Ur led är tiden. (Och inte tusan kan jag vrida den rätt!)

Om det här, februari, uppför sig som april – blir då julis väder Saharaliknande? För det är definitivt vår i luften under en månad som tidigare alltid varit den tristaste och mest snöfyllda. Alla som kan något (utom president Trump, som nu tänker inrätta en panel av klimatförändringsförnekare) säger att den globala uppvärmningen går fortare än man tror. Precis som alla konstnadskalkyler alltid blir högre än väntat.

Solen skiner och glädjerusiga skator hoppar runt på innergården. En skuttar uppför stegen som ligger på taket mittemot, den missar inte en enda pinne. Det ser kul ut. Det som oroar mig är att småfåglarna decimerats med 99% sedan jag flyttade in i nuvarande lyan, och humlorna med 50% från i förrfjol till i fjol (vi har en massa små rara rosor som lockar små rara humlor. I normala fall.)  Samma sak med änderna kring Karlberg. Säker femton mammor med en rad ungar var, är numera en mamma med en unge.

Jag är sysselsatt med att trassla ut vilket förlag som senast hade mina ljudböcker (ett nytt vill ge ut dem igen, vilket är kul) och får olika besked. Förlag har ju köpts upp hit och dit. Dessutom förbereder en känd brittisk-amerikansk författare och jag en intervju per mail – jag blev inspirerad när han berättade var han satt och skrev, och började se bilder och text för mig, och han gick gärna med på att låta mig skriva en artikel, så nu söker jag en underbar tidning som kan ta emot oss. Och nu har jag ffg googlat författaren som jag ju bara känt lite socialt, och hittat en mängd artiklar, bland annat i The New Yorker.

Läste också någonstans att han stundom tar sig en joint. Själv är jag en sådan oskuld, jag går på choklad. Ingen sprit och dekadens här! (Utom i böckerna).

Fortsättning(ar) följer.

 

 

 

 

 

Annonser

Jo –

bloggen vrenskas, men nu kom jag in.

Trött dag idag. Det verkar ta tid att piggna till efter den där pärsen. Men jag är ju inte riktigt typen att ledsen krypa ner i sängen och stanna där. Så jag går och handlar, till exempel, och hör plötsligt att den gulliga tjejen i kassan knappar in slutsumman med en rytm. TataDA -taDA! Det låter så kul, och tydligen gör hon det med avsikt. Där ser man, konsten tränger in (och ut) överallt! Man kan spela musik på kassaapparaten!

På bussen sitter en chaffis som jag råkat träffa flera gånger på biblioteket, och när han ser mig med mina solbrillor formar han händerna till fejkade glasögon, skrattar och frågar om jag är på hemligt uppdrag. På biblioteket är det förresten tilltagande katastrof – de ska spara, anser Stadshusets politiker, så nu ska hela Internationella biblioteket stängas, och boksamlingen – det av den som inte bara kastas – flyttas till det mycket mindre Kungsholmens bibliotek. Med andra ord, man gör sig av med flera människor och samlad kunskap och böcker, film och musik på hundra språk, och lägger i praktiken ner biblioteket på Kungsholmen. (Som för övrigt tycks ha en filmintresserad medarbetare som bryr sig – deras dvd-samling är liten, men spännande.)

Och detta har alltså den blågröna ledningen kommit fram till? Jag skäms för dem. Vad har de gröna fått i utbyte för denna kulturslakt på bred front? Förr fanns på IB en lång rad människor med specialkunskaper, och som talade olika språk. Nu ska all bibliotekspersonal här cirkulera, det är en horribel idé. Apropå MP –  jag måste vakna till och gå med i det där partiet och vara en av dem som trycker på – om det går.

 

 

 

 

Föresatser och så.

”Du har ETT jobb idag”, sa jag till mig själv när jag svängde benen över sängkanten och såg att solen sken utanför. ”Var GLAD!”

Det höll inte ens en sekund, förstås, men jag hade haft en rätt trevlig dröm och det hjälpte lite. Och så försöker jag slappna av. Jag kan inte glömma den oändliga frid och lyckokänsla som jag vaknade till från djup medvetslöshet den där gången för länge sedan när jag svimmade i badrummet, slog huvudet i ett järnrör och till sist vaknade med huvudet i kattlådan (obegagnad). Varenda muskel var totalt avslappnad, och det gav  den där underbara känslan. (Sedan hamnade jag på sjukhus med fler svimningar och dropp, men lärdomen sitter där – det hjälper faktiskt om musklerna får slappna av. Det är inte New Age-svammel.)

Sedan lagade jag en jättefrukost och ägnade mig ett tag åt en favoritsysselsättning: Leka med fantasin och tänka mig in i något, just nu att det var för så där sextio tusen år sedan och att jag satt bland mina stamfränder och hade en dag av idel fysiska upplevelser framför mig. Inga böcker, ingen dator, telefon, TV eller ens post.

Jag tänkte mig att jag hade turen att leva i en stam utan någon tokig psykopat, bara släktingar och några som tillkommit, småungar och gravida och förälskade, sömniga och gamla och visa. Så där satt vi och åt mat från igår kväll och tittade på solen i löven och kramade barn och planerade vart vi skulle gå, någon sjöng och stammens lustigkurrar fick oss att skratta. Vi kände rökdoft från kvällens eld, blomdoft, och hörde fåglar och lite andra djur som strosade omkring, och så skulle det vara resten av dagen, denna dag bland tusentals dagar. Jag tror att den sortens tillvaro – när den fungerade – gav en tillfredsställelse i magen som gjorde livet värt att leva och besparade en funderingar kring vad livet är, och vad meningen är. Meningen fanns i själva livet. Det borde den göra nu också.

Och nu har jag börjat titta närmare på de saker som jag föresatt mig att göra – en bok av ett filmmanus, till exempel. Det kan bli kul.

 

 

Rörigt, rörigt. I världen och här.

Sexton av USA:s stater – STATE OF CALIFORNIA; STATE OF COLORADO; STATE OF
CONNECTICUT; STATE OF DELAWARE; STATE OF HAWAII;STATE OF ILLINOIS; STATE OF
MAINE; STATE OF MARYLAND; ATTORNEY GENERAL DANA NESSEL ON BEHALF OF THE PEOPLE OF MICHIGAN; STATE OF MINNESOTA; STATE OF NEVADA; STATE OF NEW
JERSEY; STATE OF NEW MEXICO; STATE OF NEW YORK; STATE OF OREGON; and COMMONWEALTH OF VIRGINIA –

drar president Trump inför domstol (de officiella papperen, 57 sidor, är här) för att han har hittat på ett nationellt nödläge för att omfördela pengar, som kongressen redan beslutat om, till sin mur mot Mexico. Presidenten visar förakt för lagens upprätthållande och för konstitutionen, sägs det. Så hur länge ska det här få fortgå?

Under tiden, i Sverige, träder M/KD-budgeten i kraft. Asylboenden måste stängas, vilket leder till att folk flyttas hit och dit där det råkar finnas plats, och barn måste byta skola, ofta inte för första gången. En bekant till mig arbetar då och då på en fritidsgård i den s k orten, där man nu får dra ner på verksamheten. Samtidigt, på miljöområdet, väntar folk på sina solcellsbidrag (finansieringen gravt sänkt) och skogsägare får inte ersättning för att bevara nyckelbiotoper – och  så träffas någon sorts uppgörelse om utsläpp från bilar som kanske möjligen ger någon sorts resultat om tio-femton år. Helt otillräckligt, det vet alla, men försöker ändå låta optimistiska. Osv.

Jag har just läst ännu en deckare, den här gången av karaktärsdanande sort. Dvs folk pratar aldrig ur skägget ens när de träffas för att göra så. ”Vänta ett tag.” ”Vad var det du ville säga? ” ”Jag kommer snart till det.” ”Först måste jag… ” ”Du förstår väl att…” Och så tystnar de och börjar om, och kör detta sida upp och sida ner, tills de äntligen kläckt ur sig något de kunde ha sagt på tre rader med en gång. (Dessutom är de jagade av sadistiska mördare, men knallar ändå omkring i hemområdet och på jobbet utan att se sig över axeln.)

Jag gnisslar tänder. Kommer det ännu en bok av mig, kommer den att vara TAJT! (Vilket det nog finns folk som anser att jag borde ha tänkt på förr.)

Som ni ser – sparven är fortfarande trött och orkeslös. Troligen smärtchockad. Väntar på någon sorts inre kick. Ett järtecken till dök i alla fall upp igår, apropå incitament att skriva om bok till 1999 och 2019 (tänk att få hugga i om den omedelbara verklighetens knäppigheter!)  Krönikören Jennifer Wegerup berättade i Expressen igår om när hon sprang i London 1999 och stötte på gamle Chris som brukade sitta på en bänk, och att hon nu i år springer samma sträckor igen. Måste väl betyda något?

Den mörkare verkligheten här har dock inte förändrats. Inte överhuvudtaget.

 

 

 

 

Skriva prata våndas upptäcka

Den senaste dryga veckan har varit något i hästväg. Jag fick en attans ”förkylning” med hög feber och svettning och det hele – det var bara det att den först sammanföll med ett ilsket skov av ögon/huvudvärk med konstiga syneffekter (jag har haft dem förr, vet att de går över), vilket gav en ultra-ultrakänslighet som resulterade i en absolut helvetisk smärta. Allt i huvudet värkte – att lägga ner detsamma på en kudde var omöjligt – så det hände att jag bara satt och hade ont. Plus att synfältet blixtrade och hade sig. Och hjärnan kändes som en oskarp, darrande, plågsamt vridande boaorm som var ett olösbart sudoku som jag var tvungen att lösa.

Ja, ni förstår att det här försöker man inte förklara för en doktor. Särskilt som man knappt ens kan ta sig ur lägenheten. Det var bara att lida. Och nu fick fibron också ett skov: Hela jäkla ryggen, varenda småmuskel, stormvärkte. Ligga i sängen? Ha!

Samtidigt hade jag en mailkonversation, om ett jobb som jag bara halvhjärtat önskade men tyckte att jag borde försöka få, i gång. Den sansade Akinna (mitt förnuftiga jag) som tycks bo i en diskret och smakfullt möblerad liten byggnad precis utanför katastrofområdet, sa ”hm”, och rådde mig sedan att först och främst fatta ett beslut från hjärtat. Dvs avstå från att söka jobbet, det var troligen det dilemmat som i nervhärvorna just då förvandlats till ett olösligt sudoku. Jag lydde. Med lättnad.

Så småningom, till sist, verkade synfältet lugna ner sig. Jag öppnade ett öga, jag öppnade två. Solen lyste där utanför fönstret. Synfältet låg stilla, lugnt och jungfruligt. Åskan hade dragit förbi. Ryggen mådde uselt i dagar och är fortfarande lite instabil, men det kan lindras med Treo.

Vad ögonen beträffar, hade jag slarvat med solglasögonen. Helt enkelt glömt dem, alltför längre. Så nu finns de med igen. Fibromyalgin har skov då och då – med allt längre mellanrum – men då är det fråga om en del av kroppen, inte hela jäkla ryggen.

Jag mår alltså bättre, men känner mig svag som en sparvunge. Men en bra sak har hänt: Den outgivna boken som jag inte ville uppdatera pga nuvarande oförutsägbara Trumpväldet (den utspelas ju i San Francisco) , visar sig mer än gärna vilja bli uppdaterad. Det är t o m riktigt kul. Idag när jag började researcha (musik aktuell 1999, resp nu? t ex) märkte jag att den riktiga SF-polischef som tillträdde 2016, en trevlig svart karl känd för hyfs och empati, alltså aktuell i boken där det finns en huvudpersoner som är poliser  – också var boss i Los Angeles 1989, dvs i en annan del av boken! Jag tog det givetvis som ett omen. Skit samma om det är vidskepelse, dyker det upp ett gott omen grabbar man förstås tag i det!

Min tillfälliga, deckarskrivande mailvän i USA visar sig också vara skorpion samt äga en älskad Jaguar. Jag gillar Jaguarer, i alla fall gamla. Jag tror hans är blå, medan min mammas brittiska kärlek hade en stor, tung mörkgrön en med läderklädsel. Jag beskrev för mailaren hur jag tycker det känns att skriva, och han svarade att exakt likadant känner han – att upptäcka medan man skriver, inte planera i förväg – och dessutom kändes min beskrivning så skandinavisk, och han tänkte nog sno den. Nix, svarade jag, du är en hederlig man!

Hur som helst, jag har kunnat börja äta igen (ett tag kändes det som om jag aldrig mer skulle vilja äta) , men kalorier verkar vara av nöden. Stadig mat och mera glass.

Jag ser att tysta människor har varit här och kollat läget och läst gamla inlägg i min frånvaro, så – varm choklad med vispgrädde på er!

(Liten bonus – Hollywoodkvinnor i kostym.)

 

 

 

 

 

 

 

Fredagsgodis.

Förr i tiden, för flera år sedan, fanns det kommentatorsverifikationer (pust) i form av s k captcha, dvs ord som inte riktigt var ord, men nästan, och i olika färger och former. Jag blev helt fascinerad av de där, och skrev två roliga inlägg om min felstavande vän Captcha, här och här. (Någon som läser bloggen hittade en av dem igår, så jag tillbaka och kika, och nu får ni dem igen!)

Imorse vaknade jag för tidigt och låg och tog ut ord i ett försök att somna om, men inte gick det, för det var ett jäkla ord till att erbjuda litterärt gångbara nyskapelser. Det blev en hel novell, fylld av känslor och action. (Ta ut ord: Se hur många nya ord man får ut av ett annat,  t ex storma. Det blir so, som, orm, arm osv.)

Ordet var hjärtslag. Man kan använda det som skrivövning. Gör en novell av de nya orden! För där hittar man – till att börja med – här, härja, häst, hälta, hälsa, halt! Medeltida krig, kanske? Sedan kommer vi in i ett trolskt landskap där det finns både haj och älg, och tydligen två personer (riddaren och hon han älskar?) och det blir ära, sedan äga (hu),  träl och hat och älta, men även ah… – aj!? – arg… ! Sedan gör de uppenbarligen tjära av en al, bakar med jäst och får kanske en gäst också, men det slutar olyckligt: Gräl. Grät. Gräs. – Glas.

Och dessemellan finns det massor av inspirerande andra ord. Så inte blev det mer sova för mig.