hatade. Den är, numera, som en 3D-bild av samtida psykisk ohälsa. Stort, skränigt, påträngande musik, distraherande inredning med en miljard prylar, lagerbyggnad chic-stil. Tunnland med skönhetsprodukter och konstigt kaffe och brands ad nauseum och coffee shops och mobilskal. Inte ett enda lugnt eller trivsamt hörn, inga naturliga vandringsleder, om ni förstår vad jag menar. Allt speglar vad man ska vara: Snabb och lyckad och stressad med livet i oöverskådliga  fragment.  Och det fanns givetvis inga real life-telefonböcker eller, vad jag kunde se, användbara almanackor.

Gick till ”bokhandeln”. Det fanns böcker, men i höga hyllor med en del ouppnåeliga nivåer. Lagerstilen. Om jag vore varuhusinredare, skulle jag göra både bokhörnan och inredningshörnan mysiga. I barnavdelningen kunde man höra Astrid Lindgrens röst på hög volym, vilket var trevligt men förhindrade allt prat med och läsning för medhavt barn. Sätt Astrid i hörlurar! Ett set för barnet, ett för medföljande.

Stötte på tre jämnåriga damer som bara stod där. Jag stannade och klagade, och de höll med. För mycket av allt. Jodå, allting ändras ständigt, men är stilen vi kör med nu verkligen den optimala? Att så många mår illa tyder inte på det. (Nu skyller jag förstås inte psykisk ohälsa på Åhléns, den är bara en sorts projektion.)

Åkte till gamla Svanströms i Stadsbibliotekshuset. Där fanns damer bakom disken, och almanackor med samma inlaga men i olika prisklasser. Det var sämre på telefonboksfronten, där fanns bara en rätt liten rätt dyr anteckningsbok, som i alla fall hade bokstavsflikar. Den tog jag. Min gamla håller nämligen på att explodera av tilläggsklotter på alla ledder och inaktuella nummer och förmodligen kaffefläckar. Men jag sparar den, som jag sparat mina andra. En gång vart tionde år behöver man ett nummer från 1995! Och jag hittade numret till Kulturhuset i min gamla vanliga telefonkatalog från 2007, när jag behövde ringa dit i fjol.

Sedan blev själen lite lenad av ett program om Astrid Lindgren, rikt besökt och uppskattat med många skratt, på Stadsbiblioteket. En av hennes släktingar läste högt och lät precis som sin faster (eller om det var moster). Vilken lisa att få ha levt i Lindgrens tid. Hon var klok, skarpsynt, underhållande, psykologiskt insiktsfull och hederlig med livets fakta, hårda som goda, i det hon skrev.  Hon utnyttjade aldrig sin publik för att vifta med sina egna eventuella demoner. Vad hennes historier än handlade om, sa hennes röst: Det här är livet, och vi hittar en utväg i lugn och ro, och det är OK.

Så fint.  Och – inte för att hon kunnat vara viktigare för oss än hon var –  men jag undrar om Akademien gått åt skogen om det som hänt nu, hänt under hennes tid, och hon var ledamot? Svårt att tro det.

Sanningen att säga – om jag var tvungen att välja mellan Akademien och Astrid, kanske jag skulle ha valt Astrid. Djupt synd på språkarbetet, men världen, litteraturen och vi hade varit sämre utan Astrid.

 

 

 

 

 

Se mer.

Först: Skådespelaren Tom Hardy har fått en orden, CBE (Commander of the Most Excellent Order of the British Empire ), av prins Charles, vilket är kul. Jag gillar honom starkt. Han kan spela det mesta, och så ser han snäll ut. Tydligen är han gammal kompis med prins Harry, dessutom.

Om ni klickar på länken, scrolla ner och kolla den stoppade knäböjarpallen med handtag för dem som blir adlade. Alla är ju inte purunga med kärnfriska knän. Det finns en fin gammal bild av skotten Sean Connery, med kilt och allt, när det var hans tur att knäböja.

På tal om knän: En sak som jag lagt märke till på senaste tiden är att så många medelålders och äldre personer i stan är hjulbenta. Mitt hjärta värker för dem, för det ser så obekvämt ut. Och varför blev de hjulbenta? Anledningen torde vara rakitis, en skelettsjukdom man får av D-vitaminbrist, vilket ledde till att föräldrar råddes att ge sina barn AD-vitamin – jag, t ex, undrar om den seden fortfarande är i bruk? Men var den en epidemi av vitaminbrist under deras barndomar?

Och då går tankarna vidare till dagens småbarn som anses behöva solskyddskräm i alla lägen utomhus sommartid. Jag tror inte riktigt på det där. Dels därför att man aldrig vet vad som finns i saker man smetar in dem med, kanske giftiga kemikalier (att saker är giftiga kommer ju alltid fram i efterhand), dels därför att de svenskar som är ljushyllta är det just för att kunna dra nytta av D-vitaminskapande solsken sommartid. (Mörkhyade svenskar måste sola och äta D-vitamin). Alltså: Kanske man i all välmening framkallar D-vitaminbrist hos ungarna? Bättre då att låta dem springa utan kräm nakna eller lättklädda ett tag, och sedan sätta på dem lite kläder.

Vad mer har jag sett? Jo, en gammal man som ville ge bort böcker och lade dem i facken i T-banan där man kan hämta gratistidningen Metro. Där ska folk väl se dem! tänkte han. Jag undrar hur det gick?

Strålsäkerhetsnyheter har en tendens att meddelas i små notiser i tidningar. I mina tidningshögar med stora artiklar om politik och klimat hittade jag  t ex en liten remsa med meddelandet att Sverige nu beslutat att förbjuda uranbrytning i landet. Ingen prospektering, inga planer, ingen brytning. The usual suspects protesterade, men av de två nuvarande friflygarna L och C, ville L ha uranbrytning medan C sa nej.  En annan liten remsa hade budskapet att det varit en läcka av radioaktivt vatten i reaktorn i Forsmark. Folk blev tydligen duschade av detta vatten, men de hade skyddsdräkter.

Som ni kanske sett har det skjutits inne i Stockholm idag. Ingen blev träffad, tack och lov. Men jag mindes hur en vän som befann sig på Hötorget i säkerhet under terrordådet förra året ändå blev chockskadad av det faktum att poliser med dragna vapen plötsligt störtade fram. Han måste prata med psykolog. Så jag hoppas P svarar på mitt oroliga mail, och svarar att han är OK.

Och Annie Lööf sonderar.

 

 

 

Att se.

Som en kratta ser jag, men lägger ju konstigt nog märke till saker. T ex när jag för ett tag sedan stod i tunnelbanan intill någon som såg precis ut som den mördade saudiska journalisten Jamal Khashoggi. Samma runda ansikte, samma skepparkrans, samma brillor.

Jag såg på honom. Han såg på mig. Vänligt. Men han kunde väl inte…? Nej! Tänk om han flytt och nu gömde sig här? flög det genom mitt huvud. Men det är ju omöjligt. Dessutom gömmer man sig inte på T-banan i rusningstrafik.

Sedan kom jag på att det nog bara var Ola Larsmo. Nu mer grånad än på bilden. Och med brillor. Undrar hur många undrande blickar han fått den senaste tiden.

Jag kommer också ut en morgon och ser en glad, målmedveten labrador som är ute och går med sin åldriga husse som använder käpp. Hunden visste vart de skulle, tydligen, bara för husse att lätt linkande hänga med.

Jag ser folk med konstiga kläder, t ex han i stor böljande orangeklänning a la Krishnafolket, små diskreta konflikter på trottoaren, sjungande barn, älskande par. När jag tog en bild av Gladys del Pilar för några år sedan upptäckte jag att i bakgrunden stod det en ung man och kvinna som stormgrälade. Det såg vansinnigt kul ut. GdP själv var lugn som en filbunke. Nu spelar hon Whoopie Goldbergs roll i Ghost på scenen, och den måste hon vara perfekt för.

Visdomsord? Tja, kan andra komma med sådana, så kan väl jag? Ta varje dag som en present, för det är den. Och försök göra den till ett litet konstverk (obs, konstverk kan se ut på många sätt). Respektera det du gör. Och dig själv. Och ljug inte. Om man ljuger, får man ingen riktig samstämmighet och kontakt med den man ljuger för (inklusive sig själv). Om jag pratar med någon som ljuger, vem pratar jag då med?