Runt omkring mig.

Häromdagen hade jag långfika med Matilda. Vi hittade ett kafé på Drottninggatan och tog kaffe och mackor och pratade, och det fick mig att undra om samtal mellan två kvinnor är annorlunda än de mellan två män? Precis som de möten med enbart kvinnor respektive enbart män som jag varit på under livets gång, gestaltat sig totalt olika? De med kvinnor mer omfattande vad beträffade ämnen, de med män mer stela och på något sätt beroende av en form. Eller har det där förändrats?

Vi känner inte varann så nära, men vi hade det avslappnat och fint och pratade om det mesta. Privat och väldigt privat, anekdoter, politik, tankar. När vi till slut gick kände åtminstone jag mig lättad och bättre till mods.

Ett annat långsamtal hände oväntat på promenaden runt sjön i morse. En medelålders trevlig aktivistman ville rekrytera mig för att hindra en förtätning av byggnader i vad som nu är skog och idrottsplats, en byggplan som till råga på allt inte verkar så genomtänkt. Sådana motstånd stöttar jag ju, men kan inte engagera mig aktivt, och till sist förklarade jag varför. Ändå blev det en långdiskussion och jag kom i gasen och mannen sa, lite eftertänksamt: ”Du är ju full av liv. Dina ögon glittrar.” Och så sa han att han skulle tända ett ljus för mitt döda barn, och där var det bra att vi skildes åt, för jag var rätt nära att börja gråta.

Har just läst ”Amerikaner” av Björn af Kleen. DN-journalist, sedan ett par år verksam i USA, där han har drömjobbet att skriva långa, intressanta artiklar. De har samlats här – han har pratat med Madeleine Albright (f d ambassadör i FN), Michael Wolff som skrev ”Fire and Fury” om Trump, Daniel Ellsberg, Chelsea Manning, Maggie Haberman och Masha Gessen, och många fler. Rekommenderas varmt.

af Kleen är född 1980. Jan Mårtenson, journalist och deckarförfattare, föddes 47 år tidigare – 1933. Men han skriver fortfarande deckare! Jag är djupt imponerad. Den jag just läst som kom 2018, ”Den engelska kusinen”, är faktiskt bara hans näst senaste. Och den är otroligt charmig.

Han tar lugnt och stilla upp nutida fenomen som retar honom – t ex att etablerade invandrare med jobb och familj utvisas på grund av småfel som deras arbetsgivare begått – och fördjupar sig gärna i kulturhistoria. Det blir små föreläsningar. Och folk umgås på ett sätt som för tankarna till 1958 (förlåt, JM, men det är bara positivt, faktiskt) och använder uttryck som få under 45 har hört. Även det kulturhistoria! Huvudpersonen Homan, som ju känns som en jämnårig till sin skapare, har en flickvän som jobbar på SÄPO och som han bara undantagsvis delar säng med. Och så finns det en deckargåta och en hel del trivsamt skrivet om mat, vin, antikviteter och lite om överklass och herresäten.

Min mailkompis Lee har skrivit klart sin bok och sedan en essä i en känd litterär tidning om begreppet ”hjälte” om vilket han ombetts skriva  tio tusen ord (mig ber man minsann hålla mig till 3000 eller 5000 tecken!), och nu ska han snart till ett event i London. Och sedan tillbaka till sin vildmark. Inte den i New York City, utan den i Wyoming.

Nu i början av maj ska jag hälsa på Evy i Norrtälje, det ser jag fram emot, och ha klassträff senare i månaden – har fått inbjudan med meny och allt. Och den 12 maj är det demonstration för biblioteken på Sergels torg – kom gärna!

Jag väntar på en ny krönika av Peter, gärna om honom och han bror eller om något annat, och har börjat skissa på en feelgoodbok (eller två), varav en kan bygga på krönikor ur bloggen – alltså inte tidsbundna inlägg som det här – och en annan på ett komedimanus. Vore fint att få folk att må bra och skratta.

Det i bloggen som handlar om katastrof och sorg får inte komma med där. Ska jag skriva om det på annat sätt? Vet inte. Det är komplicerat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Fortfarande kvar på planeten. /Uppdaterat – Åkesson om Greta Thunberg.

Den bästa påskhelgsdagen var påskafton – det var svalt i skuggan men varmt i solen, och man kunde känna hur hela staden saktade ner och slappnade av och gav till en suck av lättnad. Man kunde sitta på gården i t-shirt och läsa, och jag såg två rundlagda humlor och en vit fjäril och tre påskliljor. Vi har ju sedan länge fula blomsterbäddar av rostig postmodern plåt, och nu har värden våren till ära satt ut en rund rostig tunna med blommor i, bland annat små rosa bellis. (Jag vill också ha rosa bellis!) Efter dagen kom en ljum sommarkväll, och folk tycktes sväva längs gatorna i någon sorts stillsamt rus. Och husets festprisse sitter nu som hon ska i sina fina klänningar och dricker rosévin på ena kaféet.

Häromkvällen satt jag och lusläste ilsket en artikel i Expressen om ”självgoda upplysningsvänner” (alltså tillskyndare av upplysningestiden) av Malte Persson, en mycket dryg och nedlåtande artikel (det var kanske inte meningen, möjligen ville han bara ge en roande, kåserande touche till det hela) och skrev ner reaktioner. Den hängde inte riktigt ihop, tyckte jag, och efter utflykter till bland andra Kant och Rousseau landade Persson helt korrekt men lite lamt och utan att knyta ihop säcken i att moderna upplysningsvänner borde bekämpa sina egna fördomar, men att de inte förstår det. Det var den artikelns diskussion jag satt för mig själv och kommenterade och utvidgade.

Så lyfte jag på huvudet. Något var annorlunda. Det var Uffetyst som vanligt de senaste nästan tjugoen (så länge?) månaderna, men inte fullt lika ödsligt. Och det var, förstod jag, för att jag var starkt engagerad i något.

Sitter fortfarande och trycker på den hopplösa datorn som så sällan vill starta, samtiudigt som jag sysslar med annat. Går t ex genom artikel efter artikel i senaste Vanity Fair och har därvid tagit upp ett projekt från tiden i Sörgården i Vallentuna (väldigt länge sedan). Jag insåg då att jag inte var så bra på engelska som jag inbillade mig – ni vet, man är rätt säker på vad ord betyder och slår inte upp dem, eftersom man känner på sig det, och sedan när man faktiskt kollar är det ofta fel tolkning. Så jag satte mig på biblioteket och läste böcker på engelska och slog upp vartenda ord och varenda grammatiska konstruktion som jag inte hade stenkoll på.

Nu läser jag om (den antingen veliga eller djupt diplomatiska presidentkandidaten) Beto O´Rourke, och klurar ut vad t ex ”raise the cap on work visas” betyder. Vad jag förstår, höja taket för arbetsvisa. Och ”prescient”, som jag aldrig stött på förr, betyder förutseende. Och jag läser en annan artikel om Elisabeth Holmes som drog in miljarder på en tydligen falsk blodtesttjänst, och en tredje om storhandlare i konst (miljarder där också).

I O´Rourkeartikeln får man förresten reda på att tidigare, t ex i hans ungdom, fanns det ingen riktig gräns mellan El Paso i Texas (där han bor) och Mexiko alldeles i närheten. Folk tog sig utan problem mellan närbelägna städer och amerikaner kunde utan vidare gå på bio i grannlandet. O´Rourke själv talar flytande spanska, och brottsligheten i stan har gått ner på senare tid. Allt detta gör att  president Donald Trumps hysteriska fixering vid en mur mot de hemska mexikanerna ser helt malplacerad och verklighetsfrämmande ut.

Mitt liv är annars precis lika oinstagrammigt som vanligt. Tog mig före att reparera ett par sweatpants (man ska ju inte bara slänga, utan laga) med remsor av elastiskt grått tyg från något annat hädangånget plagg. Det skulle bli så jätteproffsigt med hjälp av sådana där klisterbitar som man stryker. Men nix. Istället blev det två lappar av olika storlek som hamnade lite överlappande och inte fastnade ordentligt, och definitivt hade en avvikande  färg.

Före badrummens tid, när barn sprang barfota på Söders gator och backar och lite varstans, sas det att man måste hålla sig ren om fötterna, för tänk om man hamnade på sjukhus och fick skämmas! Nu såg jag för mig att jag hamnade på sjukhus med amatöriskt snedlagade sweatpants. Hur sköterskor tog av dem och kastade en menande blick på varandra. I och för sig har förstås något liknande redan hänt för många år sedan, när jag låg i ett behandlingsrum och till min enorma genans hade kycklinggula pyjamasbyxor under långbrallorna. Sköterskan  kunde inte låta bli att fråga – ”vad har du PÅ dig…?”. Ja, vad då? Jag frös och de ordinarie normalgrå låg i tvätten! Kan man inte ha kycklinggula långisar?

Betalar en teleräkning. Ser att den har exakt samma förfallodag som den månaden innan (men olika summor). Tusan också, företaget kommer kanske att trassla på något sätt. Tar kopior för säkerhets skull. Hur ofta händer sådant här? Och blir trött klockan nio på kvällen och bestämmer mig för att lägga mig i skönt nybäddade sängen ett tag (efter ha ätit tre glassar men inte hunnit med riktig middag) och vaknar två på natten, och får gå upp och börja laga mat. Kött och grönsaker. Pigg är man och annat intressant lockar också, så det blir inte sängen igen förrän vid fyradraget.

Ord. Folk har ju börjat skriva ”sade” igen i st f ”sa”, vilket ser prydligt ut – men vad har hänt med orden bakdel, stjärt, ryggslut och ändalykt? Nu heter det ”rumpa” i alla sammanhang, även vanlig journalistisk löptext. (Sådana tankar kommer för en när man traskar runt Karlbergssjön och stressade joggare i tajts springer förbi en. DE har definitivt rumpor.) Ska man skriva att den s k Kulturprofilen försökte ta tag i kronprinsessan Victorias rumpa? I min värld är det ordet vad som kallas ”vard.” i lexika. Inte fult, men inte helt seriöst. Lite småkul så där. Hör kanske inte riktigt hemma i trakasseriartiklar?

För övrigt har jag nu kommit fram till att den stora svarta pippin som bor i en precis lagom stor fyrkantig ventilationskanal under järnvägen måste vara en duva. Ser på mina bilder att den är lite grönskimrande på halsen – typiskt för många duvor, men långtifrån alla – och att vita fält nederst på vingarna också är vanligt. Men just det utseendet den här har, har jag inte hittat på nätet.

Fast jag är ju inte egentligen nyfiken på vad fåglar och växter heter. Vilket tar bort lite av meningen med äldre naturlyrik för mig, för jag fattar aldrig vilken sorts gräs som vänder ansiktet mot solen och så. Jag är bara nyfiken!

Uppdaterat/ Sverigedemokraternas JimmieÅkesson om Greta Thunberg . Han hävdar att hon är ett barn som därför inte kan tänka själv, och att det måste finnas någon sorts konspiration bakom. Ondsinta hemliga krafter, med andra ord. Det säger en del om hur hans tänkande fungerar – så talar en man som tror att Löfven och alla som ser andra svar på politik och människor än SD ”hatar Sverige”. Han har inte satt sig in i klimatkrisen, han funderar inte över några lösningar på den, och han kan inte föreställa sig att en ung människa kan tänka och vilja agera utifrån vad hon/han ser och kan få verifierat. Och han har helt och hållet fel i att säga att hon ”gör mer nytta om hon går i skolan”. Vi har nämligen inte tid att vänta tills sextonåringarna blir 35-45 och börjar få makt i politik och näringsliv och medier.

 

 

 

Trevlig påsk.

En hel familj satt på vår soldränkta gård i förmiddags i shorts och t-shirts och med var sin bok.  Sommarvärme! Över deras huvuden lågflög årets koltrast fram och tillbaka. Som alla år – jag undrar vad denna koltrast-ätt egentligen håller på med? Tydligen händer det saker på två andra gårdar, och så lågsniffar den över vår på väg till ena eller andra stället.

De två skatkompisarna (som äskar att hoppa på stegar) undrar jag också över. I morse satt de på ett grannhus´antenn och gonade sig, lite stilla för en gång skull. Är de make/maka? Varför ruvar de inte på ägg i så fall? Eller är de ett gay-par? Tajta är de i alla händelser, och de verkar ha väldigt roligt.

Tydligen är det någon sorts statsbesök i stan. När jag skulle till tunnelbanan hejdades plötsligt trafiken av en polis på motorcykel med blåljus. En stund senare kom två andra motorcykelpoliser i racerfart ner längs gatan. Polis-racing? Sedan dröjde det en stund, och så kom Kortegen – polisbil, skåpbil, skåpbil, svarta sedaner, skåpbilar igen, avslutande gammaldags polisbil som inte var gul. Hittar inget om detta någonstans. Kanske filminspelning?

Det blir radiotystnad här nu några dagar. Så jag får önska mina pub-besökare i Sverige, Norge, Danmark, USA, Storbritannien, Spanien, Finland och några fler länder en riktigt glad påsk!

Traska # 3 – och lite till.

Igår fick jag så in i helsike ont i ryggen att jag knappt kunde gå. Det var på vippen att jag inte kunde ta mig hem, men till sist kunde jag stänga dörren om mig och lägga mig tidigt.  Vilket gjorde att jag var uppe redan vid halv sex, tog lite mer tablett, linkade runt och tvättade och hade mig och linkade vidare  ut redan i morgonväkten. Jag tror man behöver vara i närheten av träd, gräs, vissna löv och fågelkvitter!

Den första naturmorgon-grejen skedde redan på bron över till Karlbergs slott – den bro som är vansinnigt lång och krökt, och som Uffe påstod hade övertagits från annan plats i Solna och helt enkelt hakats på plats här, utan modereringar.  När jag knatade uppför den  såg jag en fågel sväva in uppe vid krönet och försvinna mot en stor betongkonstruktion. Stannade och kollade – och märkte att  i skuggorna finns någon sorts mystiska håligheter. Djupa sådana. Fågeln var borta, och jag antog (eller var bergsäker på) att den byggt bo någonstans där inne mellan motorled och tågdunder. Fick kolla på vägen hem.

Inga rådjur i parken, men fåglar flög av och an och kvittrade som de skulle i solen. Segade mig uppför en backe och vidare upp på en liten fin bergknalle. Ryggen morrade men höll. Tittade på utsikt, motorled, mossa och gräs. Nu är det så att kava sig uppåt går rätt bra med Rygg, problemet är att komma ner! Den kan nämligen låsa sig när som helst, precis som den gången när jag klev ut på en av massor av stora obearbetade stenbumlingar vid sidan av piren på Mallorca, och inte kunde ta mig in igen till själva piren, en meter därifrån. Trodde jag skulle bli permanent landmärke och staty (”lilla feta kolossen på Mallorca”). Kunde inte förmå mig att ropa på hjälp, och för övrigt var det ingen där. Som ni förstår lyckades jag komma loss till sist.

Kom ner från berget. Njöt av frisk luft och videungar och knoppar och grejer.  Såg en kul koltrast som stod och kastade vissna löv omkring sig, som om den var förbannad på någonting. Försökte filma, men just du slutade den förstås. Tydligen finns det något ätbart för koltrastar under gamla löv.

Passerade betongbjässen igen, och nu satt faktiskt en fågel i öppningen. Bra lik en ovanligt fet uppburrad mörkgrå duva utan teckningar och med en liten vit haklapp på halsen. Där satt den bara på ett ben och kollade motorleden under sig. Jag har sett ringduveungar, de är mera ljusgrå och mindre och med rakare näbbar – så vad var det här?

Det skrivs och sägs mycket tokigt just nu. I en ovanligt korkad debattartikel hävdas att föräldraledigheten måste inskränkas, så att vi kan ”rädda välfärden”. Föräldraledigheten ÄR en del av välfärden, debattörer! Att får vara tillsammans med sina små barn resp föräldrar är viktigt.

Sedan hoppar Hanif Bali fram och vill inte ha tillbaka barn som kan ha (haft) ISIS-föräldrar till Sverige, för även tvååringar kan vara farliga, om jag förstår honom rätt. Löfven mumlar att det tar tid och måste ske på ett rättssäkert sätt. Ja, helst förstås, men då frågar man sig – är inte första budet för rättssäkerhet att barnen får behålla liv och hälsa? Det påminner mig om andra världskriget, när en flyktingkvinna kom från nazi-ockuperade Norge till svenska gränsen med en grupp barn, och nästan inte blev insläppt eftersom hon inte hade efterfrågad dokumentation. Hennes svar: ”Men jeg har jo barna!” (Jag tror hon kom in.)

Visst kan det bli fel. Om svenskar har anslutit sig till IS-terrorn har de begått brott, men de är fortfarande svenskar. (Och deras barn har stark svensk anknytning.) Vi kan inte ta ifrån dem medborgarskapet, vi får ta hem stollarna och lagföra dem här, ev. lämna ut dem till Irak om det kan göras enligt svensk lag och är påkallat pga av brott där (bomber, strider, avrättningar).

Och barn måste räddas. Alltid.

Notre Dame. Det kändes i hjärtat att se den branden, även för svenskar. Jag tror vi blev överraskade av det, för Notre Dame är inte något man går och tänker på dagligen precis, den bara finns där, ju – och tydligen så ganska starkt i vårt medvetande och bild av hur världen ska se ut. Paris ska ha  Notre Dame. Så är det bara.

Och tack och lov förstördes inte katedralen. Det brann i byggnadsställningar på taket och den spira som skulle restaureras föll, men det mesta klarade sig – bland annat de stora fönstren. Taket är borta och på katedralens golv ligger svartnade träbjälkar och byggsten. Men kyrkan står kvar.

Nu ska jag posta påskkort till barn och barnbarn. Det skulle gjorts igår, men den dagen bara försvann. Bär Postnord ut post på skärtorsdagar…? Nåja, bättre sänt och sent än aldrig!

 

 

 

 

Nutid.

Nyss satt jag hemma och försökte få igång gamla datorn samtidigt som jag läste en bok. (Det har fungerat ibland!) Jag läser och knäpper på on-knappen (på och av) och läser och knäpper.

Knäppt är ordet. Plötsligt såg jag för mig hur Uffe satt i soffan, i sin rätta ålder, och bara tittade på sin tokiga mamma som knäppte 218 gånger på en trilskande dator medan hon läste en bok av Michael Connelly och drack kallt kaffe, som om detta var det naturligaste i världen – och han hade precis samma min som den där gången när jag ringde honom och berättade att jag, hm, låst in mig i sovrummet genom att ta ur handtaget och sedan stänga dörren från fel håll, och kunde han vara bussig och komma och släppa ut mig?

Han kom, satte i handtaget och lät dörren dramatiskt glida upp, medan han stod på tröskeln och SÅG på mig.  Ungefär som på någon som trampar i en hundskit och råkar slå sig själv i huvudet samtidigt. Han hade perfekt tajming med dörr och blick! Och nu, med honom i soffan med exakt samma misstrogna ansiktsuttryck (”är jag verkligen släkt med dig som sitter där och trycker hoppfullt på en knasig dator?”) , kunde jag bara inte låta bli att börja skratta. Det var en så kul situation.

Det kanske är  nu alla positiva minnen kommer upp och man till och med kan skratta åt roliga minnen? Inget har förändrats, men plötsligt igår var kvällen inte ett hundraprocentigt helvete (kvällarna är värst) – det fanns några normala stunder. Ögonblick. En sak som jag är glad för, är att vi alla (KG, jag, ungarna, min mor) hade samma sorts humor.

Jag har börjat traska runt Karlbergssjön på morgnarna – ingen jogging här, inte! Första morgonen (hittills summa två traskanden) gick jag in i parken bakom slottet och fick se något fint – två rådjur som betade. Fåglar kvittrar och far av och an, och en ringduva ligger och ruvar på ett annat ställe där jag har vägarna förbi. Snart slår bladen ut. Folk börjar bli soltokiga och går ut i t-shirt. Det gäller att mysa innan sommarvärmen slår till, och Pressbyrån säljer fortfarande glass för halva priset. Jag verkar inte gå ner i vikt längre.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Assange, Sabuni. M. m.

Julian Assange, Wikileaks, har efter sju år släpats ut ur Equadors Londonambassad dit han flydde efter att ha skippat borgen, med en bok av Gore Vidal i handen, och ev ropande: UK must resist! Och sitter nu i häkte.

Han anklagades för våldtäkter i Sverige. De åtalen är nedlagda, och jag antar att de inblandade kvinnorna kanske är nöjda med att han suttit i finkan i sju år. Jag tror att en del av vad Wikileaks läckte borde läckas – oegentligheter måste fram, som t ex Pentagonpapperen (som visade att USA fortsatte kriget i Vietnam trots att de visste att de skulle förlora) – medan annat kanske borde hållits hemligt för agenters säkerhets skull. Jag är inte insatt.

Och Nyamko Sabuni ställer upp som partiledarkandidat för Liberalerna. Sabuni är en tvärhand hög och mentalt stark som en oxe. Hon säger själv att hon tillhör mittfåran i partiet, medan andra anser att hon är mer högerinriktad.

Jag vet inte längre vad mittfåran i L betyder. Jag vet att de tycker om kärnkraft och helst vill tillhöra alliansen – Sabuni vill det definitivt. Och en person som vill regera ihop med konservativa riktningar som tycker att alla ska klara sig själva och gillar skattesänkningar, fri hyressättning och nedläggningar, är jag inte för.

Sabuni är konkret och matter-of-factly (hon ville gynundersöka skolflickor för att avslöja könsstympningar). Jag tror det är därför hon visserligen inte vill samarbeta med SD, men anser att de måste respekteras i utskotten och bli hörda. Eftersom hon är gjord av granit själv, tror jag inte hon blir speciellt imponerad av tesen att de är för farliga för att man ska ge dem lillfingret. Men det är de.

S har kollapsat. V är nu det enda vänsterpartiet, men de har oroande blinda fläckar. Centern tycker att alla ska vara som småföretagare i Gnosjö när Annie Lööf var liten, medan SD tycker att alla ska vara som (svenskarna) i Sölvesborg när Jimmie Åkesson var liten. Styret i Stockholm fungerar inte (Slussen, nedskärningar på kulturområdet, arkitekturen, med mera). Landsbygden lämnas åt sitt öde.

Har alla tappat sans, vett och sin ryggrad?

Och så är det Uffes namnsdag.

Kyla och diverse en blåsig dag.

Det är iskallt i Stockholm idag. Höll på att frysa ihjäl över hela kroppen, när jag stod på trottoaren och hade ett långt trevligt och skojsamt samtal med brevbäraren. Han tycker att ungdomar i butikskassor inte riktigt fattar kontanter, vana vid kort som det är, och han berättade att han skickade ett julkort till sig själv för att kolla om det kom fram. Japp, förstatliga posten igen som det stod i en av dagens tidningar, återupprätta postkontoren och få allting att funka! säger jag. Återinför korsband! Billigt porto för att skicka böcker till varann!

Idag skulle folk komma och besiktiga fönster och fasad. Jag fick plötsligt för mig att det borde se ordentligare ut hemma hos mig när de kom – det var hyfsat, men inte HELT – så jag travade runt och föste in saker och pappershögar i lådor och garderober och snyggade till högen med Vanity Fair, och så.

Riktigt fint blev det. Och så kom det inga besiktigare! Men röjningen blev ju gjord i alla fall. Och för övrigt blir det inga fler Vanity Fair för mig. Nya redaktören ger den ju ingen riktig sälta och profil. Nu är frågan: Ska jag spara dem jag har – precis som mina gamla Chaplin och Författaren – till kommande generationer? Motargumentet är att jag inte är ett bibliotek.  Motargumentet till DET är att konservativa stollar skär ner anslagen till de riktiga biblioteken.  De kallar det ”besparingar”, vilket jag tycker är ett onödigt förskönande och falskt ord. Precis som ”liberalisering” när det gäller att höja folks hyror, dvs mer vinster till ägarna. ”Öka rörligheten på bostadsmarknaden” betyder att de icke rika får flytta.

Läser in mig lite på uranbrytning, för vi måste ta itu med den tokiga idén att kärnkraft är en ren, fin och säker energikälla.

Och – ta hem barnen från f d IS-områden. De är barn. Hur man ens kan komma på idén att inte hjälpa dem är en gåta – och visar hur snabbt man, i det här fallet Sveriges myndigheter, kan trubbas av etiskt. Barnen är sjuka, undernärda och oskyldiga. Skicka ner olika fordon och få hit dem.

Det här påminner mig om a/ den svenska senfärdigheten när det gällde att få hem offren för tsunamin, trots att det i princip fanns ett startklart Herkulesplan med medicin och andra förnödenheter och utrymme att ta hem folk, och b/ om Hanif Balis obegripligt grymma tweet om ”IS-honor” och deras ”jihadistavkomma” – som ”inte är oskyldig”. Det lät som ett klockrent avhumaniserande rasistutfall. Bali får hållas eftersom han, som det ser ut, är M:s sverigedemokratmagnet. Den tweeten måste ha älskats av Sverigedemokrater och nazister.

Ta hand om er.