Norsk läsövning.

Bara för att: Hittade just en krönika i norska Aftenposten. Derfor forstår ikke dansker norsk (av Joacim Lund). Ja, varför, när språken är så lika?  Svenska och norska är inte alls lika lika (min komplettering: och ändå fattar vi rätt bra), men det är ju faktiskt danska och norska. Trots det använder en av tre unga norrmän engelska när de kommunicerar med danskar.

En förklaring, säger Joacim, är att danskarna faktiskt inte ens förstår danska. Jag vet inte varifrån han fått det, men han säger att medan norska tvååringar förstår 200 ord av sitt eget språk, förstår danska tvååringar bara 50. Och anledningen är att danska har en så ”grumlig  ljudstruktur”. Som en utländsk blivande dansk prinsessa sa om sina språklektioner i det nya språket: Det är inte alls svårt, man bara struntar i alla konsonanter!

Döm själva!

Dramatik och läsning.

Vi är några som just börjat stiga på fyrans buss på Odenplan, när en annan buss passerar den och försöker klämma sig in på en begränsad bit hållplatsmark just framför oss. ”Han får inte rum”, säger jag lite halvhögt, och det gör han verkligen inte; sekunden efter smäller bakändan in i vår buss med ett ljudligt brak.

Chauffören sitter som förstelnad. Dels skedde smällen så där 50 centimeter från honom, dels kom han i det där chocktillståndet där hjärnan inte riktigt kan koppla om från den ursprungliga planen: Att stänga dörrarna och köra vidare. Så jag sufflerar diskret: Du kan inte fortsätta, passagerarna måste gå av, och han vaknar till och bli effektiv. Samtidigt kommer en jovialisk medelålders karl till de öppna framdörrarna med något dinglande i näven. Det är den avslagna backspegeln. ”Varsågod, bara att limma fast”, säger han leende. Undrar vad som hände med den platsoptimistiska andra föraren?

Hemma på innergården möter jag en stackars råtta, som vinglar över gruset. Den är inte aggressiv men inte heller rädd. Uppenbart döende. Antagligen har den obetänksamma värden lagt ut råttgift, utan att tänka på att vi har ett dagis i huset, med små ett- och tvååringar som säkert skulle försöka klappa det gulliga lilla djuret.

Går till andra gården, där ungarna just då är, och larmar om råtta. Verkar inte ta riktigt. Går tillbaka in och knackar på deras fikarum, där de flesta pedagogerna sitter, och larmar igen. Ingen stark reaktion. Kollar den arma råttan en gång till – den vacklar omkring i slow motion –  och förstår att här behövs visuella intryck.

”Tror du ska komma med och titta”, säger jag till Bakvända Kepsen (för dagen Rättvända Mössan), eftersom hon sitter närmast. Hon reser vänligt alla sina 185 centimetrar, och en tjej med långt blont hår hänger på.

Båda får något av en chock när de ser offret i verkligheten. ”Å, stackars lilla älskling!” säger den blonda, och lägger beslutsamt till: ”Den lider. Vi måste döda den.”

Vilket hon gör. Hon lyfter en tung hink med sand och en halv miljon fimpar (ingen tömmer någonsin hinken) och rör sig mot råttan. Rättvända Mössan flyr springande tillbaka till huset och jag till porten, för vi står bara inte ut. Men tack och lov för den blonda. När jag kommer tillbaka står hinken kvar på råttan, som är helt dold, och hon har skrivit en varnande lapp och ringt värden.

Läsning. På biblioteket fick jag korn på en häftad spänningsroman med namnet Brytning. Den såg inte mycket ut för världen, men visade sig vara en fiktiv bok om det politiska och kommersiella tjuv-och rackarspelet kring uranbrytning, skriven av en f d tjänsteman på Näringsdepartementet, Monika Sehlan. Hon har gett ut den själv, och för att vara en debut utan tillgång ens till en korrläsare, är den inte dum alls. Jag tycker någon borde ha gett ut den.

Så jag läste den och kan rekommendera den, den tilldrar sig i Stockholm och huvudpersonen är en grön miljöminister som kämpar mot diverse fula tricks och möjlig kohandel för att stoppa uranbrytning i en ort norrut. Kommunen har inlagt veto, men lokala affärsmän som lovar gratistjänster och centrala partibossar som viftar med partipiskan och hotar med missnöje uppifrån, får den att ändra sig. Så vad göra då?

Jag mailar med Monika och börjar forska lite själv. Myndigheten Bergsstaten är den som utfärdar tillstånd för mineralprospektering. Nu ger man inte längre några tillstånd för uranletning och utvinning specifikt, men de tillstånd som gavs före 1 aug i fjol tycks gälla, och hur blir det då? Och de som får utvinna alunskiffer (som innehåller bl a uran), vad får de göra med uranet som kommer upp, på köpet?

Läser också en SvD-intervju med en oväntat blek och undflyende ständig sekreterare i Svenska Akademien, Anders Olsson, och får i princip inget intryck alls. Om Horace säger han just inget. Frostensson är han sedan många år god vän med, det kändes lite svårt när det stormade kring henne. Hans egen hustru har tidigare råkat in i en skarp schism med Arnault angående en utställning, men det verkar inte lett till känsloorkaner hos hennes man. Visst var Arnault lie slemmig, men mer än så hade han ingen uppfattning om före #metoo.

Om man ska tro artikeln, är det inte alltid så kul för Olsson, men det tas ingen ställning. Han var medredaktör i tidskriften Kris, det gänget bestod av enbart män, men varför det blev så vet han inte. Han har inget emot kvinnor.

För övrigt anser jag att det borde räcka med ett Nobelpris i litteratur 2019. 2018 borde vara ett tomt år.

Inger Gogstad i Sandefjord.

Igår såg jag på nätet att min gamla barndomsvän Inger, som var en av mina två bästisar i Sandefjord, gick bort i början av februari. Det var något av en chock, och sorgligt. Hon var en så stark del av mitt liv (som barn- och ungdomsvänner blir, oavsett om man följs åt kort eller lång tid).

Vi  har inte haft kontakt på många år, men det började med att vi möttes på en badstrand utanför Sandefjord redan när vi var nio, och hon frågade mig om jag hade lust att komma hem till henne och höra på barnprogrammet Barnetimen. Visst! Hon bodde med föräldrar och lillebor Geir och hunden Burre i ett trevligt souterränghus i Presteåsen, en hög skogklädd ås på norra sidan av den lilla staden.  Så vi lekte och cyklade runt, bland annat åtta kilometer till en klippig strand – man släppte barnen fria på den tiden – och hittade på historier. Varje sommar när jag kom till Farmor i Sandfjord, ringde jag henne och den andra bästisen,Tullen i grannhuset, det första jag gjorde första morgonen. En sommar tältade vi på en av stans stränder och jag vill minnas att vi hade två killar på (kyskt men kramigt och fnissigt) besök.

Och vi blev studenter och jag gifte mig och fick barn och hon gav mig Lennart Nilssons bok ”Ett barn blir till”, och hon gifte sig och fick barn, två söner, och hon hälsade på i min nuvarande lya vid något filmevent och jag i någon av hennes lägenheter eller lilla stuga. Jag var vissen när hon var här och minns hur hon stod i köket och grejade och tog hand om saker medan jag låg på soffan. Hon var mager och rödhårig som barn, lång och smal och rödhårig som tjugoåring, och senare matronelik och rödhårig.

Och hon var världens mesta badgalning. En gång tog hon mig med i ett gäng väninnor till en hytte och vandring i fjällen, över trädgränsen, nära Hardangervidda. Högst uppe på fjälltoppen fanns en sjö där isflak flöt omkring. En medföljande labrador försökte käka upp dem, medan Inger kastade av sig vartenda plagg och hoppade i. Det var så typiskt henne. Jag minns hur hon klev upp igen, lyckligt huttrande.

Det senaste året har jag sökt henne utan att lyckas. Jag kopierade hennes dödsannons, det verkar som om hon fått tre barnbarn, men jag kan inte se hennes äldsta sons namn. Jag undrar vad som hände.

Jag är väldigt ledsen. Om någon i hennes familj, Geir eller Eirik, hittar det här – hör gärna av er. Beklagar sorgen.

Inger 1981.

 

 

 

Poesimässa, Lee Child, KD, klimatet. /Uppdaterat.

Om en stund börjar årets poesimässa 2019 på Stadsbibliotekets huvudbibliotek vid Sveavägen. Fyrtio förlag har fått plats vid den stora halvcirkelformade raden av bord med röda dukar i Rotundan – från tunga veteraner som Norstedts och Bonniers till 10-tal (som ger ut både böcker och tidningar) till mindre, vissa så små att de gav ut sina första böcker för ungefär en vecka sedan. Det är enormt roligt att gå runt och botanisera, och det är mässpriser på det mesta.  Det finns stora författarporträtt, ljusslingor längs galleriräckena och på scenen, och det blir uppläsningar. Pågår idag och imorgon lördag.

Jag har ju svårt att hitta ny lyrik som jag gillar, och det är lika svårt att uttrycka det: Man blir lätt stämplad som ”en sån där som vill att man ska se vad en tavla föreställer”. Och så pekar de mot diktböcker med ”innehåll” eller ”struktur”, vilket är snällt av dem. Men jag har inte ett smack emot svårförståeligheter eller oväntade bildmixar (i ord) – det jag inte trivs med är att jag tycker poeter nu gör det för lätt för sig. de skriver ner den ström av ord som bildas i skallen utan att tillsätta och göra det där sista som får dikten att tändas, glöda och blixtra – eller för den delen röra sig i ett mörker.  Jag tror starkt på att låta de båda hjärnhalvorna samarbeta, vad det än gäller.

Medan jag gick runt här – nu har det börjat, hör jag – slog det mig att Lee-artikeln kan placeras någon annanstans än de ställen som först faller en in, alltså i en mer litterär miljö. Dvs, från början tänkte jag faktiskt på tidskriften Författaren, men vidgade sedan det potentiella sökområdet till mer allmänna medier. Sedan råkade jag hitta en artikel (The Guardian, januari i år) om författaren Margaret Drabble, där hon får frågor om vilka böcker som ”skapat” henne, och bland annat svarar så här:  The book I wish I’d written. Anything by Lee Child. What page turners, what prose, what landscapes, what motorways and motels, what mythic dimensions! He does all the things I could never do, and I read, awestruck, waiting impatiently for the next.”

Också, i The Guardian: Lee C om sin barndoms smutsiga Birmingham. Han skriver bland annat: The pollution was insane. Rivers would catch fire. I kommentarerna börjar folk frågavarför Birmingham ses över axeln – har inte den staden också  fått fram bra saker, hm?  Efter ett tag börjar några lustigkurrar dra en Monthy Python, apropå det där med floder som är så smutsiga att de börjar brinna:

– Rivers on fire… luxury.

– Aye, at least you can warm yourself with a burning river. Our river were frozen. I say river, it was more like a thin trickle of vile fluid…

– Our rivers were frozen AND on fire.

KD vill prata med SD – de är nu på den s k slippery slope, den hala sluttningen – dvs befinner sig där det är stor risk att man passerar en gräns som man inte tänkte passera. Ebba Busch Thor tror att hon kan prata med SD och få stöd för förändringar hon önskar, utan att gå in i kompromisser som stör hennes partis grundvärderingar. Men det är just det kompromisser med sådana som SD till sist gör. Dessutom har SD i Åkesson en formidabel strateg som är smart nog att börja med små myrsteg som KD tycker kanske inte ens märks. En mycket stor andel av KD:s och M:s väljare tycker det här är bra – dock tydligen inte alla i KD:s ledning. Kompromisserna högerut har varit en katastrof för MP och S, vi sitter nu och ser samhällsinrättningar rustas ned med en konservativ budget. Att gå ännu längre utåt kanten blir knappast bättre ens för de konservativa – särskilt som det inte är konservatism som är SD:s hjärtefråga, utan ultranationalism.

Klimatetforskarna vågade inte tala om hur illa det faktiskt är. Återigen ett exempel på hur rädda insatta ofta är för att ”skapa panik”. Ordnad panik är precis vad vi behöver. Nu är de flesta av oss invaggade i känslan att det är klart vi ska göra stora, till och med radikala omvandlingar av samhället – men vi har ju tjugo-trettio år på oss, vi kan börja lite smått med att ta bussen ibland och i alla fall kolla hur det är med tåg. Saken är att vi måste börja med alltihop – nu.

 

 

 

 

Förkylning på tveksam reträtt, och Christies fördomar.

Alldeles oerhört trött, men den värsta delen av dum förkylning #2 tycks ha gett sig. Möjligen var det klokt att bemöta sjukdom som man gjorde förr: Genom att gå och lägga sig. Och ha enormt tråkigt och ensamt. Kanske kan huvudet börja fungera normalt snart, rent av? Det känns mer och mer färdigt med fördriva-tid-och-depp-läsandet, och varje gång jag tittar in i bibliotekets deckarhörna (blev litet uppehåll där på ett par dagar) rycker det lite i mig: Jag vill skriva!

Nu vet jag mer om Agatha Christie än jag gjort förr. Särskilt kul var det att läsa henne på 1950-tals-engelska. Hon är inte vansinnigt inne på själva ploten, egentligen, och har en märklig faiblesse (fäbless – kan folk fortfarande detta ord?) för långa kvinnor. Nästan alla kvinnor i hennes deckare beskrivs som långa, och de har antingen svart eller blont hår. Och som vi vet älskar Christie stora hus på landet, och det kryllar av vansinnigt pratsamt tjänstefolk i dem. Alla är för övrigt pratsamma och får också hålla låda.

Fördomarna står som spön i backen – det är sällsamt att trilla in i samhällsatmosfären i hennes version av England 1920-1960 och höra fördomar som inte bara finns, utan är en del i hur man umgås. Folk av andra etniciteter är en sorts pusselbitar som de brittiska pusselbitarna egentligen inte har med att göra. I ”Mord i Mesopotamien” kommer en sjuksköterska till en utgrävning för att arbeta och noterar hur de arabiska arbetarna nästan alla har ögonsjukdomar, deras ögon är variga och många verkar halvblinda, men det faller henne inte in för en sekund att hon skulle kunna göra något åt det, eller att utgrävningens läkare skulle behöva bry sig. (Christie var själv på utgrävningar i Mellanöstern i sin ungdom.)

Jag tycker inte man ska censurera det här, det är (tyvärr) en del av historien att det var så det lät och såg ut i vardagslivet på många håll. Vi vet det givetvis, men vi behöver uppleva det med våra egna förbluffade ögon. Låt t o m fånigheter som översättningen ”negrinna” (sic!) vara kvar. Lägg hellre till förklarande förord än att rensa ut. Och låt oss glädjas över förändringarna som faktiskt skett.

 

 

 

 

Har mått bättre.

Alltså, rejäl förkylning. Och ordentligt nere. Förhandlingar (ljud- och ebok) dessutom som dragit ut på tiden, mer än jag egentligen orkar med. Gav ett slutbud efter en hel del framochtillbaka, men fick nya mail med nya idéer… Har faktiskt inte riktigt incitament att svara. Så här mycket har jag nog aldrig förhandlat med ett och samma företag förr.

Idag dock vid en dator och uppmuntrades av ett USA-mail. Behövdes, för ovanstående plus att äta glass i ösregn lyfter inte direkt.

I förrgår kväll ville jag bara åka ut till Uffes, KG:s, Mimmis och alla de andras grav, lägga mig där och ligga kvar. Så djupt dippar man ibland. Men följden hade ju bara blivit lunginflammation.

Önskan 1: Backa tiden, och få folk att inte besluta sådant som är irreversibelt.  Önskan 2: En funkande dator.

Så djupt och fånigt och rörigt är livet.

 

Snabbis igen.

Lite trött och förkyld – igen. Ligger och drar mig. Sorterar tvätt. Tänker på saker. Utanför: glåmigt väder, regn. Orkar inte gå till Greta Thunbergs demonstration idag – den som har systerdemonstrationer lite överallt i världen – men Aftonbladet har en fin löpsedel med henne handtext. Tänker köpa kartonger på rea för att få ordning på högarna, det var ett tag sedan sist, men det regnar som sagt, så hur få hem dem torra?

Här är Gretas Instagram, och här på DN Debatt skriver 270 klimatforskare att hon har helt rätt. De stödjer henne och skolungdomarna. Det är helt enkelt bråttom. Jag tror inte det hjälper att kompensera, vi måste göra allt vi kan, samtidigt. Jag gillar när hon sa ungefär: ”I need you to panic – and then I need you to act”.

På Internationella biblioteket sitter en stackars person fast i hissen. Jag vet inte om de fått ut stackaren än. Hissarna stannar lite då och då, dock inte lika ofta som rulltrapporna på Odenplans T-banestation. Så hur ska detta rufsiga land, som inte klarar att ge LSS till verkligt behövande eller hålla kulturinstitutionerna på samma nivå som tidigare (90 tjänster ska bort i Kultur-Stockholm, 40 måste sluta och event på Stadsbiblioteket läggs ner, och målet tycks vara ”att hålla öppet”), eller behålla landtelefonlinjerna (för säkerhets skulle tar man bort koppartrådarna, alla ska tvingas ha mobiler) eller ha ambulanser och vägbelysning ute i landet, få ordning i skolorna och tillräckligt många sjuksköterskor, klara det här med klimatet?

Men man kan i alla fall köpa glass. Yipee. Och man kan gå in på Gretas Insta och se hur tio tusen elever var ute i centrala stan, bara i Stockholm!

 

 

 

Internationella kvinnodagen – Ruffa? – Michael Jackson – Maria Wetterstrand – Lee Child.

Grattis, kvinnor! Man kan t ex fira genom att gå till youtube och titta på Greta Thunbergs TED talk – (inte ett riktigt, men nästan).

Det måste råda någon sorts Ruffa Alving-feber. Det här är som sagt en liten blogg, att likna vid en trivsam pub där man tittar in, men idag har tre gånger så många som vanligt tittat in, och de flesta vill läsa om Ruffa. Vad händer? Inlägget om henne är alltid populärt, men idag mer än någonsin.

Michael Jackson har – igen – beskyllts för pedofili, nu i en s k dokumentärfilm med två anklagande män, varav åtminstone den ena (Wade Robson) vid vuxen ålder starkt förnekade att han blivit utsatt för sexuella handlingar av Jackson när han var barn. Han vittnade vid rättegången mot Jackson. Ett år efter att Michael Jackson dog 2009 ploppade han dock upp, tämligen pank, och berättade något helt annat och krävde miljoner av dödsboet.

Dokumentären är helt ensidig och visar inga fler bevis än tidigare – dvs noll. Jag är ganska skakad av att vuxna journalister köper dessa anklagelser rakt av och utan att ha satt sig in i den föregående historien och de fakta som finns att tillgå, t ex att hans bostad Neverland genomsöktes av omkring sjuttio poliser och att varenda dator söktes genom av FBI efter barnporr, utan att man fann något alls.

Han friades i en rättegång, där en av åtalspunkterna var att han skulle ha försökt röva bort en familj i en luftballong med destination Brasilien. Även tveksamma journalister dömde till slut ut anklagelserna och hela rättegången som rena farsen – pinsam.  Dagens journalister borde för det första uppdatera sig, och sedan åtminstone lämna frågan om skuld öppen i stället för att ryckas med av en suggestiv film. Det är plågsamt att se hur alla hoppar på tåget utan vidare. Även f d barnskådespelaren Corey Feldman, som faktiskt blivit antastad av många män i Hollywood – dock inte av Michael Jackson. (Jag har skrivit mycket om Jackson tidigare, han blev en sorts stark känslomässig distraktion för mig när min mamma var på väg bort, det finns förmodligen hänvisningar nedanför.)

Det är så här förtal fungerar. Man vet inte, men man har hört och tror saker.

Wetterstrands jäv – hon frågade partiet om hennes aktieinnehav i ett bolag för biobränsle var ett problem, och fick (av slarv) inget svar. Jag är inte insatt, men ägande av aktier verkar olämpligt. Den andra sidan av saken är att miljömedvetna människor förstås, om de alls vill ha aktier, vill ha dem just i företag som går in för att förbättra miljön. Så vad göra?

Jag hamnar lite mittemellan. Kanske borde man veta mer om hur pass miljöföbättrande just detta biobränsle är, och om Wetterstrand riskerar att förespråka en sämre lösning av privatekonomiska skäl.

Lee Child, deckarförfattaren – prisbehängd och omsusad och sedd som något av en hårding i sin lugna tystlåtenhet – vi mailar lite, och när han beskrev var han just nu i princip sitter och skriver sin ev sista bok ute i ödemarken i Wyoming med dramatisk natur framför och bakom huset, där torr snö viner omkring, där befolkningen är gles och syrehalten är lägre eftersom staten ligger på en  platå – blev jag inspirerad och ville skriva en artikel. Jag såg en svartvit, stor bild framför mig av långa rangliga, mycket brittiska Lee framför denna natur.

Det finns inte så många tidningsartiklar om honom i Sverige, men en uppsjö i amerikanska och brittiska tidningar som New Yorker och Guardian och andra respekterade medier, och en akademiker (som till sin förvåning insåg att Lee har såväl en akademisk som en poetisk sida)  satt faktiskt bredvid honom hela tiden han skrev sin bok Make me. Han skrev själv en bok om detta äventyr med titeln Reacher said nothing. (Reacher är Childs hjälte, eller snarare antihjälte, och den frasen förekommer flitigt i böckerna). Så jag tror att det finns ett tomrum som man kan fylla här.

Lee sa ja till Wyoming-artikeln. Vi får se var den hamnar. Och jag ska få bilden av honom i naturen.

 

Agatha Christie igen – och hennes översättare.

Fortsatt fascinerad av Christies brokiga värld läser jag Den flygande döden från 1935. Det börjar med att man får reda på hur en flygresa från Paris till London gick till på trettiotalet – med ett litet gulligt plan med ungefär tjugo platser, och fönsterrutorna hade hål så att man kunde vädra! Två stewardar serverade lunch efter en meny. Det här var planet som gick vid lunchtid – det fanns ett morgonplan också.

Hercule Poirot, Christies matglada, mustaschförsedda och soignerade lilla belgiska privatdetektiv, finns på planet. Han försöker sova, för han blir flygsjuk. Runt honom finns en damfrisörska, ett par adelsdamer, en deckarförfattare, en snygg tandläkare, arkeologer, med flera. Christie hade alltid med en rad färgrika personligheter i sina böcker.

Och så sker ett mord förstås, och det visar sig ha begåtts med en liten pil med ormgift, en sådan som skjuts iväg via ett blåsrör. Hur det nu gick till i ett pyttelitet plan där alla sitter nära varandra? Christie strösslar med ledtrådar – en person går genom planet med en reservoarpenna som kanske kan användas att blåsa pilar med, en annan klappar ömsint om sin flöjt, fast vem vet om det är en flöjt, med mera, medan man själv sitter och muttrar: Vad då blåsrör? Det var väl bara att trycka in pilen för hand i det stackars offret? (Som var en barsk äldre fransk kvinnlig procentare, dvs privat utlånare av pengar.)

En del av charmen kommer av vad man snart upptäcker är en gammal översättning. Flygplanet kallas till exempel hela tiden ”flygmaskinen”, det låter så rart. Boken är en del i en serie Agatha Christie-deckare i Bonnierpocket  från åttiotalet, men boken kom alltså ut i London 1935, och det man till sin glädje får i handen är en omoderniserad första översättning till svenska från 1937. (En annan del av charmen kommer av det informella sättet folk löser gåtan på – Poirot, som ju inte har någon polisiär befattning, bjuder vid ett tillfälle hem både den engelska och den franska polisen på middag, och så sitter de tre herrarna med alla papper och går igenom varje detalj i fallet. Vid andra tillfällen följer han med på förhör och besök hos vittnen.)

Kollar översättaren. Han heter Erik Thermaenius, 1889-1955. Det är hans första deckaröversättning (han började med två Nobelpristagare), men han skulle fortsätta med en lång rad kriminalromaner av Christie och flera kvinnliga brittiska författare. Senare skulle hans och andras översättningar uppdateras på ett trist sätt utan att ursprungsöversättarnas namn ens angavs – det finns exempel i texten som länken går till. Väntrumsmöblering  på en läkarmottagning blir inredning, och vågstycke blir satsning, till exempel. Blodlöst och inte kul alls. Satsning låter som aktiehandel, medan vågstycke låter farligare och mer reellt. Och väntrumsmöblering känner vi alla till, medan inredning kan vara var tusan som helst.

Det slår mig att förutom det ivriga berättandet finns det en faktor till som säkert bidrog till att Agatha Christie är en av världens mest sålda författare. Förutom själva pusseldeckargåtan, är ingenting oklart. Alla talar i avslutade meningar, och allt man måste veta förklaras ordentligt. Hon tar aldrig för givet att alla begriper allt.  ”Jag gick hem tidigt.” – ”Aha? För att ni var trött och behövde sova?”, skulle hon till exempel kunna skriva.

Jag har en hel laddning Christie i denna pocketserie hemma. Den första från tidigt tjugotal. Ska bli spännande  att läsa – särskilt som jag glömt bort hur de slutar.

 

 

 

Läst.

Nu har jag hamnat hos Agatha Christies deckare – en från 1952, en från 1942 – och upptäcker dem på nytt. Det jag tycker om med dem nu, är att de låter mig leva för ett tag i en annan tid där brist på internet och mobiler gjorde att folk hela tiden umgicks. De gick på visit. De pratade med varandra i affärer, de bjöd varandra på te och bridge, och olika åldrar träffades hela tiden, på större fester och mindre tillställningar. En ensamstående äldre dam kunde bjuda hem en ung grannkvinna på lunch. Och när de hände saker kunde alla ses på byns Storgatan och lufta sina reaktioner.

Mindre tur hade jag med Lord Michael Dobbs ”House of Cards” från 1989, som sedan blev både brittisk och amerikansk TV-serie – den senare, som ni vet, med Kevin Spacey som president.

Kort sagt, jag avskydde boken. Annika till Amerika: ”Hoppas du inte är nära vän till Lord Michael Dobbs. Jag läser House of Cards och ogillar den massiva misogynin, tycker inte om en enda bokkaraktär, och nu tycker jag illa om Lord Michael Dobbs också.” Amerika, som är väldigt snäll, höll ändå med. (De två hade mötts.)

I DN frågar Kristofer Ahlström: Hur lång är den perfekta romanen? För folk verkar älska tegelstenar till böcker numera. Kanske är det för att vi – nu vana vid sträcktittningar på TV-serier – inte längre vill att något ska SLUTA. Långa böcker för högre betyg än korta på olika sajter. Men kan det också bero på, undrar han, att vi är så nöjda med oss själva för att vi orkat genom hela grejen, och dessutom inte vill erkänna att läsningen faktiskt var lite slöseri med tid, så därför måste vi tycka att boken var väldigt bra?

Om Scott Fitzgerald kunde skriva Den stora amerikanska romanen på 140 sidor, varför måste då Don De Lillo göra det på 827? frågar han.

Det positiva med att folk faktiskt vill försjunka i långa romaner, skulle väl vara att det motverkar den fragmentiserande tid vi lever i. Vanan vid korta sms och instagramtexter gör att många inte orkar med en tidningsartikel, långt mindre än bok. Kanske bra då om de kan försvinna in i en helt annan zon  i timmar och uppleva något annat – utan avbrott?

Och Steve Sem Sandberg skriver (”Ett levande språk får inte glömma hur det talades och skrevs förr”) att man inte ska modernisera språk så mycket. Till och med gamla fina översättningar av t ex Shakespeare har moderniserats utan att vi riktigt vet det. Låt bli det! tycker han. Det gamla språket har kvalitéer som ibland försvunnit, och som vi behöver påminnas om.