Continued…

Det här blir visst en följetong. Om vad man gör och inte gör och kan och inte och förstrött undrar om man har några fötter kvar att komma (upp) på, efter tragiska och fortgående händelser.

Igår gick jag tillbaka till butiken där jag ju råkat i kraftfullt ordutbyte med konstig dam, och undrade för mig själv om vi kanske var portade båda två? Men det var ingen fara, visade det sig. Den spenslige stod återigen bakom disken, och han tycktes slappna av och log när han såg mig. Damen i fråga hade varit där några gånger men egentligen aldrig sagt något, sa han, och visst skulle hon ha gett honom godisspaden (som hon råkade ha ner på golvet) att diska, tyckte han. Så jag hade inte gjort bort mig till den grad jag trott.

Läste Lee Child. Hans böcker passar mig precis nu, märkte jag, för med hans spartanska stil kan man själv avgöra om man vill engagera sig i huvudpersonen eller ej (Jack Reacher är själv inte så engagerad i sig, men inte på det sätt som får en att känna att man borde rädda honom).

Gammeldatorn rasslade lovande, men körde inte i gång. Och jag glömde att låna pirra på nytt och befria Victor från min nu urtagna på-golvet-dator.

Kom hit till biblioteket idag och stötte på X, som på sitt vanliga trivsamma vis klagade över både julafton och kommande nyårsafton, han är en sån solstråle, men röjde sin egentligen nyfikna karaktär genom att kopiera min artikel för läsning.

Sedan läste jag DN och gick i taket, för någon förnumstig person från någon sorts organisation för Kvinnor för kärnkraft har skrivit en debattartikel om alla fördelar med denna eländiga teknik (säker! avger inga farliga ämnen! avfallet kan förvaras utan problem!). Hon hade mage att nedlåtande ”förstå” att antikärnkraftsdebatten kom igång på sjuttiotalet innan vi riktigt förstod det här med klimatförändringen, men NU är kärnkraft lösningen på allt.

Hon ljög som (vore hon) en erfaren betal-lobbyist. Vartenda påstående i artikeln är antingen ytterligt diskutabelt eller direkt osant, så det måste bli en rad svar på det där.  Kanske bland annat ett från mig. Jag kastade mig på Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida, där de flesta av deras rapporter är på engelska, till förfång för icke teknikkunniga svenskar vars myndighet de är.

Jag tänkte i första hand på grälet inför de kopparinneslutningar som till sist fick godkänt trots att alla inte var ense om hur länge de håller, på försvagade säkerhetsföreskrifter, på när Forsmarks elförsörjning pajade för några år sedan (extraaggregatet gick lyckligtvis igång, annars hade det varit ganska kört), på de medarbetare som nyligen duschades av vatten inne i byggnaden (men hade skyddskläder på sig). Och givetvis på Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima, höjt vattenstånd, bränder, rivningen av Barsebäck och annat.

Men det kommer att ta lite tid för mig att få fram exakta fakta. Ändå – jag blev engagerad.

Träffade på Gustav Fridolins bok från 2013, ”Morfar skrev inga memoarer”. Läste tacken i slutet på jakt efter Uffe. Jodå, Gustav tackade sin gudson (Uffes ena son) för att fått låna hans föräldrar och Ulf för att han kunnat ringa honom när som helst om sin text. 2013 är det år varifrån jag har min sista bild av en storskrattande Uffe och en liten Louie nere i parken intill detta bibliotek. Och har tittat på den tillsammans med bilden av en storskrattande Uffe (med öppen famn) som satt hemma hos mig när han var i tjugoårsåldern. Ur-Ulf.

Jag lovade en nyårsdikt. Glömde skriva den. Sitter alltså just nu och försöker klura ut roliga rim och träffande rader. 2006 skrev jag ”…man ska bry sig/om att vara mera mysig”. Gäller ju än, och det är kul med rim som man måste läsa om för att de ska stämma ljudmässigt. Men vi behöver definitivt en ny. ”Om man halkar hårt på gatan / gör det faktiskt ont som satan”? Nä, det har (hoppas jag) föga med nyår att göra.

Får återkomma med vers!

Ahum. Vid tillfälle. Försökte nyss, och rimmade åska och (ny regering vid) påska med tosca(-tårta), som stackars A. Norlén, förtär då – lättad och allen – utan Lööf, Ulf och Löfven…

Får hitta på något bättre.

Gott Nytt År!

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Och hur går det då?

För den incitament-utmanade, två dagar före nya året?

De riktigt läshungriga är här idag också – välkomna! – och har hittat såväl blogginlägget Lesbiska erfarenheter, som Mina fina barnbarn (glädjen att få träffa dem för första gången när lillflickan var fyra), och Nyårsvers. Det var nyåret 2006, och jag tänkte försöka snickra ihop en ny till imorgon. (Vill ni se de här inläggen, sök i sökrutan.)

Annars – det är fortfarande  bra att gå tvärtemot farmors råd (det du gjör, gjör det helt, ikke stykkevis og delt) – alltså, gör gärna en massa saker styckevis och delat, det blir säkert klart till slut. Bättre städa lite än inte alls.

Kom till sist ihåg att betala räkningarna. Lämnade tillbaka datorn till Victor och vi hade ett långt prat och han visade mig en massa saker (mycket tacksam för det!) , men jag behöver skaffa något där jag garanterat kan redigera film och greja med bilder, och hela valsen med att hitta och ladda ner och ha mig saknar jag den rätta upptäckardriven för. Förmodligen återvänder jag till Victor i vilket fall. Han har kvar min hårddisk utifall att, och kraschade datorn måste iväg till grovsoprummet.

Så har jag råkat i helt oväntat krakel med okänd kvinna i butik. Hon kom in med lurar i öronen och rev ner en godisspade på golvet (där mången lortig doja och sniffande hund passerat) och lade bara upp den igen.

”Ge den till killen bakom disken så att han kan diska den”, föreslog jag milt. Ingen reaktion. Jag fortsatte mitt köp och muttrade ”blind och döv” till kassagossen (förlåt!) – och då hörde hon plötsligt och började överösa mig med skäll, uppmaningar att sköta mitt, diverse ilskna könsord, jävla stinkande kärring osv.

I normala fall hade jag släppt fram henne och plockat spaden själv, eftersom kassagossen var upptagen. Liten grej, det hade gått automatiskt. Men nu fick jag – efter ett litet tag – absolut, definitivt, helt och hållet – nog. Väldigt mycket nog efter dessa långa perioder av helsike som jag måste genom, och mycket, mycket trött på den typen av tonfall. Så plötsligt vände jag mig om, klev intill hennes ansikte och röt (med samma ohejdade basröst som den lilla chihuahuan jag mötte häromåret) att hon skulle hålla käften.

Ja. Ladylike. Det brast, precis som tårarna brast fram hos Victor. Kvinnan viftade liksom till lite med armarna och fräste tillbaka, men lyckligtvis tryckte hon undan en ev. lust att börja slåss. (Jag hade INTE slagit tillbaka). Jag vände mig mot den spensliga kassagossen, vars ansikte speglade både förfäran och enorm lust att skratta. Jag flinade själv, det var ju så fånigt.

När jag gick önskade jag kvinnan god fortsättning. ”Ja, det får du väl ha på psyket!” sa hon. ”Då möts vi där!” sa jag.  (Ni hör – här skildras min väg mot, var jag nu hamnar, ocensurerat.)

Så idag traskade jag iväg (fortfarande datorlös) till beställd biblioteksdator med alla mina USB-minnen, fast besluten att ta tag i ett av de mest näraliggande projekten. Då hände detta: 1. det är alldeles för ljust där för mina ögon. 2. Jag råkade tydligen trycka på konstig knapp, för plötsligt kunde jag inte gå in i dokumenten och skriva vidare och ändra.

Ridå. Läste en tidning och köpte glass, och undrade vad tusan jag skulle göra nu, Gick till det stora biblioteket, hittade en ledig entimmesdator och petade i domedagsstämning  in ett minne. Och det funkade! (Filmartikeln – har ni förresten tänkt på att stumfilmseran var över trettio år lång, en halv filmtittar-livstid?) Knattrade glatt på, oändligt lättad.

En sak till – P1 hade den goda smaken igår att sända en förkortad version av programmet Instrumentalisterna från P2. Det handlade om pianot, med intervju med erfaren pianist, smakprov på musik, och pianots historia från cembalo till just piano. Material i ram och hammare, hur de förändrades, och varför. Jag, som vanligen inte lyssnar på klassisk europeisk musik (eller asiatisk) utan känner mig närmare den med afrikanska rötter (fast där passar Schubert nästan in ibland), blev helt fascinerad: Det var så här radio fungerade en gång när det bara fanns en kanal, vi i allmogen fick  höra allt från Hyland till Beethoven till litterära essäer till humor och forskarrapporter. Vi blev allmänbildade. Dvs, som man blir av papperstidningen.

Jag har lånat två Lee Child-deckare. Precis som jag inte orkar höra fin vemodig musik (som ju går rakt till hjärtat) orkar jag inte läsa lyrik eller annan finstämd litteratur med ambitioner. Child är enkel och rakt på sak, och dessutom är han en trevlig prick. Jag har träffat honom som hastigast på tidigare bokmässa för länge sedan, pratat och ätit förlagsmiddag och så. (Finns i bloggen, förstås.) Researchnörd som jag är, gillade jag ändå hans tillbakalutade sätt att hitta på precis allting  i sina böcker. Skriva, sedan resa runt och promota, och sedan vara med sin fru i hennes franska vingård. Han hade fixat det fint för sig, inspirerande.

Och – jag lyssnade, med hjärtat fyllt av skräck och magen fylld av sorg – på ett gammalt kassettband från 1976. Peter är elva år, och vi är i Lund (där jag tillbringade en termin och barnen hälsade på) och pratar om vad vi gjort och hur vi egentligen inte vill att han ska åka hem till Stockholm.  Men det gick bra att lyssna. Det ska finnas ett avsnitt där vi sjunger Yesterday tillsammans också. Och han spelar gitarr. (Någonstans där på bandet kanske Ulf finns också, men jag vågar inte leta efter det än.)

Nu ska jag hem och läsa tidning och Lee. Obehaglig till mods som alltid när jag lämnar biblioteket på kvällen, så nära vårt tidigare hem. Måste stålsätta mig.

Och äta en glass till. Och komma på en nyårsvers.

 

 

 

Incitament-utmanad.

(Nu fick jag infallet att inte skriva något alls här, för att riktigt visa hur incitament-utmanad jag är. Dvs har svårt att känna mig motiverad till någonting.)

Men. De lokala nyheterna inskränker sig till att jag bytte julost från Edamer till lagrad cheddar (yipee). Den var faktiskt godare, och går bra ihop med pepparkakor också. Annars ska man ju doppa pepparkakor i gräddfil, enligt vad min mor lärt mig. Godast.

I förrgår kom det folk hit till lilla puben från åtta länder (vem är i Japan?) Igår var det inte så många, men de slog rekord i att läsa väldigt många inlägg. Och någon hittade ett gammalt ett om mitt onda, svullna öga, där Monet i kommentarerna engagerade sig ordentligt och blev förfärad när jag slutade med antibiotika ett tag för att ögat inte gillade NÅGONTING. Monet, jag blev rörd när jag läste! Och det blev ju bra till slut.

Victor lånade mig en äldre iBook som jag gärna skulle köpa som extradator eftersom den har en dvd-spelare, men jag behöver ta mig i kragen (helst flera kragar) och se till att få utrustning där jag kan fixa bilder och redigera film. Gör det i en iPhone, skaffa rätt appar och koppla till datorn, så att du ser allting ordentligt, säger Victor med flera. Men nu har jag i alla fall kraschade gammeldatorns innehåll (gav upp pga uråldrigt moderkort, vad det nu betyder) på en ny minnessticka.

Jag tappade incitament för ett antal år sedan. Den där sista skruven som krävs för att få ut saker slutgiltigt. (Gamla läsare har sett alla dessa projekt som NÄSTAN slutfördes). Det var som det var av privata familjeskäl, och situationen är nu mångdubbelt värre – men, som jag redan förvånat konstaterat, det konstiga är ju att fantasi, skrivande och idéer funkar ändå.  Och det VAR lite roligt att se Författaren-artikeln i tryck, och jag gillade den – hur kunde jag skriva den för ett år sedan, några månader bara efter Uffes död?

Alltså: Nu följer incitamentskampen, den som vill får följa med på resan. Jag har tvingat mig att kolla lånedatorn, bara att sätta i sladden var ett litet företag, och ringa och kolla situationen med sparade filmscener med Antonio, som jag ju filmade med. Jag har ömsom skojat med, och nu senast brustit i gråt nere i Victors Apple-verkstad (hade sett en bild på en femtonårig Uffe i datorn). Första gången det hände inför en helt obekant person. Varpå jag flöt upp igen av mig själv som den envisa kork man är, och sa något roligt sex minuter senare. Därför att det roliga ju också flyter upp av sig själv.

I min första bok har advokaten John, som tidigare flög hjälpsändningar med UNHCR i Östafrika,  svåra minnen och sorger att bära på (ett flyktingläger anfölls, och han hade inget annat val än att plocka upp en fallen mans kalasjnikov och börja försvara hjälplösa människor, många av dem barn). Han vaknar med ångest bredvid sin sovande fru och måste säga till sig själv: ”Låt det bara komma. Låt det strömma genom dig, men låt det också sjunka undan.” Inte anade jag att jag skulle behöva använda den metoden på mig själv. Flyta med strömmen, men ta steg efter steg i rätt riktning.

Det finns SD-artikel, filmartikel, essäbok, början på Margareta Davidsson 4 (finns hennes fans kvar?)  och den färdiga kriminalromanen, som jag har börjat förflytta till nutid (ju förlagd till San Francisco och skriven när Obama var president).  Den har en rad människor provläst och gillat. Jag måste göra två kortfilmer innan jag ens kan drömma om att få någon liten summa till en lite mer proffsig produktion där folk faktiskt får betalt. Och när jag tittar med kritisk blick på det jag faktiskt tog, kan det kanske fungera? Tror jag. Det finns några minuter där som jag hade tyckt om även i en ordentligt inspelad film, på duk…  Antonio var fin, den lite vemodiga kafémiljön var fin, och det man såg genom fönstret stämde så bra med hans stämning.

Så – vi får se hur det går. Steg för steg.

 

 

 

Back to normal./Artikel inne i Författaren.

Back to normal, dvs, solglasögon och glass och bibliotek. Och just nu lite gulligt solsken i Stockholm. Hoppas alla har haft en trevlig jul.

Min artikel  som Författarförbundets tidning Författaren tog (”Att läsa är att lösa en kod”), är inne nu i årets sista nummer. Det är en populärvetenskaplig, rätt rolig om jag får säga det själv, artikel om vad som egentligen händer när vi läser och skapar en egen film inom oss, hur inte bara underhållande utan också utvecklande och kommunikativt och tillfredsställande för oss som människor det är när det fungerar, och hur författaren kan underlätta det – eller tvärtom stå i vägen. Läsaren vill nämligen få en syl i vädret. Tidningen finns på en del bibliotek och kanske bokhandlar, jag vet inte riktigt. Det är dessutom en snygg tidning.

Återkommer!

 

God Jul 2018

Här i puben (som denna blogg är) finns det lite glittergirlanger, stearinljus, värme, skinkmackor och öl och Irish coffee och vanligt kaffe och bullar och en brasa, och jag sitter i ett hörn och äter de non-stop som inte fick rum i godispaketet till de små sonsönerna och läser en s k trivseldeckare, en helt annan sorts bok än den som finns i paketet till den inte längre så lilla sondottern.

Det har snöat bra i Stockholm, tills igår stod Frälsis och spelade utanför Åhlens som de alltid gör på jularna (varför just där?), och busschaffisen på fyrans buss väntade på mig när jag kom kutande från andra sidan gatan. ”Tack för att du väntade, nu fick jag motion!” sa jag. ”Ja, jag är personlig tränare!” log chauffören vänligt.

Är nu inne på min tredje eller så trivseldeckare, och uppmärksam som man ju är lägger man märke till att de gärna handlar om pensionärer.  Ofta riktigt gamla. I den här har ett glatt gäng åkt segelbåt och tyvärr lyckats kasta en döing (de har inte mördat honom själva) överbord så att han trasslat in sig i en lina, och forsar lyckligt in i Skanörs hamn med honom på släp. Typiskt pensionärer!

Eftersom Victor tycks vara upptagen står jag här utan egen fungerande dator. Måste få igång det kvarstående rasselverket med magisk kraft, för jag kan inte leva en hel biblioteksstängd helg utan att skriva, inte ens med hjälp av trivseldeckare och choklad. För idéer och vidareutveckling av idéer kommer ju hela tiden, trots dessa två genomjävliga år.

Det är lite som med synonymtestet jag gjorde när jag undersöktes för extrem sömnlöshet (heltidssjukskriven). Man skulle alltså välja ett ord av tre som motsvarade med huvudordet, och det var en sida fullklottrad av frågor, säkert hundra, utan styckeindelning. Själv var jag alltså skittrött till vansinne, men synonymhjärnan gick igång som vore den nysmord och jag prickade av ord efter ord i rasande takt.

Familjen längtar jag efter så mycket, men får inte träffa. Varför vet jag fortfarande inte. Det blir en av de saker som vi måste reda ut i året som kommer, och på ett sätt som innebär noll konflikt för oss och för barnen. Barn vill att alla ska vara sams, och att folk som de gillar ska gilla varandra, och att ingen ljuger, ellerelak eller falsk.

Jag ska alltså äta gott, läsa, skriva tre spännande artiklar och äntligen fixa tre tröjor. Samt vara ute. Wish me luck, och ha det mysigt! Vi hörs.

 

 

Inte mycket kvar av 2018 och strax julafton – men saker händer.

Hörde på Akademiens högstidssammanträde igår medan jag gick runt och stökade. För att vara denna församling var det hög dramatik: Kungafamiljen (damerna klädda i svart) reste sig inte för ledamöterna! Horace höll inte tal, fast han tänkt det, för hovet ville inte! Inbjudna gäster bojkottade! Och så invaldes tre nya medlemmar med stor högtidlighet – de höll tal, skrev in sina namn i boken, fördes till sina stolar och ljus tändes framför dem. Jens Liljestrands kommentar i Expressen.

P1 sände alla tal utom Per Wästbergs i sin helhet. Föredömligt. Den nya medlemmen justitierådet Eric M. Runesson höll ett uppläxande tal som man kan läsa i sin helhet i Expressen.   Det slutar rätt roligt med en anekdot: En åttaåring råkar hamna på ett juridikseminarium där studenterna diskuterar hur en säljare ska komma undan att köparen inte fick sina varor. De har den ena ljusa tricksidén efter den andra, tills åttaåringen till sist säger: ”Jag skulle säga förlåt.” Stort skratt utbröt i publiken.

Löfven meddelar att han plötsligt mycket väl kan tänka sig att lagstifta om arbetsrätten för att få med supermarknadsliberalen Annie Lööf, om inte i båten så dock blåsande på seglet. Hur ska det fungera? Arbetsmarknadens parter har en lång och tung tradition att få hålla politikerna borta från sina förhandlingar. Är inte S tillräckligt höger som de är? Försvinner partiet nu?

Minns ni de 261 opolitiskt valda regeringstjänstemännen som skrev ett brev till sin Förvaltningschef (efter valet, nota bene) och undrade hur de skulle kunna fullgöra sin uppgift om en regering tillträder (läs SD)som inte respekterar Regeringsformens påbud om allas lika värde? Skulle judiska, samiska etc tjänstemän (som SD inte anser vara svenskar) kunna representera Sverige, t ex?

Svaret blev att en liten kommunikationsgrupp skulle tillsättas. Jag undrade hur det gick med det där, så jag skrev till Förvaltningschefen, Mats Granholm och frågade. Presstjänsten svarade så här:

Cajsa Holm, Regeringskansliets presstjänst: Det som har hänt sedan tjänstemännen skickade ett brev till Förvaltningschefen är att personaldirektören och chefsjuristen träffade företrädare för dem som skrivit brevet. På mötet fördes en dialog om Regeringskansliets uppdrag och det betonades att Regeringskansliet självklart ska vara en arbetsplats som är fri från diskriminering. Det konstaterades också att även Regeringskansliets tjänstemän kan ha olika åsikter och uppfattningar, men att det inte ska påverka deras stöd till regeringen. Det är viktigt att medarbetare i Regeringskansliet känner sig trygga med vad som är grunden för myndighetens uppdrag. Den fortsatta dialogen sker i ordinarie kanaler inom myndigheten, t.ex. i dialog mellan chef och medarbetare.

När det där brevet först blev känt, svarade en expert  med en artikel där han med skärpa framhöll att dessa tjänstemän MÅSTE vara obrottsligt lojala mot VARJE regering, oavsett egna åsikter. Inget motarbetande, inga debattartiklar får komma från dem! Men efter en rejäl bredsida av det innehållet, avslutade han med att om en kritisk situation skulle inträffa, liknande den när ett odemokratiskt parti som Nazisterna tillträdde i Tyskland på trettiotalet, måste var en och följa sitt eget samvete.

Men nu är det julledigt. Jag tänker sluta vara så överambitiös (tror jag). Det är ju inget fel på marsipanpangrisar och roliga böcker?

Julkorten som inte kom iväg när de skulle  – må alla pubbesökare hämed känna sig vederbörligen julkortade och ompysslade i alla fall! Nu ska jag försöka skicka iväg glada nyårshälsningar istället, särskilt till barnen.

Jag dyker nog upp ett par gånger till före julafton.  Må väl!

 

 

 

 

 

 

Vill bara meddela att jag faktiskt skickar julkort. Egentligen. /Och Ulf. /PS.

Ibland drabbas man av total beslutsfattarstopp.

Det är så att det är några julkort jag väldigt gärna vill skicka, till alla tre barnbarnen och sonen med fru och Evy och Kari, men jag har nu stått i tvenne affärer och inte kunnat bestämma mig. Det är så ytterligt fånigt, men det ska vara kort som de blir GLADA av, och barnen måste få tre olika fast lika mysiga. Och jag kan alltså inte bestämma mig. Samma jag som klagar på obeslutsamma partiledare!

En av affärerna hade även en liten grej jag vill ge mitt fina barnbarn Alma, men det fanns fler modeller men för få färger, och hur gör jag då med nästan samma grej till hennes fina småbrorsor Louie och Otis – varav en är för liten för just det…?

Hur många kort har jag inte skickat genom decennierna, hur många julklappar icke inköpt (till tvillingar!) och det har gått finfint? Så vad är det som händer? Eller snarare inte?

Jag stod så länge vid den där hyllan i affär nr 2 att expediter började liksom tillfälligt ta små promenader runt mig. Sedan gick jag, men SKA gå in en gång till och köpa de där sakerna. Bara så ni vet. Visst, det är tanken som räknas, men en liten liten IRL-julklapp eller ett riktigt kort är faktiskt roligare.

Kvinnan som kände Uffe för länge sedan har inte hört av sig. Jag ser på bilden på hennes sajt (en bild som han kan ha skickat henne) att den togs när han var sjuk, han har vigselringen på sig och man ser på håret att han inte mår bra. Men han ler. Sort of.

Jag tänker på när jag, totalchockad, såg honom på bårhusets avskedsrum (inte när han låg i kistan, som en av mina barnbarns mödrar trodde), och såg in i hans ögon, och såg vad bara en mamma kan se under de omständigheterna – mitt barns blick. Ulfs blick. En våg av varm ömhet strömmade genom mig när jag mötte den. Jag vet att den inte var där, men den var där. Den han hade som barn. Öppen, förundrad, sårbar, oskuldsfull. Samma som jag tror många kände på sig även när han var vuxen och erfaren och som gjorde honom älskad och omtyckt.

Eftersom det var något bara en mamma kunde se där och då, tog jag ingen bild av hans ansikte. (För jag tog några bilder när jag samlat mig tillräckligt, först föll kärleken och förtvivlan över mig som ett skred  av lera och jag vandrade bara runt därinne som ett djur i bur och ville rädda honom med ren viljekraft.) Men minnet finns inom mig.

Peter skrev att Ulf hade tyckt det var urfånigt att jag skulle se honom på bårhuset. Urfånigt? Han hade blivit fly förbannad. För han ville ha koll (och han skaffade koll långt bortom graven med ett fruktansvärt arv till mig), för hur mycket koll har man när man är död?

Han hade inte behövt vara orolig. Han (och hans minne) förlorade inget av min kärlek, min längtan att hålla om honom, min sorg, min respekt, av att jag var där. Tvärtom. Det finns inget utlämnande eller nedvärderade i att vara barn (som han också trodde – om sig själv som barn, inte om sina egna), eller i att vara död.

När Ulf och Peter (som är tvåäggstvillingar, alltså inte identiska) var barn var de aldrig ovänner. Aldrig någonsin, bokstavligen. De var noga med att den andra inte skulle få mindre tårtbit. Jag har ett foto där Peter matar Uffe med bulle (de är två år gamla.) Sedan hände mycket, och med åren kunde Uffe göra en helt del, och han gjorde det – men jag vet vem Ur-Ulf är, precis som jag tror att hans barn gör. Jag kan höra hans röst på Surbrunnsgatan, när han ropar på Peter: ”Min bro-or!”

Jag skulle vilja gå runt med hans barn och deras mammor (och Peter givetvis) och visa dem ställen vi bodde på och ta med bilder på Uffe och Peter just där, de man kan se här, till exempel, i ett inlägg från 2010, för särskilt Alma blev intresserad när hon såg den bild av hennes pappa som glad unge, som jag fäst vid kistblomman. Förr eller senare vill de veta mer, och hur ska de då forska? Gräva i våra gamla papper och bleknade foton utan påskrifter? Allt finns här. Nu.

Och jag vill fortfarande göra en sajt med bilder och artiklar och krönikor av Uffe. (Finns det redan en någonstans, får ni gärna tipsa mig.)  Jag har privata foton och från Grön Ungdom-tiden, men inga av jobbet inom MP.  Och jag vill träffa Gustav Fridolin.

PS. Lite senare. Jag har tänkt på det där med att Ulf skulle bli fly förbannad. Det är troligt – och han kunde verkligen, verkligen bli arg, redan när han var liten och nästan blev rädd, och jag förstod att just då ska man inte prata, man ska ta honom i sin famn och hålla om honom – men inte säkert. För han kunde vara kolugn och tapper och eftertänksam också.

Han hade astma som barn, och en gång som vuxen berättade han – som om det inte var någonting: ”Jag fick svårt att andas igår, och gick ner på gatan och stoppade en bil och bad dem köra mig till sjukhus”. Hans mamma blev så chockad att hon inte fick fram ett ord.

Jag har tusen frågor. Varför var begravningen kristen, blev han kristen eller var det för hans fru Annelis skull? Han åkte (på min bestämda avrådan) till Ukraina efter Tjernobylkatastrofen, men krånglade han sig också – två gånger – fram mot reaktorn, sm en gammal MP:are har berättat för mig? Jag hade velat höra alla hans historier. Och vad han hade tyckt om situationen i Sverige nu. Gustav sa i en intervju att de diskuterade hans (Gustavs) Almedalstal 2017.

Allt ser rätt lugnt ut när jag skriver här. Naturligtvis är det inte så. Det som hugger går inte att skriva om. Inte riktigt.

Men läs gärna det här igen – små glada och smarta barn!