Allt är inte rasism – men mer än man vanligen tror, är faktiskt det.

Kommer just från mötet för den svenska förläggaren och poeten Gui Minhai som hålls fången i Kina, möte arrangerat av Författarförbundet, Journalistförbundet med flera på ABF och lett av Kurdo Baksi. Bland andra Björn Wiman från DN var där och talade, ordföranden för SFF Grete Rottböll läste en dikt av Gui Minhai som han skrev till sin dotter 2016 – en dikt från fängelset, full av sorg och svenska referenser. Jag måste gå innan det slutade, tyvärr.

Debattartikeln om vardagsrasism som kanske inte är rasism är inne i Metro idag. (Och fotoillustrationen där med två händer som möts funkar nog bättre för mig än den i pappersupplagan, men vi tycker ju olika om sådant.) Det här inlägget om hur man agerar som kompis/anhörig till en svart person i Sverige kan kanske ge lite till.

Allt är inte rasism, men det finns en oförsonlig rasism som inte kan accepteras, och den finns bland annat i det parti som många uppfattar som inte så farligt, SD. Så låt oss vara medvetna om båda dessa verkligheter.

 

 

Annonser

Snabbt, igen.

Ber att få rekommendera det här inlägget om skälen till att mitt hem aldrig hamnar i glassiga magasin som tisdags- och onsdagsgodis.

Dagen har varit lite omtumlande. Igår kom jag på att jag glömt mitt USB-minne på biblioteket – dvs det minne som innehåller hela den ena kraschade datorns hårddisk – OCH kollegieblocket som bor på matbordet och där jag skriver alla geniala idéer.

Rusade alltså som en galning dit i morse utan frukost, sprang uppför trapporna och svischade förbi två lätt förbryllade bibliotekarier – och minnet var kvar i datorn! Och kollegieblocket upphittat. Och när jag kom hem, kom det ett kort från en flicka som inte är så liten längre och som jag älskar väldigt mycket. Jag blev rörd till tårar och måste ringa Evy, som har sunt förnuft, och gråta. Och sedan blev det inte mycket gjort.

Tre fina saker på en dag. Måste vara tröjan, tänkte jag. kan jag någonsin byta tröja mer?

Nu hem och äta supé. Kommer aldrig till skott i tid, och aldrig i säng före ett.

 

Är det kört? (Nej, jag förordar inte diktatur.)

Roy Scranton menar att det är för sent att rädda jorden (eller oss på jorden). Det är mycket troligt att han har rätt. Den politiska viljan att göra vad som behövs står på noll, eller (som med exempelvis USA:s Trump som avreglerar alla skydd för miljön och Brasiliens Bolsonaro som vill kalhugga Amazonasdjungeln) på minus. I Sverige har vi åtta idiotpartier som var och en för sig (troligen med undantag av SD) begriper allvaret, men inte gör något, eller i alla händelser alldeles för lite.

De politiker och superrika människor som är de som skulle kunna vända utvecklingen – och den vändningen måste vara direkt, konkret och alltomfattande – försöker bemöta en lavin med ett par grytlock. Jag var på vippen att skriva ”åtta (i detta sammanhang) idiotpartier”,  eftersom jag vill försöka vara exakt och nyanserad, men avstod från parentesen, eftersom vi utan en fungerande jord som inte bränner sönder oss och där vi kan skaffa mat, inte har några andra sammanhang. Och efter att ha funderat över C´s närmast nyfrälsta tro på att teknikuppfinningar och entreprenörskap är svaret på allt,  inklusive jordens hotande undergång, skulle jag vilja nyansera mig genom att skriva att det förmodligen i alla partier ändå finns individer som begriper allvaret.

Vi kan inte fortsätta flyga eller köra en mängd fordon som ger utsläpp, eller köra elbilar som går på el som produceras med utsläpp som följd. Till exempel. Och det är bara den lilla försiktiga början. DN har i sin resebilaga börjat konkret jämföra flygresor till olika mål med tågresor, med exakta mängder utsläpp. Man kan åka tåg till London vilket ger signifikant mindre utsläpp än flyg (jag tror hälften eller mindre per person)  – men det tar 35 timmar (tror jag det var), kräver en övernattning någonstans med hotellkostnader, och är dubbelt så dyrt. Omorganisering behövs alltså, asap.

Vi kan inte slänga mat, fortsätta att förgifta jorden för att ge större – men mindre näringsrika – grödor, vi måste återanvända, vi måste reparera istället för att köpa nytt, och sluta tillverka varor som är gjorda för att man ska behöva slänga dem och köpa nyare modeller. För allt detta behövs lagar. Någon föreslog personlig motbok för utsläpp i stil med den motbok vi hade för rätten att köpa ut en viss mängd sprit en gång i tiden – men då ska man inte kunna sälja dessa rätter. Och vi är ändå  fortfarande bara i den försiktiga början.

Djur och växter som inte kunnat leva på våra breddgrader tidigare har börjat komma in. De kallas av någon anledning ”invasiva arter” som är ”främmande”, men att de kommer hit är bara en logisk följd av vad som håller på att hända. Både djur, växter och människor kommer att behöva flytta. Vi kommer att behöva ändra skogsbruk, jordbruk och djurhållning. Varför, till exempel, köra miljöförstörande maskiner när det finns ett överflöd av människor? (Varför låta folk gå och blåsa bort löv i parkerna med maskiner när de kan kratta? Det är knappast tyngre än att gå med den där grejen på ryggen och spruta avgaser och oljud.)

Jag har som barn rensat potatisland tillsammans med familjen i Norge. Det är ett kletgöra eftersom ogräs som älskar potatisland är långa kladdiga rankor som slingrar sig kring armarna, men vi hade kul och sällskap av varandra och det var som sagt familj och ingifta. Även om det inte är det, behöver det ju inte göras till någon sorts forntida slavarbete med dåliga löner och långa dagar. Jag tror inte en ensam bonde i en traktor har det bättre. Vi har för mycket maskiner och för lite gemenskap i vilket fall.

Just nu sitter jag i en stor bibliotekssal mitt på dagen, och högt uppe i taket är det så mycket neonljus att jag måste ha solhatten på. OK, jag har känsliga ögon, men jag tror inte att någon härinne behöver all denna elförbrukning. Den skulle troligen gå att minska med åtminstone en tredjedel, kanske hälften. Och det är en enda sal.

Smått och stort. Vi måste jobba på alla nivåer. Vi har alla olika intressen och längtan och saker vi vill göra och ska göra, men låt oss ha det här som en fast väg som vi traskar på och inte ser som ett hobbyprojekt, eller något vi pysslar med när det finns tid över.

Jag måste lägga till eftersom ovanstående ser rätt tufft ut: Nej, jag förordar inte diktatur för att få genom drastiska åtgärder. Jag är demokrat in i märgen.

Diktaturer har för det första aldrig lyckats – gjorde till exempel den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen att nöd, övergrepp och korruption försvann där? Icke, och det berodde  på att man såg ”folket” som en massa, inte individer som man måste respektera, och att systemet därmed oundvikligen släppte fram psykopater och förtryckare – och tog ifrån vanligt folk glädjen att spela en viktig roll i sitt och andras liv. För det andra är diktaturer oetiska och går emot hur vi är som samhällsvarelser.

Min fasta tro (och erfarenhet) är att vi  i allmänhet har empati, sunt förnuft, stark handlingskraft och gemenskapskänsla, och att vi faktiskt vill jobba tillsammans för att åstadkomma något som fungerar och som vi (var och en) kan vara stolta över. Och mycket väl kan ta att minska på diverse förmåner, om vi får bestämma det själva, därför att vi vet att de behövs för oss och våra ungar över hela planeten. Och om vi är fria, kan vår fantasi och uppfinningsförmåga och kultur och idéer få spelrum, det som behövs för att vi inte ska stagnera och torka ihop.

 

 

 

 

 

 

 

Hedra offren för förintelsen, 2019.

Idag minns vi förintelsen, och plikten att fortsätta kämpa mot all sorts diskriminering – men just idag handlar det om de judar som mördades i nazismens koncentrationsläger, i skogarna, i byarna.

Bland nyanlända från länder där antisemitism är en del av kulturen behövs information. Det är inte OK att bara säga att saken är ”känslig”. Ovanpå den inhemska antisemitism som vi redan har, kommer ett stort antal människor som aldrig hört talas om förintelsen, eller vet något alls om judar, judisk historia och svenska judar i nutid. Dessutom finns det ett stort antal som tror att det är en helig plikt att inte heller lära sig. Där måste vi stå upp och inte ge oss. Skolungdomar som trakasserar judiska lärare och elever – och kvinnor, och homosexuella – måste möta konsekvenser. Ordentliga konsekvenser. Bär du dig illa åt, meddelas familjen, och du åker ur skolan och hamnar i specialklass.

Det här går inte an – det är en av de saker som bara inte går an.

 

 

 

Kulturen /PS om Kaplan

Sölvesborg, där Sverigedemokraterna härskar ihop med moderater och kristdemokraterna, blir Folkets hus-föreningen av med stora delar av det kommunala stödet. Enprocentsregeln, principen att en procent av kostnaderna vid kommunens byggprojekt avsätts till konst, ska slopas. Och 25 procent av de kommunala bidragen till studieförbunden tas bort. I Trelleborg, där Moderaterna och Kristdemokraterna styr med stöd av SD, ska budgeten för studieförbunden halveras. Och i Sverigedemokraternas senaste budgetmotion ville partiet minska stödet till folkbildningen med 968 miljoner kronor.

Det skriver Daniel Swedin i Aftonbladet, apropå kulturens skakiga – eller nästan icke-existerande – ställning i partierna. Vilket är alarmerande. Konservativa tycks inte vilja konservera just kulturen, den får väl hänga med så gott den kan för egen maskin (skaffa sponsring hos framgångsrika entreprenörer som kanske gillar kultur eller vill ha reklamen, verkar vara C:s inställning) och i S och MP tycks inte heller någon brinna för den.

Amanda Lind, f d partisekreterare i MP, har ju just blivit kulturminister, och främst ifrågasatts för att hon försvarar Mehmet Kaplan, som fick avgå på grund av umgänge med islamister och för att han bjudit in en antisemit till något event. Det var i och för sig fel, tycker hon, men han gjorde mycket bra också.

Det ord hon använder som skorrar i mina öron och hissar varningsflagg är ”misstag”. Kaplan begick ”ett misstag”. Det är en sorts Trumpskt ord som ofta yttras av folk i trängda lägen när de egentligen tycker att det där den kritiserade personen gjorde var väl inte så farligt. Och det är i sig betänkligt. Det hade varit bättre om hon sagt rakt av att han det han gjorde var fullständigt oacceptabelt och han borde inte ha blivit minister, men han hade också användbara idéer som var till nytta. Vilket hon borde ha sagt redan när det begav sig.

Sedan består hennes eget kulturintresse bland annat av sådant som lajv, vilket, säger en journalist, faktiskt också är kultur. Tusentals människor sysslar med lajv-lekar. Kultur är brett, ansåg journalisten, vi kan inte leva i det förgångna. Jag hade uppskattat om Amanda Lind visste mer om böcker, olika kulturrörelser, kulturhistoria, film, kulturanvändning och -skapande i olika grupper, osv. Jag minns med fasa den ”kulturminister” som tyckte att vi som skriver och målar skulle uppträda som entreprenörer och till exempel göra inventeringar av våra ”lager”.  (Hur bestämmer man värdet på tavlor eller halvfärdiga manus som kan bli vansinnigt värdefulla, eller floppa helt och hållet? För att inte tala om ”lagret” av idéer man har i huvudet?)

En gång i tiden, som Swedin skriver, insåg S att vanliga människor måste få tillgång till kultur av olika slag, eftersom kultur öppnar sinnet, ger en bredare världsbild, övar känslor och tankar, och ger skönhetsupplevelser. Därför kom ABF och andra studieförbund till. Min mamma, som var brinnande socialdemokrat i sin ungdom (men sedan tyckte partiet blev för fullt av cementbakar och maktmänniskor) reste runt och läste dikter för s k vanligt folk. Nu har vi t ex poetry slam, men vi behöver mer.

I min barndom satt vi varje höst och väntade på årets nya diktsamlingar.  Jag minns vilket enormt intryck Harry Martinsons diktepos Aniara gjorde (nu har den blivit film) och hur vi såg operan som gjordes på den senare. Jag minns hur jag läste Moa Martinsons böcker, t ex ”Mor gifter sig”, och Sigrid Undsets ”Kristin Lavransdatter” och Leo Tolstojs ”Anna Karenina” och ”Krig och fred” (ack, dessa ryska långa namn). Därför att de fanns i bokhyllor nära mig.

Vi behöver slåss för kulturen. Barn och ungdomar har svårt att läsa längre stycken eftersom deras liv är så splittrade och läroböcker (i den mån de finns) förenklade, så vi behöver fler trollbindande tegelstenar som Harry Potter-böckerna, mindre skärmtid, fler böcker i hemmen och högläsning för barn. Hemma och i skolan. Vi behöver ge pengar till konstnärer, entusiasm, recensioner och diskussion. Kultur i morgonprogrammen! Folk som förbereder sig i stället för att slöprata lite halvkul i tusen poddar. (Jo, det finns kvalitetspoddar också, och lite trams behöver man.)

End of agiterande. Vad mer? Jo, hissen tuffar och går igen, ManKan lyssnar tydligen när värden ringer. Det är varmare ute, men rätt halt. Evy har skickat bilder på ett träd som fallit nära hennes stuga, men lyckligtvis inte på den. Utanför biblioteket här i kvällningen grälar ett gäng karlar. Innanför har bibliotekarier haft en fin träff om läsning för nyanlända barn, med kaffe och ostmackor och boktips. Matilda bjöd mig på fika, och med en hungrig Anders på väg hem har jag just pratat som hastigast om hur (vilket är lite skrämmande) självständig hjärnan är. Hur man måste förse den med fakta, bildning och rimlighetsramar (och en smula klarsynt humor) för att den inte ska börja hänge sig åt konspirationsteorier och liknande, som kompensation för något emotionellt behov.

Trevlig kväll!

//PS.  På FB-sajten ”Vi som står bakom Mehmet Kaplan” finns massor av äldre poster med stöd och arga MP:are (t ex Maria Wetterstrand) som säger att han inte är det han anklagas för. Flera är arga på en artikel Nalin Pekgul har skrivit. En undrar (lite lugnare) varför MK inte helt enkelt svarade på den i sak och skingrade dimmorna. (Jag har inte läst den nyligen.)

Så nu undrar jag: Var det som skrevs om honom fel? Har han inte jämfört Israels beteende mot palestinier med nazisternas beteende mot judar, till exempel? Har han inte inviterat (eller på något sätt umgåtts med) en känd antisemit? Det enda jag minns av hans försvar, var att han ville prata med ”alla”, dvs även hårdföra islamister, för att övertyga dem. Svaret blev att han i stället legitimerade dem.

Det här är viktiga saker. Jag tror inte det går att vara bundis åt båda hållen. Vad tyckte Uffe? Vad tyckte Peter?

 

 

 

 

 

 

 

 

Logistik. Och Akinna dyker upp.

Hissen stod fortfarande i morse. På fjärde dygnet! Igår ringde jag hissfirman (ManKan) som gav fullständigt attan i våra klagomål. Nu ringde jag hyresvärdens jour, Einar Mattsson, och de ringde tillbaka och sa att firman ManKan äntligen skulle masa sig iväg och ta en titt. ”De kunde inte komma i helgen”, sa den snälla jourtjejen. Inte? Kan man städsla en hissfirma som inte kan laga en hiss under en helg?

Gick ut i farstun för att plåta eländet, och då visade det sig att hela felet troligen är att en pappersservett fastnat mellan hissen och väggen. Kameran såg det, eftersom jag höjde den och den tog en bild via spegeln i hissen. Med andra ord: ManKan (ha!) kunde ha skickat någon som sett detta, öppnat en dörr och plockat bort servetten. Tio minuter borde det ta. Oduglingar. Vi hade ju problem redan när de installerade hissen – den hackade sig upp och ner, och jag fick ringa åtskilliga gånger innan de medgav att så ska det nog inte vara, och fixade saken.

Från de icke åtgärdade golven runt vattenskadeområdet stiger en märklig doft som tycks irritera mina ögon. Jag måste helt enkelt få dit den lata mattläggaren igen, och få bort ett köksskåp för att se hur det ser ut under och intill. Kan inte min hyresvärd hyra NÅGON hantverkare som faktiskt gör ett bra jobb? Det är så mycket slarv. Jag vädrar genom hela våningen med täta mellanrum, men det ska faktiskt inte behövas. (Och kallt är det.)

Nok av det, som farmor sa. (Har förresten återvänt till Nesbös bok på norska och hans utvikningar till Leningrad 1943. Är man  petig så är man. Och nyfiken.) Presenterar istället provanställda Akinna, min nya agent och allt i allo. Uppfann henne i morse. Hon är den vettiga delen av mig, som nu tittade på mig i spegeln och sa att jag kan bara inte se ut så där. Hel och ren, men trista kläder som inte passar ihop. ”Men…” sa jag trött. ”Inga men!” sa hon i en avskyvärt pigg ton. ”Mörkgrå t-shirt i herrstorlek…? Ta den ljusa polotröjan under den där beige saken i stället!” Och så fick jag peta på mig foundation också.

Så det är hennes fel att jag sitter här nu, visserligen inte vansinnigt blek längre, men med en polotröja som hotar kväva mig. HATAR allt som sitter åt (fibromyalgin, antagligen). ”OK, köp en ärmlös vit blus då!” kvittrar Akinna, som av någon anledning är lika envis som jag. Hon är väldigt lik mig, faktiskt. Det är bara det att hon är frikopplad från sorg och passivitet och orkeslöshet. Men får hon mig genom allt som måste göras, inte bara det som beskrivs ovan utan större och svårare saker, är hon ett mirakel.

 

 

 

 

 

 

Och nu står hissen.

Den hänger å det sorgligaste mellan andra och tredje våningen, lyckligtvis utan någon i. Från tredje våningen kan man titta ner i den. Det här upptäckte jag igår kväll, när jag gick ut för att köpa banan och blåbär och äpple och vispgrädde och tidning och choklad och en vaniljmunk. (Måste hålla kaloriintaget uppe.)

Ringde på hos grannen. ”Ring till hissjouren du, det är din tur, jag sandade gården igår”, sa jag. (Måste ju skryta om det så fort tillfälle ges.)  Det bor två barnfamiljer med barnvagnsbehov i huset, varav en högst upp, och en kvinna som hoppar på kryckor. Hon hoppar som en mästare, men hon bor ett par trappor upp. Så det vore bra att få hissen lagad. (Själv har jag inga problem att går fyra trappor, det är förmodligen bara nyttigt.)

Solen skiner idag, och folk börjar få vårkänslor, åtminstone vad gäller städning. Jag skakade filtar och täcke genom fönstret och märkte att Frank i våningen under gjorde precis samma sak. Sedan putsade jag sovrumsfönstren. Och mindes hur min man KG åkte hem till sin mamma (Mimmi) för att byta gardiner två gånger om året, från vinter- till vårgardiner och vice versa. Hon hade ju levt större delen av sitt liv i lägenheter utan centralvärme, så det behövdes förstås tjocka vintergardiner och täta innanfönster. (Ventilation skötte väl kakelugnarna om). KG stod på en stege och Mimmi kokade kaffe. Hon bodde på Odengatan, nära Odenplan. Och nu minns jag andra urtidsföreteelser som gaspolletter (man fick inte gas i spisen utan att släppa ner polletter i en mätare) och ett stort värmeskåp ovanför marmordiskbänken på Surbrunnsgatan när barnen var små…

På tal om choklad etc såg jag att den unga killen på ett av mina glass-langarställen har en nygjord tatuering på armen. Den förställer en man i rymdkläder med en jordglob i famnen. (Först trodde jag att han bara var tjock.) Symboliken är att vi måste ta hand om jorden för att ha den kvar. ”Det är min generation som måste ta vid och ägna oss helt åt klimatet”, sa den unga mannen. Och så kom vi in på Greta Thunberg, och hur hon fått sin mamma att ändra sin karriär som operasångare, eftersom den krävde flygresor.

Och ett flyga mindre gäller ju oss vanliga knegare också. För det är ju så att det inte blir mindre utsläpp för att man är en vanlig helt oberömd Svensson, fast det känns lite så. Jag inser att jag inte kommer att se USA igen, om jag inte börjar paddla, och paddla är min sämsta gren. (Jag var ute och paddlade med Uffe en gång och kroknade efter femtio meter, trots att han satt bakom mig och paddlade också. Vi hann i princip bara in under Djurgårdsbron.)

Längre resor med tåg, och sällnare, tror jag blir framtidens melodi. Istället för två semesterresor med flyg per år, en längre tågresa vartannat år. Eller så. Långsammare, men säkert lika givande. Och kunde mamma och jag åka tågcharter till Italien för att bada och titta på konst, går det säkert att göra igen!