Dramatik och läsning.

Vi är några som just börjat stiga på fyrans buss på Odenplan, när en annan buss passerar den och försöker klämma sig in på en begränsad bit hållplatsmark just framför oss. ”Han får inte rum”, säger jag lite halvhögt, och det gör han verkligen inte; sekunden efter smäller bakändan in i vår buss med ett ljudligt brak.

Chauffören sitter som förstelnad. Dels skedde smällen så där 50 centimeter från honom, dels kom han i det där chocktillståndet där hjärnan inte riktigt kan koppla om från den ursprungliga planen: Att stänga dörrarna och köra vidare. Så jag sufflerar diskret: Du kan inte fortsätta, passagerarna måste gå av, och han vaknar till och bli effektiv. Samtidigt kommer en jovialisk medelålders karl till de öppna framdörrarna med något dinglande i näven. Det är den avslagna backspegeln. ”Varsågod, bara att limma fast”, säger han leende. Undrar vad som hände med den platsoptimistiska andra föraren?

Hemma på innergården möter jag en stackars råtta, som vinglar över gruset. Den är inte aggressiv men inte heller rädd. Uppenbart döende. Antagligen har den obetänksamma värden lagt ut råttgift, utan att tänka på att vi har ett dagis i huset, med små ett- och tvååringar som säkert skulle försöka klappa det gulliga lilla djuret.

Går till andra gården, där ungarna just då är, och larmar om råtta. Verkar inte ta riktigt. Går tillbaka in och knackar på deras fikarum, där de flesta pedagogerna sitter, och larmar igen. Ingen stark reaktion. Kollar den arma råttan en gång till – den vacklar omkring i slow motion –  och förstår att här behövs visuella intryck.

”Tror du ska komma med och titta”, säger jag till Bakvända Kepsen (för dagen Rättvända Mössan), eftersom hon sitter närmast. Hon reser vänligt alla sina 185 centimetrar, och en tjej med långt blont hår hänger på.

Båda får något av en chock när de ser offret i verkligheten. ”Å, stackars lilla älskling!” säger den blonda, och lägger beslutsamt till: ”Den lider. Vi måste döda den.”

Vilket hon gör. Hon lyfter en tung hink med sand och en halv miljon fimpar (ingen tömmer någonsin hinken) och rör sig mot råttan. Rättvända Mössan flyr springande tillbaka till huset och jag till porten, för vi står bara inte ut. Men tack och lov för den blonda. När jag kommer tillbaka står hinken kvar på råttan, som är helt dold, och hon har skrivit en varnande lapp och ringt värden.

Läsning. På biblioteket fick jag korn på en häftad spänningsroman med namnet Brytning. Den såg inte mycket ut för världen, men visade sig vara en fiktiv bok om det politiska och kommersiella tjuv-och rackarspelet kring uranbrytning, skriven av en f d tjänsteman på Näringsdepartementet, Monika Sehlan. Hon har gett ut den själv, och för att vara en debut utan tillgång ens till en korrläsare, är den inte dum alls. Jag tycker någon borde ha gett ut den.

Så jag läste den och kan rekommendera den, den tilldrar sig i Stockholm och huvudpersonen är en grön miljöminister som kämpar mot diverse fula tricks och möjlig kohandel för att stoppa uranbrytning i en ort norrut. Kommunen har inlagt veto, men lokala affärsmän som lovar gratistjänster och centrala partibossar som viftar med partipiskan och hotar med missnöje uppifrån, får den att ändra sig. Så vad göra då?

Jag mailar med Monika och börjar forska lite själv. Myndigheten Bergsstaten är den som utfärdar tillstånd för mineralprospektering. Nu ger man inte längre några tillstånd för uranletning och utvinning specifikt, men de tillstånd som gavs före 1 aug i fjol tycks gälla, och hur blir det då? Och de som får utvinna alunskiffer (som innehåller bl a uran), vad får de göra med uranet som kommer upp, på köpet?

Läser också en SvD-intervju med en oväntat blek och undflyende ständig sekreterare i Svenska Akademien, Anders Olsson, och får i princip inget intryck alls. Om Horace säger han just inget. Frostensson är han sedan många år god vän med, det kändes lite svårt när det stormade kring henne. Hans egen hustru har tidigare råkat in i en skarp schism med Arnault angående en utställning, men det verkar inte lett till känsloorkaner hos hennes man. Visst var Arnault lie slemmig, men mer än så hade han ingen uppfattning om före #metoo.

Om man ska tro artikeln, är det inte alltid så kul för Olsson, men det tas ingen ställning. Han var medredaktör i tidskriften Kris, det gänget bestod av enbart män, men varför det blev så vet han inte. Han har inget emot kvinnor.

För övrigt anser jag att det borde räcka med ett Nobelpris i litteratur 2019. 2018 borde vara ett tomt år.

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

3 reaktioner till “Dramatik och läsning.”

  1. Tack för det nya ordet ”förstelnad”. 😉
    —–
    Får man verkligen använda råttgift nuförtiden?
    —–
    Håller med om nobelpriset. Ett uteblivet för 2018 är en bra markering.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s